Kurshelgerna avlöser varandra och jag är så tacksam över att få jobba så här! Jag får möta så många underbara människor och hästar runt om i landet! Och se så många fina platser!
Jag är ju lite av en all round- instruktör, en Jack of all trades, inom hästutbildning. Mest blir det ju islandshästar, men de senaste åren har det dykt upp såväl ponnyer, nått enstaka halvblod, varmblod, miniatyrhästar och russ på banorna. Jättekul!
På helgkurserna och även på privatlektionerna gör vi det eleverna önskar. Rida traditionellt eller belöningsbaserat, slipa på ett tävlingsprogram, få en bedömning (jag är nationell sportdomare), träna med klicker, lösa ett specifikt problem på ett, för hästen, bra och hållbart sätt, eller jobba med funktionell träning för hästen. Det gör mitt jobb väldigt ombytligt och väldigt roligt!

Under terminerna har jag länge, väldigt länge, jobbat på ridskolan på Fors Gård i Västerhaninge några kvällar i veckan. Och förra veckan tog vårterminen slut.Och även min tid på Fors Gård.

Jag har valt att efter 25 år avsluta mitt uppdrag som ridlärare där för att satsa fullt ut på min egen verksamhet.

Jag älskar att jobba med ridelever på alla nivåer, vilket ridskolan har gett mig möjlighet att göra. Varje vecka har jag fått träffa allt från de som suttit på häst någon enstaka gång och fått vara med och starta upp deras resa som hästmänniskor och ryttare (vi har en prova-på-att-rida-islandshäst-grupp varje vecka på Fors, som jag haft) till ryttaren som ridit på ridskola, skaffat sig medryttarhäst eller till och med egen häst men ändå fortsatt på ridskolan och som kan utveckla och hjälpa de mera obalanserade ridskolehästarna. Ett underbart brett spektrum av ryttare.
Men ansvaret är stort, kvällarna blir sena och grupper är mera utmanande för både röst och huvud att instruera än privatelever. Och uppdragen och förfrågningarna i mitt eget företag ökar.
Så därför växte beslutet att avsluta ridskolekapitlet (för nu i alla fall) fram under förra året, och jag beslöt mig för att vårterminen 2022 är min sista på gården.

Senaste veckan har varit emotionell! Många av eleverna har ridit för mig länge, en del upp till 10 år. Kramarna och tårarna blev många, presenterna så fina och så viktiga (rent känslomässigt alltså) och efter sista lektionen någonsin gick jag ensam runt i varje stall, kollade så allt var bra och gick in till varje ridskolehäst, gav dom en morot var, kliade eller kramade om dom och tackade för alla åren.

Sedan blev det en jättefin stund hos fina, goa Ylva Hagander, ägaren av Fors Gård.
Jag fick en fantastiskt fin present – en keramikhäst från Skomakarns, som dessutom var gjord med min häst Exakt från Fors Gård som förebild. Grät en skvätt över hur fin både hästen och tanken bakom var!
Tack Ylva för allt!

Nu bor jag nära Fors och det är inte sista gången jag träffar Ylva, de andra i personalen eller är på Gården – men det är ändå ett kapitel i mitt liv som avslutas.

Jag har fått väldigt många frågor om vad jag skall göra nu.
Och svaret är att jag skall jobba fullt ut med mitt eget företag– en ny, uppdatrerad och förbättrad hemsida är på gång! En där det står om belöningsbaserad träning till exempel.
Privatelever, tränings av hästar och kurser (såväl helg-som andra dagar). Föreläsningar, så väl digitalt som live och clinics. Är ni sugna? Hör gärna av er! Som sagt är ämnena många!

Just nu ser den närmaste framtiden ut som följer:
I skrivande stund sitter jag på båten på väg hem från Gotland efter en jätterolig kurshelg arrangerad av lokalklubben Austur. Nästa helg dömer jag Krafturs nivå 2 tävling med SM-kval i Sundsvall och helgen efter det håller jag intrinzen-inspirerad kurs i, även det i Sundsvall.

Under veckorna har jag privatlektioner på några olika gårdar i mitt närområde, jobbar med mina två egna hästar och en träningshäst som står hos mig.

Veckan före midsommar jobbar både jag och mina hästar på hästläger. Det är korttidsboendet för barn och ungdomar på autismspektrumet, Aktivera Stockholm som har sitt årliga hästläger hos oss! En vecka med varierad samvaro med hästar på olika vis för barn och ungdomar på spektrat!

