Emmi Svärd: Häng med på tillridning! 

Jag fick frågan om jag ville ta emot en häst på tillridning en vecka under tiden ägaren är på semester och då våra hästar skulle vaccineras så passade det ganska bra eftersom de skulle ta det lite lugnare några dagar.

Så jag tänkte att det kanske kunde vara lite kul om jag gör några inlägg om träningen under denna vecka så ni får hänga med lite och se hur jag tänker och arbetar!

Hästen är ett sto efter Esjar frá Holtsmúla 1 (8,39 i ridegenskaper med bla 9,5 för galopp) Det är en pigg och arbetsvillig häst som ibland har lite för bråttom för sitt eget bästa.

I samråd med ägaren kommer jag nedan kalla henne för ”hästen/hon”. 

Ridpass 1

Nu har jag ridit denna hästen förut och känner henne lite redan sen tidigare, men som alltid när jag rider en ny häst/en häst jag inte ridit på länge så gör jag alltid en liten grundcheck. Hur svarar hästen på mina hjälper? Känner jag något avvikande/problem redan i skritten? Oftast märks det av något redan i skritten som jag börjar att jobba med innan jag ökar, för funkar det inte i skritt funkar det inte heller i någon annan gångart. 

Upplevde henne lite stum mot höger tygel och att hon hade lite svårt att böja sig ärligt åt höger utan ville gärna böja sig lite åt vänster och skjuta ut höger bog.

Först såg jag till att hon började släppa efter mot tygeln och började runda sig för höger skänkel. När hon blir stum mot tygeln när jag tar kontakt så är jag noga med att bibehålla kontakten samtidigt som jag sitter till lite och höjer höger hand och ställer henne lite åt höger och gör handen lite över mankammen samtidigt som jag plockar med fingrarna och väntar ut att hon ska ge efter.

Så fort hon mjukar och svarar får hon räta upp sig och jag mjuknar med fingrarna och ger henne mer plats framåt men bibehåller kontakt. Så här jobbar jag både på spåret och på en liten åttvolt, hon har nämligen även lite svårt att ställa om och ta med sig kroppen och böjningen mellan vänster volt och höger. Därför så ser jag till att vara noga med att förbereda henne och vara tydlig med när det börjar bli dags för byte och att jag stöttar henne ordentligt med ytter tygel och skänkel samtligt som inner hand och skänkel ber henne vara mjuk och runda sig. Efter det rider jag sedan lite små serpentiner över halva bredden på ridbanan för att få in många lite ”snäva” svängar och många byten mellan höger och vänster. Jag fortsätter vara noga med att förbereda henne och stötta henne genom bytena, till slut känner jag hon börjar följa bättre och jag behöver inte korrigera henne lika mycket. Jag lägger cirka 17 minuter på att jobba igenom henne i skritten, det får ta den tid det tar tills jag känner vi är redo att gå vidare. 

Efter uppvärmningen i skritt så travar jag igång henne i vänster varv som är det lättare varvet, känner direkt att hon är lite kort i steget och lite ”svag” i takten och vill rusa på lite. Jag möter upp henne med många halvhalter för hon inte ska rusa på och för jag vill hon ska börja länga sina steg och inte bara trippa på, efter en stund börjar hon slappna av mer och ”väntar” efter mer i steget, här byter jag över till höger varv. 

Höger är betydligt svårare och hon vill helst rusa på ännu mer och ställa sig lite utåt och snedda igenom alla kurvor. Här får jag vara noga med att bromsa tempot så hon inte springer ifrån mig och så jag hinner påverka, hon drar lite ”med hela kroppen” inåt så jag lägger vikt i vänster stigbygel samtidigt som jag med höger sittben och skänkel guidar hennes utåt mot ytter hand och skänkel. Här vill hon också gärna spänna upp sig lite och dra upp huvudet lite så jag fortsätter jobba så som i skritten med att höja höger hand ”blockera” henne lite genom att föra höger hand mot mankammen och plocka med fingrarna och vänta på att hon ska ge efter och mjukna. Det är svårt för henne men vi jobbar på, här gäller det att inte förvänta sig en 100 procent problemfri målbild direkt, utan här får jag nöja mig med mindre framsteg till och börja med. 

Jag känner av inför tölten med att arbeta med lite samling, här svarar hon fint och börjar korta sig och arbeta bra, möjligen att hon vill bli lite låg emellanåt så då bara guidar jag henne uppåt genom att resa handen högre när hon vill dippa och så sätter jag in lite mer energi så hon går uppåt istället. Takten i tölten är fin (hon har haft lite problem med passtakt) men direkt efter övergången säger hon ”bär mig” och blir tung mot handen, då säger jag snällt att ”nej du får faktiskt bära dig själv”. Jag ger henne stöd genom att hålla om henne lätt med låren och ser till att magen/bålen är stabil så där finns något för henne att vara ”luta sig mot” som inte är min hand, ger jag ingen stöttning är det också svårt för henne att bära sig.

Jag jobbar vidare med att böja lätt åt höger, höja handen, plocka och vänta på eftergift. När eftergiften kommer släpper jag ner handen och rätar upp henne ger henne en belöningspaus på några steg sedan ställer jag om till vänster och gör samma sak. Efter en stunds arbete på spåret börjar hon släppa och bär sig själv i trevlig form och tickar på, så efter några varv med fin eftergift får hon en paus innan jag byter varv och jobbar igenom henne efter samma princip.

Avslutar med att trava av lite och låter henne jogga på och länga sig, stegen har nu blivit länge och takten renare och där är mer ”andrum” i hennes rytm, traven känns inte längre så stressad. Jag låter henne jobba på i höger varv och är noga med att verkligen rida igenom kurvorna och få henne att börja sig med kurvan och på rakspåret så böjer jag lätt åt höger, reser höger hand, plockar och lägger på skänkeln och väntar på eftergift, så jag nyttjar även långsidorna till att mjuka och böja. Vissa kurvor blir väldigt fina, vissa ställer hon sig fortfarande uttåt och vill rusa på lite. 

