Ekipaget som kom från ingenstans och red VM som fjärde tävling tillsammans

Året var 1996 och paret Maria och Kristoffer Berg satsade stort på ridskola, turridning och lyxweekends i Hälsinglands djupa skogar.

Verksamheten startades från grunden bara fem år tidigare då duon förstod att intresset för turridning och ridskola fanns. Hästar var redan en given del i parets liv, men just islandshästar blev det för att de skulle passa bra till verksamhet. Efter att de första sex hästarna inhandlades 1993 blev antalet snabbt fler, och förutom ridverksamheten startades avel upp.

Ett av de ston som betäcktes var Hrisla från Mörtö (f -88, e Hrafnketill frá Sauðárkróki, u Brenna frá Austurkoti), som 1996 kombinerades med en av dåtidens mest beryktade hingstar – Kjarni frá Kálfsstöðum (f -88, e Viðar frá Viðvík, u Laufa frá Kálfsstöðum).  

– Jag har alltid haft ett brinnande intresse för avel. Jag tycker också att jag har ett bra öga och lyckas göra bra kombinationer, berättar Maria som än idag driver en välrenommerad verksamhet med kurser och avel. Nu i Sandviken, efter att familjen lämnat Hälsingland 2013.

Stack ut från början

1997 föddes en stor, långbent, svart hingstunge med vänliga ögon som hänförde från start – Kolgrimur från Slätterne (f -97, e Kjarni frá Kálfsstöðum, u Hrisla från Mörtö).

– Men då kunde jag inte så mycket, och var så glad för att jag fått en musblack, berättar Maria med ett skratt och syftar på den gråa färgen svarta fölungar har.

Med sin spänstiga trav myntades snabbt ett uttryck i familjen Berg, ett uttryck som lever kvar än idag: ”Som att han har studsbollar under hovarna”.  

Ett särskilt minne som Maria berättar om handlar om Kolgrimur, som relativt nyfödd gick med sin flock en längre bit från stallet. Maria hade själv en helgkurs men bestämde sig för att gå upp och titta till fölungen under lunchen. Väl vid hagen möttes hon av en stressad Hrisla – Kolgrimur syntes inte till. Efter lite letande hittade Maria den lilla fölungen, fastkilad upp och ned i ett dike.

– Jag trodde att han var död. På den tiden hade man ju inga mobiltelefoner, så jag bestämde mig för att försöka få upp honom själv. Jag höll på länge, men till slut fick jag upp honom.

Tveksamma vitsord i början av ridhästkarriären

Efter ett par år i unghingsflock blev det dags för inridning av den svarta hingsten – men det blev inte hos Maria.

– Jag och Lena Risberg bytte hästar mycket på den tiden, hon ville bara ha hingstar. Så han stod hos henne i Sundsvall och reds in där.

Snart kom han tillbaka till Maria, som beskriver en unghäst som hade väldigt svårt med tölten. Under ett kurstillfälle med en välkänd islandshästprofil skakades det på huvudet och omdömet blev ”kastrera”. Men Maria valde att gå en annan väg.

– Jag fortsatte att träna och kämpa på. Det jag gick på och som gjorde att jag inte gav upp berodde mycket på stammen, där fanns det mycket tölt. Jag förstod att det fanns rätt förutsättningar för att hitta tölten i honom.

Träningen bar frukt och som 5-åring startade Maria och Kolgrimur sina två första tävlingar med bra resultat, dessutom visades hingsten till 7,95 totalt. Bland annat belönades traven med 9, och tölten gjorde sig förtjänt av 8,5.

2003 – en explosion av framgångar

Som 6-åring visades Kolgrimur om, då belönades han med 9 för tölt, trav, galopp, spirit och helhetsintryck. Totalt landade bedömningen på 8,15 för hingsten som två år tidigare inte visat någon tölt alls.

– Har man en långsiktig plan kommer det, konstaterar Maria.