Och efter midsommar stundar en välbehövlig semester! Jag älskar mitt jobb, det är verkligen världen bästa jobb, men semester behövs ändå!

Och i augusti drar hösten igång med nya utmaningar!

Hoppas vi ses i framtiden!

På återhörande
Malin

En stressad häst lär sig inget, eller lär sig rent av att vara mera rädd och stressad. I värsta fall faller den in i inlärd hjälplöshet.
Men känner du igen de små tecknen på stress hos hästen, de som kommer långt innan rullande ögon och slängande huvud och en häst som kastar sig undan eller biter efter dig?

Det som kallas lugnande signaler.

Lugnande signaler är små signaler, alltså olika beteenden som hästen använder för att dels visa andra hästar (eller hundar, katter, höns eller vad de nu konfronteras eller umgås med), men även oss människor att de inte söker konflikt samt för att lugna ner sig själv när de känner stress. Det är en indikator att något i miljön ger hästen ett stresspåslag.
En annan häst som kom för nära, en cykel som swoshade förbi, att vi agerar med lite för hög energi eller att kompisen lämnade hagen/stallet.

Det går från riktigt små subtila saker, som att hästen börjar blinka mer till rätt tydliga tecken på stress som att skrapa med hoven.

En riktigt stressad häst känner vi väl alla igen? Ögonvitor, slängande huvud, skrapande hovar, steppande. Ni vet.

Men de små tecknen som kommer innan då? De som är knappt skönjbara om man inte vet om att titta efter dom.
De som alltid finns innan ”det stora utbrottet” (som kan verka komma ”ur ingenstans”).

Bara för något år sedan hade inte jag hört om lugnande signaler, men när jag lärde mig om dom och började läsa på så var det verkligen en ögonöppnare.
Plötsligt förstod jag mycket mera av vad hästarna kommunicerade, förstod fortare när det var läge för en liten paus i träningen och kunde undvika många större reaktioner och även potentiellt farliga situationer, med att kunna avbryta tidigare eller se om jag kan ändra träningsförhållandena så de är lättare för hästen att förstå eller klara av uppgiften.

Vad är det då för små tecken vi skall titta efter?

Hästen börjar blinka mer, börjar slicka/tugga, sänker huvudet (vänta lite! Det här har jag och så många andra fått lära sig att är tecken på acceptans! Men forskning har visat att det inte stämmer – det är tecken på att hästen känner stress och behöver lugna sig själv! 

Den vänder tydligt bort huvudet, börjar gäspa en eller upprepade gånger.
Sänker och ruskar på huvudet, öronen kan fall ut åt sidorna och ögonen får en triangelform (bekymmersrynka ovanför ögat). Kliar sitt huvud mot frambenet och sen kommer de större tecknen, de som de allra flesta känner igen; skrapandet, steppandet, ögonvitor, slängande med huvudet, att hästen aktivt försöker flytta sig fram situationen.

Ett exempel jag ser lite då och då, som inte är helt ovanligt är att hästen står uppbunden i stallet och människan kommer med sadeln och tränset. När människan närmar sig hästen börjar hästen gäspa och ruska lite på huvudet. Ibland är det inte vid sadling utan när tränset skall på som gäspningarna börjar. Det här är inte ett tecken på att hästen är trött, det är en häst som känner lite stress av att se sin utrustning.
Vilket bör få oss att tänka till. Passar utrustningen? Och även om den till synes passar, kanske bettet inte är helt rätt för individen? Eller är det hur vi använt utrustningen som gör att hästen känner oro när den ser den? Eller har hästen negativa känslor kopplade till utrustningen? Fundera på om du kan göra träningen roligare, intressantare och positivare för hästen.
Ja, det är ett exempel, det finns så klart många.

Vad skall vi göra när vi ser dessa tecken på stress då?
Jag tycker bland att det viktigaste är att notera dom och låta hästen utföra beteendet klart!
Om hästen under ridpasset drar ner huvudet och kliar det mot frambenet försöker den hantera och dämpa sin stress. Om vi då drar upp hästens huvud och inte tillåter den att utföra det kommer stressen att öka, och där igenom möjligheten till en lyckad träning minska.
Och hästen börjar triggerstapla!
Det är när flera små stresstriggers staplas på hög och till slut kan en till synes pytteliten grej få hästen att fullkomligt ”tappa det” och explodera!
Susanne Åkesson, tränare och författare, har illustrerat det på ett bra sätt här:

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Susanne Åkesson (@westernklick)

För att förhindra och se till så hästen inte behöver känna stress och triggerstapla så gäller det för oss människor att tänka till. Kan jag arrangera om miljön så att det blir lättare för hästen att förstå och klara av övningen? Kan jag börja med att träna det här avsuttet först? Plocka isär övningen och träna små steg åt gången? Ta pauser och låt hästen processa och passa på att läsa hästens uttryck.
Belöna hästen när den tänker åt rätt håll. Eller den kanske redan gör rätt (alltså det vi önskar), men ändå blir stressad av det och alltså kopplar övningen till obehag. Kan jag då ändra övningen lite, så den blir aningens lättare? Eller se om jag kan göra den på ett annat ställe?

