Flashigare gångarter – men inte bättre hållfasthet hos vävnaderna

En medveten avel har gett oss många extremt rörliga hästar, byggda i uppförsbacke. Då är det viktigare än någonsin med kunskap om hur dessa individer ska byggas upp för att bli hållbara. Flera diagnoser kan kopplas till felaktig ridning och träning av den typen av hästar.

Den moderna hästens fantastiska rörlighet kräver stor styrka och stabilitet. Bakbenens muskulatur producerar en väldig kraft som ska överföras via bakbenets leder, SI-leder, rygg och vidare framåt. Det kräver en god kroppskontroll för att hästen ska kunna hantera krafterna.

Tålmodig matchning

Fysioterapeuterna Pernilla Stenfeldt och Cajsa Ericson arbetar båda i nära samverkan med veterinärer och använder sin sjukgymnastiska blick när de granskar hästars rörelsemönster. Det innebär att de tittar på funktion och hur olika strukturer och vävnader påverkas av olika rörelser och krafter. De har uppmärksammat ett dilemma:
– Hos den unga hästen är sen- och ligamentvävnaden inte tillräckligt hållfast ännu. Trots att vi har fått fram flashiga gångarter har vävnaderna inte fått bättre hållfasthet.

Enligt Pernilla och Cajsa kräver de (över)rörliga hästarna en tålmodig och omsorgsfull matchning, där muskulaturen byggs upp genom allsidig träning och andra strukturer successivt anpassas till ökad belastning.

Unghästen med ett stort rörelsemönster bör inte specialiseras för tidigt. Den bör heller inte tränas för mycket för tidigt, då arbete i ytterlägen för leder och ligament/senstrukturer kan påverka hållbarheten i framtiden.

Måste få tid

Den allsidiga träningen kan ske på många sätt och har tidigare berörts i den här serien; utöver ridning i skog och kuperad terräng kan nämnas skritt över plockepinn av bommar samt tömkörning och andra övningar från marken.
– När en unghäst belastas med en extra vikt – ryttarens kropp – ändrar vi på dess naturliga förutsättningar att röra sig i balans. Den unga hästen måste få tid till att lära sig de nya förutsättningarna och för att göra detta krävs att hästen får tillgång till sin egen kropp.

Då uppkommer kompensatoriska rörelsemönster

I det perspektivet anser Pernilla och Cajsa att det är viktigt att uppmärksamma hästens hals.
– Hästar har en lång hals och den är mycket viktig för hästen då det gäller att hitta balansen. Om vi tar bort möjligheten för hästen att använda sin hals, genom att spänna in den för hårt eller hålla in hals och huvud med handen, tvingas hästen att hålla balansen på annat sätt. Då uppkommer kompensatoriska rörelsemönster och spänningar som senare kan leda till skador, såsom ryggproblem och hältor.

För att minska belastningen på yngre hästar är rekommendationen att ryttare rider lätt och står i lätt sits, tills hästen har byggt upp sin styrka.

Det är också viktigt att träna i rätt tempo, så att hästen hittar sin balans och känner sig trygg i arbetet.

Studier har visat att nedsittning i trav ger en signifikant ökad vertikal belastning på hästens rygg jämfört med lättridning.
– För att hästen ska kunna bära ryttare på ryggen i en ergonomiskt korrekt hållning, måste den lära sig självbärighet genom successivt ökad samlingsgrad.
– För att muskulaturen ska kunna utveckla den kraft som krävs för att vinkla bäckenet, ”sätta sig” och bromsa upp den framåtgående rörelsen och avlasta framdelen, krävs en viss tid.

Detta kallas musklernas ”kraft-hastighetssamband” och innebär att ju större kraft som krävs, desto längre tid tar det för nervsystemet att aktivera tillräckligt stor del av muskeln.

Hästar med mycket rörlighet kräver lång tid för att bygga upp sig.

Ett komplext område

Eftersom det krävs många signaler för att aktivera stora muskelgrupper, behöver ryttaren se upp med att inte jäkta på hästen i en önskan om att få ”kvickare bakben”. Då är risken att hästen springer ifrån sina bakben.
– För att hästen ska bära sig och utveckla en kraft behöver de flesta rörelser göras långsamt i början.

Träning av hästar är komplext och blir ännu mer komplicerad när hästen ska anpassa sig till att bära en ryttare.

Pernilla och Cajsa vill slå ett slag för en djupare inblick i hästarnas fysiska förutsättningar.
– Vi behöver höja kunskapsnivån hos ryttare och tränare, införa mer kunskap om hästens biomekanik och vilka krafter som sätts i rörelse i kombinationen ryttare och häst.
– Men vi hoppas att många ska upptäcka det spännande i att lära sig mer om hästens anatomi, fysiologi och biomekanik för att utveckla träningen. Vetenskap är roligt.

Det kan resultera i att bakbenen bara skjuter iväg

Problem med knäleder blir allt vanligare

Hästar med stora rörelser riskerar att få skador i bakbenens knäleder, framför allt om ryttaren rider i ett för högt tempo. Men det handlar också om formen – som varken bör vara för djup eller för hög.

Både Pernilla Stenfeldt och Cajsa Ericson har i sitt arbete sett ökade problem med knäleder, ofta hos hästar med stora rörelser. Det går att ana ett mönster i att hästar med stor trav som ”travar med bakbenen bakom sig” lättare ådrar sig skador i knälederna, menar de.

– Detta kan ske om ryttaren rider i ett för högt tempo, så att hästen springer ifrån sin egen balans. Det kan resultera i att bakbenen bara skjuter iväg och hamnar långt bakom hästen, utan att någon bärkraft uppnås.

Det är svårt att få någon uppåtgående energi om bakbenens frånstamp sker för långt bak. Då hamnar kraften snarare framåt och nedåt, förklarar Pernilla.

Handlar om form

Förutom hästens tempo handlar det även om hästens form, antingen den är för djup eller för hög, enligt Pernilla och Cajsa:
– Även hästar ridna i en alltför djup form släpper ut bakbenen eftersom överlinjens strukturer, till exempel ryggligamentet, begränsar bakåtvinklingen av bäckenet. Likaså hästar i för kort och hög form, som sänker manken och ryggen, tippar bäckenet framåt. De kan då inte bära sig utan måste släppa bakbenen bakom sig.

Pernilla har i ett projekt på Chalmers tittat närmare på vad som händer i hästens knäleder när de utsätts för belastning. Det är ingen vetenskaplig studie, utan ett försök att mäta hur krafterna påverkar knäleden i olika positioner genom steget.

– Där fick jag tillgång till ett datorprogram för andra sporter, där man beräknar rörelse, vinklar och kraft. Det visade att ju längre bak som bakbenet kommer, desto större kraft riktas framåt/neråt. Det medför ökad belastning på mjukdelar såsom knäskålens senor och ligament, korsband, ledkapsel med mera.
– När hästen i stället tar fram bakbenet riktas större del av kraften ner i leden och skelettbenets längsriktning som tål en högre belastning.

Vilka är experterna?
Pernilla Stenfeldt och Cajsa Ericson är legitimerade sjukgymnaster med vidareutbildning inom veterinärmedicin. Båda har en mastersexamen i veterinär fysioterapi i England.