Här kände jag att det räckte efter cirka 40 minuters arbete så hon fick skritta av, det gäller att vara försiktig med att ”nöta på” när något är svårt för en häst. Man måste belöna, ge pauser och ha en rimlig förväntan av vad jag kan uppnå på ett ridpass, det blev inte perfekt eller löst idag, men det gick flera steg i rätt riktning, vissa saker kan man lösa på ett ridpass och vissa saker får lov att ta lite mer tid. För mig är det viktigt att belöna hästen när den gör rätt och ha rimliga förväntningar på vad hästen kan klara av så jag inte ber om för mycket, jag vill bibehålla glädjen och att hästen ska tycka det är kul att arbeta med mig! 

/Emmi

Dagarna går i ett här hemma med alla ”måsten”. Det känns som jag alltid har något jag MÅSTE göra och det gäller att prioritera det som är absolut viktigast även om det känns som jag borde göra så många fler saker.

En normal dag ser ungefär ut såhär just nu:

Cirka 07:30

• Henri vaknar och äter, får ny blöja och dagens kläder.
• Hästarna får frukost, Brimir och Rima får medicin, blötlägger nytt hö till Rima.
• Jag äter lite frukost själv.

Cirka 9:00

• Henri sover, han sover nästan alltid på mig för är typ omöjligt att få honom somna någon annanstans, ibland kan vaggan gå men oftast så jag är väldigt låst när han sover.
• Släppa tillbaka Rima till Demba och Kaela när de ätit upp. 
• Leka med Henri / Henri äter igen.

Cirka: 12:00

• Luncha hästarna / flytta staket på betet, blötlägga nytt hö.
• Äta något själv. 
• Henri sover.
• Släppa tillbaka Rima.

Ca 14:00

• Busa med Henri/ han äter igen.
• Henri sover.

Cirka 16:30

• Fredrik kommer hem och tar Henri 
• Jag går ut och rider två hästar 
• Ser över så de finns mat uppvägt osv. 

Cirka 18:00

• Hästarna får kvällsmat, våra ston får kraft, blötlägger nytt hö.
• Vi lagar mat, Henri äter gröt.

Cirka 19:00-20:00

• Henri läggs för natten.

21:30-ish

• Hästarna får sitt sista mål mat och jag blötlägger nytt hö till Rima, Brimir får medicin.

Och sen börjar det om igen, och vissa dagar har vi bokade aktiviteter som babysim, rytmik och så vidare så det är ett pusslande med alla rutiner och behov. 

Så jag tänkte vi kör en liten uppdatering på hästarna just nu!

Rima:

Hon rids kontinuerligt och är pigg och glad, har varit lite snubblig bak och ”avig” stundom, men hon har lite neurologiska bekymmer i bakdelen sen några år tillbaka så tror det är dom som spökar lite.

Hennes värden är nämligen jättefina just nu så hon mår bra i sin sjukdom, sist låg värdena på tok för högt så det var ett under hon inte blev dålig igen så jag är väldigt glad för att det är bättre igen. Men är såklart lite nervigt nu över när gräset kommer mer och mer hur hon ska klara det och att hon inte ska fåri sig mer än hon kan hantera, men såhär lågt har hon inte legat någonsin (sen vi började kolla) så det är toppen!

Ska sätta mig och skriva mer om hennes sjukdom också här en dag så ni hänger med mer i vad jag pratar om.

Demba: 

Har haft lite vila här nu på grund av tanden. Men den kom ju ut till slut och jag har efter det behövt skölja hennes mun flera gånger om dagen så det har ju också varit ett extra pilleri. Men utöver det är hon pigg och sur som vanligt, red första gången här i söndags, blev en härlig tölttur i solsken (och blåst). Hon ska kollas igen på fredag så att allting läkt okej och lite så men tänker det är bra hon får röra lite på sig, hon hade ju ändå vilat ca 1,5 vecka efter tanden togs ut samt lite innan så jag kände hon behövde röra sig lite!

Julle: 

Han vaccinerades när Dembas tand skulle ut och fick därför några dagarna vila vilket han egentligen inte behövde för han har gått och blivit lite rultig. Julle har nämligen kommit upp sig lite i flocken och har schasat bort några av sina kompisar från lådorna så han har ätit lite mer hö än han kanske behövt. Tidigare var han så låg i rang så till och med Viljar som är yngre kunde bossa runt honom men inte nu. Till följd av detta blev han väldigt styv i kroppen så tölten blev stelare och han fick svårt att trava. Så jag la hans passträning lite på hyllan här tills jag får ordning på honom igen så man inte rör ihop det för mycket. Men sista passet kändes han väldigt fin och samarbetsvillig så det börjar förhoppningsvis vända nu, han är väldigt rolig att jobba med! 

Viljar:

Han gör framsteg i träningen, om än i snigelfart. Det verkar vara lite så han jobbar, det är liksomom inget som kommer pangbom lite sådär ”gratis” utan man ska jobba och kämpa för var milliliter framsteg.

Men jag hoppas det ska vända mer och mer och jag tror att när allting väl faller på plats så kommer han vara en så rolig häst att rida och jobba med. Men överlag har hans tölt blivit bättre, det går att hålla lite mer tempo nu utan att han blir total styv och studsar fram i grisepass. Och bitvis glimtar det faktiskt till sekvenser av riktig gunghästtölt i några steg innan han styvar sig igen, så det kommer!

Traven har han hittat lite mer fräs i och är betydligt stabilare i ett högre tempo. Galoppen och framförallt vänster galopp har också börjat få sig ett litet uppsving, tidigare kunde han i princip inte gå i vänster galopp. Då blev det så pinnigt och stela ben och tvåtakt så han studsade fram från sida till sida ungefär. Det gick knappt att rida gångarten. Men de två senaste gångerna så har han tagit vänster galopp och hållit den en sträcka (trots vi gått ensamma och han inte haft draghjälp) och det har faktiskt varit en ganska ordentlig galopp, lite rund och inte så lateral eller tvåtaktig. Så det känns också kul att han börjar reda ut galoppen mer och mer också.

Vi ska prova att sko med 10 mm skor fram och se om det gör något för honom, han går nämligen i grisepass majoriteten av tiden när han springer i hagen vilket gör att han motarbetar träningen på all sin ”lediga tid”. Så kan jag få honom till att trava mer på fritiden och bli lite mer lösgjord överlag så hade det nog hjälpt en del. 