För dig som vill veta mer så rekommenderar jag boken Language Signs & calming signals of Horses av Rachaël Draaisma, den fick bland annat att köpa här.

Kände du till lugnande signaler? Har du erfarenheter av stressbeteenden i träningen av din häst?

Kommentera gärna och berätta!
Eller skriv till mig och berätta antingen på instagram eller på min facebooksida

Hejsan!

Som jag skrev i mitt första blogginlägg så jobbar jag i stor utsträckning belöningsbaserat med mina egna hästar och även med träningshästar.
Belöningsbaserad träning, klickerträning, positiv förstärkning, R+ – kärt barn har många namn.

Men hur funkar det?
Vi tar en grundläggande genomgång. Det här är alltså rena fakta kring hur inlärningsteorierna fungerar. Oavsett djurart, ras, individ och så vidare.

Inom hundvärlden är dominans gammalt och att slå, eller hota en hund, katt eller annat djur i träning eller i vardagen är generellt inte accepterat.
Tyvärr förekommer en del avarter fortfarande även där, till och med i samband med TV och offentliga tränare. Det är beklagligt, när all forskning pekar på att träning med positiv förstärkning är effektivast och skapar mindre stressade och tryggare individer!
Varför är det helt och fullt accepterat inom hästvärlden?
Vi kallar det gärna dutta, peta och liknande men slag och hot om eskalerande tryck, dutt eller slag skapar obehag och stress. Och är djupt normaliserat!

Här slutar en del av er läsa.

För det blir en kognitiv dissonans, som är lite jobbig att hantera.
Vi vill vara snälla mot djur! Vi ser oss inte som dåliga tränare eller djurmänniskor för att vi gör det som vi är lärda att göra med hästar.
Men det skaver lite att läsa meningar som den ovan.
Det är okej! Läs vidare ändå – kunskap är lätt att bära med sig!

Jag tycker inte att all träning med negativ förstärkning är dålig. Men väldigt mycket stress och missförstånd mellan häst och människa kan undvikas och elimineras om vi vågar vara öppna för alternativa (än så länge ses belöningsbaserad träning som det av många, jag tror det kommer förändras med tiden) och andra sätt att träna och utbilda hästen.
Stress och inlärning är antagonister, därför är det av yttersta vikt att hästen inte blir stressad av träningen!
Och stress kan vara så mycket subtilare än slängande huvud och rullande ögon. Hästar visar tecken på stress med otroligt små och subtila signaler.
Jag kommer att återkomma i det ämnet!

Här nedan kan du se en film på hur inridning med klicker kan se ut.
Inridningen kan så klart se ut på olika sätt, men så här har jag jobbat.

4-årige Álfaleggur (e Álfinnur frá Syðri-Gegnishólum u Jökladis från Musö) har alltså ryttare på ryggen för fjärde gången i den här filmen,

Inom hundträning är träning med positiv förstärkning väldigt vanligt, snudd på standard, medan det är relativt ”nytt” inom hästvärlden.
Men intresset ökar tydligt inom all djurträning!

Inlärningsteorierna är inget nytt påfund utan ren teori runt hur inlärning fungerar på djur.
Behavioristen B.F. Skinner publicerade 1951 texten ”Hur man lär djur” om hur operant betingning fungerar. (Googla ”How to teach animals Skinner” för att läsa det vid intresse)
Operant betingning innebär att om ett beteende får en positiv konsekvens är det troligt att beteendet kommer öka, medan om det får en negativ konsekvens kommer beteendet minska.
Dock måste vi ta med de etiska och stressrelaterade konsekvenserna.

