Islandshästen kan vara en utmaning för veterinären

Islandshästar är speciella på många vis, inte minst när det gäller sjukdomsstatistik; till skillnad från de flesta andra hästraser är det inte hältor som toppar listan. Kolik kommer först, därefter sårskador och först på tredje plats kommer hältorna.

– Vanligaste orsaken till hälta är en senskada och därefter kommer artros i en led, sade Caspar Logan Hegardt, klinikveterinär i Helsingborg och framgångsrik tävlingsryttare med bland annat VM-guld i femgångskombination.

Hältutredningar följer ett bestämt protokoll, där det bland annat ingår att trava upp hästen för hand inför veterinären och att visa den longerad. Det kan ibland ställa till problem under utredningen.

– Det verkar som om islandshästar sällan longeras hemma och då är det svårt att få till det på ett bedömningsbart sätt inför veterinären. I de fallen släpper vi hästen lös i ridhuset och kontrollerar hur den hittar sin egen balans.

– Även att visa upp hästen för hand i trav går många ägare bet på. Så ett tips är att träna på detta och att longera hästen hemma, då får man mer valuta för pengarna hos veterinären!

Ta en motvillig häst på allvar

Artros, en kronisk degeneration som involverar brosk, kan förekomma i alla leder. På islandshästar handlar det i regel om spatt i hasleden (även om det har minskat på grund av kraven på avelshingstar), benens nedre leder benen, knäleder och halskotpelaren.

– Det är inte så vanligt med problem i halskotpelaren hos islandshästar, men om hästen får överdrivet stora frambensrörelser kan man misstänka det.

När det gäller senskador är det framför allt tre senor som brukar bli överansträngda: gaffelbanden, djupa böjsenan och ytliga böjsenan.

– Det finns många orsaker; det kan bland annat handla om belastning, benställning och hovar, tempo och riktning under träning – som hög hastighet på små volter – och underlag. 

– Det är viktigt att känna till att en skada på djupa böjsenan ibland ser ut som en galla. Var uppmärksam och kontrollera om hästen samtidigt tappar stinget och blir lite stummare i steget, utan att vara superhalt. Detta är en signal från hästen som ska tas på största allvar och som kräver veterinär undersökning.

Annat som kan ge en lite motvillig häst och/eller rörelsestörningar är mugg och sårskador på nedre delen av benet.

När det gäller ryggen har islandshästar oftare muskulära problem än skeletala. En del kan bero på utrustningen.

– Sadelns placering är ett problem som vi måste kompromissa med, berättade Caspar. Islandshästen är liten och vi måste lägga sadeln där den orsakar minst skada, vilket är ganska långt bak. Det är större problem att lägga den för långt fram, då uppstår tryck på trapeziusmuskeln.

Direkta frakturer kan uppkomma hos hästar som går i flock och sparkar varandra, främst är det då griffelben som drabbas. 

– När vi talar om hältor, är det viktigt att komma ihåg att hos den akut halta hästen handlar det oftast om en hovböld.

Sammanfattningsvis poängterade Caspar Logan Hegardt att islandshästar innebär flera utmaningar för en veterinär, till exempel att rasen är smärttålig och att ägaren/ryttaren ofta har en inställning att försöka med olika lösningar själv och inte söka hjälp förrän problemet eskalerat.

– Gör gärna en hälsokoll hos veterinären då och då.