Jag får som tur är lite extra hjälp av våra inackorderingar nu när jag står med allting med hästarna själv. Några hästar har blivit lite longerade till exempel och så har jag fått lite hjälp att rida Viljar också, allt jag inte måste ta är en stor avlastning för mig så jag är väldigt tacksam.

Jag håller även igång mammas häst Kaela så jag står med fem ridhästar, då är det till stor hjälp om jag ”slipper ta” någon nån dag för då hinner jag ju med en annan som kanske också behöver gå. Jag har ett litet schema i telefonen där jag försöker planera in vilka som ska gå vilken dag så är det enkelt att kolla där och så vet jag vilka som jag ridit när och så vidare.

Annars är det så lätt man glömmer när man har lite mycket att tänka på, så då är det skönt att kunna titta där och se att idag ska jag ta Julle och Kaela till exempel utan och behöva stå och fundera på när gick den och den sist och vem måste gå idag. 

/Emmi

Hoppas ni alla haft en fin påsk, här har det varit en liten inläggspaus och jag tänkte jag skulle uppdatera och förklara varför innan jag sätter mig och skriver ihop något annat trevligt för er att läsa! Just häst-motivationen och inspirationen har varit lite låg av förklarliga skäl och så kände jag att det var bättre att ta en liten paus än att stressa fram något inlägg.

Det är nämligen så att mamma blev påsprungen av vår unghäst och trillade illa rakt på höften på en betongplatta, och olyckligtvis bröt lårbenshalsen. Så jag fick ut och fånga en 2-årig hingst vid 21.30 förra söndagen och sen ringa ambulans, så sen satt jag på akuten till 02 på natten när det började dra ihop sig för att hon skulle åka på röntgen och sen läggas in.

Så sen dess har jag stått med omvårdnad av hästarna ensam, de som har sina hästar här har såklart försökt hjälpa till så gott de kan men oftast är de ju inte här var dag och bara en gång om dagen. Så det har ju ändå blivit att jag haft det mesta ansvaret och behövt rodda runt fyra matningar och tre medicineringar var dag. Rima har dessutom varit väldigt hög i sitt insulin så hon äter blötlagt hö och måste då separeras från de andra vid matdags och sen släppas in igen när de är klara. Hon hade ju kunnat gå själv men jag märker på henne att hon blir mer nedstämd av det så det vill jag helst undvika. Detta ska då också passas in efter Henris rutiner och de känns som dagarna går i ett med antingen något hästigt eller något med bebis. Det har varit och är ganska stressigt och jag står även med fem ridhästar som av diverse anledningar helst inte ska ställas av någon av dom. 

Som om det inte var knepigt nog så märkte vi hur Demba helt plötsligt började tugga väldigt långsamt och avigt och var inte lika intresserad av maten som tidigare.

Lyckades få en tid hos han som brukar kolla och fixa hästarnas tänder på långfredagen och han kunde konstatera att hon hade en tand som var lös som behövde ut. Så det blev till att kontakta våra veterinärer och vi beslutade att avvakta tills efter påskdagarna och fodra med mer lättäten mat. Så jag fick köra in och köpa lusernpellets som hon fått äta tillsammans med hackad lusern, vilket hon gärna tuggat i sig, och för säkerhets skull har hon även fått metacam då hon var ganska irriterad i tandköttet. 

Så på tisdagen kom veterinären ut och konstaterade en tandfraktur och att den mycket riktigt var lös och behövde komma ut. När vi bokade sa dom att det kunde ta allt från en till tre timmar att plocka ut tanden då tänkte jag att: ”oj, nu överdrev dom nog lite, för hur kan de ta så lång tid att ta ut något som redan är löst?”
Det fick jag svar på, jisses vilket projekt det visade sig vara…

Tanden var lös men tydligen inte super lös så den bara plopp kom ut, men den behövde komma ut, så den stackars veterinären höll på i två timmar med att lossa och vricka och vrida och bända. Demba sederades två gånger och tanden började äntligen ge med sig på riktigt när sedering nummer två började släppa. Hade det varit en yngre häst hade han sederat igen och fortsatt men han sa det att en 24 år gammal häst sederar han inte tre gånger på en dag, då kommer hon trilla.

Så vi fick boka in att fortsätta dagen efter, och tillslut efter typ en timmes försök kom tanden äntligen ut. Dock satt en del av roten kvar så han behövde gå in igen och få upp den så det kan läka ordentligt och inte bli någon infektion. Så de tog nog allt som allt cirka fyra timmar att få ut allting… så nu ska det sköljas flera gånger om dagen så det inte fastnar mat som infekterar i ”såret”, som tur är läker ju munnen väldigt fort men Demba hatar att få in ”sprutor” i munnen (till exempel avmaskning, metacam) så ska bli intressant och se hur väl jag lyckas.

Så som ni förstår har det bara varit lite mycket här nu och jag har haft fullt upp med att bara orka med vardagen. Jag som precis tyckte jag hade börjat få lite rutin på hästeriet och bebis och att det började rulla på bra. Äntligen började de ljusna lite och det kändes lite mer enkelt att hinna med, men tji fick jag. Åtminstone har Henri börjat sova lite bättre igen så jag har fått sova mer efter ungefär två månader av väldigt dålig sömn vilket också satt sina spår på orken. 

Men förhoppningsvis så hittar jag lite mer rutin på detta snart och att det går lite lättare när Demba kan äta ordentligt igen. Har fått ha stona inne på natten (de andra som gick inne fick börja va ute på natten). När hon åt så långsamt så tog det jättelång tid för henne att äta upp sista målet vilket gjorde att jag behövde ge ”nattamaten” väldigt tidigt för jag skulle hinna släppa tillbaka Rima så hon inte behövde gå själv hela natten.

Jag ville också ha lite mer koll på vad hon åt under natten när hon var ensam och att hon drack ordentligt osv. Men det blir ju ett steg mer i processen att ta in och ut plus att det ska mockas och så vidare också, så jag hoppas de blir lite enklare med det framöver. Tyvärr kommer vi nog behöva fortsätta ge Rima blötlagt hö så de blir nog till att fortsätta flytta henne vid matdags även framöver. Men alla små steg i rätt riktning är ju skönt. 

