Emmi Svärd: Glöm inte att variera er träning! 

Normalt sett när vi fotar hästarna försöker vi göra det ute i skogen vid dammen. Där är ett öppet fält som man kan fotografera från och så kan man rida på grusvägen. Nu denna sommar har vi haft en sån galen invasion av blindknaggar och de brukar hålla till på ett visst ställe i skogen en bit bortom dammen, men i år kom de mycket tidigare så man kunde knappt rida dit ens.

Så denna gång tänkte jag att vi kunde fota uppe i ena beteshagen, hästarna reds en del på den ”väg” som går i just se hagarna när jag i vintras inte kunde rida på ridbanan på grund av all snö. Då ville jag kunna rida nån annanstans än bara på ridbanan på vardagarna. 

”Vägen” i hagen kantas dock av träd och när vi ville fota hästarna så var det på morgonen (innan det skulle bli så varmt) och då var det skugga längs den biten. Så då bestämde jag mig för att vi skulle fota längs staketet i hagen även om det är lite mer ojämnt underlag. Att gå upp och ner längs ”vägen” i hagen var inga problem. Men när jag försökte rida längs staketet istället blev Julle superstressad och började blanda ihop benen till höger och vänster och kunde inte gå i någon gångart helt plötsligt. Så då valde vi att gå ner och fota honom lite på ridbanan istället. 

Med Viljar tänkte jag: ”han som är så himla avslappnad, då kommer det inte bli några problem att fota i hagen” – men tji fick jag!

Första sträckan neråt/hemåt gick jättebra men när jag hade vänt och skulle rida samma sträcka uppåt bort från gården då bara total låser han sig och börjar studsa på stället och småstegra. Jag lyckades sedan få fram honom i skritt och skritta sträckan bort innan jag vände igen.

Sedan blev det samma procedur igen, neråt gick jättebra, uppåt blev han helt blockad. Så vi gjorde om samma sak gång på gång och tillslut började det lossna så pass att jag kunde börja öka tempot även uppåt i hagen. 

Nu är båda dessa hästar unghästar – Julle räknar jag fortfarande som unghäst då jag upplever att han är yngre mentalt än sina åtta år. De äldre hästarna är lite mer vana. Men jag märkte ändå i vinstras att även de äldre hästarna blev väldigt störda av att jag red upp och ner längs vår väg hemma. 

Så därför vill jag slå ett slag för att inte glömma bort att träna varierat, även lite ”udda” saker. Det behöver inte alltid vara så stor skillnad för att de ska reagera på det, något många hästar kan reagera på är att rida fram och tillbaka på samma sträcka till exempel, så även det är viktigt att göra ibland.

Vi har till exempel fortfarande varit på gården som de känner till men ändrat plats och ändå är det tillräckligt för att hästarna ska reagera och bli lite stimmiga. Så tänk på att träna på att rida era hästar på andra platser eller på andra vis än de är vana vid.

De är ju otroliga vanedjur, sen såklart finns det ju individer som inte bryr sig ett dugg om att man ändrar på något men jag tror många hästar är rätt så rutinbundna. Jag brukar som exempel, om möjligheten finns, rida vissa rundor i skogen baklänges, våra blir annars väldigt snabbt fästa vid att ”här ska vi öka”. ”här ska vi galoppera” etc så då är det bra att rida på lite olika håll och kanter eller försöka knåpa ihop en annan runda än man brukar rida!

Som ett annat exempel så brukar vi under höst/vinter/tidig vår få rida genom kohagen till skogen på andra sidan där man också kan rida lite slingor. De första gångerna blir hästarna oftast som pinnar och blir rädda för allt möjligt ”vanligt” trots att de har gått i den skogen innan.

Helt plötsligt är grenar eller nedfallna träd jättefarligt bara för man är på en mer okänd plats där man inte gått på någon månad. De kan också ofta reagera på att det står en bil i skogen och då börjar de titta och tramsa. Det är ju inte så att de aldrig sett en bil innan och de bryr sig inte om bilarna hemma varken när de står still eller kör, men gud förbjude om bilarna står och lurar i skogen där de inte hör hemma. 

Så nu efter detta kommer jag definitivt vara bättre på att lägga mer energi på att träna både Julle och Viljar ännu mer varierat. Detta året har ju mest haft prio att alla skulle bli motionerade något sånär vettigt, men nu börjar jag få mer tid till dem så då är det dags att börja tänka lite annorlunda och lägga mer krut på vissa delar.

För det är ju ganska skönt att ha hästar som tar miljöombyte med ro, även om vissa individer såklart är mer känsliga än andra och vissa saker går knappt att träna bort. Men jag trodde faktiskt inte att en sån simpel grej som att ridas i ena hagen skulle ge dem den kortslutningen de fick… Just nu betar de i den hagen men när de är klara med det så ska jag definitivt rida där oftare. 

Jag försöker också att lägga in andra varierande moment i träningen: longering, passläggningar, tölt på lös tygel, långa galoppsträckor, gå bredvid cykel etc så det inte blir för enformigt för hästarna och att man fastnar i samma rutiner alltid, utan vi gör lite kul också!

Jag tror verkligen på att en varierad träning är nyttigt för både deras kroppar och sinnen och jag blandar uppsutten träning som uteritt och ridbanepass och turer med sällskap med markarbete.

Målet är ju en allsidig träning och en glad och positiv häst som är trygg i sig själv och i sin roll som ridhäst!

Jag skrev ju ett inlägg tidigare i år om ridningen och kroppen när jag hade börjat komma igång igen efter förlossningen, så jag tänkte det kunde vara passande med en liten uppdatering på samma ämne!

Hur känns det? kroppen, balansen, svårigheter, svagheter? 

Jag vet att jag kände mig ganska nöjd när jag började rida igen, jag tyckte kroppen kändes stark och välbalanserad framförallt med tanke på att jag faktiskt genomgått en bukoperation.

Nu såhär i ”efterhand” så vill jag nog ändå hålla med mig själv, visst var jag lite vinglig och inte så centrerad i mig själv med tanke på att kulan helt plötsligt var borta men jag upplever nästan mer bekymmer nu. För nu har jag kånkat runt på en bebis i ett år och det är allt annat är ergonomiskt. Och vår lille Henri som har varit stor sen han föddes väger 13 kilo i nuläget vid ettårsålder.

Att gå och bära ett barn på ena höften gör ju inte direkt under för varken rakhet eller hållning. Och bära på höger arm är inte så smidigt eftersom jag är högerhänt och vill kunna använda den armen. Och rent naturligt så kompenserar ju kroppen när man bär och jag kan känna av en viss ojämnhet i sadeln. 

Så jag kan ofta känna att kroppen lever lite sig egna liv, till exempel vill jag väldigt gärna spänna mitt höftparti/länd och ”spjärnar” emot lite och måste då påminna mig själv om att slappna av. Jag har också börjat över pronera i höger fot vilket jag kan känna extra tydligt när jag bär på Henri för då skjuter jag höften år vänster och vips så belastar jag insidan på höger fot mer. Detta i sin tur har gjort att jag gärna gör samma i sadeln, höger fot tippar in och ändrar benställningen lite samt mitt bäcken och så sitter jag helt plötsligt mer på höger sittben och blir öm där. Så jag har spenderat mycket tid senaste månaderna med att analysera min kropp och vad som händer med den och försöka reda ut en sak i taget. 

