”Det kändes som att de verkligen ville hjälpa till att få fram hästarnas bästa”

Det var med femåriga Kolskeggur från Gunvarbyn (f -18, e Náttfari från Gunvarbyn, u Hulda fra Skodje) som Elsa Teverud gjorde sin debut som avelsvisare vid avelsbedömningen i danska Hedeland. En upplevelse som bjöd på både utmaningar, frustration och en positiv överraskning över stämningen och domarnas hjälpsamhet.

– Eftersom det är min första visning hade jag inte supermycket förväntningar. Jag förstod att det inte skulle vara samma sak som att tävla, det gjorde det också spännande. Vid tävling vet jag vad jag kan förvänta mig för poäng – på visningen hade jag ingen aning. Speciellt tyckte jag att det var svårt att veta med exteriören. Hur vacker är han? Vilka poäng?

– Samtidigt var det väldigt mycket mer avslappnat än sporttävlingar. Domarna kunde säga ”prova detta, ställ om, ta det lugnt”. Det kändes som att de verkligen ville hjälpa till att få fram hästarnas bästa. Ridning var väldigt svår, jag är sportryttare och vill ha perfektion. Jag är van vid sportens precision, på visningen kändes de som att det var lite mer förlåtande.

Långa förberedelser

Kolskeggur ägs av Sindri Lian och kom till Elsa för inridning. Sedan dess har hon tränat den stora, svarta hingsten med sikte på visning. Förberedelserna tog fart redan för ett år sedan, som rörde både detaljer som hovar och päls, men också var fokuset har legat i träningen.

– Det handlar om allt från hovar till man, hull och päls. Det är sådant man inte fixar på en månad, det tar lång tid.

– För en bra visning kände jag att jag måste fokusera på att han tänker fram, med mycket energi och att våga trycka på. Jag har verkligen försökt träna på allt – ställa honom inför exteriörbedömningen och rida fram och tillbaka på vägen som exempel.

För Elsa själv handlade förberedelserna mycket om att prata med kunniga människor runtomkring, titta på avelsbedömningar och få en förståelse för vad som premieras.

– Jag har sugit åt mig allt jag kan. Sedan har jag försökt bilda ett bra team runt – människor som kan hjälpa med alla olika delar.

Miljön blev en utmaning

Trots tragglande med att ställa upp Kolskeggur visade sig exteriörbedömningen bli mer utmanande än Elsa trott. Hingsten hade svårt att stå still, Elsa fick svårt att veta hur hon skulle hantera situationen och frustrationen växte.

– I efterhand känner jag att det är lätt att bli bekväm med de erfarna tävlingshästarna som gör allt på rutin, som jag tidigare haft. Kolskeggur är bara fem år och jag hade missat att åka iväg och träna så mycket som hade behövts.

– Då var det skönt att Heimir Gunnarsson vände sig till mig och sa ta det lugnt, ta ett varv och ställ igen. Det gav en trygghet, de försökte verkligen hjälpa till.

Till slut belönades Kolskeggur med en bra exteriörbedömning på 8,35, med bland annat 9,5 för hovar. Det var något annat än ridbedömningen, som blev en kalldusch för Elsa resultatmässigt.

– Jag kände åh herregud, shit vad svårt det här är. Det var så mycket lägre än vad jag tänkt mig poängmässigt, säger Elsa om huvudbedömningen som sluttade på 7,55 för ridegenskaper.

Laddade om och kom tillbaka

Inför öppna bedömningen blev uppladdningen en blandning av att hitta rätt rutiner för Kolskeggur, och att faktiskt tro på sig själv.

– Jag försökte lita på min ridning och känsla, bara rida på. Jag insåg också att det var fel upplägg att promenera med Kolskeggur, som mest blev stressad av det. Istället gosade vi och tog det lugnt, berättar Elsa som under öppna bedömningen lotsade Kolskeggur till höjning av ridegenskaperna till 7,85 – genomgående 8,0 med undantag för skritt, pass och galopp som slutade på 7,5.

Efter öppna slutade totalbedömningen på 8,03, och även om Elsa menar att hon är jättenöjd gnager en önskan om mer.

– Jag har svårt att förstå att det är en bra bedömning, jag vill alltid ha mer. Ridbedömningen vet jag att han i dagsformen kan bättre. Han har mer i sig, det hade jag velat få fram det. Nu måste jag landa och smälta det hela – och inse att det är en bra bedömning.

Mersmak

Efter premiären som avelsvisare uppmuntrar Elsa flera att våga. Hennes egen reflektion är att förberedelserna är viktiga och skapar en trygghet att falla tillbaka på oavsett hur det går. Det gäller också att veta vad som behöver göras innan avelsbedömningen.

– Jag hade till exempel missat att hingstar ska spattröntgas och dna-testas.

Själv har Elsa fått mersmak och funderar på att visa om Kolskeggur på Axevalla i slutet av augusti, och förhoppningsvis återigen visa honom nästa år.

– Tittar man på Kolskeggurs pappa Náttfari tog det ett par år innan det blev en riktigt bra ridbedömning. Jag tror att även Kolskeggur behöver lite tid, han är stor med stora gångarter.

– Jag är absolut inte avskräckt från att avelsvisa, jag tyckte det var jättekul och kommer nog absolut göra det igen. Det är roligt att allt fler börjar avelsvisa och coolt med alla som vågar.