/Emmi

Hej!

Det var dags för ridpass fyra för hästen som är på tillridning hos mig. Efter en lite mer avslappnad lättsam tur ute var det sen dags att gå tillbaka till skolbänken för lilla damen!

Hon går mycket i skogen till vardags så jag kände att det passade bra att hon fick lite bootcampboost på banan för att komma igenom sig. Numer upplever jag henne mycket mer följsam, hon svarar snabbare och på mindre signaler från mig. Uppvärmingen blev samma som föregående pass, ibland är som sagt enkelt bäst och om det funkar så behöver man inte försöka uppfinna hjulet på nytt. 

Vi travade igång på spåret i båda varven och jag upplevde att hon tog för sig mer överlag i traven, hon tog tydligare mer stabila och längre kliv. Vi jobbade sedan med voltarbete där hon fick gå två varv på vänster volt sen över på höger volt och så två varv där och så joggade vi på så.

Jag upplevde att det var en bra övning för henne att få gå lite på den enklare volten för att sen få över på det svårare varvet. På så sätt fick vi dessutom in många byten mellan volterna vilket hon även behöver jobba på, sen tar det cirka ett varv för henne på höger volten innan hon hittar sin balans och jobbar med böjningen. Så då fick hon ett lite svårare varv på volten och ett lite enklare och eftersom det blev många byten fick hon träna på att hitta balansen i höger många gånger. Tycker här att hon äntligen börjar söka sig utåt av sig själv på volten, att böjningen genom kroppen är ärlig och att suget inåt börjat bytas mot ett sökande utåt istället, precis det jag önskat!

Tölten kändes ganska bra från start så jag bestämde mig för att jobba mera framåt och med lite högre tempo där vi hade fokus på att använde kurvorna som lösgörande moment. Så genom att verkligen rida genom hela kurvan och vara noga med att böja och få henne släppa i samband med lite högre tempo så blev det ett fint resultat i att hon tickade på med bra energi och bärighet. Jag tyckte att hon jobbade på väldigt positivt med bra energi och jag kunde mest hänga med och guida henne rätt, upplevde att hon tyckte det var roligt att få tölta på i ett lite friare tempo än vad hon tidigare jobbat i. 

För mig är det viktigt att hästarna lär sig bära sig själva. Här ser ni en tydlig eftergift på vänster tygel som jag ger som belöning när hon gör rätt och mjuknar och bär sig själv. Jag har ett kontinuerligt mjukt stöd på höger tygeln som guidar och stöttar henne så vänster tygel kan reglera böjning och form. 

Ett bra ridpass med fortsatt utveckling framåt, tycker hon har hängt på bra i kraven och försöker ständigt möta mig och arbeta med mig, det är väldigt roligt! 

Så var det dags för det sista ridpasset…

Då var det dags för sista passet och vår lille träningsvecka har nått sitt slut. En rolig och givande vecka med mycket framsteg och hårt arbete från båda parter! Skritten är betydligt mjukare överlag och direkt från start, jag behöver i princip bara värma upp henne ”normalt”. Då menar jag att jag inte behöver lägga hundra procent fokus på att lösa ett problem utan att vi kan mer generellt jobba igång kroppen och få henne mjuk och uppvärmd. 

Traven fortsätter jag arbeta vidare på, lite lätt uppvärmning på spåret i båda varven så hon kommer igång innan jag ökar kraven. Fortsätter sedan med att rida åttvolt med två varv på var volt, idag fungerar bytena mycket smidigare och hon är mer följsam så jag behöver inte stötta henne lika mycket. Hon följer min kropp på ett annat vis och de räcker betydligt längre att jag är tydlig med att ställa om min kropp genom att vrida mina axlar efter volterna och räta upp mig emellan vid bytena. Jag behöver fortfarande stötta lite extra i höger varv genom att vara tydlig med inner skänkel för att få ut henne mot vänster skänkel och hand. Nu börjar hon väldigt aktivt släppa efter ordentligt och böja sig ordentligt med volten så pass att jag kan börja ge efter tydligt på höger hand utan att hon direkt faller inåt i volten. Hon forsätter att vilja söka sig utåt istället och jag upplever en mer välbalanserad häst som klarar av att mer och mer balansera upp sig själv med mindre stöttning från mig.

Även tölten fortsätter jag på samma spår, man kan inte krångla till det för mycket på en vecka om man vill jobba igenom ett problem mer ordentligt. Så jag arbetar vidare med ett lite högre tempo ute på spåret och låter tempot och noga ridna kurvor agera lösgörande. Vi börjar även jobba lite på volt även i tölten vilket faktiskt går ganska bra. Här behöver hon såklart mer stöttning av mig än på spåret och jag måste vara väldigt uppmärksam och snabb med halvhalterna för att hon inte ska tappa sig själv och falla isär. Men det är väldigt nyttigt för henne att träna på att fortsätta bära sig själv även på ett böjt spår trots att de kräver lite mer av henne. Resultat har blivit en mjukare mer lösgjord tölt som har hittat ett helt nytt tempo och flyt. Det är en häst som gillar att jobba och bjuder på mycket själv så det gäller att inte vara rädd för att utmana och höja ribban lite, inom rimliga gränser såklart. 

Och med det så var vår lilla vecka över, jag är väldigt nöjd över vad vi åstadkommit på våra pass ihop. Jag har lagt mycket energi på att noga jobba igenom problemen och lösa dom från grunden och inte bara sminka till det med någon ”quick fix”. Det har varit nyttiga pass och vi båda har arbetat hårt och för det mesta väldigt samspelt. Det är kul med en häst som trots det är jobbigt gör sitt bästa och kommer med bra energi och arbetsvilja hela tiden! Sen är hon såklart inte ”problemfri” efter en vecka, men hon har tagit ett stort hopp framåt på vägen mot att vara mer liksidig och jämn i sin kropp. 

/Emmi

Efter två bra och utvecklande ridpass på banan ger vi oss idag ut på en tur i skogen, mycket av det jag arbetar med på banan går att göra i viss tappning i skogen, bara för du rider ute behöver man inte ”rida rakt fram” utan du kan fortfarande jobba hästen väldigt mycket.