2003 var Maria, som ännu var rätt ny inom islandshästvärlden och ännu nyare i sporten, färdig för SM tillsammans med Kolgrimur efter att de kvalat under de två tävlingar föregående år. SM blev ekipagets tredje tävling – där de går in och vinner V1.

– Jag förstod aldrig hur bra han var.

SM-guldet gav ekipaget en biljett till VM i Herning i Danmark samma år. Ett VM som kom med den längsta resan Maria gjort dittills med en häst, en resa inklämd mellan den fullspäckade vardagen hemma på gården och med då 15-åriga dottern Jamila Berg som hästskötare.

– Vi gick in och gjorde vår livs uttagning, vi fick 7,37 i V1.

Samtidigt vittnar Maria om en svajig domarkår som delade ut väldigt ojämna poäng. Det var något som upprörde en isländsk domare som snart tog ton.

– Jag kommer så väl ihåg hur han gick fram till de andra domarna och ifrågasatte varför de inte satte högre poäng. ”Vi visste inte vilka de var”, blev svaret, berättar Maria som trots allt fick en plats i b-finalen. En b-final som de vann och på så sätt gjorde sig förtjänta av en plats i a-finalen – där de slutade femma med en 9,5 och resterande 9,0 för trav. På sin fjärde tävling tillsammans.

Resultaten till trots – en tuff upplevelse

När Maria berättar om VM är det med stolthet över sin och Kolgrimurs prestation – men även en hel del jobbiga känslor. Att komma från ingenstans på en egenuppfödd häst, vinna SM och sedan placera sig på en femte plats på VM stack i ögonen på många.

– Det blev en chock för mig att komma till VM, och i princip bli behandlad som luft. Jag hade tidigare elitsatsat inom friidrott så jag trodde att samma gemenskap skulle finnas inom ridsporten. Det gjorde den inte.

Då förstod jag också att Kolgrimur var i världsklass

– Det jag upplevde där önskar jag ingen. Hela veckan var en fruktansvärd mental press, utan stöd och uppbackning från landslagsledningen och lagkamrater.

Kombinationen av bemötandet och den platsen som Maria var i livet då, gav en dålig eftersmak.

– Jag har haft en tuff uppväxt som gjort att jag haft svårt att ta plats – jag tyckte det var jobbigt att stå på prispallen. Egentligen är jag en bra tävlingsmänniska på så sätt att jag inte blir så nervös. Men om man har en uppväxt där man blivit kritiserad när det gått bra blir det lätt spöken – när man blivit bemött med avundsjuka när man nått framgång så undviker man kanske det, säger Maria som idag är legitimerad psykoterapeut.

Rätt häst – fel tid

Redan från start visade Kolgrimur prov på en samarbetsvilja och glädje, men också en stolthet att visa upp sig. Maria minns tillbaka på en av ekipagets första tävlingar då hon knappt fick honom av banan. Han tog snabbt en stor plats i Marias hjärta, men upplevelsen på VM fick henne att fatta beslutet att han skulle säljas.

– Det gav inte direkt någon mersmak att fortsätta satsa på den nivån. Det var jätteroligt att vara där med honom, men det andra var inte roligt.

– Jag har alltid tyckt att resan är roligast. Så var det då i alla fall, sedan har jag mognat och jobbat mycket med det här. Idag kan jag tycka att det är roligt att tävla men det har inget självändamål för mig. Kombinationen av var jag var i min personliga utveckling, tajmingen i livet och upplevelsen på VM utan stöd, gjorde då att jag inte ville fortsätta. Då förstod jag också att Kolgrimur var i världsklass, och att jag inte kunde matcha honom på rätt sätt. Hade han kommit in i mitt liv idag hade jag aldrig sålt – då hade jag unnat mig själv att ha honom.

Med stort förtroende för Erik Andersen gav Maria honom frågan om han visste en bra köpare. Erik föreslog norska young ridern Tina Kalmo Pedersen, som 2003 var 15-16 år gammal. Tina med familj kom och provade Kolgrimur. Visst ville de köpa – men då fick Maria kalla fötter.

