Långläsning: Nostalgitripp med Nina Bergholtz

Nina Bergholtz är ett givet namn när det kommer till islandshästar med allt från meriter i landslaget, till avels-, sport, och gæðingadomare, som hon prisades för när hon utsågs till FEIF’s Trainer of the year 2022. Dessutom är hon eldsjälen bakom Sveriges föl- och unghästmönstringar samt har ytterligare en fot som tränare och utbildare. Resan började redan i mitten av 70-talet när Nina bara 13 år gammal fick upp ögonen för islandshästen – eller ”islandsponny” som det hette på den tiden. De milda hästarna föll i smaken, och 1976 gjorde islandshästarna en riktig entré i Ninas liv – för att stanna.
– Jag var på en uppvisning med islandshästar och blev så fascinerad av tölten. Och så var de ju så gulliga och snälla, skrattar Nina som vidare berättar att en av ryttarna som var med på uppvisningen även anordnade kurser. Det blev dörren in i islandshästvärlden för Nina.
– Jag var där med mina två kompisar och red en helg – sedan var jag fast. Där började det hela egentligen.

Framgångsrik tävlingsryttare

1977 fick Nina sin första islandshäst och genast spirade ett intresse för att tävla. 1978 drog tävlingskarriären i gång och den första stora framgången blev ett SM-guld i terränghoppning 1981. Så var det – på den tiden såg både tävlandet och grenarna annorlunda ut. Vad sägs om galopprace, tregång och trav?
– Jag har tävlat i alla grenar förutom handhästridning – som faktiskt var en gren på den tiden. En annan liten anekdot är att halva grejen med tävlingar förr var festen som alltid anordnades på kvällen. Därför var det viktigt att tävlingarna slutade i tid, senast 15 ungefär, så alla hann göra sig i ordning till festen. Och det är klart, det var väl inte mer än 25–30 starter på en tävling, så det gick ju, berättar Nina.
– När det var tävling kom alla, oavsett vad man hade för häst. Det var ju inte så många tävlingar, det går inte att jämföra med hur det är idag – på gott och ont.

Tävlingskarriären fortsatte och Nina tävlade aktivt till 2013, då tillsammans med Tenor frá Ytri-Skógum (f -93, e Orri frá Þúfu í Landeyjum, u Hrund frá Ytri-Skógum).
– Med honom tyckte jag att jag gjorde fina placeringar, framför allt i stilpass. Vi startade alla passgrenar men även femgång och T2. 
– Stilpass är nog faktiskt min favoritgren, den är både jätterolig och otroligt svår. Att kunna göra två bra försök – att kunna göra en fin läggning, att kunna göra en fin acceleration som gör att hästen får fina poäng i pass, och att kunna göra en fin nedtagning. Det är jättesvårt. Det är en väldigt intressant gren tycker jag. 

Nysatsning som domare

Passionen ledde Nina till skolbänken då hon i slutet av 90-talet utbildade sig till aveldomare. Så småningom utökades domarkompetensen inom sport och gæðingakeppni. Samtidigt fick undervisningen, som Nina började med så smått under slutet av 80-talet, alltmer plats.
– När jag var ung ansåg jag att jag var bättre på att rida och träna hästar än att undervisa. Numera är det tvärtom.
– Dömandet tog över litegrann, just i och med att det är både avel-, sport- och gæðingakeppni gör att det tar mycket tid och ofta är resor. När Tenor blev till åren blev det därför ganska naturligt att dömandet och undervisningen fick ta mer plats. Det blev svårt att hinna med allt, och jag bestämde att satsa mer som domare och på undervisning.

Verksamheten utvecklas

1992 flyttade Nina från Stockholm till nordöstra Småland och gården Himmelsrum. Gården som är vackert belägen bredvid två sjöar erbjuder omväxlande natur och mycket mark. Perfekta uppväxtmöjligheter för unga hästar, men även fina omgivningar att träna vuxna ridhästar i. När Nina gick ridlärarutbildningen 1994 var det den första som anordnades i Sverige och att dela med sig av sina kunskaper var något Nina trivdes med.
– Jag har bland annat bedrivit ridskola hemma på Himmelsrum i närmare 25 år. Vi hade också en hel del turridning och kurser.

