I mitt förra inlägg skrev jag lite om bakgrunden till att jag börjat rida mera bettlöst och hur det kändes i början för mig. I det här inlägget tänkte jag gå igenom lite om hur det kan vara att börja och några saker som kan vara bra att tänka på.

Värt att notera är så klart att det skiljer sig, så klart, ganska mycket åt i upplevelsen mellan olika hästar. Är hästen känslig, reaktiv, lugn eller lättstressad? Dessutom så skiljer sig olika ryttares ridning och kontakt med hästen åt. Vad var och en har för grundläge att starta från så att säga.
Var ärlig med både dig själv (styrkor, utvecklingsområden och eventuella farhågor och rädslor) och din häst (liksidighet, lugn, lättsamlad, framtung etc.).
Alla har inte samma upplevelser och inte heller samma referenser.

Men here we go:

Del två: Starten – att skola hästen på bettlöst

– Ok, vi är igång!

Vi förutsätter att vi rider på sidepull, den mjukaste av de bettlösa alternativen. Se till så det sitter bra anpassat och du är på ett inhägnat område.

Börja från marken med att gå med hästen, gärna bredvid sadeln så att du ”rider från marken” och göra några halter, gå fram och svänga lite. Kontrollera så att hästen svarar mjukt och fint på hjälperna och förstår vad du ber om.

Sänk dina förväntningar och krav kraftigt och sitt upp!

Så börjar du. Rätt upp och ner som vanligt!

Ett bra mål att ha det första ridpasset är ABC – starta, stanna, svänga.
Ha som mål att ta så lite i tygeln som möjligt och använda sätet, kroppen och rösten så mycket du kan. Ge både dig själv och hästen små pauser ofta och håll ridpasset rätt kort.

Ett bra hjälpmedel man kan börjar med först, om man vill, är en halsrem och godis.

Om din främsta rädsla eller oro är att hästen inte skall stanna börja med att ge den en godisbit från ryggen varje gång den stannar på din signal (röst, säte, eventuell halsrem och så lite tygel du kan). Sätt sedan en röstsignal på det (många har ju redan det. ”Hoo”, ”stanna” eller en vissling). Var konsekvent med att ge godis vid halt om det något du är orolig för att inte skall fungera. Om du använder klicker, så tänk på att det hästen gör i sekunden du klickar är det du förstärker. Använd alltså inte klicker för att få hästen att stanna, utan klicka när hästen HAR stannat i det här fallet.

Om hästen blir tung i handen, vilket är rätt vanligt att de blir i början, så kom ihåg att hästar inte hänger om de inte har något att hänga mot. Lätta alltså på handen själv och sänk kraven på ”form”. Ta reda på var hästen går i bäst balans om den själv får ta ansvar för sin hals och sitt huvud. Låt det kännas ”skit” och fokusera på tempo och riktning! Ha tålamod!

Du grejar det här!

Kom ihåg att det alltid är ok att växla tillbaka till bett om det känns otryggt, svårt eller du känner att du behöver det! Variation är bra! Våga låta processen ta tid och kanske är det så att du enbart vill rida bettlöst när vi klättrar er lugna stig i skogen, då du ändå mest sitter på långa tyglar.
Det kan också vara ett bra ställe att börja på om du känner dig trygg där!

Jag red ofta i början ett varv på vår klätterslinga i skogen, cirka 35 min, och sedan red jag in på ridbanan och red ca 10–15 minuter där. Då var min häst uppvärmd och mjuk samt i en bra och avslappnad stämning efter skogsturen.
Och så siktade jag alltid på att avsluta när något gick riktigt bra – eller med att göra någon övning där jag visste att chanserna att det skulle lyckas var hög.

Det var viktigt för både mitt och min hästs självförtroende att vi kände att vi lyckades med uppgiften – hur lätt den än kunde verka.

Om ett problem uppstår, försök analysera.
Ett väldigt bra redskap, som kan hjälpa en analysera är att filma sig själv. Sätt upp mobilen på ett stativ (jag har en tripod med ”snake-ben” som går att klämma fast på staket eller ställa på en pall av den här typen) eller be någon du litar på filma när du rider.

Det är inte alltid den mest njutbara filmupplevelsen i början, men är ett väldigt bra och nyttigt sätt att se ur en annan vinkel vad man gör och förstå vad som eventuellt blir fel.

Håll hela tiden ridningen på en nivå där du och hästen känner er trygga!

Lycka till och kom ihåg att ni gärna får kontakta mig på min instagram eller facebooksida om ni har tankar eller frågor!

Jag får ofta frågan ”varför rider du bettlöst?” när jag dyker upp på en kurs eller clinic med ett bettlöst träns på min häst.

”Varför inte?” svarar jag.

För jag rider mycket bettlöst. Ungefär 90% av ridningen på mina egna hästar är nu för tiden bettlös. Oftast med sidepull, men ibland på ett hackamore med korta skänklar.

Men jag rider ju även på bett ibland, men det blir rätt sällan då jag oftast tycker jag får ärligare svar från hästarna bettlöst och inte känner ett behov av bett. På just mina hästar.
Jag är däremot inte EMOT att rida med bett – jag är dock FÖR bettlös ridning!

