Johan Häggberg: Tankar kring stilpass

Av naturliga skäl ligger grenen stilpass mig synnerligen varmt om hjärtat. Jag och Askur var världsmästare två gånger, var först över nio och höll världsrekordet i grenen från 2003 till 2017. Vi var med om att förändra grenen.  Och jag har dömt otaliga PP1.

Anledningen till att jag skriver det här är att jag ibland inte riktigt förstår hur bedömningen av pass går till.

Så här försöker jag döma:
Pass ska vara en snabb gångart, det är den enda gångarten där det är bättre ju snabbare det går. I ökad tölt ska tempot vara tillräckligt. Men i pass ska det löna sig att spränga tempomässiga gränser. Men vi har definierat 8.0 sekunder som den poäng där man uppnår maximal tidspoäng. Jag ser alltså någon form av korrelation mellan tiden och den poäng det är möjligt att uppnå.

Ungefärligen är det så att en tid runt 12.0 sekunder ska krävas för att få poäng. Runt 11 för 2,5. Runt 10 sek för 5.0. För 7,5 ska en tid på 9 sekunder krävas. För 10 ska man vara på 8,0 sekunder.  Men detta är inte och ska inte vara en exakt vetenskap. Men för mig fungerar det också tvärtom. Levererar ryttaren dessa tider ska det finnas en poängförväntan. Rider man runt 9,0 är det ens rätt att övervägas för 7,5.

Men vore det så här enkelt skulle det naturligtvis inte behövas domare.

Domaren ska kvantifiera en närmast oändlig upplevelse till en poäng. Vi har det vi kallar gångartens X-faktor, som är den subtila sammansmältningen av ridning och det Gud givit hästen. Steglängd och steghöjd. Kraftfullhet kontra lätthet. Uppförsbacke kontra längd. Sits och inverkningar. Resning kontra sträckning. Ryttaren ska rida framåt , men det ska helst vara osynligt.  Ryttaren ska vara hästens balanscoach, men det ska vara som att hen inte behövs. Ryttaren ska vara aktiv, sitta stilla och följa med.

Balansen kräver att bakfoten rammar marken före bakhoven, men för mycket fyrtakt är till förfång för poängen. Passbedömning är ett osannolikt konglomerat av samband och motsättningar. Och domaren har 4-6 sekunder på sig att sammanväga allt detta. Klart som attan att det inte är en exakt vetenskap, och det ska det inte vara heller. 

Så sambandet mellan tid och bedömning är inte exakt och det är inte heller målet. Ett långt steg är bättre än ett kort (även om det inte alltid tycks vara så när man ser bedömning av pass där frenesi ibland övertrumfar långbent elegans), harmoni ska övertrumfa kontaktmässiga tillkortakommanden, etc etc.

Men det måste i min värld finnas ett förståeligt samband mellan tid och poäng. Jag ska ta några exempel ur relativ närtid, på vad som för mig ter sig som motsatsen.  7,8 sek-6,5 7,53-7 7.58-7,5 8.45-6 och 7 , 7.60 7 och 7, 8,8 -5,5  8,9-5,5 8,7-6,5 Visst, detta må vara anekdotisk bevisföring. Men detta är enligt min syn ett alltför vanligt problem för att negligeras. En bristande korrelation mellan tid och poäng. Ekipage utan påfallande brister i takt, balans och kontakt som får en poäng utan samband med deras tempo.I våras kom en bekant till mig och undrade vad hon skulle göra åt sin stilpass där hon fått 17,5 i tidspoäng, medan båda domarna tyckte passen var 6,0. Jag visste tyvärr inte vad hon skulle göra.

Det kan finnas ett antal förklaringar till att  att problemet uppstår:

Bristande kunskap och erfarenhet. Det är vare sig märkligt eller skamfullt. Men frågan är om man ska öva under pågående, viktiga tävlingar. Mitt råd är att placera sig med god överblick över hela banan och först öva sig på att avgöra ekipagets hastighet.Välj en stor tävling med många ekipage. 

Det är en nödvändig färdighet för att kunna döma stilpass. Inte tillräcklig, men nödvändig. Det är fullt möjligt att öva upp sig till att kunna pricka med ett par tiondelars precision, vilket är fullt tillräckligt. Och att öva sig på speedpass är ju buslätt.Att vara nörd är en förutsättning för att bli en bra domare. Detta borde vara en del av domarutbildningen. En  annan idé är att stå med en erfaren domare. Att döma stilpass är en solitär upplevelse, där man aldrig får en annan domares upplevelse som feedback.

Den erfarne blir tvungen att reflektera över sin poäng, den oerfarne får ta del av kunskapen.

Placering i förhållande till banan. Jag tycker att domarna alltför ofta befinner sig för nära banan. Sitter man för nära är det som att sitta på hållplatsen och vänta på bussen. Helt plötsligt är den bara där. Och swishar förbi. Står man för nära är det för kort tid man ser hästen från sidan, och att värdera hastighet blir svårt. Ca 25 meter från banan ter sig lämpligt.

Det för mig mest skrämmande alternativet är att det är jag som förstår för lite om pass. Men jag känner mig ganska trygg med min blick, och med de teoretiska och praktiska kunskaper jag nött fram och gestaltat genom att uppnå 9,5-10 på alla moment i stilpass inte bara en utan ett flertal gånger. Jag ser vad som sker och känner med kroppen.

En attityd där men ser sig som en kvalitetens grindvakt, och väktare av den goda ridningen, och tycker att ansvaret för ridningens utveckling ligger hos domarna. Utan att själv ha ridit pass.

I korthet vill jag att man synliggör och erkänner att det finns en otydlighet i hur passen hanteras, som ibland visar sig i det problem jag beskriver och  att man ser en tydligare korrelation mellan hur fort hästen går och poängen. Kanske redan i domarhandledningen. Paradoxalt nog gör det att tiden får mindre vikt vid placeringen. Med en alltför vanlig, relativt oelastisk bedömning, där poängen ligger mellan 4,5-6,5 blir det egentligen bara tiden som avgör placeringarna.

Vi ser en massa fantastisk passridning – låt ryttarna få bära frukterna av det.