Man är mer medveten idag om hur en bra islandshäst ska se ut.

Idag står närmare 30 hästar på gården, där ungefär 25 hästar är Ninas. Även om det inte blir lika mycket ridning som Nina själv skulle önska är hon fortfarande en aktiv ryttare.
– Jag har lite svårt att hinna med ridning under perioder på året då jag inte är hemma så mycket.

Ett begynnande avelsintresse

Intresset för avel kom när Nina fick möjlighet att köpa in ett dräktigt sto som fölade 1987. Intresset ökade och under ett par år av 90-talet föddes 12–15 föl på gården. 2022 blev ett historiskt år då det var första året sedan 1987 som Nina inte fick något föl, men annars föds idag 1–4 föl per år på gården. Det är också i den skalan Nina ser framför sig att fortsätta avla.
– Jag har alltid eftersträvat att få fram hästar med trevligt temperament och lätt för gångarter. Det tycker jag är jätteviktigt. Framför allt att de har bra tölt. Annars är det såklart eftersträvansvärt att avla fram hästar med ändamålsenlig exteriör, bra gångarter och god samarbetsvilja.
– Avelsmålet har sett likadant ut genom åren, men man är ju mer medveten idag om hur en bra islandshäst ska se ut. Kanske också vad man önskar, det visste man inte lika bra när jag började 1987. Ändå hade jag turen att få köpa in väldigt bra, välstammade ungston från Island som startade min avel. Jag hade medvind som kom i kontakt med bra rådgivare på Island som hjälpte mig.

Avelsframsteg

Av de cirka 150 hästar Nina fött upp finns det flera som gjort ett speciellt avtryck i hennes avel eller hjärta. En av dem är isabellhingsten Hrímur från Jupitetorp (f -01, e Askur från Håkansgården, u Dimma från Mörtö), som förvisso inte kom att bära Ninas gårdsnamn.
– Jag sålde honom när han låg i magen till en god vän, Lotta Åhs. Han var en av de bästa fyrgångshingstarna på sin tid – han är född 2001 så nu är han lite till åren kommen. Men när jag ser honom tycker jag fortsatt att han är lika vacker och stolt. Han har gett väldigt fina avkommor så även om jag inte äger honom är jag stolt över att jag var med och tillverkade honom.
– Jag tycker också väldigt mycket om Erro från Mörtö (f -92, e Svalur frá Glæsibæ, u Brana frá Stóra-Kroppi). Han lever inte längre men har gett väldigt fina avkommor. Hans linje finns fortfarande kvar i mina hästar.

Förutom Erro har även systern Brá från Mörtö (f -89, e Svalur frá Glæsibæ, u Brana frá Stóra-Kroppi) gjort avtryck i Ninas avel. Brá är bland annat mamma till Ninas nuvarande hingst Bárður från Himmelsrum (f -03, e Askur från Håkansgården, u Brá från Mörtö).
– De har varit i linje. Egentligen får man nog gå tillbaka till Erro och Brás mamma – Brana frá Stóra-Kroppi (f -74, e Kulur frá Eyrarbakka, u Gola frá Stóra-Kroppi). Hon var född 1974 och har gett jättebra avkommor i flera led. Hon finns bakom hästar som även haft fina framgångar på tävlingsbanan.
– Ett annat sto jag har haft som gett bra hästar i flera led är Heimting frá Glæsibæ (f -87, e Feykir frá Hafsteinsstöðum, u Laufey frá Glæsibæ). Hon är född 1987 och har bland annat lämnat Hilmir från Mörtö (f -92, e Svalur frá Glæsibæ, u Heimting frá Glæsibæ) som varit reserv i det isländska landslaget med Vignir Jonasson till VM.  

En annan av de framgångsrika hästar som kommer från Ninas avel är Oddur från Mörtö (f -91, e Askur från Håkansgården, u Osk från Mörtö).
– Han är undan Ósk från Mörtö (f -Atli frá Syðra-Skörðugili, u Brá från Mörtö) som var undan Brá och barnbarn till Brana. Oddur har förutom att själv tävla framgångsrikt på bland annat VM, också gett många trevliga ridhästar samt lämnat ett stort avtryck på på tävlingsbanorna.