Vi har alla sett en häst med orolig mun. Som gapar, klapprar med tänderna, har tungan utanför, skummar rikligt eller fipplar och rör munnen mycket. Det ser inte så nice ut va? Leder inte till högre poäng på tävlingar heller (i alla fall inte i islandshästsammanhang). Men framför allt: det är ett uttryck från hästen på obehag och smärta!

Att hästens mun inte är gjord för att ha ett bett i sig är något vi alla vet. Jo det gör vi! Även du.
Trots det är det en fullkomlig självklarhet för de allra flesta att när hästen är sådär mellan 3-5 år gammal stoppa in en metallbit (oftast, ibland gummiklädd, ibland helt i plast, gummi eller läder) i hästens känsliga mun. Otroligt vanligt är dessutom att direkt från början sätta på en nosgrimma och stänga till munnen ”så hästen lär sig från början att inte gapa” alternativt ”för att bettet skall ligga still i munnen”.

Allt för sällan ser man exempel på att hästen får undersöka bettet först och få lite godis för att den nosar och grejar och kanske till och med smakar på det. När jag ser det blir jag alltid glad!

Ännu gladare blir jag av hästar som blir inridna bettlöst och i det fall ryttaren vill det introduceras till bettet när hittat en bra balans med ryttare och förstår i alla fall de grundläggande hjälperna. På det sättet besparas hästens mun de missförstånd som nästan oundvikligen sker under grundutbildningen och som bonus har man en häst som KAN ridas bettlöst från början.

Här jobbar jag med en av mina träningshästar, som är inriden bettlöst, med att introducera bett.
Jag vill att hästen skall ha en bra känsla när den ser bettet och gärna vilja ta bettet i munnen själv. Jag använder därför en klicker som jag klickar med (och ger belöning) först när hon nosar på bettet och sedan när hon pillar på det och sedan när hon vill smaka på det. Det är tredje gången vi tränar med det på filmen:

Hästens andning påverkas negativt av att ha ett bett i munnen (även utan tryck i tygeln) – visste du det? Läs gärna den här utmärkta översättningen av Dr. Robert Cooks text om hur hästens andning och bettlös ridning fungerar.

Ingen häst är gjord för att ha bett i munnen, men de flesta lär sig att vara helt ok med det.
Men de finns de som aldrig blir helt bekväma med något bett och det oavsett hur många tusentals kronor ägaren plöjer ner i att söka rätt bett för den hästen. Och de hästarna bör i min uppfattning få slippa bett!

Alla hästar bör kunna ridas på någon sorts bettlöst alternativ även för variation, eller om de har en skada i eller i närheten av munnen, som gör att de inte får eller kan ha bett i munnen.

Och en väldigt fin sak inom islandshästsporten är att vi får tävla, i alla grenar och åldersklasser, på nästan alla bettlösa alternativ! (Till exempel indianhackamore/boasal är dock inte tillåtet).

Jag vill dock igen påpeka att jag inte är emot ridning med bett!

Ett bettlöst alternativ är inte alltid ”snällare” mot hästen än ett bett. Det finns jättemjuk och harmonisk, trevlig ridning på bett och brutal, otrevlig ridning på bettlösa alternativ, men jag har ändå sett mer av det omvända.

Och oftast när det gäller den otrevliga, hårda eller rent brutala ridningen så handlar det inte om vad hästen har på huvudet och i munnen, utan om hur den ryttaren hanterar och ser på hästar, hanterar sin egen stress och press, så väl inre som yttre.
Väldigt få människor går ju ut och tänker ”idag skall jag göra min häst riktigt illa och rida hårt”. Det grundar sig ofta i personens grundsyn på hästar, vad och var man från början fått lära sig hästhantering och ridning samt vilka förebilder (eller så kallade förebilder) man har som ryttare och hästmänniska.

Jag tänkte jag skulle berätta lite mera om mina tankar kring bettlös ridning och jag börjar från början och har delat upp det i lite olika kapitel och vi tar de första två idag så fortsätter ”bettlöstskolan” i nästa inlägg.

Hoppas ni finner det intressant!

Del 1. Bakgrunden

Jag har länge lekt lite i träningen av mina hästar med att rida i repgrimma och ibland helt utan träns, men jag började rida lite mera bettlöst för ca 3 år sedan. Dels för att det var enkelt då jag började rida mera med klicker och då gav hästen matbelöningar, men också av nyfikenhet och för att utveckla mig själv som ryttare!

Kunde jag göra det lika bra som med bett? Kunde jag få samma känsla? Vad hände om jag tog bort bettet?

Jag började med att stegvis rida mera på bettlöst, främst på sidepull och jag kände mig bitvis som 1) en nybörjare och 2) som en SÅ DÅLIG ryttare i början!

Nyttigt för ödmjukheten så att säga…

Emellanåt gick jag tillbaka till att rida på bett för att få lite självförtroende igen.