Första tiden med spädbarn sitter man ju ofta som en räka och jag tappade mycket hållning och skuldrorna åkte framåt. Men det har blivit mycket bättre efter att jag jobbat med det och tänkt på att tänka på det hela tiden och räta upp mig.

Min högra axel har ju varit lite dålig ett tag nu och den tog också mycket stryk här efter förlossningen. Vilket gjorde mig lite sne i axel partiet då jag ”tappade” höger skuldra så sluttade den axeln mer och så belastade jag höger höft mer.

Tack och lov börjar även den rätta till sig, allting hade såklart kunnat gå fortare om man haft tid/ork att gå till gymmet. Jag kom igång bra så fort jag fick efter snittet och tog med Henri dit, sen när mamma skadade sig fanns helt enkelt inte tiden eller möjligheten att åka iväg och både passa hästarnas mattider och Henris mat och sovtider. Henri har alltid varit lite strulig med sömnen och när man knappt orkat med vardagen har det ju inte funnits på kartan att åka och träna. Och nu är han inte still i två sekunder så kan inte ta med honom till gymmet även om orken är bättre.

Så med andra ord har det varit allt annat än en rak väg här året efter förlossning. Men jag känner mer och mer hur kroppen börjar ordna upp sig och bli mer stabil och jämn igen, även om det är en bit kvar.

Jag får ta ”en sak i taget” och fokusera på och när den saken sker på autopilot kan jag gå vidare till nästa. Det jag jobbar på mest nu är pronationen i höger foten och att jag behöver ”öppna upp” revbenen lite då jag på grund av mycket lek och vistelse på golvet vill falla ihop lite med överkroppen.

Så tekniskt sett så är kroppen bra och ganska stark men den har också lagt till sig lite ”olater” och jag stör mig oerhört över att jag inte känner mig jämn. Så det jobbar jag på var dag, det är ett problem jag inte haft innan och jag kan ibland känna att jag ”förstör” för hästarna genom att inte vara där jag vill vara i min kropp och ridning.

Men man får ju arbeta efter de förutsättningar man har och det är här jag är i nuläget och jag är noga med att lägga fokus på vad som sker i kroppen och att jobba på det och utvecklas till det bättre, men för någon som har höga krav på sig själv kan det vara svårt att acceptera att man inte är så bra som man vill vara, men vi blickar framåt, och mål är alltid bra att ha!

2024 har på många sätt inte varit vårt år, olyckorna och skadorna har avlöst varandra. Någonstans börjar man ju undra, när ska det nån sitt slut?

För någon vecka sen upptäckte vi att Brimir (2-årig unghäst) var jättetjock i ”snoppen” och inte kunde dra upp den helt i skapet. Han hade även feber och innan veterinären hann komma ut så börjar det rinna kopiösa mängder var från skapet . Ursäkta om ni är känsliga men det var en tjock sträng som bara fortsatte och fortsatte att rinna, när han gick slängdes de klumpar åt sidorna.

Det är omöjligt att veta exakt vad som hände men veterinären tror han kanske fått upp en pinne eller så som skapat en abscess. Hålan var ordentligt stor på insidan ”ovanför” snoppen men inuti skapet, vi fick skölja rent två gånger med hjälp av sedering och veterinär, och han fick såklart medicin. Som tur är verkar allting ha läkt ut fint nu, men vi kände bara ja varför inte, såklart ska en sån grej hända också. 

I lördags när jag skulle rida Demba och kratsar hovarna så hittar jag först i ena bakhoven en stor sten som sitter kilad mellan strålen och skon, jag får bända och tricksa med hovkratsen ordentligt innan jag lyckades få loss den. Så döm min förvåning när jag lyfter nästa hov och då ser en spik?!

Jag gjorde en snabb bedömning att det var inte en grov/lång spik och den satt rakt ner och inte helt nere i hoven så vi drog ut den och den lossnade lätt. Spiken satt uppe i kanten på strålen så det kom lite blod och var när vi tagit ut den. Jag tryckte lite med kratsen runt för att ”tömma” upp de som fanns nere i hålet och ringde sen hovslagaren för lite rådgivning. Vi kom fram till att eftersom hon var ohalt skulle vi skölja hålet med koksalt och ha uppsikt över om hon började visa hälta, om hon gjorde det skulle vi ringa veterinären direkt.

Som tur är har hon inte visat några bekymmer efter, och med tanke på hur spiken satt och storleken så har den nog inte ens nått fram till sulan genom strålen. Så vi hade nog ganska mycket tur med placeringen, den verkar bara ha tagit i de yttre av strålen och inte i något ”viktigt”. Hon är fortfarande ohalt och visar inget obehag när vi trycker på strålen vilket hon gjorde direkt när vi tagit den. Men nu blir det några dagars vila för henne för säkerhets skull och jag är så tacksam det inte tog värre.

Gården vi bor på är väldigt gammal och förr var man inte mycket för att sopsortera och återvinna utan då grävde man ner massa bråte som man inte orkade ta hand om, så då och då dyker de upp ovälkomna fynd i hagarna som till exempel porslinsbitar, spikar etc. Såklart plockar vi upp om vi stöter på något men man kan ju omöjligt syna var millimeter av hagen. 

Så min uppmaning är att slarva inte med att kolla/kratsa hovarna, man vet aldrig vad som finns där i!

Man blir bara så trött, som tur var gick ju allting bra med båda hästarna men de är ju så märkligt, två så udda händelser så tätt inpå varandra utöver all otur vi redan haft. Stackars Demba som i våras fick tanden utdragen och så går hon och får en spik i hoven. Ibland undrar man om man skulle sälja alla hästar och börja samla på frimärken istället! Men då hade jag väl skurit mig på pappret eller något…

Men på tal om roligare ting så börjat Julle bli riktigt fin faktiskt, han är väldigt rolig att rida just nu och utvecklas så fint. Höstens närmande har också gjort sig märkt och bitarna i skogen har börjat sina, äntligen kan vi rida rakt fram igen! Så jag tänker vi kanske får ta ännu en liten fotosession med Julle i skogen, men mer om honom kommer i så fall i ett eget inlägg! Jag har även förra veckan påbörjat en inridning så jag tänker det ska komma upp lite inlägg framöver där man får hänga med på det och få en inblick i hur jag jobbar med unghästarna under en inridning! 

Det är både roligt och ibland fruktansvärt enerverande med unghästar, Ibland känns det som man står och stampar med samma sak i flera månader. Såklart är mycket individuellt och vissa unghästar går från klarhet till klarhet och känns snabbt väldigt ”klara”.

Jag har ju då haft (har) två unghästar som är av den typen som tar lite mer tid på sig. Julle upplever jag väldigt ung mentalt och skulle säga att han nog mer är 6-7 år än sina 8 år och Viljar som rent mentalt känns som en äldre häst har haft en ganska långsam utvecklingskurva rent gångartsmässigt. Han har alltid varit väldigt ”enkel” och stabil att ha och göra med men är ganska svår tekniskt/ridmässigt. Viljar spenderade ju sina första fyra år med att grisepassa runt i hagen och har därför befäst en ganska ordentlig passtaktig och grundstyvhet, något jag jobbat med var ridpass sen dag ett. Jag kan ibland tycka det är lite jobbigt med unghästar då dom inte är ”klara”, ibland vill man bara sitta upp och rida och kunna rida hur man vill, men på en unghäst behöver man anpassa sig mer efter hästen på ett annat vis. Sen är det såklart också jätteroligt att vara med och utveckla dom och se alla framsteg, men det har varit lite utmaning med att ha två stycken som utvecklas lite långsammare. 