Svensk pionjär för avelsuppföljning

I över 20 år har Nina arbetat med föl- och unghästmönstringar – en naturlig del som avelsintresserad avelsdomare menar Nina.
– Det som ligger mig varmast om hjärtat är ju just avelsbedömningar, säger Nina och fortsätter:
– Jag började tillsammans med Mats Jennerholm, som tyvärr inte finns med oss längre. Han hade börjat lite med fölbedömningar efter ett tyskt koncept, som han varit i Tyskland och sett. Han ville ta över det till Sverige, så det första året var han med. Efter det har det utvecklats till att jag 2022 var på 18 olika platser. Förutom Sverige även i Norge och Danmark – det blir många resor.

I nuläget finns det inget internationellt system för att bedöma föl och unghästar, men det håller på att arbetas fram.
– Jag ser fram emot det nya, internationella systemet.

Internationella uppdrag

Resdagarna blir många varje år och milen avverkas både inom Sveriges gränser, men också utomlands. Med sitt gedigna CV har Nina genom tiderna haft många stora uppdrag och dömt både SM, NM och VM. När hon under sommaren 2022 reste till Island för att vara med och döma på Landsmót skrevs också historia – hon blev första svensk att döma Landsmót i sällskap av Marcus Ljungqvist.
– Att döma Landsmót var jätteroligt, jättespännande och jätteläskigt. En konstig blandning, men fantastiskt kul att få vara med om att döma de där helt otroliga hästarna. Det var helt klart en upplevsele.
– Framför allt inom avel jobbar jag en hel del utomlands, men även gæðingakeppni är det mycket i Danmark och även Norge. Även Island såklart.

Bred kompetens

En gemensam nämnare under alla Ninas år med islandshästar är att det ständigt tillkommit nya professioner på meritlistan. Det är något som Nina själv beskriver har kommit naturligt när grunden är kärleken för rasen.
– I grunden är jag ju avelsdomare även om jag tävlat jättemycket sport. Sedan går ju allt ihop – fölmönstringar, avelsbedömning, sport och gæðingakeppni. Jag brinner på något vis för allt ihop, man breddar sig så mycket och ser saker från olika håll i de olika disciplinerna som gör att man alltid lär sig någonting. Jag dömer ju från högsta nivå till små inomhustävlingar och enklare klasser. Det är så kul att få göra allt.

Det har verkligen berikat mitt liv på alla sätt.

Drivkraften bakom resan på 47 år

Under de år Nina ägnat åt islandshästar har mycket förändrats. Något som däremot är ofärdrat är Ninas motivation att hänge sig åt rasen och vara en del av förändringsarbetet.
– Kärleken till islandshästen är ju det som hela tiden funnits – att jag tycker så mycket om hästarna, både som individer men också hela rasen. Naturligtvis är också alla människor som man får möjlighet att träffa en stor drivkraft. Jag har haft fantastiska möten med människor som jag aldrig skulle fått möjlighet att träffa annars. Det har verkligen berikat mitt liv på alla sätt.
– Jag är lite extra stolt över att jag tror att jag har lärt många att rida islandshäst – att jag har spridit islandshästen. Att få hjälpa till att inspirera ryttare och att utveckla föl- och unghästmönstringarna har också känts väldigt roligt.

Även om det är krävande och resdagarna överskrider 200 per år berättar Nina att det också finns många glädjeämnen i allt resande. Och att blicka tillbaka på de förändringar som skett visualiserar hur långt vi kommit på vägen – något som Nina varit en del av.
– Det är klart at det blir slitsamt – just det här med långa resor och att bo borta. Det drabbar ju min gård här hemma, min egen ridning och mina hästar. Det är en jättesvår balansgång samtidigt som det är jätteroligt att man får göra de här uppdragen. Jag har haft jättefina uppdrag som verkligen varit en upplevelse.
– Idag är avel och sport på en helt annan nivå – framför allt var ridningen inte alls så som vi rider idag. Hästarnas utveckling är otrolig, vi har gjort fantastiska framsteg i avelsarbetet globalt men det gäller också ridningen. Det var en helt annan amatörmässig nivå men också en otrolig glädje förr. Det var en liten klick med människor som höll på med islandshästar 70–80 tal och alla kände alla. Det gjorde att det på något sätt var ett annorlunda klimat.