En gång var jag helt säker på att det var någon som inte stämde med min häst, att han hade ont. Han kändes skev, var tung i handen och det kändes som jag knappt kunde styra annat än i skritt. Nästa dag red jag med bett och han dansade fram, mjuk som smör. Jag fattade: han förstod mig inte på bettlöst. Han försökte garanterat göra det som kändes lättast för honom, men kände inte igen signalerna och blev osäker och tung.

Men så jag satte mig ner och tänkte och kom fram till att det är inte min häst som funkar dåligt/mindre bra på bettlöst – det är JAG som måste lära mig rida bättre!

Så jag fortsatte traggla. Red massor i skritt och använde klickern till att belöna upp (förstärka) när han jobbade rätt, var lätt och bar upp sig bra, om än så bara i skritt eller en kort, kort bit i trav eller tölt. Det går så klart att göra utan klicker, men det går fortare och blir tydligare för hästen med en klicker.

Och ganska snart så blev det bättre. Och så en dag råkade jag se skuggan av min hästs huvud när han jobbade (med aktiv och bra överlinje dessutom) i trav och såg hur läpparna ”sladdrade” helt avslappnade. Och där någonstans bestämde jag mig: jag skall lära mig det här!

Alla hästar kan skolas att gå bettlöst!

Men precis som med bett måste vi utbilda dom (och oss!) till att förstå det. Och ibland måste vi omvärdera vad vi trodde att vi kunde och visste.

Att bara slänga på ett bettlöst träns av någon sort och tro att hästen skall gå som vanligt blir inte vidare schysst mot hästen, inte mot dig själv heller.

Du måste bara våga prova!

Fortsättning följer i nästa inlägg!

Det är inget ovanligt, vi har alla varit där någon gång i vårt hästliv (för att inte tala om i det ”vanliga” livet, utanför stallet!) – vårt träningspass med hästen går inget vidare. Det kan vara ett enskilt ridpass, eller en längre svacka. Men de allra flesta av oss har varit där, right?

Som hästtränare, vilket vi alla som håller på med hästar är så fort vi börjar hantera en häst, oavsett om vi jobbar med det professionellt eller inte, bör vi göra det så lätt som möjligt för hästen att lyckas. Vilket betyder att vi behöver vara kontextdesigners!
Med det menar jag att vi skall hjälpa hästen på bästa möjliga vis att göra ”rätt” alltså att göra det vi önskar av hästen. För hästen har ju ”rätt” och ”fel” ingen betydelse. Hästar vet inte att ett beteende är rätt och ett annat är fel! Det är beteenden bara helt enkelt.
Det beteende som vi förstärker, alltså belönar (medvetet eller omedvetet) är det vi kommer få mera av!

Skapa en miljö där det är lätt för hästen att lyckas

Vi, som tränare vill att hästen skall lyckas och att det skall vara lätt för hästen att lyckas! Och det är där vi behöver vara flexibla, kreativa och smarta – och redo att bygga om lite ibland. Skapa en miljö där det är lätt för hästen att lyckas! Blir uppgiften lättare för hästen att förstå och lyckas med om jag är i stallet istället för på banan? Eller om jag placerar mig i ett hörn eller bredvid staketet istället för mitt på banan?
Kan en eller några utlagda bommar göra det enklare? Skulle en uppförbacke eller nedförsdito göra det lättare för hästen att lyckas med uppgiften jag ber den om?

Är det en övning jag kan plocka isär och börja med från marken (de flesta övningar är det).

Skall vi ta några konkreta exempel?

Jag har lärt min häst att flytta sig mot mig på en handsignal.
Praktiskt, bra för bogrörligeten och kroppsmedvetenheten och en kul övning att träna in!
Men till en början inte tvärenkel för hästen att förstå.

Så här ser det ut nu:

Men det är oftast inte bara att ställa sig med handen i luften och förvänta sig att hästen förstår att flytta frambenen (enbart) eller kroppen mot den.
Så jag började med grimma och grimskaft. Jag hade handen i luften i höjd med bogen färdigt, fast hästen inte då förstod vad den betydde, efter som jag vill göra handen till en signal för rörelsen.
Sedan lockade jag med rösten och en godisbit och när hästen flyttade över frambenen det minsta lilla mot mig (kanske bara lade över vikten på frambenet närmast mig först) så belönade jag med en godis (morot i det här fallet). Jobbar man med en markör (som klicker eller belöningsord) så klickar man precis när hästen flyttar frambenen lite mot en.
Det som lätt händer är dock att hästen samtidigt som den flyttar frambenen mot en rör bakbenen lite från en, vilket jag inte ville att skulle hända.
Det är då vi får ta fram vår inre kontextdesigner!
Om jag placerar hästen längs med ett staket, kanske till och med nära ett hörn och gör samma övning så är det svårare för hästen att flytta bakbenen (för där är ett staket) och alltså lättare att bara flytta frambenen, vilket är det jag vill lära in och belöna.
Vips förstod hästen vad uppgiften var och på några repetitioner och en liten paus kunde jag flytta mig bort från staketet.