Julle är faktiskt inne i en riktigt trevlig period just nu, det känns som vi är tillbaka till där han var när jag slutade rida honom under graviditeten. Det känns som formkurvan går uppåt och gångarterna börjar falla på plats mer och mer efter att han i början av sommaren blev klotrund och i princip tappade traven och bara kunde tölta styvt. Jag blir åter igen påmind om vilken go och positiv kille han är, öronen är alltjämt framåt och man blir glad av att sitta på hans rygg.

Det glimtar till stunder då han är riktigt trevlig och även vissa sekvenser i passen är väldigt fina vilket gör mig nyfiken på vad mer som finns i honom, han är kanske en sådan som blommar sent?

Jag känner fortfarande att det finns möjlighet för honom att bli en bra passhäst med mer tid och träning, men tror också han skulle kunna passa i A-flokk om vi får till lite mer tempo i traven och tölten, galoppen har han ett jädrans klös i. Men det känns roligt och spännande att träna honom just nu, vi är inne i en riktig bra fas!

Även med Viljar har det äntligen (!!) börjat ”hända grejer”. Hela våren kändes som vi stod still på samma ruta och en dag blev jag irriterad och sa till honom att skärpa sig varpå han blev helt på tvären och började med att studsa rundor och skulle små stegra när jag höjde kraven. Men efter vår lilla ”dust” så har det faktiskt börjat lossna mer och mer för honom, så han behövde nog en spark i baken helt enkelt.

Det är fortfarande inte några gigantiska kliv framåt i utvecklingen men jag kan ändå tydligt känna att det händer saker och jag kan känna skillnad bara mellan några ridpass att vi tagit några kliv framåt, så det är stod skillnad jämfört med att jag i princip inte märkte skillnad ens efter tre månader. Jag tror fortfarande att när allt bara lossnar så kommer han vara en riktig rolig och ganska fin häst, det gäller bara att ha is i magen och fortsätta träna honom, men ibland kan jag önska att framstegen kom fortare. Speciellt när man kan se andra hästar som är yngre som är mer ”talangfulla” och längre fram i ridningen, men var sak har sin tid och bara denna sommaren har det skett mycket med honom. 

Och ibland får man ha lite perspektiv och titta tillbaka, hur var det då och hur är det nu? Och då kan man tydligare se att visst har det hänt en del, men man är lite ”hemmablind”. Sen är det ju 100 procent mitt eget tycke som önskar att det hände mer, jag är ju så sugen på att få komma ut och tävla tex och vill så gärna de ska nå nästa nivå eftersom jag spenderat ganska lång tid med att vara ”emellan” tävlingshäst (några för unga några gamla/sjuka).

Några av de sakerna som hänt sista tiden är bland annat att han kommit igång mer ordentligt med galoppen, han börjar bli stark nog att bära sig och skjuta ifrån och faktiskt gå i ”riktig galopp” och inte bara någon lite lateral tvåtaktig historia som är en hårsmån ifrån pass.

I traven har han börjat upptäcka att det är ändå är lite kul att springa på fort (läs: snabbare än tidigare åtminstone). Dock klarar han inte riktigt av att hålla balansen i högre tempo med eftergift så då får han gå i en mer fri form, men jag prioriterar glädje och eget driv före formen, och ibland kommer riktigt fina långa elastiska steg.

Även i skritten har han börjat hitta en egen motor och driva på lite mer och bitvis skrittar han så sinnessjukt bra så det finns inte, han har en sån riktigt elastisk skritt som går genom hela kroppen och med bra övertramp. Vår lilla akilleshäl tölten har också fått sig ett uppsving, från att ha varit i princip skrölt alltså långsamtlångsamt för att han inte bara ska studsa fram i grisepass så klarar han numera av ett skapligt långsamt/mellan tempo. Han börjar förstå hur han ska använda kroppen och att han ska skjuta ifrån med bakbenen samtidigt som ryggen ska upp och att han ska länga sig fram.

Innan fick jag ju fokusera på två saker, att röra oss framåt och försöka lossa honom, nu går han fram på ett helt annat sätt och jag kan mer och mer bara fokusera på att lösgöra honom och hjälpa honom. Visst styvar han sig fortfarande en hel del men han har oftast en okej grundtakt åtminstone, sen bitvis kommer några riktiga ”ticka-ticka” töltsteg och så måste jag fånga honom innan han faller i trav och då styvar han sig igen. Men det har ändå varit så pass att jag känt att ”detta var nog vårt bästa ridpass” efter flera ridpass och att jag kommit hem och sagt att ”idag var Viljar riktigt rolig!” Och känt en ”längtan” att rida honom nästa gång. Så även om det fortfarande är myrsteg framåt så försöker jag tänka att även myrsteg är framsteg, och åtminstone jag blir motiverad och engagerad av framsteg. Sen har det faktiskt blivit allt tydligare och tydligare med framstegen nu jämfört med för några månader sen, vilket också är jätteroligt!  Sen kan man väl aldrig få nog med framsteg, framförallt inte när man tror att slutprodukten kan bli himla bra, då är det lätt att bli lite otålig.

Sen längtar jag såklart efter att att vi ska komma ur denna träningsfas som innehåller så mycket fokus på energi och grundlösgjordhet och få fram separerade och ridbara gångarter och mer gå in i ”finliret” och att kunna förbättra och utveckla kvaliten på gångarterna, det är mer den typen av arbete jag trivs bäst med.

Han ska få en liten vila här i början på september så hoppas jag han får en liten nytändning inför höstens fortsatta träning. Men det känns äntligen som all träning och tålamod har börjat ge mer tydliga resultat för oss, och det känns spännande att fortsätta arbeta med honom! 

/Emmi

Nu har det gått en tid sedan jag skrev om Julles plötsliga vilja att bli femgångare. Jag har såklart fortsatt att träna passen på honom och tänkte att det är dags för en liten uppdatering! Och liten är väl vad den blir, men så är det ibland tänker jag! Eftersom det varit som det varit med mamma och hennes brutna höft så har jag ju under en lång tid mest hållit igång och motionerat hästarna. En lyckad vecka har en häst gått kanske tre ridpass som exempel, så som ni förstår har det inte varit någon hårdträning eller optimala förhållande att utvecklas under.  

Men Julle har gjort sitt bästa, och det är ju inte så att jag ridit pass varje ridpass heller, så ni kan ju tänka er att det inte blivit något pass-bootcamp. Men lite har det faktiskt hänt! Han är fortfarande väldigt enkel att lägga och tämligen ostressad i passen vilket är skönt. Han börjar hitta en stabilitet och kommer mer och mer underfund med hur han ska göra med benen. Tidigare kändes det lite som att han inte riktigt hängde med på vad som skedde och man behövde vara där och stötta honom mycket. Nu har han mer fattat grejen och vi har kunnat börja gasa lite. Jag upplever dock att han inte fått 100% ”pass-goggles” ännu så att jag kan driva på fullt ut.

