Johan Häggberg: Godspeed, kära vän

Det oåterkalleliga i den plötsliga döden. Döden kan komma i många skepnader, ibland till och med klädd i välvilja. Men ibland saknar den fullständigt rättvisa och rättfärdighet. Igår stal den Vignir Jónasson. I en olycka med en traktor och en höbal inträffade något fruktansvärt. Familjen var mycket snabbt på plats, men inget stod att göra.

Vi vet alla att Vignir var en strålande ryttare. Den här lilla texten kommer inte ens att försöka räkna upp hans meriter. Låt oss bara säga att vi ska minnas hans hängivenhet, och hans starkt brinnande låga, vid både tävling och avelsvisning. Här i Sverige har han utnämnts till årets avelsvisare fler gånger än jag kommer att försöka räkna. Att jag en eller ett par gånger lyckades sno titeln från honom var alltid en källa till stolthet för mig. Även om det numera är i gryningens tidiga historia.

Vignir var en komplex och rik personlighet, och som alla vänskaper som varat i 30 år, genomgick vår vänskap många svängningar. Men när vi satt ned tillsammans var han alltid närvarande. Gud vet hur det blåste i hans liv emellanåt, men i våra samtal var vi alltid nära. Och vad jag kommer att välja att minnas är hans intelligens och empati. Hans förståelse av livet var större än den normala, och hans blick för relationer, och de händelser och olyckor vi kallar livet, var skärpt av intelligens, och vad jag skulle vilja kalla vishet.

Ibland var han svår att nå, så jag kommer alltid att skatta vår sista kommunikation högt. Jag kontaktade honom för att höra vad han visste om ett drabbande missförstånd rörande mig, och vad han skrev var fyllt av empati och förståelse. Något som likt många andra gånger fick mig att må bättre. En av hans gåvor var att få människor runt omkring sig att känna sig som bättre versioner av sig själva.

Visste ni att en av hans skills var att kompa Deep Purple på skedar? En gång när jag hade en biljett över till Smashing Pumpkins hänkade han, och gillade det lika mycket som jag gjorde, trots att Corgans version av bandet den kvällen var synnerligen metallisk. Under några år, innan han flyttade hit, spenderade han sina höstar här i landet. Inte alls sällan lånade vi samma lägenhet, ifrån vår generöse vän Nina Keskitalo. Han var alltid en god partykamrat. Han gillade inte starkt smakande drycker, inte vare sig whisky eller Dry martini läskade honom. Så jag försökte hålla honom med drinkar i alla regnbågens färger. Tack för alla dessa kvällar.

Hans liv var långt ifrån lätt. Ibland övermannades han nästan av mörkret, vilket gjorde hans död ännu mer tragisk. Från var jag betraktar verkade han mer genuint lycklig de sista åren. Hans stolthet över Sundabakki var uppenbar. Och hans avelsarbete var verkligen på väg att bära frukt. Som instruktör och coach byggde hans popularitet på gemensam och osviklig lojalitet. Lät du honom vara nära var han alltid där för dig. Så alla mina tankar går till alla som stod honom nära, till hans familj, och jag hoppas att vi alla kommer att minnas honom med den värme han förtjänar.

Tack för allting Vignir. Och må din möjliga fortsatta resa ske med all välgång. Godspeed, kära vän.