Vips förstod hästen vad uppgiften var

En ännu vanligare övning än att lära hästen flytta sig mot oss är att lära den att flytta sig från oss. Som bekant är det ju inte bara att börja trycka med ena skänkeln för att få den unga eller outbildade hästen att börja flytta på sig.
Vi börjar från marken. Helst utan utrustning, mera än grimma och grimskaft.
Börjar med att titta mot hästen bakdel, sedan kanske vi sträcker ut vår hand mot bakbenet vi vill flytta och vinklar axeln mot hästen samtidigt som vi lätt håller i grimman (om det ens är nödvändigt). Så fort hästen flyttar undan bakbenet backar vi av och tar ner vår arm. Och ger företrädesvis hästen en godis. Vi vill ju inte att hästen bara skall förstå och flytta undan för vårt tryck, vi vill att hästen dessutom skall tycka att det roligt att göra det!
Jag brukar samtidigt som hästen flyttar sig säga ”flytta”. Ganska snart så börjar jag stryka med handen i skänkelläge i stället för att peka mot bakdelen – för att hästen skall börja koppla en lätt beröring där till att flytta sig istället för på bakbenet (det är ju opraktiskt att behöva röra där från ryggen). När jag så skall börja be hästen att flytta på bakbenen uppsuttet har jag dels ett röstkommando som hästen kopplar till rörelsen, dels en taktil signal (skänkeln) på ett ställe hästen är van vid att känna beröring när rörelsen skall utföras. Har man tillgång till någon som kan hjälpa en och stå på marken och hjälpa när vi börjar be om rörelsen uppsuttet är det jättebra!

Har hästen svårt att stå still med sina framben när det skall flytta ett bakben är det ofta på grund av balans då kan man dels låta hästen ta nått steg framåt, men man kan också göra det tydligare för hästen om vad som efterfrågas om jag ställer mig så hästen står med ett staket framför sig – då blir det lättare att bara flytta bakbenet och inte gå iväg framåt.

Andra exempel är att fatta galopp i en kurva/hörn/sväng. Eller, om hästen har riktigt svårt för galopp, en uppförsbacke. Anpassa svårighetsgraden av övningen till individens nivå. Och speciellt på den unga hästen så kan ju nivån vara något skiftande från dag till dag. Det hästen kunde utmärkt dagen innan är som bortblåst så fort hästen inte är helt i balans eller blir lite stressad, eller det är en ny miljö. Det är därför det är så viktigt att befästa övningar i lugn miljö och med bra stämning mellan dig och hästen.
För att stress förhindrar inlärning är ju något vi i tidigare inlägg här konstaterat!

Har ni hittat et bra lösning på en för tillfället svår övning med en häst? Eller byggt upp en miljö som hjälper en häst med en svår uppgift?
Berätta gärna i kommentarerna, eller skriv och berätta för mig på sociala medier!
Jag nås antingen på min instagram eller på min facebooksida!

Ha det gott i sommarvärmen och gå ut och var en god kontextdesigner för din häst!

MalinS

Kurshelgerna avlöser varandra och jag är så tacksam över att få jobba så här! Jag får möta så många underbara människor och hästar runt om i landet! Och se så många fina platser!
Jag är ju lite av en all round- instruktör, en Jack of all trades, inom hästutbildning. Mest blir det ju islandshästar, men de senaste åren har det dykt upp såväl ponnyer, nått enstaka halvblod, varmblod, miniatyrhästar och russ på banorna. Jättekul!
På helgkurserna och även på privatlektionerna gör vi det eleverna önskar. Rida traditionellt eller belöningsbaserat, slipa på ett tävlingsprogram, få en bedömning (jag är nationell sportdomare), träna med klicker, lösa ett specifikt problem på ett, för hästen, bra och hållbart sätt, eller jobba med funktionell träning för hästen. Det gör mitt jobb väldigt ombytligt och väldigt roligt!

Under terminerna har jag länge, väldigt länge, jobbat på ridskolan på Fors Gård i Västerhaninge några kvällar i veckan. Och förra veckan tog vårterminen slut.Och även min tid på Fors Gård.

Jag har valt att efter 25 år avsluta mitt uppdrag som ridlärare där för att satsa fullt ut på min egen verksamhet.

Jag älskar att jobba med ridelever på alla nivåer, vilket ridskolan har gett mig möjlighet att göra. Varje vecka har jag fått träffa allt från de som suttit på häst någon enstaka gång och fått vara med och starta upp deras resa som hästmänniskor och ryttare (vi har en prova-på-att-rida-islandshäst-grupp varje vecka på Fors, som jag haft) till ryttaren som ridit på ridskola, skaffat sig medryttarhäst eller till och med egen häst men ändå fortsatt på ridskolan och som kan utveckla och hjälpa de mera obalanserade ridskolehästarna. Ett underbart brett spektrum av ryttare.
Men ansvaret är stort, kvällarna blir sena och grupper är mera utmanande för både röst och huvud att instruera än privatelever. Och uppdragen och förfrågningarna i mitt eget företag ökar.
Så därför växte beslutet att avsluta ridskolekapitlet (för nu i alla fall) fram under förra året, och jag beslöt mig för att vårterminen 2022 är min sista på gården.

