Krönikor
12 februari 18:20
Ridsportplus

Ella Brolin: Vad lär vi oss av vår omvärld

HästvälfärdRidsports nya krönikör Ella Brolin, som driver Snäcksjön islandshästar, delar sina reflektioner och oro kring skandaler inom dressyrvärlden där tränare använt tvivelaktiga metoder på sina hästar.
– Bara för att det just nu är dressyrvärlden som det blåser hårdast kring så innebär det inte att vi inte måste fundera ett varv till på vår egen sport, skriver hon.

Ella Brolin: Vad lär vi oss av vår omvärld
Ella Brolin. Foto: Sandra Nordin Johansson

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

    Jag vet att jag inte är ensam om att ha följt, funderat och förfasats över dressyrvärldens skandaler senaste tiden. Där flera tränare på olika vis använt förkastliga träningsmetoder på sina hästar. Jag tror inte att jag behöver gå in mer på de olika specifika fallen. Jag tror tyvärr att de är långt ifrån unika fall, där det finns framgång, pengar och makt kommer det alltid finnas människor som på olika vis går över alla möjliga gränser för att bibehålla sina positioner.

    Jag vet också att det finns många otroligt skickliga ryttare och tränare där ute som vill sina hästar det bästa och som vet att en häst som tränas på ett långsiktigt och hållbart vis med hästens bästa i första rummet, också får glada hästar som presterar bättre. Bara för att det just nu är dressyrvärlden som det blåser hårdast kring så innebär det inte att vi inte måste fundera ett varv till på vår egen sport.

    Jag är av den åsikten (och här kan man verkligen tycka olika) att det är okej att rida på en häst, min filosofi är att mina hästar och jag har en deal (som jag helt och hållet hittat på såklart). De jobbar åt mig som ridhästar någon timme per dag fyra till sex gånger i veckan och jag ser till att de har ett så bra liv som möjligt resten av tiden och är så väl förberedda som möjligt för det jag ber dem om under arbetet.

    Om man har den grundinställningen att vi vill ha ridhästar och vi tycker att det är okej att rida på dem, trots att det för hästarna i fråga är en helt onaturlig sak som de inte alls är födda för att göra, då måste vi verkligen våga syna på vilket sätt vi tränar och håller våra hästar. Jag kan tycka att kunskapen kring hästarnas naturliga beteenden är förvånansvärt låg och då hävdar jag inte på något vis att jag skulle vara någon expert. Men en sak är kanske om kunskapen är låg om man försöker lära sig, men att ha kunskap och ändå gå helt emot den – det känns bakvänt.

    Som kunskap om träningsfysiologi – om man ska vara hästtränare tänker jag att det inte bara handlar om förmågan att kunna rida en häst flott, det handlar än mer om kunskap om träningsfysiologi. Om musklers tillväxt, behov av återhämtning, hur konditionsträning görs mest effektiv utan att slita på hästen. Vilken träning som är muskelbyggande, vilken träning som sliter mest på vilka strukturer på hästen, vilken träning som bäst förbereder hästen för det arbete vi vill att hästen ska utföra och så vidare i all evighet.

    Känslan, tekniken och talangen är naturligvis A och O, för att kunna träna hästar framgångsrikt. Men kunskapen kring vad som händer i kroppen och hur ens träning påverkar hästen direkt men även i det långa loppet är ju nyckeln för att vi ska kunna träna hästen på ett hästvänligt sätt, som jag ser det. Jag tror att vi ska dra lärdom av vår omvärld och syna vår egen bransch med ödmjuk blick. Vi kan bli mycket bättre. Vi kan våga tänka nytt – det behöver inte innebär att vi inte kan tävla på våra hästar och göra dem till elitidrottare. Men vi kanske måste vara ännu bättre att se till att det sker med hästens bästa för ögonen. Att våra hästar inte ska tränas så hårt att de regelbundet behöver sprutas för att “hållas fräscha”, att vi inte ska tycka att det är normalt med långa hovar, med sulor och silikon, för att det ger extrem aktion, att vi ska tänka efter innan vi använder tveksamma metoder för att nå snabba resultat och våga tänka nytt och ifrågasätta oss själva och vår metod om vårt sätt att träna regelbundet ger oss skadade hästar.

    Med det sagt, jag tror de flesta vill sina hästar det allra bästa men helt enkelt tar dåliga beslut och gör fel ibland, så även jag. Det vi kan göra för våra hästar är att hela tiden försöka bli bättre, lära oss mer och framförallt – lyssna på våra hästar.

    Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.

    Ridsport digital

    99:- i månaden