Johan Häggberg: Checklista för ryttare

Eftersom självgranskning är ruggigt svårt kommer jag här att glida mellan instruktörens och ryttarens roll. Enkelt sett kan man plocka isär en prestationsryttare i fyra delar:
– Teknisk kompetens
– Teoretiska kunskaper
– Känsla och förståelse för hästen som djur
– Mindset för tävling.

Men ryttarkänsla och talang då?
Jamenvisst, men jag värdesätter vilja högre. Man måste ha tillräcklig talang naturligtvis, men utan vilja och uthållighet kommer man ingenvart. Det är den nödvändiga delen. 

Man kan heller aldrig öva för mycket teknik. Nu kommer många tycka att jag svär som en borstbindare i kyrkan, men jag tycker att det pratas alldeles för mycket om att häst och ryttare ska ha så förbannat kul hela tiden. Repetition är kunskapens moder och hästarna är trygghetsnarkomaner. Om man som ryttare är i behov av omväxling för att hålla motivationen uppe är man illa ute.

Analysera sig själv

Ridning är inte repetitivt på samma sätt som jag föreställer mig att till exempel pistol- eller bågskytte är, Hästen som levande varelse sätter sig i vägen för det. Men övergångarna till exempel bör tränas så att de sitter som mantran. Innan man kan spela sitt häst som ett instrument så måste man nöta sina attans skalor. Jag vill minnas att Pether Markne utryckte det ungefär så här: När känslan försvinner måste tekniken finnas kvar.

Vill man bli en riktigt bra ryttare är det viktigt att våga vända luppen mot sig själv. Man behöver inte vara en raffinerad psykolog, men man bör ha någorlunda koll på vad som får ens värld att snurra. Det jag tycker är svårast i förhållande till prestation är huruvida man som personlighet behöver gas, det är mycket lättare att installera en broms på den som vill för mycket.

Observera att detta inte har något att göra med ridskicklighet.

Kan man inte förändra sin häst, måste man förändra sig själv.

Johan Häggberg

Men vill man mycket, så får det dels inte gå ut över hästen, och helst inte heller över ridningen. Det gäller att behålla sin målinriktning, samtidigt som man lägger till instrument och metoder som mildrar en eventuellt stark kravbild och förbättrar kommunikationen med hästen.

Men vanligare är problem med vaghet i förhållande till sin häst och en alltför fluktuerande, inkonsekvent kravbild. Men: Kan man inte förändra sin häst, måste man förändra sig själv.

Man måste våga vara obekväm med sig själv, men dessutom är det en sak till som kan förskräcka. Medan man förändrar sig, om man behöver in i torktumlaren och korrigera sin ridning. kommer sannolikt ens resultat att sjunka.

Tävlingsresultat är beroende av ryggmärgsreflexer, och vid nervositet så kommer ofta gamla vanor till ytan. Så under förändringsperioder behöver man rida med huvudet ännu mer än vanligt. En sak till som nervositeten ställer till det för är beslutsförmågan. Så vid tävling är det viktigt att man följer uppgjorda planer, behåller processorienteringen, och inte sätter sig som gisslan hos sina nerver.

Inte heller bör man lägga skulden där den inte hör hemma. Hos hästen. Hästar är individer och beroende på vad vi utsätter dem för reagerar de olika.

Men vi har alltid pilotens ansvar, aldrig passagerarens. Så länge vi ger hästen korrekta mönster att arbeta från, rätt tekniska förutsättningar, bygger upp dess styrka gradvis, och tar hand om lösgjordheten och så vidare, så får vi med största sannolikhet en nöjd och arbetsam häst. Ska vi rida så ska visa hästen den respekten att vi ger den tillräckligt goda redskap att vara ridhäst. Oberoende av hästens kapacitet ska den gå lösgjort, och med ren takt. Och det är min fasta tro att om vi fokuserar på teknik så gör vi både ryttare och häst en tjänst. Och inte genom att projicera eventuella tillkortakommanden på hästen.