Senaste veckan har varit emotionell! Många av eleverna har ridit för mig länge, en del upp till 10 år. Kramarna och tårarna blev många, presenterna så fina och så viktiga (rent känslomässigt alltså) och efter sista lektionen någonsin gick jag ensam runt i varje stall, kollade så allt var bra och gick in till varje ridskolehäst, gav dom en morot var, kliade eller kramade om dom och tackade för alla åren.

Sedan blev det en jättefin stund hos fina, goa Ylva Hagander, ägaren av Fors Gård.
Jag fick en fantastiskt fin present – en keramikhäst från Skomakarns, som dessutom var gjord med min häst Exakt från Fors Gård som förebild. Grät en skvätt över hur fin både hästen och tanken bakom var!
Tack Ylva för allt!

Nu bor jag nära Fors och det är inte sista gången jag träffar Ylva, de andra i personalen eller är på Gården – men det är ändå ett kapitel i mitt liv som avslutas.

Jag har fått väldigt många frågor om vad jag skall göra nu.
Och svaret är att jag skall jobba fullt ut med mitt eget företag– en ny, uppdatrerad och förbättrad hemsida är på gång! En där det står om belöningsbaserad träning till exempel.
Privatelever, tränings av hästar och kurser (såväl helg-som andra dagar). Föreläsningar, så väl digitalt som live och clinics. Är ni sugna? Hör gärna av er! Som sagt är ämnena många!

Just nu ser den närmaste framtiden ut som följer:
I skrivande stund sitter jag på båten på väg hem från Gotland efter en jätterolig kurshelg arrangerad av lokalklubben Austur. Nästa helg dömer jag Krafturs nivå 2 tävling med SM-kval i Sundsvall och helgen efter det håller jag intrinzen-inspirerad kurs i, även det i Sundsvall.

Under veckorna har jag privatlektioner på några olika gårdar i mitt närområde, jobbar med mina två egna hästar och en träningshäst som står hos mig.

Veckan före midsommar jobbar både jag och mina hästar på hästläger. Det är korttidsboendet för barn och ungdomar på autismspektrumet, Aktivera Stockholm som har sitt årliga hästläger hos oss! En vecka med varierad samvaro med hästar på olika vis för barn och ungdomar på spektrat!

Och efter midsommar stundar en välbehövlig semester! Jag älskar mitt jobb, det är verkligen världen bästa jobb, men semester behövs ändå!

Och i augusti drar hösten igång med nya utmaningar!

Hoppas vi ses i framtiden!

På återhörande
Malin

En stressad häst lär sig inget, eller lär sig rent av att vara mera rädd och stressad. I värsta fall faller den in i inlärd hjälplöshet.
Men känner du igen de små tecknen på stress hos hästen, de som kommer långt innan rullande ögon och slängande huvud och en häst som kastar sig undan eller biter efter dig?

Det som kallas lugnande signaler.

Lugnande signaler är små signaler, alltså olika beteenden som hästen använder för att dels visa andra hästar (eller hundar, katter, höns eller vad de nu konfronteras eller umgås med), men även oss människor att de inte söker konflikt samt för att lugna ner sig själv när de känner stress. Det är en indikator att något i miljön ger hästen ett stresspåslag.
En annan häst som kom för nära, en cykel som swoshade förbi, att vi agerar med lite för hög energi eller att kompisen lämnade hagen/stallet.

Det går från riktigt små subtila saker, som att hästen börjar blinka mer till rätt tydliga tecken på stress som att skrapa med hoven.

En riktigt stressad häst känner vi väl alla igen? Ögonvitor, slängande huvud, skrapande hovar, steppande. Ni vet.

Men de små tecknen som kommer innan då? De som är knappt skönjbara om man inte vet om att titta efter dom.
De som alltid finns innan ”det stora utbrottet” (som kan verka komma ”ur ingenstans”).

Bara för något år sedan hade inte jag hört om lugnande signaler, men när jag lärde mig om dom och började läsa på så var det verkligen en ögonöppnare.
Plötsligt förstod jag mycket mera av vad hästarna kommunicerade, förstod fortare när det var läge för en liten paus i träningen och kunde undvika många större reaktioner och även potentiellt farliga situationer, med att kunna avbryta tidigare eller se om jag kan ändra träningsförhållandena så de är lättare för hästen att förstå eller klara av uppgiften.

Vad är det då för små tecken vi skall titta efter?

Hästen börjar blinka mer, börjar slicka/tugga, sänker huvudet (vänta lite! Det här har jag och så många andra fått lära sig att är tecken på acceptans! Men forskning har visat att det inte stämmer – det är tecken på att hästen känner stress och behöver lugna sig själv! 

Den vänder tydligt bort huvudet, börjar gäspa en eller upprepade gånger.
Sänker och ruskar på huvudet, öronen kan fall ut åt sidorna och ögonen får en triangelform (bekymmersrynka ovanför ögat). Kliar sitt huvud mot frambenet och sen kommer de större tecknen, de som de allra flesta känner igen; skrapandet, steppandet, ögonvitor, slängande med huvudet, att hästen aktivt försöker flytta sig fram situationen.