Jag rider ofta ut, hästarna gillar det och det är ett bra sätt att träna kondition och uthållighet. Ofta är hästarna mer positiva ute så jag tycker det är en viktig del i att hålla träningen varierad och rolig för hästen. Här kan jag ställa andra krav och man kan till exempel få trava på i ett högre tempo och få upp lite puls eller dra en galopprepa.

Så det blev en härlig runda i solsken även om temperaturen inte var så hög vilket resulterade i väldigt kalla fingrar och tår då jag uppenbarligen klätt på mig för lite.

Men det blev ett bra ridpass, svarta damen uppskattade att få komma ut på tur så jag passade på att arbeta lite mer med uthålligheten och styrkan. Självklart jobbade jag även vidare på mjukheten i höger sidan och när jag upplevde hon blev stum mot höger så satt jag till lite, ställde henne lätt åt höger, upp lite med handen och plocka och på med höger skänkel tills hon mjuknade.

Detta gjorde jag så fort som jag upplevde att hon blev stum mot min hand och annars jobbade vi mer framåt. När hon fick jobba på mer framåt i traven upplevde jag henne väldigt försiktig, hon travade men kändes lite som hon hela tiden var på gränsen till tölt.

Så nu funderar jag på om det är så hon behöver mycket lösgörande och voltarbete då jag upplevde hon blev bättre mot slutet när jag red på banan eller om det är så att hon kanske har någon låsning någonstans som besvärar henne, får se lite hur hon känns kommande två pass och eventuell så blir det en rekommendation att kolla igenom kroppen på henne. I och med jag inte rider henne regelbundet är det lite svårare för mig att veta om de är något kroppsligt som spökar eller om det mer är något som behöver joggas igenom, på mina egna hästar är jag ganska duktig på att känna av när något inte riktigt stämmer i kroppen på dom. 

Tölten gick faktiskt himla fint, hon jobbade på bra med att bära sig själv och takten var fin så hon fick mest rulla på och så tränade vi lite på att ”pressa tempot”. Missförstå mig inte – det var inget högt tempo rent så men vi började jobba på att ta oss ut ur bekvämlighetszonen och kunna gå lite snabbare utan att tappa varken takt eller bärighet. Det blev även några sträckor galopp vilket hon gärna ställer upp på, galoppen är fin men upplevde att hon ville sänka ryggen lite och bli lite hög i formen och första sträckan så tog hon inte riktigt mina hjälper utan snarare spände till sig lite extra.

Men andra sträckan sen så lyckades jag komma åt henne bättre och hon började möta mig i handen så jag kunde forma henne mer framåt och neråt och få upp ryggen. 

Allt som allt: Ett bra ridpass med positiv ton, så nu har vi förhoppningsvis laddat batterierna lite inför de kommande två sista passen på ridbanan! 

/Emmi

Efter en vilodag var det dags för nästa ridpass, och jag börjar såklart med att känna igenom hur de sakerna vi jobbade på förra passet fungerar och hur hästen känns.

Märker direkt att den nästan magnetiska dragningen åt höger har minskat kraftigt, hon söker sig fortfarande lite inåt men efter korrigering så slappnar hon av och går utan dragning inåt en bit så jag behöver inte vara lika nitisk med att korrigera henne. Hon är även mycket mjukare mot högertygeln och både att böja åt höger och bytena mellan höger och vänster är betydligt enklare och mer sömlösa, jag behöver inte göra lika överdrivna hjälper utan hon följer min kropp och mindre signaler mycket bättre! Jag jobbar med samma övningar i skritten som sist, liten åttvolt och serpentiner, ibland är enkelt det bästa och man behöver inte krångla till det.

Jag travar igång henne och jobbar både på spåret och volt i vänstervarvet och väntar in att hon ska slappna av mer och länga stegen. Även i vänster varv arbetar jag med att lösa problemen i högersidan, så jag ser till att nästan ställa henne lite utåt åt höger och ser till att högerbogen kommer in. Jag använder även kurvorna i vänster varv och ställer henne utåt åt höger, de är ett tips jag rekommenderar er att prova, att rida genom kurvan ”felvänt” är väldigt lösgörande och bra för att få in ytterbogen och öppna upp innerbogen. Så jag brukar variera mellan att rida med kurvan eller emot den, så här smyger jag alltså in arbete mot målbilden även i hästens lättare varv. 

Traven i höger varv är mycket bättre, hon har lättare att slappna av och klarar att böja sig och vara mjuk genom de flesta kurvor. Även här flyter det på bättre och det kommer längre och längre sekvenser där jag inte behöver stötta och korrigera henne utan vi kan jobba lösgörande framåt, men såklart behöver hon en del stöttning fortfarande men det är stor skillnad från första passet. 

Vi börjar nosa lite på volten på höger varv och en liten stund går det helt okej, här behöver jag åter igen vara mer noga med att guida henne, vikt i ytterstigbygel, innerskänkel, sittben och hand jobbar utåt och formande. Efter några varv känner jag hur de börjar bli mer ansträngande för henne och hon orkar inte riktigt jobba med volten utan börjar vända om utåt och vill minska volten inåt så då känner jag mig nöjd.

Även tölten kändes bättre, hon har lättare att hänga med i kurvorna i högervarvet och blir mest lite stum mot tygeln imellanåt. Så nu kunde jag istället fokusera mer på tempot, formen, bärigheten och att träna lite uthållighet, hon behöver hitta rätt läge där hon orkar bära sig själv så hon bara kan tuffa på och det känns enkelt för båda. Hon är ganska pigg av sig så det gäller att bromsa upp lite så att tempot inte skenar iväg mot vad hon orkar, bärigheten får inte bli lidande pga tempot.

Jag upplevde att vi hittade ett bra flyt och hon kom in i ett flow där hon nästan till och med slappande av lite väl mycket så jag fick vara uppmärksam och noga med stödet så hon inte föll i trav, en väldigt positiv utveckling att hon slappnade av så pass mycket. Emellanåt fick jag såklart korrigera henne och jobbade fortsatt noga genom kurvorna framförallt i höger varv, men det behövde inte vara prio ett just denna omgång utan nu kunde vi jobba på lite annat som hon också behöver, styrka och uthållighet i tölten. 

