Krönika: Majoriteten av hobbyhästar är inte en spegelbild av sin absolut bästa version

De flesta som rider och äger en islandshäst tillbringar huvudsakligen sin tid med att umgås, vara nära naturen och få ett break i vardagen. Tiden med hästen är en oas där framförallt ryttarens välmående sätts i första rum, att komma bort från vardagens stress, skjutsa barnen till skola och olika aktiviteter. Men så kommer tiden på dygnet där jaget får stå i centrum, den egna tiden kan förverkligas och som människa mår jag bra. Man kanske inte lägger jättestor vikt vid hur den fysiska träningen av sin häst passar in i utbildningstrappan. Man kanske rider någon tävling då och då, rider en kurs med sina vänner för en instruktör lite sporadiskt.
Detta är helt normalt, och jag betonar att så här ska det vara, det ska finnas dynamik i hästägande och ansträngningsnivå. Men att påstå att ”hobbyhästen” mår bättre och är en friskare individ påstår jag är fel.

Majoriteten av hobbyhästar är inte en spegelbild av sin absolut bästa version. Ofta ser man att den kan vara överviktig och rids i fel balans, detta skapar skador som är mera åt belastningsregistret jämfört med sportindivider som får sportrelaterade skador. Likt en idrottsatlet som får en skada i korsbandet eller att hälsenan går av vid en utspark i fotboll, så lider idrottsatleten sällan av musarm eller frozen shoulder.

Tankesättet kring en sporthäst skiljer sig på ett avgörande sett, här gäller det att hästen ska må så bra som möjligt. Människans Jag sätts ner från förstaplatsen, hästen sätts på en piedestal och vi:et är det som kommer på en andra plats, jaget hamnar på bronsplats och får sin energi och tillfredställelse på tävlingar och lyckade ridpass. Sporthästen kollas regelbundet av veterinär, vid minsta avvikelse från det normala lastas hästen och körs med ilfart mot klinik. Skoning är inte bara verkning och på med nya dojjor, här ligger det istället väldigt mycket efterforskning bakom varje beslut. Det mäts med avancerad utrustning för att bedöma nedslag, överullning och sväv. Man använder speciella skor, sulor och fyllnadsmaterial, det finns hundratals kombinationer och det gäller att hitta rätt för just sin individ. Utöver de regelbundna besöken från fysioterapeuten så väljer man att köpa in en laser, skrittmaskin, vibrationsgolv och så vidare. Detta låter helt galet, ni undrar säkert om allt detta verkligen är nödvändigt för att vara på topp, svaret är ja.

Jag refererar alltid till humansporten när jag pratar med hästägare, hur skulle det se ut om Zlatan inte fick sin fysio före och efter varje match och träning. Zlatan har anställt en fysioterapeuten på heltid, bara för att ta hand om hans kropp som är hans verktyg för att kunna driva spelet på planen mot seger. Jag tror inte att en av genom tidernas bästa fotbollsspelare skulle vara speciellt aktiv om inte allt lullull höll honom på benen. Och likt Zlatan så får sporthästar andra typer av skador, men det allmänna  välmåendet är betydligt högre än en ”vanlig” häst.

Det tycker jag är en väldigt fin medelväg men man ska vara medveten om att det är en medelväg

Jag vet att det jag har skrivit målar upp det som svart och vitt. Det finns en stor grå massa som blandar jaget och hästens placering på piedestalen. Det tycker jag är en väldigt fin medelväg men man ska vara medveten om att det är en medelväg, man kanske inte kan förvänta sig toppresultat när man åker på en tävling om man inte gått all-in. Sporten har förändrats på 20 år, förr fungerade medelvägen hela vägen upp till landslaget. Idag existerar inte det, det finns alltid någon som tränar mera, spenderar fler timmar i sadeln, har den bättre hovslagaren och så vidare.

Och som sagt dynamiken måste finnas där, inget av dessa tre sätt är fel eller rätt. Det som känns bra för dig är rätt, att vi behandlar våra hästar korrekt och att de är förberedda för uppgiften som vi ställer dem emot, oavsett om det är en långtur i skogen eller en uttagning i femgång på SM.