Ett exempel jag ser lite då och då, som inte är helt ovanligt är att hästen står uppbunden i stallet och människan kommer med sadeln och tränset. När människan närmar sig hästen börjar hästen gäspa och ruska lite på huvudet. Ibland är det inte vid sadling utan när tränset skall på som gäspningarna börjar. Det här är inte ett tecken på att hästen är trött, det är en häst som känner lite stress av att se sin utrustning.
Vilket bör få oss att tänka till. Passar utrustningen? Och även om den till synes passar, kanske bettet inte är helt rätt för individen? Eller är det hur vi använt utrustningen som gör att hästen känner oro när den ser den? Eller har hästen negativa känslor kopplade till utrustningen? Fundera på om du kan göra träningen roligare, intressantare och positivare för hästen.
Ja, det är ett exempel, det finns så klart många.

Vad skall vi göra när vi ser dessa tecken på stress då?
Jag tycker bland att det viktigaste är att notera dom och låta hästen utföra beteendet klart!
Om hästen under ridpasset drar ner huvudet och kliar det mot frambenet försöker den hantera och dämpa sin stress. Om vi då drar upp hästens huvud och inte tillåter den att utföra det kommer stressen att öka, och där igenom möjligheten till en lyckad träning minska.
Och hästen börjar triggerstapla!
Det är när flera små stresstriggers staplas på hög och till slut kan en till synes pytteliten grej få hästen att fullkomligt ”tappa det” och explodera!
Susanne Åkesson, tränare och författare, har illustrerat det på ett bra sätt här:

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Susanne Åkesson (@westernklick)

För att förhindra och se till så hästen inte behöver känna stress och triggerstapla så gäller det för oss människor att tänka till. Kan jag arrangera om miljön så att det blir lättare för hästen att förstå och klara av övningen? Kan jag börja med att träna det här avsuttet först? Plocka isär övningen och träna små steg åt gången? Ta pauser och låt hästen processa och passa på att läsa hästens uttryck.
Belöna hästen när den tänker åt rätt håll. Eller den kanske redan gör rätt (alltså det vi önskar), men ändå blir stressad av det och alltså kopplar övningen till obehag. Kan jag då ändra övningen lite, så den blir aningens lättare? Eller se om jag kan göra den på ett annat ställe?

För dig som vill veta mer så rekommenderar jag boken Language Signs & calming signals of Horses av Rachaël Draaisma, den fick bland annat att köpa här.

Kände du till lugnande signaler? Har du erfarenheter av stressbeteenden i träningen av din häst?

Kommentera gärna och berätta!
Eller skriv till mig och berätta antingen på instagram eller på min facebooksida

Hejsan!

Som jag skrev i mitt första blogginlägg så jobbar jag i stor utsträckning belöningsbaserat med mina egna hästar och även med träningshästar.
Belöningsbaserad träning, klickerträning, positiv förstärkning, R+ – kärt barn har många namn.

Men hur funkar det?
Vi tar en grundläggande genomgång. Det här är alltså rena fakta kring hur inlärningsteorierna fungerar. Oavsett djurart, ras, individ och så vidare.

Inom hundvärlden är dominans gammalt och att slå, eller hota en hund, katt eller annat djur i träning eller i vardagen är generellt inte accepterat.
Tyvärr förekommer en del avarter fortfarande även där, till och med i samband med TV och offentliga tränare. Det är beklagligt, när all forskning pekar på att träning med positiv förstärkning är effektivast och skapar mindre stressade och tryggare individer!
Varför är det helt och fullt accepterat inom hästvärlden?
Vi kallar det gärna dutta, peta och liknande men slag och hot om eskalerande tryck, dutt eller slag skapar obehag och stress. Och är djupt normaliserat!

Här slutar en del av er läsa.

För det blir en kognitiv dissonans, som är lite jobbig att hantera.
Vi vill vara snälla mot djur! Vi ser oss inte som dåliga tränare eller djurmänniskor för att vi gör det som vi är lärda att göra med hästar.
Men det skaver lite att läsa meningar som den ovan.
Det är okej! Läs vidare ändå – kunskap är lätt att bära med sig!

Jag tycker inte att all träning med negativ förstärkning är dålig. Men väldigt mycket stress och missförstånd mellan häst och människa kan undvikas och elimineras om vi vågar vara öppna för alternativa (än så länge ses belöningsbaserad träning som det av många, jag tror det kommer förändras med tiden) och andra sätt att träna och utbilda hästen.
Stress och inlärning är antagonister, därför är det av yttersta vikt att hästen inte blir stressad av träningen!
Och stress kan vara så mycket subtilare än slängande huvud och rullande ögon. Hästar visar tecken på stress med otroligt små och subtila signaler.
Jag kommer att återkomma i det ämnet!

Här nedan kan du se en film på hur inridning med klicker kan se ut.
Inridningen kan så klart se ut på olika sätt, men så här har jag jobbat.