Inlärningsteorierna är följande:

Positiv förstärkning (R+)
Genom att lägga till något hästen gillar (godis/mat/klia/uppmärksamhet) ökar vi sannolikheten för att ett önskat beteende skall öka i frekvens. Vi använder oss av en markör (en klicker eller ett ljud/ord) för att markera beteendet vi belönar.
Ger känslor som glädje, lust, förväntan

Negativ förstärkning (R-)
Traditionell hästträning
Vi lägger till ett tryck/obehag som vi sedan tar bort när ett önskat beteende uppstår. Sannolikheten för att det önskade beteendet uppstår mera frekvent ökar när hästen upptäcker att obehaget försvinner när ett beteende/ en rörelse utförs.
Ger känslor som lättnad, stress, ångest

Positiv bestraffning (P+)
Vi lägger till en obehaglig konsekvens vid ett oönskat ett beteende.
Något obehagligt (arg röst, tryck, ryck, spö) eller hot om det samma inträffar om beteendet uppstår.
Ökar sannolikheten för att beteendet skall minska, men ökar stressen.
Ger känslor som rädsla, obehag, stress, ångest. Olämpligt i djurträning!

Negativ bestraffning (P-)
Vi tar bort något trevligt (mat, sällskap, uppmärksamhet) om ett oönskat beteende uppstår, vilket ökar sannolikheten för att det oönskade beteendet skall minska. Ökar stress och leder till förvirring för hästen.
Ger känslor som besvikelse, frustration, stress och oro.
Olämpligt i djurträning.

Notera att orden positiv och negativ skall ses som strikt matematiska termer (addera och subtrahera), inte som Bra och Dåligt!

Att ta med sig:
En eftergift är inte en belöning för hästen! Det är en lättnad.
Det behöver inte vara dåligt – men vi skall kalla saker för det de är!
Att ta bort ett tryck och sedan ge en godis är inte positiv förstärkning (det är ”R- with a cookie”), men behöver inte vara dåligt för det.

Gå ut och ge er häst en morot och berätta för dom hur fantastiska de är!

/Malin

Vi är i princip alla uppvuxna och drillade från start i det: klappa hästen när den är duktig!
De flesta reflekterar aldrig någonsin över det ens, lång tygel – två-tre klappar på halsen och ett ”duktig kille/tjej”.
Många som jobbar med hästar har ju dock träffat unghästar och känsliga individer, som bokstavligt talat hoppar högt eller far undan när människan klappar dom.

Men är det ett beröm att klappa en häst, på halsen eller annan kroppsdel?
Det mesta pekar på att nej, det är inte det!
Att klappa hästen är en rätt aversiv handling, som många hästar instinktivt tar som ett ”flytta på dig”. Vi tränar och lär hästarna att inte vara aktivt rädda för det (desensitisering) och inte reagera på det. Men se det som en belöning? Nej, det kommer hästen inte.

Men om det är så här, varför lärs vi alla att göra det? Varifrån kommer det?

Helt ovetenskapligt tjejgissar jag på att det till viss del har med manligt/kvinnligt att göra och kommer av tradition.
Vem hanterade till mesta del hästar förr i världen? Inte kvinnfolket i första hand.
Det var männen. Militärer/Soldater, bönder och, hos adeln, stallpojken.
Och nu drar jag på mig generaliseringsbyxorna: män har ofta ett mera ”klappande” kroppsspråk. ”Det bra det grabben *klapp, klapp på axeln*, *ryggdunk*
(så måste vi ju tillägga ”inte alla män” här!)

Ridundervisning började i det militära, där männen i högsta grad styrde. När konceptet ridskolor blev populärare så var det många före detta militärer som undervisade på dom. Och klappandet av hästar lärdes ut. För att stanna. Som en självklarhet.

2014 presenterades en studie, gjord i England, om det här där forskarna tittat på hjärtrytm, beteenden och reaktioner på såväl tävlingshästar, ridskolehästar och en ”rescue horse” när de blivit klappade vs. kliade.
Inte så överraskande visade studien att hästar förmodligen uppskattar kliande mera än klappandet.

Vilket ju, om vi tänker till, inte är så konstigt!

Så gå ut och smek och klia era hästar – och berätta för dom hur underbara de är!

Här är några länkar om ämnet:

The Horse (rekommenderar sidan! Mycket forskning och intressanta artiklar, gratis konto behövs för inloggning på de flesta artiklar):

https://thehorse.com/148550/do-horses-prefer-patting-or-scratching/

The Equine Behaviourist:
https://www.equinebehaviourist.co.uk/blog/2019/3/27/is-patting-rewarding-to-the-horse

PubMed-länk till studien:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/26958705/

/Malin Schön

Bloggare alltså! Ser man på, det var ett tag sedan!

