Hästarna blev avgörande för Fredrik Löfgren

Det var shetlandsponnyerna på en 4H-gård i Kallhäll som fick upp intresset för hästar. När Fredrik Löfgren sedan som 6-åring följde med en barndomskompis till Örnäs gård i Upplands-Bro tog det inte många minuter på islandsstoet Snælas rygg innan han var fast. Både hästarna och Örnäs gård har sedan dess varit en viktig del i Fredriks liv.

Som 11-åring fick han sin första häst, en unghäst vid namn Toppur.
– Kanske var det inte det klokaste beslutet att köpa en unghäst, men det blev bra.

Att få en häst redan som 11-åring kan vara ett stort ansvar. Men Fredrik menar att det för hans del var avgörande för där han är idag.
– Skolan har varit tuff för mig. Hästarna varit min stora räddning och det är hästarna som är min drivkraft. Skolan är inte riktigt skapt för mig. Att jag fick en häst som 11-åring gjorde att jag kände ett ansvar och att jag började reflektera över konsekvenserna kring det jag gjorde. Det fanns alltid ett hjärta och ett ansvar för hästarna så man kan säga att hästarna räddade mig – tillsammans med mina föräldrar och andra fina människor runtomkring.

Redan tidigt diagnostiserades Fredrik med ADHD och med det följde medicinering.
– Jag blev felmedicinerad och felbehandlad. Man visste inte så mycket om medicinering på den tiden och jag fick mycket biverkningar. Till slut bestämde sig mina föräldrar att jag skulle sluta med medicinen helt och att människor runtomkring skulle få lära sig hantera mig och acceptera mig för den jag var. På den tiden hade man heller inte så mycket kunskap om NPF-diagnoser och hur man hanterar dem.

Även i gymnasiet mötte Fredrik stora utmaningar i skolan.
– Det var också då som jag kom ut som homosexuell och jag mötte många fördomar men med stöd från många runtomkring och hästarna så släppte en stor tyngd från mina axlar. I stallet och runt hästarna har jag alltid varit accepterad för den jag är.

Trots de stora utmaningar under tog Fredrik en yrkesexamen inom bygg och anläggning.
– Vill man så kan man.

Utvecklade unga hästen själv

Den 11-åriga Fredrik utbildade den unga hästen Toppur själv och de utvecklades tillsammans.
– Jag hade honom i sex-sju år. Sen bestämde jag mig för att satsa mot tävling och han räckte inte dit jag ville, då sålde jag honom – fast jag egentligen inte riktigt ville eftersom jag älskade hästen så mycket. Men han fick ett jättebra hem.

Jakten på en tävlingshäst att utvecklas vidare tillsammans med påbörjades. Då kom erbjudandet att köpa Hilda frá Kvistum (f -07, e Þóroddur frá Þóroddsstöðum, u Hekla frá Sæfelli). Stoet gick som 5-åring på Landsmót och var tänkt till avel i Sverige, men en olycka i samband med fölning gjorde att ägarna fick tänka om.

– Det var en glädje när jag fick beskedet att jag fick köpa henne. Den möjligheten trodde jag aldrig att jag skulle få att köpa den häst av den kalibern, men jag hade aldrig trott att hon var så tekniskt svår att rida. Kapaciteten finns där – till månen och tillbaka. Men ridbarheten får du som ryttare skapa i varje steg.

Fredrik skrattar åt minnet åt när han åkte och tittade på henne. Han kom in i stallet i Göteborg och missade först Hilda som stod i första boxen.
– Hon var lite tjock, hade lite sänkt rygg – hon hade ju stått i nästan fyra år. Jag kände inte alls igen henne från bilderna från Landsmót men sedan kändes det ändå rätt.

Det blev en uppbyggnadsfas med mycket uteritter och klättring varvat med träning på banan. Under sin första säsong 2022 kvalade ekipage till GK-SM och de red även på Friends Arena i samband SIHS.
– Vi lärde varandra med stöd av min tränare Nina Keskitalo. Hilda hade ingen större tävlingserfarenhet än Landsmót och någon lättklass.

Under 2023 kvalade ekipaget till både Sport-SM och GK-SM.
– Det är jag oerhört tacksam för. Det är tack vare Hilda jag är där jag är idag, även om det kanske inte gått riktigt som jag hoppats på under tävlingssäsongen. Men jag kommer igen, men sen får vi se om det blir med Hilda eller någon annan.

2023 blev året då Fredrik valde att att satsa på tävling, det var också hans sista young rider-år. Att ta sig till två mästerskap var långtifrån en självklarhet. Fredrik berättar om de utmaningarna han stött på med sig själv på tävlingsbanan.
– Så fort jag rider in på banan har jag fått oerhörd prestationsångest. Jag tror min största nackdel som tävlingsryttare är att mitt självförtroende sänks när jag rider in på banan och jag börjar tänka att ”jag är inte tillräckligt bra” och det påverkar såklart hästen direkt. Men jag lär mig och det blir bättre och bättre.

Örnäs gård – fortfarande viktig del

Örnäs gård, dit Fredrik kom som 6-åring för att börja rida, är fortfarande en stor del i hans liv. I dag instruerar han några dagar i veckan på ridskolan. Han beskriver en plats där mångfalden i islandshästvärlden får plats – där kan man träffa allt ifrån ryttare som får träffa islandshästar för första gången till elitekipage.
– Örnäs betyder jättemycket för mig, det är som ett extra hem då jag varit där sen så ung ålder.

Trots sin unga ålder har han redan instruerat andra i flera år, förutom lektionerna på Örnäs har han även privatekipage på andra gårdar.
– Jag gillar att följa mina elever och att ha en plan för dem oavsett om det är elever på ridskolan eller om det är privatekipage. Nu har jag elever som jag haft från att de var små och nu börjar de komma upp i tonåren. Jag har vuxna som börjat i nybörjargrupp och nu börjar bli duktiga – det är så roligt att följa utvecklingen. Jag brinner för att hjälpa människor.

Att det finns ett socialt engagemang märks tydligt. Fredrik berättar att utöver att instruera har han också arbetat som kontaktperson, där man fungerar som ett stöd i vardagen på olika sätt för ett barn, en ungdom eller en vuxen. I frågan om framtidsdrömmar kommer det sociala engagemanget in.
– Jag hoppas att jag har en gård tillsammans med min framtida man där jag kan driva min egna verksamhet med träningshästar, försäljningshästar och skoning. Jag skulle gärna också driva en ridskola, då att jag vill människor ska få möjlighet att rida som kanske inte har råd eller kunskapen att ha egen häst. Jag skulle också vilja jobba med hästarna ihop med psykisk ohälsa och/eller ungdomar som har hamnat snett i livet. Hästarna har givit mig så mycket så jag skulle vilja ge tillbaka.

Utöver jobbet på Örnäs och annat engagemang studerar Fredrik just nu till hovslagare. Även om skolan genom åren varit en utmaning tror han att yrkesutbildningen på skolan i Sigtuna kan passa honom och ge honom en språngbräda in i sitt fortsatta yrkesliv med hästar.
– Jag kände att hovslageriet kunde vara något för mig. Dessutom påverkar skoningen hästen så mycket så jag tycker att det är väldigt intressant.