– Jag ville sälja på grund av att jag tyckte det var jobbigt att tävla – men inte sälja hästen som Kolgrimur var, berättar Maria berört samtidigt som tårarna börjar rinna.

Tina och hennes familj blev i sin tur förtvivlade – de ville köpa och gjorde allt i sin makt för att övertyga Maria. För Maria blev det ett par dagars process där hon gråtande satt med Kolgrimur i boxen, och där någonstans fick hon känslan av att han tyckte att det var okej. Okej att flytta hem till Tina.

– Jag hade inte kunnat ge honom det livet just då – han fick ett fantastiskt liv hos Tina. Men det var jättejobbigt, och det har det fortsatt vara genom åren.

Det är intressant att se en fyrgångshäst som hade så svag tölt från början senare tar VM-guld i T2 och får 9 för tölt på avelsbedömning

Flera VM i kroppen

Med Tina har Kolgrimur fortsatt skörda framgångar och gått ytterligare fem VM. Med Kolgrimurs karaktäristiska, enorma trav och galopp har V1 varit en given gren, men med åren har ekipaget även utvecklats till ett T2-ekipage i världsklass.

– Det är intressant att se en fyrgångshäst som hade så svag tölt från början senare tar VM-guld i T2 och får 9 för tölt på avelsbedömning.

Tina och Kolgrimurs meritlista är gedigen och imponerande. VM 2005 placerade sig young rider-ekipaget på en åttonde plats bland seniorerna i V1 med poängen 7,23. NM året därpå blev det triss i guld – V1 på 7,07, T1 på 7,06 och därmed även fyrgångskombination. VM-guldet i T2 2009 blev kronan på verket för ekipaget, där de belönades med 9,0 för lös tygel och 8,34 totalt. Sammanlagt har Kolgrimur hävdat sig på den internationella arenan i över ett decennium, med ett sista VM 2013.

– Han hade nog kunnat mäta sig även med dagens sporthästar. Han var före sin tid både med sin exteriör, utstrålning och gångarter. När han avelsbedömdes skiljde det sju eller åtta centimeter mellan manke och bakdel – det var väldigt unikt på den tiden. Han var i sådan naturlig uppförsbacke. När han började tävla T2 hade han en så fantastisk självbärighet.

Vi kom från djupet av Hälsingeskogarna, från ingenstans och nådde VM-final. Frågan är om detta ens skulle vara möjligt idag?

Blev KG med hela islandshästvärlden

2020 dog Kolgrimur, 23 år gammal, efter att ha fått kolik. Till skillnad från den gedigna tävlingskarriären och avtrycket inom sporten, är det ett blygsammare arv som lever vidare i form av avkommor. I Sverige hann han inte betäcka speciellt mycket, och i Norge hos Tina låg fokus på sporten. Två säsonger lånades Kolgrimur ut till Tyskland, där det finns flest avkommor. Totalt finns 80 avkommor där Silja från Söderåsen (f -05, e Kolgrimur från Slätterne, u Katla från Haga) är högst bedömd, med sin bedömning på totalt 8,01. Men framför allt lever Kolgrimur kvar genom den glädjen som avkommorna ger sin ägare, som Maria fått många historier om.

– Det som präglar avkommorna som jag känner till är ridglädjen de ger, de har superlynne med fina gångarter. De är en otrolig glädjekälla för sin ägare, säger Maria som också minns hur omtalad Kolgrimur, eller KG, blev när det begav sig 2003.

– Han blev verkligen KG med hela världen, säger Maria och berättar mer om responsen hon fått:
– Det som var roligt med min och KG:s resa är alla som genom åren berättar hur våra framgångar har inspirerat dom till att våga satsa på egenavlad häst, att våga tro på sig själv och sin häst. Att man med små och enkla medel kunde nå framgång. Vi kom från djupet av Hälsingeskogarna, från ingenstans och nådde VM-final. Frågan är om detta ens skulle vara möjligt idag?