Det jag önskar är att han skulle vara lite mer fokuserad på passen och ”rakt fram” då han fortfarande är ganska observant utåt sidorna och tittar efter luriga saker. Det gör mig såklart lite mer återhållsam med drivandet då jag känner att skulle han få för sig att där är något farligt medans vi far fram så lär vi (jag) sitta i ett träd någonstans. Så jag hoppas lite att han ska få lite mer fokus på just passen och det vi gör där och då och kunna släppa omgivningen lite mer, men jag tänker att det kommer nog. 

Han är fortfarande väldigt positiv till passen och verkar tycka det är väldigt roligt. Han tuffar på mer och mer stabilt och jag behöver sällan göra någon korrigering och han klarar av långa sträckor. Just nu jobbar vi med att hitta balansen och styrkan för att kunna gå fortare, och även att han ska våga ta stöd i handen och suga framåt ordentligt. Jag upplever att han har en stabil grund och rör sig trevligt i passen, men det behövs mer träning för att få upp farten, och innan den kommer är det ju ingen idé att prova vingarna på passbanan.

Nu när vi fotade fick vi vara på ridbanan, jag har aldrig lagt pass på honom där men han tog det så fint. Han blev inte alls stressad av att jag la en långsida, sen bromsade och så fick han skritta lite innan jag fattade galopp och la honom igen. De första gångerna hängde han inte riktigt med och det blev lite väl 4-taktigt och 2-takten började komma precis innan vi skulle bromsa. Men efter någon läggning så förstod han att det var pass jag var ute efter och då la han sig direkt. Sen blev det inte någon vidare flashig pass eftersom det är väldigt begränsat utrymme och han hade inte en chans att få upp någon fart. Helt ärligt tror jag inte ens Demba hade lyckats få till en pass med sväv på en liten ridbanelångsida. Så jag är mer än nöjd med hans prestation, det som var mest viktigt just nu var att få fram lite bilder att visa er och att han ska vara positiv och ostressad och det tycker jag vi lyckades okej med!

Så planen är att vi fortsätter prova oss fram och utforska passen vidare och att jobba på balansen och styrkan och så ser vi vart det tar oss! 

Tiden rullar på här hemma, dagarna känns som de går i ett fast i ett lite mindre pressat schema än tidigare. Mamma är lite mer ”kapabel” och all hästskötsel ligger inte längre på mitt ansvar, det gör att jag känner jag fått lite mer tid att andas och hinna med, framförallt när det kommer till Henri.

Hästarna är dock fortfarande ganska pressat, jag försöker ta två om dagen och jag får vara nöjd om hästarna går tre gånger i veckan typ. Därför blir det inte heller några superstora framsteg för unghästarna eftersom träningen är lite sparsam, vilket såklart är tråkigt men så är det.

Mamma har faktiskt börjat ”rida” igen. Läs: Åtminstone ta sig upp och ner från hästen och skritta runt en stund, så det är en bra början! Hon kan även longera lite så jag har fått lite avlastning i form av det nu några veckor. 

Med hästarna är det bra, Demba har en tid spottat ut lite hötussar och fick en ”knuta” vid käken så vi tog ut veterinären för att kolla. Hon kunde inte se någon orsak i munnen till varför Demba skulle spotta ut tuggade tussar, hennes tänder var jättefina för en 24-åring och hålan efter tanden vi tog ut hade läkt fint.

Bulan är inte öm och hon kunde inte riktigt säga vad den möjligen är, så vi provar att ge henne en omgång metacam för att se om tussarna är smärtrelaterat eller inte. Så hon får ta det lite lugnare i nuläget eftersom hon är lite smal, men hon hålls igång lätt eftersom det är bra för hennes kropp. 

Vi tog även nytt blodprov på Rima eftersom hon några dagar visade obehag när hon hade fått packad smuts i hovarna = lite öm i sulan. Det hade också regnat mycket då och sen blivit lite varmt på det så vi var lite oroliga för hur det hade påverkat gräset och det i sin tur henne. Vi vet ju att när det kommer till Rima så svänger det fort då hon är väldigt könslig. Men värdena kom tillbaka fina, hon låg på cirka 14 på insulinet så lite högre än sist men nu har hon ju också betat lite, och blodfetterna var också okej, så det var goda nyheter!

Jag hade en tanke om att vi skulle lyckats fota Viljar och Julle och att jag skulle väntat in det och sen gjort ett inlägg med lite färska bilder men det har inte blivit av. Dels har det varit väldigt varmt och jag har fått rida sent på kvällen och Fredrik jobbar lite längre så jag har haft sämre tid för hästarna, men det är på ”att göra listan” och snart kommer förhoppningsvis lite nya bilder på dom! Tänker att jag spar lite uppdatering på hur det går just för dom två tills jag har lite bilder, det blir ju lite roligare då, jag har ju inte så många på nån av dom. 

För två veckor sedan red jag Julle i skogen och vi kommer i trav, ur det höga gräset bredvid oss flyger en stor fågel rakt upp mot oss varpå Julle flyger rakt upp i luften i ett sådant klassiskt ”jämfotahopp”. Ingen stor grej utav reaktionen egentligen och jag förstår att han blev rädd, bara det att när han sen landar i marken igen blir något helt tokigt och benen bara slår undan för honom och vi går omkull med världens fart.

Det går superfort och jag hinner inte riktigt med men håller kvar i tygeln trots jag slängs en bit bort när vi landar. Men när Julle far upp på fötterna igen så tappar jag honom och han ställer sig intill ett mer snårigt trädparti. Han är såklart väldigt skärrad och jag försöker prata lugnt med honom men han väljer att gå in i det snåriga så jag får gå efter. Han stannar i en lite mer öppen plätt och jag tror här att jag ska få tag på honom men han börjar gå igen och rör sig mot grusvägen. Väl ute så får han lite feeling och sätter av i galopp över ett öppet fält och drar hemåt.

Här har jag redan ringt mamma när han började gå ut från buskaget och när han sätter av hemåt ringer jag även grannen. Mamma är ju fortfarande inte så snabb på fötterna och jag var rädd han skulle ta sig förbi henne och fortsätta hem vilket går över en väldigt trafikerad 90-väg. Jag springer såklart så fort jag kan efter men har ju ingen chans mot en häst i galopp. Jag har mamma på samtal uppkopplad via min smartwatch så vi kunde hålla kontakten utan att jag behövde springa med telefonen uppe. Han viker sen av från grusvägen och går in i skogen, där traskar han sen en bit och ställer sig sen för att beta. Jag försöker smyga mig närmare och ser han fått tygeln om ena benet, han har tyglarna fortfarande uppe om halsen eftersom de låg kvar där när vi gått omkull. Han rör sig lite framåt då han fortfarande är lite stressad men bromsar sig själv lite med tygeln, han har sen lugnat sig så pass att jag kan gå fram och ta honom. 

Mamma står vid bommen som är över vägen en bit bort och ser oss, grannen hade följt vägen en bit in i skogen då den delar sig utifall han bestämde sig för att springa på det hållet. 

