Krönika: Hovlängd och hovbeslag – vad är normalt?

Tack Tidningen Ridsport för att ni vill uppmärksamma islandshästen.
Och tack för förtroendet att bli tillfrågad att bli en av era krönikörer.

I de flesta sammanhang används ”normalt” synonymt med det som anses vara typiskt, genomsnittligt, vanligt eller friskt. I viss mån ger ordet uttryck för en universell idé som alltid varit med oss samtidigt som den är historisk föränderligt.

Hovarna på många av islandshästarna var ur hästvälfärdssynpunkt något för korta

När jag kom till Sverige 1992 och arbetade bland annat som hovslagare så tyckte jag att hovarna på många av islandshästarna var ur hästvälfärdssynpunkt något för korta (för hårt verkade).

När jag kom ut till en ny kund var det ganska vanligt att de efter att jag hade skott hästen färdigt sa: ”Och nu skall hästen väl vila ett par dagar efter skoningen? ”Nej varför det?” undrade jag.

Då kom svaret att: ”man brukar göra det för att hästen kan vara lite ömfotad första dagarna efter skoningen”. Jag svarade: ”att om hästen är det minsta ömfotad efter skoningen så har jag gjort något fel.”

1992 var det ”normalt” att hästarna hade, i mitt tycke, för korta hovar och att de troligtvis skulle bli lite ömfotade ett par dagar efter skoningen.

När jag diskuterade detta med en av Sveriges mest meriterade hovslagare berättade han för mig en rolig historia, eller snarare en tragisk historia.

Han hade lärt sig att sko på sådant sätt att man verkar ordentligt och att skon skulle vila på så bred yta som möjligt. En av hans första kunder klagade över att hästen inte brukade gå så bra de första dagarna efter skoningarna och att den verkade ömfotad. Hovslagaren upptäckte att det oftast kom fram en röd rand efter små blödningar längst fram på hästens sulor när han verkade hovarna, särskilt på framhovarna. Han kontaktade sin lärare och förklarade den uppkomna situationen. Läraren förklarade att när hästen hoppar hinder och river genom att slå framhovarna i bommen så blir det små blödningar och hästen kan bli ömfotad av det.

Hovslagaren var jättenöjd med att ha fått förklaring på problemet. Han förklarade för kunden vad som orsakade problemet. Hästägaren såg förundrad ut och sa: ”Så konstigt, jag har aldrig hoppat med min häst. Jag rider enbart dressyr.”

Normen kan som sagt ändra sig över tid. Och idag tycker jag mig se att ”normalhovlängd” på särskilt framhovar på tävlings- och avelshästar är betydligt längre och jag undrar om inte vi har gått lite för långt åt andra hållet?

Varför väljer man då att ha långa hovar?

Det är främst två anledningar till det. Den ena är att det kan påverka takten i gångarterna, och det andra är att hästen får större rörelser (mer aktion som vi brukar säga). Allt eftersom vi ser fler långa hovar och färre korta hovar så blir ”normen” längre och längre hovar.

Vid en avelsbedömning år 2010 så visade jag ett sto och hennes framhovar mättes till 7,4 cm långa. Vilket en del kan tycka att är väldigt kort när de flesta hästarna på avelsbedömningarna har hovar som är betydligt längre än så.

Skulle hon slå ur sig framtänderna om du skulle välja att ha hennes framhovar längre?

Under exteriörbedömningen (som är före ridbedömningen) frågade en av domarna mig: ”Varför har hon så korta hovar? Skulle hon slå ur sig framtänderna om du skulle välja att ha hennes framhovar längre?”

Hästen i fråga hade både bra gångarter och mycket aktion som man kan se på medföljande bedömningsprotokoll (se bild nedan).

Varför vill vi ha mer ”aktion”? Jo för att det premieras av domarna och publiken. De flesta av oss tycker helt enkelt att det ser bättre ut när hästarna går med höga frambenslyft än när de går med mindre rörelser.

Men kan det bli för mycket aktion?
Ja, det kan det.

Här kommer ett exempel på när ryttaren har övertro på höga frambenslyft:
En mycket duktig hovslagare som dessutom är själv islandshästryttare, har en kund som tävlar mycket och har höga ambitioner. Hästen har stora rörelser och mycket frambensaktion, men den har lite svårt med takten och blir lätt travaktig i tölten. Trots att man vet att stora, långa och tunga framhovar påverkar den travaktiga hästens tölttakt negativt så kan inte hovslagaren övertyga sin kund om att det vore bättre för takten, som troligtvis resulterar i högre poäng och förmodligen också hästens välmående, att ha något mindre framhovar och lättare hovbeslag. Kunden är jätteorolig för att hästen skall tappa aktion och bli mindre ”flott” och ber därför hovslagaren att vara väldigt försiktig med att verka framhovarna och vill ha sulor och silikon. Och i domarkommentarerna står det fortfarande ungefär: ”flott, mycket aktion och minus för travtakt”.

Normen kan också vara olika i olika delar av landet. En hovslagare som flyttade från en ort i Sverige till en annan upptäckte att i hens nya hemtrakt så var sulor och silikon det ”normala” hos tävlingsryttarna.

En positiv utveckling är att jag ser fler och fler hästar och bilder på sociala medier på hantverksmässigt mycket vackra skoningar.

En annan positiv utveckling är att jag ser färre hästar med ”långa tår” och understrukna trakter än vad jag såg förr i tiden.

Till sist två frågor:
Frambensaktion: Vad är tillräckligt?
Kan det bli för mycket av det goda?

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.