För mig är det viktigt att lägga en lagom nivå för hästen, det får lov att vara lite svårt och lite jobbigt så de måste anstränga sig, men det jag ber om får inte heller vara omöjligt att utföra, och när jag känner det börjar bli svårt då pushar jag en liten bit till och sen belönar jag och klappar om hästen. För att utvecklas framåt måste det få lov att vara lite svårt och jobbigt ibland, men hästen måste också ha förutsättningar att kunna klara av det jag ber om, jag får inte vara orimlig i vad jag förväntar mig, har hästen bara 100 på sitt konto kan jag inte ta ut 120, jag får kanske ta ut 80. 

/Emmi

Nu ska jag inte påstå att jag är någon expert på ämnet eftersom jag egentligen bara haft en passhäst vilket är Demba. Demba var från början ingen naturtalang heller, det var inte så hon ”råkade hamna i pass” rätt som det var, utan det var en gångart vi aktivt fick plocka fram. Vissa hästar har passen mer från början (typ Viljar) och ibland har de en bra grundhastighet redan från start, detta var inte heller fallet med Demba.

Från början gick det inte så fort och farten har kommit med tiden desto mer vi tränat. Så hon var egentligen allt annat än en naturtalang och trots det är passen idag henne bästa gångart, så ibland kan det faktiskt bli väldigt bra bara man har lite tålamod och jobbar på det!

Nu var det dock inte Demba jag egentligen tänkte prata om, utan Julle!
Julle är, som jag skrivit tidigare, femgångare men att passen inte är tränad, han har lagt sig i pass några gånger under tiden hos mig men har inte riktigt förstått vad han ska göra med benen. Det har inte varit så mycket till pass utan han har slagit upp väldigt snabbt efter några steg och det har inte varit något direkt tryck bakom så jag har hela tiden känt att det inte varit något att försöka träna (just då), där har funnits annat som behövt mer fokus.

Men nu helt plötsligt har han väldigt tydligt börjat dra mot och lägga sig i pass, det har liksom smugit sig på av sig själv. Det är ju min mamma som ridit honom här under slutet av min graviditet och efter förlossningen och den enda erfarenhet hon har av pass är när hon provat lite på Demba, och Demba vet ju vad hon gör när det kommer till pass. Men mamma har provat att låta honom gå lite och faktiskt så har det inte sett så tokigt ut!

Så nu är tanken att jag ska börja ta över Julle igen för vi är lite nyfikna på vad som gömmer sig i honom, han har ju alltid varit lite av en ”late bloomer” så möjligheten finns ju att det faktiskt finns något lite oanat i honom, och det vill vi utforska framförallt eftersom det kommit så starkt av sig själv nu. 

I nuläget (jag har provat en gång) så är han väldigt lättlagd och det blir verkligen tvåtakt och pass direkt och han har även ett naturligt driv och en viss fart redan. Vägen var inte den bästa där jag provade då det var en del vattenpölar på spåret och vid sidan av spåret lite av en kant eftersom det kört med lastbilar då de skövlar i skogen.

Så underlaget var inte optimalt och det var lite svårt för honom att finna balansen, sen ville jag driva på honom framåt och försökte uppmana honom att ”lägga sig i handen” och ta stöd hos mig men han vågade inte riktigt det.

Det är ju såklart väldigt udda för honom när man i all övrig träning ber om en sak sen helt plötsligt ber om raka motsatsen, men en liten bit vågade han söka sig mot handen och tog stöd och blev då mycket stabilare. Jag funderar även lite på om det är så att han kanske var lite för tvåtaktig med, men behöver prova lite mer för att verkligen hinna känna efter, isåfall kan han nog behöva lite boots för att balansera upp.
Jag upplever nämligen att om de blir FÖR tvåtaktiga i passen så är det större risk de slår upp, och passen blir ofta lite mer svårriden också, så ibland behöver man bootsa lite för att få in lite mer fyrtakt. Förr gick till exempel Demba bäst med så lite vikt som möjligt i passen när den inte var riktigt lika stark, men sen blev hon så väldigt tvåtaktig så nu ”måste” hon nästan ha 165g boots för man ska kunna trycka på och rida ordentligt för annars slår hon upp och hittar inte riktigt rätt balans.

Så tanken nu är att jag ska prova och se om det kanske bor en liten passhäst i honom, han har många egenskaper som talar för att han skulle kunna bli en bra passhäst. Han har lite ”edge” och är typen som är lite mer på tårna och har visat att han har ganska mycket klös i sig när man manat på honom i galoppen, samtidigt som det aldrig är problem att stanna.

Så det jag tänkte är att det kanske hade varit kul att jag skriver och uppdaterar lite här under resans gång? Hur jag tänker kring träning, hur det går etc, som en liten miniserie med hur man (eller kanske mer försöker) skapa en passhäst!

Sen är det ju såklart en fråga om hur bra passhäst han kan visa sig bli, det kanske blir så jag känner jag vill prova tävla, eller så känns det inte som de är lönt, men han visar faktiskt en del talang redan som definitivt är värt att utforska vidare! 

/Emmi

Ja, och hur gick det sen då? Förutom att vara nojjig för hur länge jag skulle klara av att rida under graviditeten så oroade jag mig för hur det skulle gå efter. Givetvis visste jag ju att man får ta det som det kommer och det blir som det blir, men kände åter igen att vi hade för många hästar för mamma att ta själv. Det kändes ju inte heller optimalt att sätta dom på ännu mer vila än som var absolut nödvändigt, Viljar hade ju redan vilat ganska länge som det var och Demba är ju ändå lite till åren så jag ville inte hon skulle stå för länge heller utan hålla igång kontinuerligt. Rima behöver röra på sig för att må bra i sin sjukdom och Julle behöver också vara igång eftersom han är till salu och ligger ute på annons. 