4-årige Álfaleggur (e Álfinnur frá Syðri-Gegnishólum u Jökladis från Musö) har alltså ryttare på ryggen för fjärde gången i den här filmen,

Inom hundträning är träning med positiv förstärkning väldigt vanligt, snudd på standard, medan det är relativt ”nytt” inom hästvärlden.
Men intresset ökar tydligt inom all djurträning!

Inlärningsteorierna är inget nytt påfund utan ren teori runt hur inlärning fungerar på djur.
Behavioristen B.F. Skinner publicerade 1951 texten ”Hur man lär djur” om hur operant betingning fungerar. (Googla ”How to teach animals Skinner” för att läsa det vid intresse)
Operant betingning innebär att om ett beteende får en positiv konsekvens är det troligt att beteendet kommer öka, medan om det får en negativ konsekvens kommer beteendet minska.
Dock måste vi ta med de etiska och stressrelaterade konsekvenserna.

Inlärningsteorierna är följande:

Positiv förstärkning (R+)
Genom att lägga till något hästen gillar (godis/mat/klia/uppmärksamhet) ökar vi sannolikheten för att ett önskat beteende skall öka i frekvens. Vi använder oss av en markör (en klicker eller ett ljud/ord) för att markera beteendet vi belönar.
Ger känslor som glädje, lust, förväntan

Negativ förstärkning (R-)
Traditionell hästträning
Vi lägger till ett tryck/obehag som vi sedan tar bort när ett önskat beteende uppstår. Sannolikheten för att det önskade beteendet uppstår mera frekvent ökar när hästen upptäcker att obehaget försvinner när ett beteende/ en rörelse utförs.
Ger känslor som lättnad, stress, ångest

Positiv bestraffning (P+)
Vi lägger till en obehaglig konsekvens vid ett oönskat ett beteende.
Något obehagligt (arg röst, tryck, ryck, spö) eller hot om det samma inträffar om beteendet uppstår.
Ökar sannolikheten för att beteendet skall minska, men ökar stressen.
Ger känslor som rädsla, obehag, stress, ångest. Olämpligt i djurträning!

Negativ bestraffning (P-)
Vi tar bort något trevligt (mat, sällskap, uppmärksamhet) om ett oönskat beteende uppstår, vilket ökar sannolikheten för att det oönskade beteendet skall minska. Ökar stress och leder till förvirring för hästen.
Ger känslor som besvikelse, frustration, stress och oro.
Olämpligt i djurträning.

Notera att orden positiv och negativ skall ses som strikt matematiska termer (addera och subtrahera), inte som Bra och Dåligt!

Att ta med sig:
En eftergift är inte en belöning för hästen! Det är en lättnad.
Det behöver inte vara dåligt – men vi skall kalla saker för det de är!
Att ta bort ett tryck och sedan ge en godis är inte positiv förstärkning (det är ”R- with a cookie”), men behöver inte vara dåligt för det.

Gå ut och ge er häst en morot och berätta för dom hur fantastiska de är!

/Malin

Vi är i princip alla uppvuxna och drillade från start i det: klappa hästen när den är duktig!
De flesta reflekterar aldrig någonsin över det ens, lång tygel – två-tre klappar på halsen och ett ”duktig kille/tjej”.
Många som jobbar med hästar har ju dock träffat unghästar och känsliga individer, som bokstavligt talat hoppar högt eller far undan när människan klappar dom.

Men är det ett beröm att klappa en häst, på halsen eller annan kroppsdel?
Det mesta pekar på att nej, det är inte det!
Att klappa hästen är en rätt aversiv handling, som många hästar instinktivt tar som ett ”flytta på dig”. Vi tränar och lär hästarna att inte vara aktivt rädda för det (desensitisering) och inte reagera på det. Men se det som en belöning? Nej, det kommer hästen inte.

Men om det är så här, varför lärs vi alla att göra det? Varifrån kommer det?

Helt ovetenskapligt tjejgissar jag på att det till viss del har med manligt/kvinnligt att göra och kommer av tradition.
Vem hanterade till mesta del hästar förr i världen? Inte kvinnfolket i första hand.
Det var männen. Militärer/Soldater, bönder och, hos adeln, stallpojken.
Och nu drar jag på mig generaliseringsbyxorna: män har ofta ett mera ”klappande” kroppsspråk. ”Det bra det grabben *klapp, klapp på axeln*, *ryggdunk*
(så måste vi ju tillägga ”inte alla män” här!)

Ridundervisning började i det militära, där männen i högsta grad styrde. När konceptet ridskolor blev populärare så var det många före detta militärer som undervisade på dom. Och klappandet av hästar lärdes ut. För att stanna. Som en självklarhet.

2014 presenterades en studie, gjord i England, om det här där forskarna tittat på hjärtrytm, beteenden och reaktioner på såväl tävlingshästar, ridskolehästar och en ”rescue horse” när de blivit klappade vs. kliade.
Inte så överraskande visade studien att hästar förmodligen uppskattar kliande mera än klappandet.

Vilket ju, om vi tänker till, inte är så konstigt!

Så gå ut och smek och klia era hästar – och berätta för dom hur underbara de är!

