Krönika: Jakten på guldet

Under sommarens VM fick jag på nära håll uppleva en riktig guldjakt, jag har varit med om det en gång innan, under VM i Berlin 2019.

2019 hade min fru Katie en bronsmedalj i femgångskombination inom räckhåll, vi satt uppe i flera timmar natten innan den avgörande grenen P1 skulle starta. Vi räknade på andras resultat, ett flertalet scenarion och vad som skulle krävas för prestation av Katie vid de olika scenariona för att bärga hem medaljen.

Till slut kom vi fram till att att 23,23 sekunder var tiden i P1 som krävas för att placera medaljen runt hennes hals. Ett litet problem var att hon aldrig hade startat i en startbox med sin häst Simon…

När morgondiset började lätta i Berlin hade vi redan varit på rakbanan för att träna, vi tränade startboxteknik. Springa i pass visste vi att Simon kunde, men vi var helt ovetandes om hans startboxteknik. Träningen gick bra men vad skulle den betyda i hundradelar och sekunder?

Vi fick bara vänta till starten då allt skulle avgöras. Första starten går, det blir ingen tid och det är bara att ladda om, start nummer två går hur bra som helst, klockan stannar på 23,30 sekunder. Tiden är väldigt bra för ett förstagångsekipage i grenen och det säger en hel del om hur bra passen är i Simon, men det var fortfarande inte 23,23 sekunder… Nu väntar 24 timmars väntan till nästa start och de sista avgörande heaten.

Den sista avgörande stenen i Katies brobygge för medaljen var nu dags att bygga. Det är det tredje heatet, Katie skrittar lugnt och målinriktat in i startboxen. Jag själv står bakom och får se en underbar start, gruset skvätter i mina ögon och ekipaget försvinner ner mot mållinjen med tusentals av åskådare på höger hand. Publiken brister i hejarop och ljudet är öronbedövande. Jag vet att jag tänker: ”Vad blev tiden?” Man hör inget och jag står ovetande, plockar upp telefonen och uppdaterar resultatlistan, 23,23 sekunder står det och ett VM-brons är klart.

Att få äga en sådan här historia är fantastiskt. Femgångskombination är bland det roligaste, svåraste, upprörande och befriande i vår sport. Man kan verkligen jaga, beräkna, analysera och prestera.

Caspar Logan Hegardts VM-guld i femgångskombination innehåller alla dessa element och det är en historia att glädjas åt, förundras över, och så såklart: lite avundsjuka att man själv inte äger historien. Jag ska nu berätta Caspar och Oddis historia från mitt perspektiv.

Vignir hade tidigare i veckan gjort en oerhört fin stilpass

Att Caspar tog två silver på VM i Berlin är inte dåligt på något sätt. När du vinner ett brons är du först upp på pallen, men ett silver då är du den förste att gratulera vinnaren. Jag är säker på att målet låg väl förankrat i Caspars medvetande och strategi. I en femgångskombination måste du vänta in till den andra grenen är klar för att sedan börja räkna på olika scenarion för att därefter anpassa sin strategi.

När Caspar hade avslutat sina tre första grenar, stilpass, femgång och T2 var guldmedaljen inom räckhåll. Men inte runt hans hals, inget är klart innan det är klart. Det var fredag kväll och den sista startgruppen i T1 hade startat, där fanns ett ekipage som hotade Caspars historia, samtidigt som Vignir Jonasson kämpade för sin egen lägereldsanekdot.

Landslagskamraten Vignir Jonasson var tvungen att rida på över 6,57 i T1 för att placera sig framför Caspar. Vignir hade tidigare i veckan gjort en oerhört fin stilpass och tagit brons i grenen, han nickar och programmet är avslutat. Poängen för T1 rullar in, 6,63. Simultant med speakerns deklarerande att Vignir just nu är världsmästare i femgångskombination sjunker Caspar ihop. Sverige har säkrat guldet och silvret i kombinationen, nu är frågan om Caspar kan resa sig.

Caspar står nu inför ett väldigt svårt läge, kampen om guldet är inte över då det återstår ytterligare en gren: speedpass. Saken är den att det är väldigt svårt att samla poäng i speedpass. Man måste rida oerhört fort för att poängen ska bli märkbar i en guldstrid på den här nivån.

Caspar försvinner iväg bland de uppställda husvagnsgränderna på ryttarcampen. Jag vet inte vad som händer inom honom – men jag har en relativt bra gissning. Luften går liksom ur en, man har kämpat och mentalt har man förberett för bägge scenarierna, men när man står inför det face-to-face vet man aldrig vad som kommer ske mentalt.

Vissa personer kan inte vända en motgång för att samla kraft och få energi ifrån det. Plötsligt så hör jag en röst bakom mig, ”7,96 sekunder, det är vad Caspar behöver rida i speedpassen imorgon”, det är Aidan Carson, den brittiska landslagsryttaren. Aidan kan Rules and regulations som ett rinnande vatten och har snabbt räknat ut att denna tid är vad som gäller för ett guld.

Caspar kommer tillbaka, nu med en helt annan blick. Han har vänt energin och man ser på honom att medaljstriden inte är över. Jag får lite vibes från Rocky 3 när Apollo Creed har snacket med Rocky i det sjaskiga gymmet i Kalifornien. Nu står jag framför Caspar och vi diskuterar, imorgon är det b-final i femgång på eftermiddagen och speedpassen ligger runt lunchtid. Den ”enklaste” vägen till guldet går via speedpassen, det är vår övertygelse. Jag frågar Caspar om han kan göra det, svaret kommer jag alltid ha med mig:
”Jag har aldrig gjort det, men jag tror vi har det i oss”.

Jag ska för tydligheten berätta att Oddi har aldrig uppnått en tid under 8,80. Detta är ett rejält hinder för paret att besegra, och att rida under 8,20 är väldigt svårt, att slå 7,96 i Caspar läge är vad många skulle beskriva som omöjligt. Oddi är trimmad för gångarter och skoningen är inte anpassad för att göra tider under 8 sekunder.

Kan han verkligen göra det?

Speedpassen startar och tiderna är bra, banan är i perfekt skick då gårdagens regn gjort den fast. Startfältet är stort på årets VM och vi bara väntar på Caspars start. Han är längst ned på startlistan och det diskuteras för fullt på vägen, kan han verkligen göra det? Vignir och Felix, som just nu har guldet i sin hand, har valt att inte ställa upp i speedpassen, och deras historia kanske tar en ny vändning inom några minuter.

”Caspar Logan Hegart next to start”.

Caspar kommer in på banan, han sätter Oddi i höger galopp. Han gasar i galopp i cirka tio meter sedan lägger han Oddi i pass. Det gäller nu att ekipaget uppnår maxhastigheten i pass när tiden startar och att han håller Oddi på samma nivå under de 100 meterna de har framför sig.

Han rider, han rider Oddi som aldrig förr i pass. Jag tror knappt det jag ser och jag tänker: ”Kan han verkligen gå sådär i pass?”

Caspar manar på, håller sig precis på en nivå mellan succé och katastrof. Han kämpar över mållinjen, luften går ur dem bägge två efter ansträngningen. Speakern skriker ut, 7,95! Caspar höjer sig högra hand och han har nu sin historia färdig, detta med endast en hundradel tillgodo.

Som jag skrev tidigare är jag oerhört glad för deras prestation, men samtidigt avundsjuk på en otrolig anekdot. Jag och Katie har ju vår historia, det som fattas den är valören på medaljen. Alla bra historier har ett bra namn, kanske Caspars börjar så här: ” Nu ska jag berätta om bragden i Oirschot”…