Jag tänkte ju också att med min tur kommer jag säkert inte kunna rida på månader, jag upplever att jag läker ganska långsamt och kände att med både graviditet och förlossning i bagaget så visste jag inte alls hur min kropp skulle må. Så det var mycket tankar och ”oro” hur vi skulle lösa allting, och det var ju inget man kunde planera i förväg. 

Sen blev det så att det blev ett akut kejsarsnitt, och jag tänker att det är ju inget superhemligt så jag kan likaväl dela med mig av det för kanske kan det skänka någon annan lite ro inför en kommande förlossning att läsa lite om hur det gått för någon annan. Operationen gick bra både för mig och Henri, det blev inga komplikationer utan allting rullade på fint, jag fick lite lågt blodtryck på slutet och fick medicin mot det så fick ligga kvar på ”uppvaket” (även om jag var vaken) lite extra länge på grund av det. 

Såhär i efterhand så måste jag säga att jag nog ändå mått oförskämt bra i min återhämtning, framförallt eftersom det ändå är en ganska stor operation och de ska igenom många lager så det är mycket som ska läka. Jag förväntade mig att jag skulle må superdåligt och ha väldigt ont, men jag fick smärtstillande på BB (lite mer ordentliga grejer i början såklart) och sen tog jag vanliga tabletter i kanske två dagar hemma, sen upplevde jag inte att jag var så smärtpåverkad mer.

Det som var väldigt jobbigt var att jag drog på mig en riktig tråkig förkylning på BB som gjorde att jag hostade mycket och kraftigt i ungefär sex veckor… Det var kanske inte det mest optimala och skapade givetvis en del obehag i mitt snitt. Annars var det mest vid läges ändring som upp och ner ur säng/soffa som var jobbigt, det stramade mycket i magen då. Vi började gå korta promenader redan fyra dagar efter Henri föddes (vilket var rekommenderat att göra så snabbt man kunde) så jag kunde ändå ganska fort börja röra mig mer, visst i början blev det korta rundor i långsamt tempo, men man måste ju börja någonstans!

Givetvis fick jag rekommendation på att man inte skulle börja träna förrän 12 veckor hade passerat, och som den hästtjej man är har man svårt att lyssna. Efter lite googlande så var det olika rön i olika län, sen kände jag lite att det måste ju spela in lite hur aktiv man var innan förlossningen och under graviditeten, jag red ju väldigt länge och tränade på gym nästan in i det sista. Och man känner ju lite själv också, hur mår jag och hur känns det?

Så efter 7 veckor tyckte jag att jag rörde mig obehindrat och hade inte haft någon direkt smärta på länge så varför inte prova, skulle det inte kännas bra fick jag ju backa. Detta var runt jul/årskiftet och då hade mamma dragit på sig influensa så hon kunde inte rida alls, så så kände jag att det var bra om jag kunde komma igång. Hade givetvis ambitionen att ”börja lugnt” men som med allting annat så går det ju aldrig som man tänkt och vips red jag två-tre hästar om dagen.  

Men även det har gått långt över förväntan, jag har haft en del värk i sittbenen och såklart känt mig lite ”ur balans” bitvis i ridningen, men allt som allt så har det ändå rullat på väldigt bra. Jag kan ”fortfarande” (har ridit i 6 – 7 veckor haha) känna att ibland hinner kroppen inte riktigt med att parera upp och så kommer det ett litet svajsigt moment om det blir ett tvärstopp eller ett hopp åt sidan tex. Så jag kan ibland uppleva att bålen inte riktigt är lika stark som vanligt, men jag tycker faktiskt att med tanke på allt så klarar jag av att rida rätt så ”som jag brukar” och att jag känner mig ganska stark och välbalanserad i sadeln även om det inte riktigt känns som förr. Men man har ju också spenderat nio månader med att bli allt mer osmidig och lös i kroppen och sen en förlossning på det, så jag tänker att det är okej att inte känna sig helt återställd efter bara några veckor i sadeln igen. Jag skötte mig faktiskt med att vänta med gymmet tills 12 veckor hade passerat, så nu är jag igång med även det, så förhoppningsvis ska kroppen få sig en skjuts i stabiliteten här nu och att jag snart känner mig helt återställd! 

Så det var lite om min förlossning och tiden efter, utan och med häst! Vill också poängtera att man givetvis inte ska känna någon stress med att komma upp i sadeln igen, man tar det i den takt man känner för och alla är olika! Men jag upplevde att jag fick extremt mycket värk i skuldror, nacke och axlar så för mig hjälpte det mycket att få komma upp i sadeln och rida igen och vinkla om kroppen lite, annars blev det ju väldigt mycket tid i soffan sittandes som en räka. Man måste våga lita och känna efter i sin egna kropp tror jag!

Vädret i Skåne har varit allt annat än roligt senaste månaderna, det har varit snöstorm, regnstorm och översvämningar och allmänt kasst väder överlag. Jag hade precis broddat av några hästar för all snö och is var äntligen borta i hagarna och det var flera plusgrader, men tji fick jag då vips så kom det snö igen. 

Men då fick jag möjlighet att visa mitt bästa broddningstips när jag nu fick brodda på Viljar igen! Jag vet inte hur andra gör och dehär är säkert inget revolutionerande men de funkar så himla bra och är ett enkelt och billigt medel. 

Ni vet hur man oftast står där med broddhål fyllda med grus, sten, is, ja you name it när det är dags att sätta i brodd? Eller ja, iallafall jag gör det och är ni som mig kan ni ha nytta av detta tips. Mitt bästa verktyg vid broddning är en helt vanlig spårskruvmejsel av mindre modell! Skruvmejseln agerar som en perfekt liten spatel som man kan rensa upp broddhålet med, is och snö är inga bekymmer eftersom mejseln är smal och spetsig så den bryter lätt igenom det, skulle det sitta grus eller små stenar i hålet är även dom lätta att peta upp!

Extrabonus är att handtaget är bekvämt att hålla i även om man behöver trycka och vrida mycket när man grejar runt så är det ergonomiskt för händerna, enkelt, bekvämt och smidigt helt enkelt!

Tillslut så kom vi ju då till den punkten jag länge ”fasat” för, vi hade valt att skaffa barn och jag var gravid, något jag funderat mycket på hur jag skulle lösa. Jag har länge haft problem med foglossning i mitt bäcken på grund av min ledsjukdom (mer om det i ett annat inlägg) och var givetvis rädd att det skulle bli ännu värre om jag blev gravid.