Ryttarens sits och position i förhållande till hästen, följsamhet, och känsla för gångarternas rytm är helt grundläggande för en islandshästryttare.

Johan Häggberg

Tekniken utgår från ryttarens sits och den uppövade, intuitiva förståelsen för hur man inverkar på hästen. Ryttarens sits och position i förhållande till hästen, följsamhet, och känsla för gångarternas rytm är helt grundläggande för en islandshästryttare.

Den tekniska förståelsen och appliceringen av hur hjälperna fungerar är inte lätt, men lättare att bibringa sig än känslan för gångarternas enskilda rytm och balans. Den utomstående betraktaren kan hjälpa en ryttare att hamna i korrekt position, och se hur hästen reagerar för ryttaren. Men samspelet måste ryttaren lära sig själv. Det är möjligt att tala om för någon hur hen ska tänka, och hur man förväntar sig att hästen reagerar, men i slutändan måste ryttaren lära sig samspelet med hästen själv. Och här kommer ju vikten av att ha en häst som lär en hur saker och ting ska kännas. För här måste man som ryttare skaffa sig en upplevd känsla att sträva mot. Att ryttare och häst ska lära sig tillsammans är inte det bästa konceptet. Även om det är en populär tanke. En företeelse som är alltför vanlig är ryttaren som skall lära sig tölta med sin häst. Det ställer instruktören för en underbar utmaning. Hästen kan inte tölta, Ryttaren kan inte tölta. Det tar ibland lite för lång tid. 

Många missförstånd gällande sitsen

Vi har några vanliga missförstånd kring hur en sits fungerar. Stabilitet och följsamhet är det viktigaste, och att man kan påverka hästen genom att flöde av hjälper utan hack i skivan. En ryttares kanske viktigaste uppgift är, som en klok närstående till mig brukar säga, att vara hästens balanscoach.

Det som då fungerar sämre än man kan tro är en starkt drivande sits, det vill säga att luta sig tillbaka, med stark rygg, för att förstärka sitsen och nå hästens balans. Ridningen är fylld av krafter och motkrafter, och likväl som hästen måste vänta även då den går framåt, måste man sträcka sig rakt upp även då man rider framåt, och därigenom aktivera sin core, så att man hjälper hästen att bevara sin uppförsbacke även då den ökar tempot. Med sin core bromsar man, reglerar hästens tempo, och bevarar och förbättrar hästens balans. Och därför är det synnerligen viktigt att man undviker stolsits, därför att man då fortlöpande försätter hästen ur balans. Även den mycket populära lätta stolsitsen har effekt på balansen. Många fäller sig även bakåt i det tredje momentet i T2, vilket verkligen inte är rätt tillfälle.

Med en svag core följer ofta en överrörlig, för snabb höft. Där man genom höften påskyndar hästens överrullning. Och du som ryttare ofta får svårt att stabilisera hästen i tempo, och faller offer för hästens tendens att rolla. Vad vi behöver är förmågan att kontrollera hästens rytm och balans genom att antingen följa med i hästens rörelser eller sitta emot dem. Den mjuka höften med stabil core ger ökad tölt, medan vi är mycket mer stabila när vi rider pass. Till exempel. Förmågan att känna och styra hästens rytm är, som sagt,  attans viktig, om man vill komma någon vart som ryttare. I synnerhet i en tid då mjukheten blir allt viktigare. 

Hästens mun

På samma sätt som jag tycker att mytologiseringen av hästens mun skapar onödiga problem, så finns motsvarande problem med ryttarens hand. Bra kontakt med en häst är som sagt var en totalitet, och den avspända fina formen har absolut ett samband med stabila, elastiska händer, men lika mycket på ett smart användande av skänklarna och en känslig, väl avvägd sits.

Mjukhet och rundning hos hästen skapas av säte och skänklar, och kontroll över var och med vilken hastighet hästen sätter ned hovarna. Och följs upp av händerna. Den skapas inte mellan armbågen och hästens mun. Det komplexa med ridning underlättas av att man anstränger sig för att göra det svåra okomplicerat, inte av missledande truismer.