Vi gör en snabb koll och det ser endast ut som han fått lite mindre skrubbsår som tur är, jag har fått skoskav och har vridit höger knä samt är öm och skrapad på vänster armbåge. Vi linkar snällt hemåt vilket kanske var runt 1km eller så och sen tvättade jag rent och tog hand om Julles små sår. Jag har varit dålig i knät sen dess och det är tyvärr samma knä som jag vred när Brimir kastrerades så det var himla otur, var inte många veckor det kändes okej innan det fick sig en ny törn.

Jag har en tid också varit sämre i min högra skuldra vilket påverkat hela armen och nacken, men nu var det katastrof dåligt efter fallet, mycket ont och huvudvärk. Ringde kiropraktorn på måndagen för jag kände att jag måste ha en tid, jag var redan lite på övertid, såklart hade han semester och jag fick en tid lite längre fram.

Väl hos kiropraktorn sen så konstaterar han att jag fått en mindre whiplashskada i fallet, perfekt känner jag, en sak till att lägga till listan med krämpor.

Så det förklarar varför jag varit extra dålig, tråkigt dock att jag skulle få den på min redan dåliga sida samt samma sida som knäet. En whiplash påverkar mjukdelarna alltså ligament och muskler och är tydligen segt att läka ut, det är dessutom sånt som läker extra långsamt på mig så vi får väl se när det börjar kännas bättre igen.

Vi har tejpat lite på högersidan för att avlasta lite åtminstone vilket är skönt, det var bara så himla typiskt och onödigt. Det var en helt normal reaktion från hästen och han gjorde inget dumt och vilken häst som kunde reagerat likadant under den förutsättningen, det blev bara så himla tokigt i landningen att vi skulle gå i marken på de viset. Men det kunde också gått mycket värre så man får väl försöka vara tacksam för att det inte blev mer än det blev. 

Så näst på agendan är att fota lite ordentliga bilder, så förhoppningsvis kommer det komma i nästa inlägg till er, Julle har förhoppningsvis jobbat lite mer på sina poser tills dess! Sen kanske vi även ska försöka att ta lite på Demba och Rima, det är kanske kul att se lite nytagna bilder på mina gamlingar också, samt kul att ha lite ridbilder från nu också och inte bara från förr!

/Emmi

Nu har ni fått långa paragrafer om sjukdomar och tråkigheter så tänkte vad passar då bättre än ett litet sjukvårdstips?

– Ni vet när man står där och hästen har fått ett sår, såklart är det också alltid superdumt placerat och rötmånad på det. Man måste ju därför hålla flugorna borta och man har ingen aning om hur man ska lyckas lägga om såret på ett vettigt sätt. Då kan mitt tips komma till nytta! Nu funkar såklart inte detta på exakt alla sårplaceringar men det har funkat jättefint för oss och passar till exempel på ben eller kotor som brukar vara svåra att bandagera eftersom bandage gärna glider.

Detta tips är egentligen två produkter och ena delen passar till de flesta sår som behöver läggas om. Det är en kompress från märket Sorbact och vi har använt den som heter ”sorbact absorption” och såhär beskrivs den:
Sorbact Absorption är ett absorberande förband som används vid ytliga och vätskande sår. Förbandet är sterilt och har en svamp- och bakteriebindande yta vilket underlättar sårläkning och förebygger infektioner.

Det vi tycker är bra med den är att den absorberar bra och fastnar inte i såret, så när man plockar av den så ”drar” man inte i såret. Jag tycker även att var och liknande transporteras bak till ”vaddet” och skyddsnätet som ligger närmast såret hålls fräscht.

Det finns även en vanlig sorbact som inte absorberar vätska utan endast är som ett fint ”nät” men vi upplever den absorberade bäst. Den kommer i 7x9cm men det har funkat bra för oss att dela kompressen på mitten för att dryga ut dem till fler användningar då de ändå kostar en slant. En annan fördel är att man inte måste vara på och byta kompress hela tiden om förbandet sitter bra då kompressen gör ett så bra jobb att det inte måste underhållas konstant. Man brukar dock behöva byta mer ofta i början och sedan efter några dagar kan det sitta så länge förbandet sitter ordentligt på plats, iallafall på de sår vi haft. Så för mig är det är ett måste att ha hemma i sjuklådan! De finns att köpa på apotek, men det är inte alla apotek som har dessa så är alltid bra att ha hemma så man är redo om (när…) det behövs!

Del två av mitt tips är hur du ska fästa kompressen när det gäller framförallt ben, vilket är ett klurigt ställe att få till exempel flexlinda att fästa.

Så när vi en dag stod där med ett dumt sår på låret på julle och det var sommar och flugor kom jag på en toppen idé, kinesiotejp!
Tejpen är egentligen tänkt att användas till att tejpa huden hos människor för att stödja muskler eller senor av olika anledningar. Det som är positivt med tejpen är att den andas, är ganska vattentålig, är stretchig och är gjord för hud, så den är säker att använda.

Tejpen sitter bra och kasar inte så mycket eftersom det är klister på baksidan, men sitter inte heller så hårt fast att det är obehagligt för hästen att plocka bort tejpen. Det kluriga är att man ska få till att ha lite spänning på tejpen när man lindar så det blir lite tryck så den håller kvar ordentligt men inte så hårt så den klämmer av nån cirkulation, så där får man vara uppmärksam och gå på känslan. Med sån här tejp i kombination med sorbact kompress så har vi kunnat ha förband på i flera dagar innan vi behövt byta.

Tejpen finns att köpa på flera olika ställen men vi brukar köpa på biltema då det är bra pris och brukar vara ”köp X stycken för X kronor” så blir det väldigt prisvärt!

Så det är också ett bra tips att ha hemma i sjuklådan, än har vi inte provat att tejpa på sår som inte varit på benet för vi inte har haft några sådana men jag tror även att man hade kunnat tejpa till exempel en ruta på bogen. Jag tror det hade funkat, kanske inte att det håller i flera dagar dock, men kanske iallafall en dag.

När man lindar på benen lindar du ju in änden på tejpen på varv två och sen lindar du omlott och lägger ändbiten på det redan fästa så sitter det väldigt bra. Det är ju svårare när det ska tejpas bara rakt på något. Då är det bra att innan man tejpar så klipper du änden på tejpen rund det för att det inte ska bli en spetsig hörna för annars släpper det ju alltid hörnen som släpper först först.

Tejpen har ett bakstycke så man kan klippa av en bit och runda ändarna innan man tejpar på, när vi lindat på ben plockar vi av baksidan under tiden medan vi lindar för bäst resultat.

Ett bonustips är också tjärplåsterspray, en superspray för alla diverse små sår och även irriterad hud som till exempel blivit angripen av knott/ andra insekter och då blivit sårig.

Sprayen lägger sig som en hinna för såret och skyddar men håller det ändå luftigt och öppet och insekterna gillar inte tjäran. Det enda negativa är att det varit väldigt svårt att få tag på denna typen av spray så om ni finner det någonstans, köp!

/Emmi

När vi ändå är i farten och snackar diagnoser och krämpor så kan jag lika väl köra på och gå igenom min egen diagnos. Jag har sjukdomen Ehlers Danlos Syndrom ”EDS”, vilket är en typ av bindvävssjukdom som påverkar bindväven (kroppens byggstenar) och därför kroppens alla leder. 

