Krönikor
10 november 2022 16:27
Ridsportplus

Krönika: Den missriktade vänligheten

KrönikaHästen är en ofrivillig passagerare på tävlingsresan konstaterar Ridsports krönikör Johan Häggberg som reflekterar över hur ryttare egentligen förbereder sina hästar inför en prestation.

Krönika: Den missriktade vänligheten

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Att tävla är inte lätt. Det är många parametrar som skall tillgodoses. Allt för många för att ta upp i den här lilla krönikan. Men jag vill skjuta in mig på en sak jag ofta ser runt omkring mig och som jag ofta stöter på bland mina elever. Och där svaret kanske inte är självklart. Så detta får stå för mig.

Hästen är en ofrivillig passagerare på tävlingsresan. Så väljer vi att tävla vår käre vän bör vi ha som målsättning att göra det på ett så rättvist sätt som möjligt. Och sedan vill vi ju också att det ska gå så bra som möjligt. Denna motsättning genomsyrar hela träningen och samvaron i ett ambitiöst ekipage. Spänningen mellan energi och avslappning. Mellan kondition och vila. Mellan krav och eftergift. Och denna lilla krönika riktar sig inte till dem som valt att ställa sig utanför systemet, utan de som utifrån ett pragmatiskt system försöker reda ut den här problematiken.

De flesta ryttare vill ha en harmonisk samvaro med sin vän. Synen som ibland florerar om att tävlingsryttaren är en cyniker som tycks vara beredd att vandra över hästkadaver i sin jakt på framgång, eller ännu värre, tränar sin häst i något djup form, känner jag inte igen. Men lösningarna varierar. Men en fälla, i min mening, alltför många ryttare hamnar i är den evigt förberedande träningen. Det är en sedan länge grundlagd lätt romantiserande saga i vår värld att det är på tävling man ska sätta trycket, att det är där det ska hända.

Variation i form och energi är en av nycklarna till kvalitativ träning

Sedan kan man komma till tävlingen på olika sätt, med varierande längd mellan nos och bakben, och lägre energi, i olika resning och varierande grader av eftergift. Vissa är nog mer ändamålsenliga än andra, kan jag tycka, men det är inte det viktiga här. Det jag vill diskutera är ändamålsenligheten i att  i alltför hög grad förbereda hästen för tävling i en lägre energi än  det som den otvunget ska utföra på tävling. Jag ifrågasätter på intet vis dynamik i träningen, variation i form och energi är en av nycklarna till kvalitativ träning. Men det är viktigt att hästen är bekväm med de krav som är viktiga för tävling, och för att den ska vara det måste den vara stark för ändamålet och den måste vara i en hemtam situation. Vilket innebär att hästen måste acceptera energin, och den bör befinna sig tidvis under högre krav än de som ställs vid tävlingssituationen.

Sys Pilegaars Abel5
Ett ekipage måste träna på nivån högre hemma. Foto: Sandra Nordin Johansson

Två saker är med och guidar mitt arbete med prestationshästar. Den ökade prestationen bör skapas som ett belöningsläge, och jag gillar att tänka att vi mäter lösgjordhet i hur mycket energi en häst kan absorbera utan negativ spänning. Det här gör att vi ganska ofta i träningen ligger och jobbar i det läge vi riskerar spänning, och att vi ibland medvetet går in i ett spänningsläge för att skapa en position hästen inte vill vara i.Vi kan här stjäla en bra bild av Mette Mannseth: Om vi tänker oss hästen som ett trästycke, som vi vill forma till något vackert, så stöter vi ibland på kvistar, och där behöver vi stanna till och polera en längre stund.

I någon mening kan man minera terrängen runt det önskade läget, så att hästen vet att det kostar att spänna sig. Vi hämtar kraft ur hästens avslappning, och tekniska kompetens, men möter spänning och felaktig energi med energi.

Enkelt exempel: hästen vet att den ska vara eftergiven och rund, men av någon anledning drar den nacken bakåt och undandrar sig kontakten. Vi börjar då med att visa den var den ska vara, men om vi inte når fram, så kan vi välja att minera terrängen runt eftergiften på olika sätt. Vi kan till exempel välja hindquarters out med mycket skänkel där vi läser hästens reaktioner och hela tiden är beredda att rida framåt i det läge hästen visar tecken på att sträcka sig framåt. Alternativt överreser vi hästen, sätter mycket energi via skänkeln, observera: inte via handen, men är hela tiden beredda att sänka energin och belöna hästen när den visar tecken på att vilja sträcka sig fram och ned. På de här sätten visar vi hästen var den ska befinna sig genom att få den att själv välja att vara i det läget. Det skapar större permanens och säkerhet vid prestation. Harmoni är inte alltid det som ser vackert ut.

Men det är oerhört viktigt att vi skiljer på utbildning och korrigering

Men det är oerhört viktigt att vi skiljer på utbildning och korrigering. Utbildning är det tålmodiga fostrandet och byggandet av hästens kroppsliga förmåga, korrigering är vad vi tillgriper när hästen lämnar det snitslade spåret. Och här vill jag påpeka att det är när hästen lämnar det, inte när vi genom att brista i teknik, eller genom att låta hästen vara i en position där den inte kan svara på våra krav, till exempel med sänkt bröstkorg, eller felplacerade bakben, inte kan svara på vår fråga på ett korrekt sätt.

Många gånger klagas det på hästars samarbetsvilja, när det är vår egen känsla för var hästens kropp befinner sig, eller otillräcklig teknisk utbildning, som gör det omöjligt för hästen att svara korrekt, och skapar frustration, som manifesterar sig utefter hästens kynne.  Och i det ögonblicket lämnar vi rättvisan i träningen därhän, i varje fall då vi envisas gång på gång.

Mig hjälper det att tänka så här: i träning lyfter vi ekipagets problem, och löser dem. Vid prestation gäller framgångsridning , och döljandet av problem. Om vi i träningen envisas att befinna oss i en mjukhet och lösgjordhet skapad av brist på salt och peppar, riskerar vi tyvärr att göra precis tvärtom. Att exponera våra problem vid tävling. Eller sätter vår coach och häst i den svåra situationen att vid tävling lyfta oss dit vi vi inte riktigt hör hemma. Vilket inte är upprepbart i längden och riskerar att skapa det motsatta av det vi vill uppnå genom vår varsamhet. Spänning.

Ridsport digital

99:- i månaden