Krönika: ”Fyrkantiga uttagningsprocedurer utarmar möjligheterna”

Under en ganska lång tid stod jag för en stor del av Ridsports islandshästbevakning. En hel del handskrivet, inskickat (ofta sent) via Det kungliga postverket. I sanning ett annat århundrade. Bland annat därför känns det kul att vara en del av den digitala islandshästsida som nu finns på nätet nära dig. Meningen är att jag ska leverera ett antal krönikor per år, vilket jag ser fram emot. Min förhoppning är att jag via en blandning av åsikter, insikter och små rapporter ska vara en intressant och tankeväckande del av samtalet om islandshästen.

Från vilken utkiksplats spanar jag? Dels har jag en synnerligen bred, djup och lång erfarenhet att ösa ur. Mina första SM-guld tog jag 1981, sommaren innan nionde klass. I T1 och V1. Japp, i sanning ett annat århundrade. Jag törs inte gissa vilka poäng jag och Hrönn hade fått idag. Sannolikt inte många. I detta sekel har jag plockat några mer illustra titlar, bland annat fyra VM-guld. I det förra seklet var jag 1985 den yngsta domare som dömt ett internationellt mästerskap. Jag var 19, min bror 25. Och det var EM på den tiden. Det rekordet lär stå sig för evigt. Törs man hoppas. Det rekord i stilpass, 9.08, jag satte 2003 stod sig i 14 år. Jag har visat otaliga avelshästar, och uppnått 10 för både pass och tölt. Jag har varit årets uppfödare i Sverige två gånger.

Särskilt älskar jag att hitta det som gör skillnad

Numera verkar jag som instruktör över stora delar av islandshästvärlden, med inriktning mot prestationsekipage. Det är fantastiskt kul. Särskilt älskar jag att hitta det som gör skillnad, som får det att lyfta. Förändring är alltid förändring. Det riktigt svåra kommer efteråt. Att uppnå det gemensamma ansvarstagande, där träningen konsolideras, där både instruktör och elev bär arbetshandskar. Den vardag som kan vara både tung, svettig och trög. Men dit kan vi återvända senare.

Dessutom verkar jag fortsatt som internationell domare, och dömer ett rimligt antal tävlingar per år. Så min utsiktspunkt innefattar en ridstövel djupt nedkörd i vår historia, och en med hälen i nuet medan tån vibrerar intresserat i sökandet efter det som är intressant. Nåja, en viss omvärldskoll försöker jag ha. Den begåvade instruktören är ofta en inte oäven imitatör.

Men nog om mig. Kanske till och med mer än nog.

 Vi har inte så jäkla många ekipage av internationell klass

Det känns som att det är bra driv i de unga ryttarna i Sverige . De ligger bra till internationellt, det köps hästar och det satsas på instruktion. Men tillväxten på seniorsidan går långsammare. Vi har inte så jäkla många ekipage av internationell klass, och från där jag står ser jag inte så många nya ekipage ”in the making”. Vad detta beror på finns säkert anledning att återvända till. Men sett i det ljuset blev jag lite oroad över uttagningsprocedurerna kring NM.

Över åren har det växlat ganska friskt med hur strikta förväntningar kring hur man deltar i tävlingar förutom SM varit. Och nu, när fröet sparkar i jorden, och vi ömt måste vårda de ansatser vi har i landet på tävlingssidan, är det vissa saker som ter sig viktiga. En viktig sak är att vi vänder blickarna utåt, deltar internationellt, både för att skaffa oss internationella referenspunkter kring vad som duger, och för att göra våra ekipage kända och uppskattade. En idrottspsykolog jag lyssnade på en gång sade, vilket jag vill skriva under på, att om man inte står ut med det faktum att det tar tid både att arbeta sig in, och falla ur, vad beträffar bedömningssporter, så får man springa 100 meter. Ofta tar det tid att etablera sin nivå. Särskilt viktigt är detta naturligtvis vad beträffar ett VM.

Man riskerar ta motivationen ur sin häst för att uppnå delmålet

Nu är det KRAV på att delta på två svenska nivå 1-tävlingar. Plus SM. Både i sport och GK. Tävlingar utomlands räknas inte, WR räcker inte. Jag ser uppenbara nackdelar med detta. Det bromsar internationellt deltagande, såvida inte ett ekipage under en kort säsong önskar övertrassera sin häst. Det tvingar ryttarna att antingen välja mellan GK och sport eller att kräva så många starter av sin häst att den är färdig för säsongen efter SM . Man riskerar ta motivationen ur sin häst för att uppnå delmålet. Har vi verkligen det utbudet av ekipage? Vi behöver vårda ansatserna, vi behöver låta ryttarna känna sina hästar och anpassa säsongen efter kynne och fysik. Vi måste se till de ryttare som bor och verkar utomlands.

Vår sport handlar i mångt och mycket om fräschör och skönhet, det är inte enduro. Fyrkantiga uttagningsprocedurer utarmar möjligheterna för ryttarna att vårda sina hästars formkurva. Det är i mina ögon viktigare med flexibilitet, omvärldskoll, och sensibilitet än oantastlighet. Det ena skyddar våra prestationer på NM – skyddar det andra uttagningskommittén?

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.