Islandshästens dag: Läsarnas egna berättelser

Elisabeths berättelse om Sölvi

Den häst som betytt mest för mig är (Moldi) Sölvi frá Fagranesi. Jag glömmer aldrig den dagen vi åkte och hämtade honom på Alnön i Sundsvall. Han hade då inte varit i Sverige många månader, han hade rest hit till Sverige med båt vilket hade tagit cirka en vecka.

Den dagen och 25 år framåt har han varit i vår ägo och under den tiden har det hänt en hel del, så som utlandsresa till Tyskland på tävling, kurser, utflykter, uppvisningar, milleniumfirande inför 2000, inkörd, ja, listan kan göras lång. Han var en mycket speciell herre, det kan nog många skriva under på. Som ung en turbohäst med humör att rida på och som gamling en lugn, fin och klok barn/familjehäst. En så trygg häst som man bara får en gång i livet, så självständigt, klok och alldeles underbar, vi älskade honom så. Det var en sorgens dag 27 februari 2022 när han tog sitt sista andetag och hästhimlen fick den finaste stjärnan den kunde få.

Jessicas berättelse om Fagur

Min pojke betyder allt för mig, utan honom hade jag inte varit den jag är idag. Att ha kommit dit vi är idag har inneburit uppoffringar, slit och gråa hår men har även givit mig ett syfte, mer energi och så mycket glädje.

Jag bestämde mig för att söka medryttarhäst

Allt startade efter skilsmässan med dotterns pappa. Vi flyttade från norra Uppsala tillbaka till Knivsta för att vi skulle ha nära till släkten och hjälp med barnvakt vid behov. Första tiden som varannanveckasmamma var omtumlande och tuff. Försökte sysselsätta mig veckan jag inte hade dottern för att inte bryta ihop.
Hästar har alltid varit en del av mitt liv från att jag var pytteliten och började på shettisridskola. Därefter har de funnits med från ridskola till extrajobb på travstall till egna hästar hemma och även som medryttare. Jag bestämde mig för att söka medryttarhäst, men vem skulle vara intresserad att få hjälp varannan vecka. Annonserade på facebook och efter ett par dagar så fick jag svaret ”Om islandshästar är intressant så finns det ett par här som behöver komma ut oftare”. Varför skulle islandshästar inte vara intressant var min första tanke (utan att jag hade mer erfarenhet än från turridning) och jag kontaktade henne.

Där var han, Fagur

Det var i juni 2018 som jag fick komma dit och provrida en svart lite rund valack med stor personlighet på en ridbana, där var han, Fagur. Han var inte direkt förtjust i banan men jag kände att det är inte jag heller, vi kommer trivas tillsammans i skogen. Fick höra att han inte var van att ridas ensam, gick inte rida barbacka. Han var reaktiv, tyckte mycket var läskigt och hade ingen ren tölt utan grisepassade. Min bild av islandshästar var att de var tåliga, lugna och starka hästar som var otroligt coola, han visade mig att alla hästar är individer. Jag är en person som gillar utmaningar och väldigt lösningsorienterad. Sommaren 2019 så red jag och Fagur ensamma en runda på nästan två timmar i alla gångarter, barbacka!

Sen kom november 2019 och Fagurs ägare berättade att hon skulle flytta, till Norrland, vilket betydde att jag inte längre skulle kunna rida Fagur. Jag sökte efter ny medryttarhäst för att jag behövde det för att få komma ut. En av dagarna jag skulle provrida en annan islandshäst så hör Fagurs ägare av sig och frågar om jag planerar att rida något den dagen och jag berättar att jag ska provrida. Då får jag tillbaka ett meddelande som skulle förändra mitt liv ”om du vill kan du får köpa Fagur till ett bra pris, han gillar verkligen dig”. Att vara varannan veckas mamma med varken tjockt sparkonto eller mycket tid satte dock käppar i hjulen, hur skulle jag få det funka? Efter mycket funderande från min sida så fick jag ett erbjudande att få ha honom som foderhäst och då möjligheten att prova och se om det funkar med min vardag.

Det tog sin tid att få allt på plats med ork, tid och pengar

Januari 2020 flyttade han till ett lösdriftsstall i närheten av mig och vår resa tillsammans fick en ordentligt skjuts framåt. Det tog sin tid att få allt på plats med ork, tid och pengar. Det tog tid för honom att landa och vänja sig med alla förändringar. Helt nya miljöer för ridning där vi hela tiden utsattes för prövningar som cyklar, barnvagnar, bilar, motorcyklar, skidor och även min dotter var väldigt läskig till en början. Vi har haft bakslag med coronapandemin, arbetslöshet och skador men tillslut så kunde jag betala för honom och november 2021 blev han min. Även om han hela tiden känts som min så var det då han blev min på riktigt.