Jag har den ”lättare” typen som brukar kallas överrörligshetstypen, vilket innebär att jag är överrörlig samt har en del värk i kroppen. En ”vanlig” led ska ju hålla ihop av sig själv av ligament och så vidare, men eftersom jag har brist på kollagen i bindväven så är alla mina leder lite lösa, och därför måste jag ”ersätta” ledfunktion/stabilitet med muskler för att hålla samman kroppen. 

Man brukar säga att hos en person med EDS jobbar kroppen tre gånger så hårt bara för att stå och gå jämfört med en frisk människa, vilket gör mig ganska trött. EDS är en typ av genmutation och vi började tidigt söka vård för bekymmer som ont i fötterna, ont i knäna etcetera redan när jag var barn. Man kunde aldrig hitta något ”fel” men vid en undersökning sa en läkare på VC att det är något genetiskt fel på dig, du har någon avvikelse men jag kan inte säga vad. Och till slut (tror det var år 2012) fick jag min diagnos av en smärtläkare; att det var EDS jag hade. 

Det finns inget att ”göra” mot sjukdomen, man kan inte ta medicin för att bli friskare utan man får då bara behandla värk och krämpor. Det man kan göra är att träna och hålla sig stark så kroppen håller samman, jag är tack och lov väldigt frisk och behöver inte ta medicin regelbundet, även om jag blivit markant sämre de senaste tio åren. 

Så hur påverkar detta mitt hästliv? Jag måste vara lite extra noga när jag hanterar hästarna och försöka att tänka smart. Om en häst drar till ordentligt i grimskaftet utan att jag är beredd kan min axel börja glida ur led och sen kan jag ha ont i ligamenten i veckor för de blivit lite uttänjda. 

Vi kastrerade en unghäst liggandes den 19 april och då lyckades jag vrida till knäet, och det är ännu inte återställt. Jag har också haft mycket bekymmer med att hitta sadlar som passar att rida i, utan att jag får ont i sittben, höfter, ländrygg och så vidare, min kropp är väldigt rörlig så det är lätt att det blir fel. 

Jag har också haft mycket jobb med min sits att sitta ”fint”, jag måste hela tiden under ridning lägga mycket fokus på vad jag gör med min kropp och hur jag använder den för att försöka göra det prydligt samtidigt som det är balanserat och noggrant rent rid- och teknikmässigt. Sen, såklart, försöker jag att inte trilla av eftersom det är lätt att jag skadar mig lite extra och eller tar lång tid att läka, men ingen vill väl egentligen trilla av, så det är nog mer en vettig grej att försöka låta bli överlag tänker jag. 

Annars skulle jag nog säga att min hästhobby (läs: liv) flyter på bra för det mesta och jag reder ut det mesta. Jag orkar kanske inte rida fullt så många hästar på en dag som jag gjort tidigare utan att det ”tär” på kroppen, jag brukar försöka dra gränsen vid tre hästar per dag. Men jag tror också det är mycket tack vare hästarna som jag är så pass frisk som jag är, att jag alltid varit aktiv och hållit i gång. Något som varit väldigt skönt är att även om jag haft ont någonstans så har jag nästan alltid klarat av att rida, det har bara hänt några få gånger att jag varit så dålig att jag knappt kunnat rida. 

Jag upplever mig och ganska svag i händerna, jag har svårt att till exempel putsa sadeln för jag får mycket värk i fingrar och händer av att trycket som behövs för att putsa. Även annat lite mer statiskt och enformigt arbete som att mocka hagar blir väldigt repetitivt med belastningen och rörelserna, och skapar mycket värk hos mig. Att mocka några boxar går oftast bra, även om jag i perioder varit väldigt dålig i min högra axel och då haft svårt att mocka överlag. Men det går, jag behöver bara pausa lite mer. 

För något år sen drog jag på mig en ligamentskada i bäckenet/länden på höger sida, jag lyckades av oklar anledning tänja ut ett ligament där (vilket man inte ska kunna, sa dom) och det håller på och spökar till och från. Så det kan begränsa mig en del ibland när jag har väldigt ont, men ofta lägger det sig igen innan det drar igång en tid senare. Det har  varit värre nu när jag bär runt Henri framförallt i babyskyddet då, man går väldigt på sniskan så då provoceras det området betydligt mer. Annars så är väl vintern med snö och slask min sämsta period. Dels får jag mer ont av kyla + mina knän tar stryk av att slira runt på dåligt underlag och putta skottkärror och så vidare. 

Men även om det ofta är tungt och tar mycket energi så ger hästarna mig enormt mycket energi och jag kan inte tänka mig ett liv utan dom! Sen kanske jag inte tänker mig fem ridhästar som jag har just nu utan kanske mer en, absolut max två, det hade nog varit lite mer lagom. Men det är ju som det är när man har några som inte riktigt är redo för pension och några yngre hästar, och en mamma som bryter lårbenshalsen – då blir det många hästar! 

/Emmi

Jag ska försöka gå igenom lite vad som hände kring Rimas insjuknande. Vissa saker kommer kanske lite i fel ordning eller glöms bort, det var många år sen det började och vissa saker förtränger man lite.

Första gången Rima blev dålig var i maj 2018. Då hade hon varit på behandling och bland annat fått akupunktur, hos en person vi inte normalt använde – men vi hade fått rekommendation om att hen skulle vara duktig. Rima blev efter detta extremt stelbent och stel över korset, och fick svullna ben. 

Vare sig veterinären eller vi förstod någonting och den enda typen av förklaring de kunde komma på var att hon hade reagerat på akupunkturen, att de troligen stuckits lite fel och så hade det utlöst något. Rima fick lite boxvila och kryade sen på sig igen. 

Efter lite rehab fortsatte allting som vanligt, i princip, och Rima kändes under säsongen finare än på länge – vi slog nya personbästa i b-flokk och SM-kvalade. På SM satte vi även ett nytt personbästa (om jag minns rätt) i uttagningen trots en något försiktig ritt, det var en regnblöt ovalbana och då är det superstor risk hon drar av sig skorna. Poängen var strax utanför en b-final. 

Hösten och vintern fortlöpte och Rima forsatte kännas superfin tills hon en dag i februari 2019 stod halt och stelbent i hagen och hon ville inte röra sig. Här upptäckts det att hon hade väldigt höga levervärden och man tror att hon blivit förgiftad av något hon ätit, här följer mer vila och smärtstillande.

Sen, i mars 2019, började veterinärerna misstänka EMS. Rima hade ett kraftigt fånganfall och började få en rotation i hovbenet. Hon spenderade flera veckor på boxvila med gipsade hovar. 

Det fanns dock inget säkert test för att kolla om det var EMS utan då behövde man göra en typ av glukosbelastning vilket veterinären sa var smärtsamt för en redan dålig häst. Så vi hoppade att det var EMS, för det fanns ändå inget ”att göra” om det visade sig hon hade EMS mer än att sköta kosten och motionen på henne. Så det gjorde vi givetvis och efter vila och rehabridning under våren var hon återigen i gång, och jättefin. 