Hej på er alla!
Ni har ju fått en kort liten presentation av mig via artikeln här på sajten, men här kommer ett ”Hejsan på er där ute, det här är jag” – inlägg!

Ja, jag är ju då en tant (kallar jag mig själv i alla fall) på 40 + som gillar att ge hästar morötter!
Och det gör jag, mycket.

Jag jobbar nämligen i stor utsträckning belöningsbaserat med mina egna hästar. Jag får även in hästar i träning som ägarna vill ha belöningsbaserat startade eller tränade så, men även hästar som inte tränas belöningsbaserat är välkomna till mig.

De allra flesta människor ger sina hästar en godbit här och där, en del till och med mycket.
Jag gör det strukturerat – med klickerträning!

Jag älskar att rida, men det är inte det viktigaste längre

Jag är även mycket intresserad av hästens biomekanik samt att träna för en hållbar häst. Vilket ofta innebär att jag jobbar med rehab efter skador och inridning. Det i sin tur har lett till att jag är mycket bevandrad i och intresserad av avsutten träning.
Don’t get me wrong – jag älskar att rida, men det är inte det viktigaste längre. Framför allt inte om hästen inte är med på det!

Det kan vara en rätt stor skillnad i hur jag jobbar hästar. Mina egna har jag dykt djupt ner i belöningsbaserad träning med och även i intrinzens träningsprinciper. Det är ett val jag gjort för att lära mig mera om det området.
Med träningshästar och elever följer jag elevens önskan om metod att arbeta hästen så länge det inte är hårt och otrevligt. Många är de elever som lärt sin häst förstå klickern och sedan tagit med det som en del i sin träning, antingen som ett kul komplement från marken eller som ett verktyg i verktygslådan i all hantering och problemlösning. Och en del har fått en ny öppning till samvaron med hästar.
Mer om detta kommer jag säkert skriva senare!

Mina hästar älskade det!

Hur började jag intressera mig för klickerträning då?
För mig började det med att jag såg videoklipp på intrinzens (Kathy Sierra och Steinar Sigurbjörnsson, kontot på instagram heter nu för tiden pantherflows) träning på nätet och imponerats av vad de åstadkommit med sina hästar på så kort tid, men tänkte att ”det är ju jättehäftigt, men inte något JAG kan göra”.
Men det var november och grått och lerigt ute och jag var oinspirerad att rida, men mina hästar hade redan vilat en del. Så jag tänkte att ”jag tränar redan min hund med positiv förstärkning, så varför inte mina andra djur? Nu lär jag dom att förstå klickern, och så får jag se om vi gillar det”. Och det som hände är att JAG blev helt förälskad i sättet att jobba och mina hästar älskade det! Så jag bestämde mig för att lära mig mera om belöningsbaserad träning!

I övrigt då?
Ja, jag är ridlärare 1 för islandshäst och nationell sportdomare för islandshäst och i februari 2021 blev jag utsedd till ”FEIF trainer/instructor of the year 2020”.
En utmärkelse jag minst sagt är stolt över!
Jag jobbar heltid med att undervisa elever på olika nivåer och med olika mål och inriktning, samt att träna hästar. Jag bor i Tungelsta, som ligger ca 3 mil söder om Stockholm och har mina hästar på lösdrift på Vädersjö Gård, 10 minuter hemifrån.

Mina hästar ja! Jag har två hästar:
Brandi från Bergdal, valack född 2009. E: Ómi från Stav och u: Tindra frá Österkulla, mitt underbara sto som efter 18 år tillsammans med mig fick vandra vindare till andra sidan i februari.
Brandi är min egen uppfödning och är en stor, snäll nallebjörn till häst. Femgångare med taktsäkra gångarter.

Exakt från Fors Gård, valack född 2007. E: Mökkur frá Varamlæk och u: Eyrarrós frá Finnstungu.
En känslig, reaktiv fyrgångsvalack som är den häst jag har gjort flest framträdanden och clinics med. Bland annat på SIFs Landsmöte 2021 på Axevalla samt en clinic på Sweden Horse Show på Friends Arena 2021 (det var en riktig nervpers, som jag kan berätta mera om ifall ni är intresserade).

Båda hästarna går i flock på lösdrift och är tävlade (av mig) en hel del tidigare.

De få stunder jag inte hästar mig så gillar jag att läsa, helst något av Stephen King, Håkan Nesser eller John Ajvide Lindqvist, gå på bio, teater eller se och höra livemusik.

Det skall bli spännande att blogga här på Ridsport Island!

Vi hörs!