”Jag blev väldigt förvånad när landslagsledningen ringde efter SM”

Camilla Hed är definitionen av en riktig hästtjej. Under hela hennes liv har hästen stått i strålkastarljuset, både privat och yrkesmässigt. Camilla jobbar sedan snart tio år tillbaka som lärare på riksanläggningen Wången i Jämtland. Här berättar hon om de två hästar som gjort störst avtryck i hennes liv.

The one-of-a-kind horse

-Den första hästen som verkligen fastnade i mitt hjärta är en valack som heter Glæðir frá Dalsmynni (f-92, e Geysir frá Dalsmynni, u Glod frá Dalsmynni). Han är idag 31 och forfarande vid liv, han importerades av Jenny Mandal och Hreggviður Eyvindsson på Islandshästkonsult utanför Uppsala där jag arbetade där i slutet av 90-talet. Efter att fått möjligheten att rida och träna Glæðir under min arbetstid så köpte jag honom. Han lärde mig otroligt mycket, han är en känslig valack med lite nerv, så jag fick verkligen lära mig att hantera känsligheten. Han hade också en väldigt bra ökad tölt.
– Glæðir är verkligen en ”one of a kind” för mig. Tillsammans med Glæðir startade jag mitt första SM. Det gick verkligen inte bra! Jag var supernervös och red som en kratta men Glæðir var fantastisk och gjorde bara som piloten sa. Det vill säga: Inte så mycket.
– Jag minns att jag vaknade upp mitt i en tempoväxling och tänkte: ”Vad håller jag på med…?” Det var så dags då.
– Men vi fick i alla fall en bra känsla i den ökade tölten. Efter hand så insåg jag att han kanske inte hade de kvaliteter som jag behövde för att komma vidare inom sporten. Jag tog då ett mycket svårt beslut att sälja honom. Första försäljningen blev inte så bra. Han var för känslig för den första personen som köpte honom. Så efter ett tag så hittade jag Louise Östlund som då var en duktig ungdomsryttare. Glæðir och Louise fann varandra och än i dag är han i familjen Östlunds ägo. När Glæðir försvann från gården så tog det verkligen lång tid innan jag slutade sakna honom i stallet och hagen. Jag förstod att det var ett val jag behövde ta för att komma vidare i min hästkarriär men det var verkligen tufft! Jag är glad att han fick ett sådant bra hem och att han fått stanna där i alla år.

Hästen som tog mig till en ny nivå

– Nästa häst som har betytt otroligt mycket för mig är Thor från Järsta (f-03, e Týr vom Rappenhof , u Tinna från Tjusta), även kallad Tore.
– Han kom till oss från uppfödaren Johan Öström för inridning och träning i andra delen av 00-talet. Jag minns att jag tänkte när jag släppte ut honom i hagen första gången efter han kom till mig och min Hjalti Gudmundsson att: ”Det där är min drömhäst”.
– Tore reds in och efterhand så tog jag över träningen. Tore är en otroligt snäll individ, han är känslig på ett bra sätt, har ett gott självförtroende och ett stort hjärta. Under första året jag tränade honom så red jag mest ute i skog och mark. Som unghäst vara han vinglig med långa ben och stora rörelser. Han behövde verkligen tid på sig för att stabilisera sin kropp innan han kunde börja prestera i sina gångarter. Jag är så tacksam över att Johan lät mig ta den tid det tog för att bygga upp en bra grund i träningen. 

Jag blev väldigt förvånad när landslagsledningen ringde efter SM

– Jag och Tore började träna på att tävla 2009 i fyrgång och T1. En dag när Hjalti ridit Tore sa han: ”Ni skall satsa på att rida T2. Han kommer bli fantastiskt bra i den grenen.” Efter det började vi målmedvetet träna T2. Jag valde att skynda långsamt med tävlandet och satte långsiktiga mål. 2010 startade vi vårt första SM och blev där trea. Jag blev väldigt förvånad när landslagsledningen ringde efter SM och erbjöd oss en plats i svenska landslaget. Jag tackade ja och tänkte att det blir en bra träning för oss att träna på att resa och tävla. Väl på plats i Finland så gick det väldigt bra och vi tog NM-guld i T2. Tore och jag red flera SM och tog många medaljer och placeringar tillsammans.
– Ett av mina starkaste minnen är VM i Österrike 2011. Det var en inridningsväg från collecting ring till ovalbanan. När jag red där så var jag så stolt över min häst, så glad över att få rida in på en VM-bana med publik och musik. Jag hörde publiken när jag närmade mig banan och det var bara en fantastisk upplevelse att få rida in och njuta av min fina häst.
– Tävlandet var inte det bästa med Tore utan det bästa var alla träningstillfällen vi hade tillsammans. Vi har tränat så mycket i skog och mark, tränat för instruktörer som alltid sätter hästen i första hand och jag har lärt mig så mycket på resan. Jag är väldigt tacksam över att haft möjligheten att få utvecklas med en häst som Tore. Att skiljas från Tore var heller inte lätt men jag visste att jag inte skulle tappa kontakten med Tore när han såldes till Arnella Backlund i Finland. Tores och min resa tog bara en annan väg och varje gång jag åker till Arnella så träffar jag Tore och det är en speciell känsla. 

– Alla hästar lär oss människor något. Jag tror ibland att det kommer en häst som man som människa just då behöver där och då i livet. Det gäller att vi lyssnar på hästarna, sätta deras mentala och fysiska hälsa i första hand. Träna hästen på att tävla, höja lägsta nivån i träningen och ha alltid i tanken hur hästen fungerar som häst i olika situationer. Jag skulle vilja passa på att tacka alla hästar som jag träffat under åren för allt dom lärt mig och jag fortsätter min resa med hästarna så länge jag kan.