Krönika: Dags att sluta normalisera skitdålig pedagogik

Utbildning är det viktigaste vi har, kunskap är precis som klyschan säger ”lätt att bära”. Vägen till kunskap ser väldigt olika ut, en del hamnar direkt på motorvägen medan andra får vandra krokiga stigar i skogen. Vi är alla olika och vi lär oss alla på olika sätt: en del måste se, en del måste lyssna och andra måste göra själv. Oavsett vem du är, vilket sätt du lär dig bäst på så förtjänar du att mötas av respekt och trygghet.

Därför har jag det senaste året blivit uppriktigt förbannad över att höra hur vissa tränare och instruktörer uppför sig mot sina elever. Att bara för man står, eller för all del sitter med ett glas whisky i handen, i mitten av ridhuset eller ridbanan har man ingen som helst rätt att trycka ner andra människor. Ursäkter som ”Personen behövde höra det där”, ”Jag är bara ärlig” och andra klyschor haglar i dessa sammanhang från både tränare själva och ryggkliare. Det är dags att sluta normalisera skitdålig pedagogik. Ärlig och elak är nämligen inte synonymer, även om en del människor ibland försöker påstå det.

Vi måste sluta normalisera att det är normalt att gråta när du suttit av hästen efter en ridlektion och vi måste sluta normalisera att människor har ångest att ens sitta upp på sin häst dagen efter en ridlektion. För det är faktiskt inte okej.

Forskning har bevisat att ”breaking in” är det minst effektiva sättet att lära någon något på. Att bryta ner någon totalt för att sen bygga upp känns dessutom lite väl 1600-tal. Ska vi vara där och sno inspiration kan vi ju lika gärna dra igång häxprocesserna på en gång.

Visste du till exempel att feedback med positiv förstärkning gör att människor lär sig upp till tio gånger snabbare än feedback som levereras med negativ förstärkning? Tänk att behöva upprepa en sak tjugo gånger istället för 200 gånger?

Eleven bär ett väldigt ansvar för att kommunicera och komma förberedd till lektionen. Läraren bär ett ansvar för att förvalta det hopp eleven bär med sig till lektionen: hoppet om bättre sits eller en renare tölt eller vad det nu kan vara.

Med det sagt menar jag inte att tränare ska vara mjäkiga.

Men det finns tusen sätt att säga saker.
Mitt tips är: Välj det sättet som får din elev att med entusiasm vilja bli bättre och som får din elev att med glädje sätta sig upp på sin häst dagen efter ridlektionen och kavla upp armarna för att bli lite bättre. Då är nämligen chansen större att eleven blir just det.