Vi satte SM kvalet i b-flokk igen och åkte på SM. På träningen dagen innan start kändes hon magisk, bättre än någonsin och det kändes superroligt och jag var taggad på revansch. Tyvärr dömde veterinären ut henne på besiktningen på morgonen med kommentaren att h*n tycker hästen ser halt ut, men veterinären kan inte specificera vilken ben. Så det kändes enormt surt, jag provade att rida henne och kunde inte känna att hon skulle vara halt. När mamma fick springa med henne när vi stod med veterinären kunde jag inte heller se markering på något ben, men veterinären menade att hon rörde huvudet ”för mycket” när hon gick och därför var hon inte ren. Jag hade givetvis svårt att köpa denna förklaring och blev såklart jätteledsen och besviken, framförallt när man inte ens kunde få mer förklaring än så.

Efter det här har jag sen inte lika mycket noterat, men Rima går i perioder när hon mår bra och ser fin ut till bakslag med fångsymtom. Under de här åren har det varit många månader med rehabridning och långsamt återgående till arbete och många bakslag och vilor och vi blev egentligen inte jättemycket klokare. 

Jag red en ridhustävling när hon varit bra en period och hon tyckte det var lika kul som vanligt. Jag startade faktiskt även kvalet till Tölt on Ice i mars 2022 där vi gick vidare och fick rida dagen efter igen. Hon kvalade även till GK-SM igen och jag skulle endast starta ett kval i augusti för att känna av formen inför SM som vi var på väg att anmäla till. På framridningen kände hon inte ren och efter undersökning visade det sig att hon fått en inflammation i ringbandet framtill, så inget SM då heller. 

Vi hade under denna tid några bakslag igen, men vi hade lärt oss vara mer vaksamma och fångade upp det tidigare. Under 2023 testades Rima med en ny sorts test som då fanns på marknaden, och det blev bekräftat att Rima har EMS, eller equine metabolic syndrome som det heter, enkelt förklarat typ diabetes. Hon är insulinresistent. 

”Ekvint metabolt syndrom (EMS) är ett sjukdomskomplex som innefattar allvarliga förändringar i ämnesomsättningen hos hästar. Den viktigaste delen i syndromet är felaktig reglering av det blodsockerreglerande hormonet insulin. Hästarna får onormalt höga insulinnivåer i blodet vilket ökar risken för den mycket smärtsamma hovsjukdomen fång. Hästar med kraftig påverkan på insulinregleringen kan drabbas av fång trots korrekt utfodring och omvårdnad” Text hämtad från slu.se

Nu hade det även börjat dyka upp behandling av häst med diabetesmedicin för människor och det sattes in medicin på Rima för första gången sen hon insjuknade. Tidigare hade vi endast kunnat hålla efter kost och motion men Rima har ju dessvärre varit så känslig att hon fått anfall ändå. 

”Anledningen till att hästar med EMS får fång beror på att hästen är ID. Det som är farligt för hästar med ID är att de vid fasta men framför allt efter utfodring får onormalt höga insulinkoncentrationer i blodet – hyperinsulinemi. Det är visat att det är just de höga nivåerna av insulin som ger upphov till fång hos hästar med ID och EMS. Hästar som fått diagnosen EMS och som konstaterats vara insulindysreglerade kräver speciell omvårdnad för att fång skall kunna undvikas. A och O för en häst med EMS är korrekt utfodring och motion. För att minska fångrisken hos hästar med EMS bör intaget av fodermedel med högt innehåll av socker- och stärkelse undvikas, eftersom ett lägre intag av dessa minskar insulinfrisättningen i blodet. Foder som innehåller mycket stärkelse och socker omfattar de allra flesta kraftfoder, som havre, korn, majs, betfor, pelleterade kraftfoder och müsliblandningar. Grunden i foderstaten till en häst med EMS bör vara analyserat vallfoder (hö, hösilage, ensilage), vilket för övrigt gäller alla hästar. Då många hästar med EMS är överviktiga är det även viktigt att begränsa det totala intaget av energi, för att hästen ska minska i vikt. Detta är en viktig del i behandling av EMS då studier har visat att viktnedgång förbättrar insulinkänsligheten hos häst. Regelbunden motion har visat sig kunna förbättra insulinkänsligheten, och minskar även risken för att hästen blir överviktig. Att endast motionera hästar med EMS utan att samtidigt förändra utfodringen leder dock sälla till en bestående förbättring av insulinkänsligheten.” Text hämtad hos hastsverige.se

Jag vill här flika in att Rima har aldrig någonsin varit överviktig, hon har alltid varit en smal häst som har tränats mycket och aldrig heller fått några kopiösa mängder med kraftfoder, så hon har inte fodrats in i fång.

Rima har ju även fortfarande sin rotation i hovbenet, lyckligtvis stannade den av men en rotation återgår inte. Detta gör bland annat att hon är extra känslig i sulan och att man behöver balansera upp hoven så att hovbenet får en mer normal position. Hon behöver därför skos lite oftare och tån får inte bli för lång. Hon måste även gå med fyra broddar vintertid för broddar man endast i trakten så vinklar man hoven för mycket ”i fel riktning” och då blir hon dålig igen. 

Rima har sen hon började få medicin mått ganska bra, hon hade en liten touch av ömhet i sulorna för cirka ett år sen och om hon fick minsta grus eller jord packat i hovarna kunde hon knappt gå, men så fort vi rensade bort det var problemen borta. 

Annars har hon varit i träning men med långsam uppbyggnad, i höstas reds hon fortfarande lite rehab-igt med korta sekvenser trav/tölt varvat med skritt. Först nu efter det att Henri föddes har hon mer varit i gång ”normalt” och vi hade till och med börjat rida henne med sällskap i skogen, sen gick någon och bröt höften så då tog det stopp med sällskapet. 

Rima ska helst ligga under 20 i värde och vi hade fått ett ”lågt” värde på 17 vilket vi kändes oss väldigt nöjda med, när hon sen började kännas lite avig här i vintras (då hade hon fått äta torrt hö, under hösten fick hon blötlagt) så blev vi enormt chockade när hon helt plötsligt låg på 120, det var ett under hon inte fått ett nytt anfall. Vi ökade dosen medicin och började åter igen blötlägga hennes hö, de var nerviga veckor som jag gick på helspänn och bara väntade på att hon skulle bli dålig. Men vi gjorde det vi kunde, blötlade höet, motionerade henne noga och väntade på att vi skulle kunna ta ett nytt test, vilket vi gjorde nu när Demba drog ut sin tand. Och gissa förvåningen när provet visade ett värde på 8,3, lägre än någonsin förr! En enorm lättnad, framför allt eftersom gräset börjar komma upp och hon går och småbetar, då är det ännu svårare att veta hur mycket hon får i sig och hur mycket/lite hö ska hon ha. 

Hon tappar väldigt fort det lilla hull hon har (hon ska hållas ganska smal) men måste ändå ha så hon orkar ridas och bygga muskler, men så fort hon får lite för mycket så sätter det sig på mankammen och fettdepåer på ryggen. Så det är hela tiden en knepig balansgång, men det känns skönt att veta att hon åtminstone har en bra utgångspunkt inför att gräset kommer. Förra sommaren fick hon beta lite grann (vissa perioder med greenguard), vi vill att hon ska kunna leva ett så normalt hästliv som möjligt. 