Jag har varit väldigt dålig i perioder så jag hade svårt att se hur det skulle fungera med en faktisk graviditet utöver mina nuvarande problem. Jag såg framför mig hur jag knappt skulle kunna gå ordentligt och med 3-4 hästar i träning fanns inte utrymme att inte kunna rida. Jag har ju hört om friska personer som fått så mycket foglossning att de knappt kan gå och många får ju sluta rida tidigt på grund av smärta. 

Jag har alltid varit noga med att hålla min kropp stark med regelbunden träning av mig själv på gymmet för att ge mig de bästa förutsättningarna att leva hållbart och så smärtfritt jag kan. Såklart blev det extra viktigt inför och under graviditeten, det fick ju bära eller brista helt enkelt, vi ville ha det här barnet och jag fick ju ta det som det kom, jag var medveten om att en dag kanske det tar tvärstopp.

Jag blev gravid i början på året i februari, och ridningen fortsatte ganska smidigt i början, jag var väldigt trött så motivation var kanske sådär vissa gånger men jag kämpade på! Det som var extra jobbigt första tiden (förlåt om nån stackare inte vill veta detta) var att mina bröst var så fruktansvärt ömma, så minsta skumpande var inte så roligt, så ni kan ju tänka er hur kul det var på min lilla gråa grisepassare… 

Veckorna seglade förbi (kändes verkligen inte som det dock) och ridningen fungerade oerhört bra ändå. Jag hade en period kring påsk där jag hade fruktansvärd foglossning så jag gick som en snigel och kunde knappt lyfta fötterna ordentligt och då tänkte jag att nu har det börjat, nu är de kört. Men jag repade mig och började må bättre igen, jag red främst Viljar och Julle under denna period och mamma red Demba. Men under slutet av våren började jag mer och mer känna av fogarna när jag ridit Julle, det var helt enkelt något med vinkeln mitt bäcken fick på honom och hans rörelsemönster som triggade igång värk så vi gjorde ett byte. Mamma tog Julle och jag fick tilllbaka Demba som jag kunde rida utan problem, även Viljar gick bra utan större bekymmer. Så för mig var det viktigt med ”rätt” häst för att jag skulle klara av att rida. 

Såklart gick saker och ting lite för bra och en dag i slutet på maj går jag och Demba omkull riktigt illa. Jag hade precis börjat tölta och de var ett lugnt tempo när hon helt plötsligt snubblar ordentligt och jag ser hur hela hästen försvinner framför mig. Jag hinner tänka ”detta kommer inte gå, hon kommer inte komma upp” så när hon är halvvägs nere beslutar jag mig för att kasta mig av åt sidan i ett försök att inte klämmas under henne om hon inte kom upp, ett beslut som visade sig vara väldigt smart. Jag dimper hårt ner i marken och landar på vänster höft, arm och axel och ser från marken hur Demba inte bara trillar åt sidan utan så illa så hon faktiskt börjar slå runt så benen far upp i vädret. Jag kunde till och med. se grus på framvalvet på sadeln så långt över hade hon varit, men hon hoppar upp igen och ser måttligt chockad ut men står snällt kvar och väntar på mig.

Så jag kravlar mig upp, mör och skakig i kroppen och kollar igenom henne. Jag kan inte se några större skador och jag leder henne en bit men kan inte se någon ojämnhet heller. Själv var jag väldigt öm och om det var något jag hade svårt för under graviditeten så var det promenader, det funkade inte och fogarna ömmade direkt vid gång så jag hoppade upp igen och vi tog oss hemåt. Ser hemma hon skrapat sig lite på mulen men verkar annars fortsatt oskadd som tur var. Men allt gick som tur var bra, jag hade ju landat på sidan med höften som tog värsta smällen och hade inte slagit magen på något vis. Men så himla typiskt, har under mina åtminstone 20 år i sadeln gått omkull en gång med en häst, så givetvis skulle det hända igen när jag var gravid. Lilla Demba skrapade mulen efter fallet, så tacksam det inte blev värre för nån av oss. Höften som tog smällen blev en färgglad historia.

Jag upplevde mig stark och väldigt välbalanserad i sadeln trots allt och den växande magen störde mig inte så mycket så jag fortsatte träna mina hästar. Viljar red jag till vecka 31 när han desperat behövde gå på vila, jag hade ridit honom lite längre än jag egentligen hade velat men det fanns inte så mycket alternativ om han inte skulle få en megalång vila, vilket inte kändes optimalt. 

Demba red jag tills vi skodde av henne och då var jag nog i vecka 38, tanken var hon också skulle vila till jag sen kunde börja rida igen. Men inte kunde jag sluta rida då, det kröp i kroppen så jag började rida Rima  som jag red till och med några dagar innan förlossningen vilket var i vecka 40. Jag red såklart inte på 100 procent fullt ut där på slutet och Rima rehabreds fortfarande med kortare sträckor trav-tölt och skritt emellan så det funkade fint för mig. Det som var besvärligast sista tiden var att jag fick en sån fruktansvärd karpaltunnelsyndrom i båda armar så mina armar och händer domnade bort och tinglade något fruktansvärt. Men man är ju en hopplös hästtjej så det stoppade inte mig, sen att jag fick rida på långa tyglar och ta pauser där jag kunde hålla armarna rakt ner och få liv i dom igen var en annan femma!

Så allt som allt så gick det långt över förväntan för mig, jag vet inte hur vi hade gjort annars, mamma hade inte hunnit med fem ridhästar ensam det är en sak som är säker. Och med tanke på att jag inte klarade av att promenera så är jag oändligt tacksam att jag kunde rida så som jag gjorde. Visst, sista veckorna var inte jättebekväma, det klämde på blåsan och gjorde lite ont i sittbenen och så vidare, men välmåendet mina hästar och ridningen ger mig vägde ändå tyngre än problemen jag kände. Och jag är så tacksam över mina fina hästar som bar mig och lilla Henri i magen så tryggt och snällt genom hela graviditeten, de är verkligen guld värda!