Johan Häggberg: ”Vi är sämst!”

Vi är sämst!

Jag tillhör dem som tycker att världen långsamt blir bättre, även om vi för tillfället lever i en tid då den gamla tiden desperat försöker återfå greppet, med katastrofala följder för freden och för en massa människor.

Men nu ska vi se på en mycket mer perifer företeelse, där jag via enkel empiri, baserat på mina egna vittnesmål, har konstaterat att vi i Sverige är klart sämst i FEIF. Och i en företeelse där vi en gång i tiden faktiskt var tämligen normala.

Och jag har med tiden nått den irritationsgrad att jag måste göra någonting, precis som jag en gång i tiden försökte rädda ryttarna från den sämsta uppfinningen för ridning som gjorts, nämligen biothane-tygeln. Som fungerar utmärkt att rida med så länge den är absolut torr och ren, och ryttaren har ett par handskar med supergrepp. Men det räcker med lite svett från hästen så är greppet ödelagt. Men det är ju bara min åsikt, det är en mänsklig rättighet att rida med hala tyglar. Även om det fungerar rätt dåligt.
Men nu har jag ett bättre vapen än ett facebookinlägg att ta till: En Ridsportkrönika.

Vad är det vi är sämst på? Jo, att defilera. Efter de flesta prisutdelningar, i detta land, oavsett nivå, utbryter mer eller mindre kaos. Det rids i olika tempo, det travas, det till och med galopperas.

Jag vet vem som först började med galopp, men är för hygglig för att peka ut vederbörande. Men hen har ridit på VM. Hade jag då vetat att viruset skulle gripa omkring sig är frågan om vad som borde ha skett på plats.

Men nu tycker jag det är dags att det tillämpas stenhård disciplin på det här området.

Avsiktlig galopp, såvida det inte är fråga om passförberedelse, bör rendera omedelbar förlust av alla placeringar i klassen ifråga.

Trav? Någon form av offentlig skam borde även detta medföra. Särskilt som det inte är så komplicerat.

Vi har islandshästar, och på islandshästar defilerar vi i TÖLT. I vissa fall kan pass förekomma.

Låt mig förklara hur man gör. För jag tror faktiskt inte att man galopperar för att man är en ond människa, utan för att man har kassa förebilder och inte tänkt på saken.

Så här går det till. I de flesta finaler är det sex ryttare. Då delar man upp sig i två avdelningar. 1-3 placerar sig huvud vid huvud, precis som 4-6. Vid andra antal ryttare tillämpas sunt förnuft. Sedan skrittar man först långsamt, och övergår därefter ordnat till långsam tölt.

Känner man att man nu har koll på läget, kommunicerar man med varandra och övergår till ridning i fil, alltså huvudet på hästen vid bogen på hästen till vänster. Detta medför alltså att ryttaren som vann ligger främst.

Ekipage med kapacitet därför kan nu öka till mellantempo. Detta stadium fortgår i cirka ett varv, sedan lösgör sig ryttare 1-3 från varandra, medan 4-6 antingen slinker ut genom utgången, alternativt håller sin avdelning intakt. I min mening förtjänar man rätten att rida ensam i en defilering genom att vara på medaljplats. Undantag medges möjligtvis på SM och på tävlingar av högre rang än detta.

Under ytterligare ett varv visar man upp vad man är bra på, såvida det är TÖLT eller PASS. T2-ryttaren kan fräsa runt utan tyglar, femgångsryttarna kan lägga pass, etc.

Vid SM eller andra mästerskap dryper 2 och 3 av efter ett varv, medan vinnaren i solitärt majestät, under publikens jubel, fortsätter stila, i TÖLT eller PASS.

Hänger ni med?

Stil, harmoni och elegans är här lika viktigt som under själva tävlingen. Detta gäller även de notoriska förbrytarna på detta område, rakbane-ekipagen. Har du vunnit SM-guld, och är lycklig av bara attan, ta ett kort andetag och fundera över om du har precision för att rida pass på ovalbana, och har du inte det, förflytta dig i den tölt du har. (Tycker jag !) Och även om du ska rida en final till. Det första varvet orkar alla.

Precis som alla ryttare kan få sin häst lösgjord, så är defileringen fullständigt demokratisk. Kommunicerar man med varandra och anpassar tempot efter varandra kan alla defilera skitsnyggt. Och hjälpas åt med att göra bilden av våra tävlingar mycket finare. För det är det fina i kråksången. Följer man den här modellen blir allting så mycket bättre, snyggare, och dessutom säkrare.

Så snälla, SNÄLLA, SNÄLLA, lyssna på denna ärkereaktionär och SKÄRP ER.

Här har dessutom speakern en viktig, pedagogisk, roll. Hen kan faktiskt helt enkelt tala om vad man förväntar sig. Så om vi alla hjälps åt kan vi lämna en oerhört pinsam och onödig sistaplats.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.