Hon går just nu på medicinen Invokana och såhär står det om den: ”Detta läkemedel verkar genom att öka mängden socker som avlägsnas från kroppen med urinen. På så sätt minskar mängden socker i blodet” Text hämtad från Fass.se 

Det är *tyvärr* en väldigt dyr medicin, cirka 1 300 kronor för 90 tabletter. Tidigare fick Rima två tabletter om dagen (värde på 17) och nu får hon tre om dagen (värde 8,3). Hon fick tidigare en annan medicin som var billigare men som sedan slutades tillverkas. För oss är det inget alternativ att hon ska stå ensam i en grushage hela sommaren och äta hö, det gör henne deprimerad och kan hon inte må bra i sitt vardagsliv så vill vi inte hålla henne vid liv ”bara för att”/ för vår skull. Hon ska kunna leva värdigt och tycka om sitt liv, och så länge hon gör det så gör vi allt vi kan för henne! 

Nedan finner ni en tidigare artikel om ämnet. 

/Emmi

Dagarna går i ett här hemma med alla ”måsten”. Det känns som jag alltid har något jag MÅSTE göra och det gäller att prioritera det som är absolut viktigast även om det känns som jag borde göra så många fler saker.

En normal dag ser ungefär ut såhär just nu:

Cirka 07:30

• Henri vaknar och äter, får ny blöja och dagens kläder.
• Hästarna får frukost, Brimir och Rima får medicin, blötlägger nytt hö till Rima.
• Jag äter lite frukost själv.

Cirka 9:00

• Henri sover, han sover nästan alltid på mig för är typ omöjligt att få honom somna någon annanstans, ibland kan vaggan gå men oftast så jag är väldigt låst när han sover.
• Släppa tillbaka Rima till Demba och Kaela när de ätit upp. 
• Leka med Henri / Henri äter igen.

Cirka: 12:00

• Luncha hästarna / flytta staket på betet, blötlägga nytt hö.
• Äta något själv. 
• Henri sover.
• Släppa tillbaka Rima.

Ca 14:00

• Busa med Henri/ han äter igen.
• Henri sover.

Cirka 16:30

• Fredrik kommer hem och tar Henri 
• Jag går ut och rider två hästar 
• Ser över så de finns mat uppvägt osv. 

Cirka 18:00

• Hästarna får kvällsmat, våra ston får kraft, blötlägger nytt hö.
• Vi lagar mat, Henri äter gröt.

Cirka 19:00-20:00

• Henri läggs för natten.

21:30-ish

• Hästarna får sitt sista mål mat och jag blötlägger nytt hö till Rima, Brimir får medicin.

Och sen börjar det om igen, och vissa dagar har vi bokade aktiviteter som babysim, rytmik och så vidare så det är ett pusslande med alla rutiner och behov. 

Så jag tänkte vi kör en liten uppdatering på hästarna just nu!

Rima:

Hon rids kontinuerligt och är pigg och glad, har varit lite snubblig bak och ”avig” stundom, men hon har lite neurologiska bekymmer i bakdelen sen några år tillbaka så tror det är dom som spökar lite.

Hennes värden är nämligen jättefina just nu så hon mår bra i sin sjukdom, sist låg värdena på tok för högt så det var ett under hon inte blev dålig igen så jag är väldigt glad för att det är bättre igen. Men är såklart lite nervigt nu över när gräset kommer mer och mer hur hon ska klara det och att hon inte ska fåri sig mer än hon kan hantera, men såhär lågt har hon inte legat någonsin (sen vi började kolla) så det är toppen!

Ska sätta mig och skriva mer om hennes sjukdom också här en dag så ni hänger med mer i vad jag pratar om.

Demba: 

Har haft lite vila här nu på grund av tanden. Men den kom ju ut till slut och jag har efter det behövt skölja hennes mun flera gånger om dagen så det har ju också varit ett extra pilleri. Men utöver det är hon pigg och sur som vanligt, red första gången här i söndags, blev en härlig tölttur i solsken (och blåst). Hon ska kollas igen på fredag så att allting läkt okej och lite så men tänker det är bra hon får röra lite på sig, hon hade ju ändå vilat ca 1,5 vecka efter tanden togs ut samt lite innan så jag kände hon behövde röra sig lite!

Julle: 

Han vaccinerades när Dembas tand skulle ut och fick därför några dagarna vila vilket han egentligen inte behövde för han har gått och blivit lite rultig. Julle har nämligen kommit upp sig lite i flocken och har schasat bort några av sina kompisar från lådorna så han har ätit lite mer hö än han kanske behövt. Tidigare var han så låg i rang så till och med Viljar som är yngre kunde bossa runt honom men inte nu. Till följd av detta blev han väldigt styv i kroppen så tölten blev stelare och han fick svårt att trava. Så jag la hans passträning lite på hyllan här tills jag får ordning på honom igen så man inte rör ihop det för mycket. Men sista passet kändes han väldigt fin och samarbetsvillig så det börjar förhoppningsvis vända nu, han är väldigt rolig att jobba med! 

Viljar:

Han gör framsteg i träningen, om än i snigelfart. Det verkar vara lite så han jobbar, det är liksomom inget som kommer pangbom lite sådär ”gratis” utan man ska jobba och kämpa för var milliliter framsteg.

Men jag hoppas det ska vända mer och mer och jag tror att när allting väl faller på plats så kommer han vara en så rolig häst att rida och jobba med. Men överlag har hans tölt blivit bättre, det går att hålla lite mer tempo nu utan att han blir total styv och studsar fram i grisepass. Och bitvis glimtar det faktiskt till sekvenser av riktig gunghästtölt i några steg innan han styvar sig igen, så det kommer!

Traven har han hittat lite mer fräs i och är betydligt stabilare i ett högre tempo. Galoppen och framförallt vänster galopp har också börjat få sig ett litet uppsving, tidigare kunde han i princip inte gå i vänster galopp. Då blev det så pinnigt och stela ben och tvåtakt så han studsade fram från sida till sida ungefär. Det gick knappt att rida gångarten. Men de två senaste gångerna så har han tagit vänster galopp och hållit den en sträcka (trots vi gått ensamma och han inte haft draghjälp) och det har faktiskt varit en ganska ordentlig galopp, lite rund och inte så lateral eller tvåtaktig. Så det känns också kul att han börjar reda ut galoppen mer och mer också.

Vi ska prova att sko med 10 mm skor fram och se om det gör något för honom, han går nämligen i grisepass majoriteten av tiden när han springer i hagen vilket gör att han motarbetar träningen på all sin ”lediga tid”. Så kan jag få honom till att trava mer på fritiden och bli lite mer lösgjord överlag så hade det nog hjälpt en del. 

Jag får som tur är lite extra hjälp av våra inackorderingar nu när jag står med allting med hästarna själv. Några hästar har blivit lite longerade till exempel och så har jag fått lite hjälp att rida Viljar också, allt jag inte måste ta är en stor avlastning för mig så jag är väldigt tacksam.

Jag håller även igång mammas häst Kaela så jag står med fem ridhästar, då är det till stor hjälp om jag ”slipper ta” någon nån dag för då hinner jag ju med en annan som kanske också behöver gå. Jag har ett litet schema i telefonen där jag försöker planera in vilka som ska gå vilken dag så är det enkelt att kolla där och så vet jag vilka som jag ridit när och så vidare.

Annars är det så lätt man glömmer när man har lite mycket att tänka på, så då är det skönt att kunna titta där och se att idag ska jag ta Julle och Kaela till exempel utan och behöva stå och fundera på när gick den och den sist och vem måste gå idag. 

/Emmi