Här är några länkar om ämnet:

The Horse (rekommenderar sidan! Mycket forskning och intressanta artiklar, gratis konto behövs för inloggning på de flesta artiklar):

https://thehorse.com/148550/do-horses-prefer-patting-or-scratching/

The Equine Behaviourist:
https://www.equinebehaviourist.co.uk/blog/2019/3/27/is-patting-rewarding-to-the-horse

PubMed-länk till studien:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/26958705/

/Malin Schön

Bloggare alltså! Ser man på, det var ett tag sedan!

Hej på er alla!
Ni har ju fått en kort liten presentation av mig via artikeln här på sajten, men här kommer ett ”Hejsan på er där ute, det här är jag” – inlägg!

Ja, jag är ju då en tant (kallar jag mig själv i alla fall) på 40 + som gillar att ge hästar morötter!
Och det gör jag, mycket.

Jag jobbar nämligen i stor utsträckning belöningsbaserat med mina egna hästar. Jag får även in hästar i träning som ägarna vill ha belöningsbaserat startade eller tränade så, men även hästar som inte tränas belöningsbaserat är välkomna till mig.

De allra flesta människor ger sina hästar en godbit här och där, en del till och med mycket.
Jag gör det strukturerat – med klickerträning!

Jag älskar att rida, men det är inte det viktigaste längre

Jag är även mycket intresserad av hästens biomekanik samt att träna för en hållbar häst. Vilket ofta innebär att jag jobbar med rehab efter skador och inridning. Det i sin tur har lett till att jag är mycket bevandrad i och intresserad av avsutten träning.
Don’t get me wrong – jag älskar att rida, men det är inte det viktigaste längre. Framför allt inte om hästen inte är med på det!

Det kan vara en rätt stor skillnad i hur jag jobbar hästar. Mina egna har jag dykt djupt ner i belöningsbaserad träning med och även i intrinzens träningsprinciper. Det är ett val jag gjort för att lära mig mera om det området.
Med träningshästar och elever följer jag elevens önskan om metod att arbeta hästen så länge det inte är hårt och otrevligt. Många är de elever som lärt sin häst förstå klickern och sedan tagit med det som en del i sin träning, antingen som ett kul komplement från marken eller som ett verktyg i verktygslådan i all hantering och problemlösning. Och en del har fått en ny öppning till samvaron med hästar.
Mer om detta kommer jag säkert skriva senare!

Mina hästar älskade det!

Hur började jag intressera mig för klickerträning då?
För mig började det med att jag såg videoklipp på intrinzens (Kathy Sierra och Steinar Sigurbjörnsson, kontot på instagram heter nu för tiden pantherflows) träning på nätet och imponerats av vad de åstadkommit med sina hästar på så kort tid, men tänkte att ”det är ju jättehäftigt, men inte något JAG kan göra”.
Men det var november och grått och lerigt ute och jag var oinspirerad att rida, men mina hästar hade redan vilat en del. Så jag tänkte att ”jag tränar redan min hund med positiv förstärkning, så varför inte mina andra djur? Nu lär jag dom att förstå klickern, och så får jag se om vi gillar det”. Och det som hände är att JAG blev helt förälskad i sättet att jobba och mina hästar älskade det! Så jag bestämde mig för att lära mig mera om belöningsbaserad träning!

I övrigt då?
Ja, jag är ridlärare 1 för islandshäst och nationell sportdomare för islandshäst och i februari 2021 blev jag utsedd till ”FEIF trainer/instructor of the year 2020”.
En utmärkelse jag minst sagt är stolt över!
Jag jobbar heltid med att undervisa elever på olika nivåer och med olika mål och inriktning, samt att träna hästar. Jag bor i Tungelsta, som ligger ca 3 mil söder om Stockholm och har mina hästar på lösdrift på Vädersjö Gård, 10 minuter hemifrån.

Mina hästar ja! Jag har två hästar:
Brandi från Bergdal, valack född 2009. E: Ómi från Stav och u: Tindra frá Österkulla, mitt underbara sto som efter 18 år tillsammans med mig fick vandra vindare till andra sidan i februari.
Brandi är min egen uppfödning och är en stor, snäll nallebjörn till häst. Femgångare med taktsäkra gångarter.

Exakt från Fors Gård, valack född 2007. E: Mökkur frá Varamlæk och u: Eyrarrós frá Finnstungu.
En känslig, reaktiv fyrgångsvalack som är den häst jag har gjort flest framträdanden och clinics med. Bland annat på SIFs Landsmöte 2021 på Axevalla samt en clinic på Sweden Horse Show på Friends Arena 2021 (det var en riktig nervpers, som jag kan berätta mera om ifall ni är intresserade).

Båda hästarna går i flock på lösdrift och är tävlade (av mig) en hel del tidigare.

De få stunder jag inte hästar mig så gillar jag att läsa, helst något av Stephen King, Håkan Nesser eller John Ajvide Lindqvist, gå på bio, teater eller se och höra livemusik.

Det skall bli spännande att blogga här på Ridsport Island!

Vi hörs!