Utan honom hade jag inte varit den personen jag är idag

Idag är han en annan häst. Han har en ren tölt, han har varit med på tomte- och påskritter, vi har tävlat rally och han är familjehäst varannan vecka och blir alltid lika glad när dottern kommer. Han kommer dock alltid ha en otroligt stark personlighet och alltid kräva sin ryttare.
Utan honom hade jag inte varit den personen jag är idag. Jag vet inte vem jag hade varit om jag inte hade kommit ut till stallet och skogen under coronapandemin. Han kräver mycket tålamod, nerver av stål och han har fått mig se världen på ett nytt sätt. Han har skapat ett nytt intresse i barfotahästar som jag i framtiden vill jobba med och framförallt så kräver han att jag är helt närvarande och fokuserad på nuet när jag är där, annars är han snabb på visa mig att jag inte är det.

Han har varit det bästa för min mentala hälsa och är en älskad familjemedlem.

Sofies berättelse om Svalur

Jag har sedan år 2003 ridit islandshästar och efter ett misslyckat hästköp fick jag ha den stora lyckan att i september 2004 köpa en islandshäst från Island vid namn Svalur frá Vogum som betydde och fortfarande betyder mycket för mig. Han är förutom en snäll och trygg samt cool häst också mångsidig. Han kan man göra så mycket med och han kan ridas av de flesta. Vi har varit på många tävlingar, ridit kurser och lektioner för många tränare, ridit på Djurgården på Islandshästens dag och varit med på Hundmässan år 2017 när de hade tema vikingar.

Han är dessutom ett bra bevis på att hästar som har fått benspatt som går att behandlas kan bli riktigt bra.

Emmas berättelse om Fjödur från Stenholm

Året du föddes var speciellt. 2003
Jag såg dig inte så mycket. Vi flyttade, jobbade, flyttade och jobbade. Dessutom var jag gravid så du fick inte så mycket uppmärksamhet.
Som liten fick du börja med att flytta massa mil i släp.

Du har haft en del bra att brås på

Fjödur – fjäder. Du tog dig fram så lätt.
Du kom som liten till Östgötaslätten med din mamma.
Din mamma vilket rivjärn- hon gick inte av för hackor. Mörk sotfux. Gnott från Stenholmen.
Din mamma lärde mig att bli mer orädd. Hon lärde mig vad frustration var. Viktigast av allt hon lärde mig: ge inte upp. Vi blev till exempel tvåa i 150 meter pass på SM.
Hon hjälpte mig på min – hon var den bästa läraren av dem alla.
Det var din mamma det. Så du har haft en del bra att brås på.
Pappa din, han var vacker & långbent. Han var mer graciös i sitt sätt att röra sig, han var en vacker och bestämd kille. Flipi från Österåker.

Du blev i alla fall ett svart sto. Inte jättestor, med rund och go om magen under din uppväxt. Till sist växte det fram ett väldigt vacker och vältränat sto av dig.

Kära Fjödur – det här är i allra högsta grad en hyllning till dig och ett tackbrev. Vi kunde liksom inte snacka om det här på slutet du och jag, för du hade så ont att du bara ville vara i min famn och inte vara med längre.

När du reds in var du liten och snäll och väldigt satt i din kroppsform. En lite knubbig tjockis. Pigg och glad men inte så mycket steg. Josefin Backman hjälpte till med inridningen av dig. Vi sa flera gånger att vi nog skulle sälja dig eftersom du kändes lite liten i din knubbighet. Du valde gärna tölt.

Men när att sälja kom på tal igen sa Josefin: ”Stopp – jag tror mycket på den här hästen, tänk lite nu!”
Hm. Ja, ja. Så blev det. Vi tänkte lite.

Du kom till avelsvisning och det gick okej. Du kom hem och jag tänkte att nu var det dags att testa. Men ratten och möjligheten att svänga var sådär efter en visning. Så vi klickade inte direkt. Men vi började umgås lite mer ändå.

Så vips – där stod jag på gymmet tre gånger i veckan

Du blev hetare för varje år. Det var häftigt och att få vara med om det. Att se dig få gå från 0-100 i din utveckling och att även få känna den i ridningen Wow liksom !
Du visades igen och blev förstaklass.
Du var en primadonna, okej. Du sa: ”Vi hör ihop på mina villkor” – det var ditt krav.
Jag lämnade in lite ansökningar om olika saker till dig och ibland avslogs de. Men vi hittade en balans till slut. Det jag krävde av dig fick jag också se till att leverera själv.
Så vips – där stod jag på gymmet tre gånger i veckan och resten var träning hemma.Vips! Det behövdes visst inte bara styrka utan även mental balans.

Här börjar många av sakerna du gav mig:

• Att om du tränar ordentligt blir du stark, när du är stark då kan vi lite till. När vi kan lite till växer vi.
• Ditt humör – du ställde i princip alltid upp men du hade inga svårigheter att tala om om något var fel.
• Du blir mamma för första gången. Du vet att det är så, men vi andra vet inte om det ännu.
• Du går ifrån mig för första gången jag skall hämta dig i hagen. Du bara berättar att det är nytt skede i livet, med ditt språk. Det tydliga kroppsspråket.
• Du har flera SM att skryta med. Du har VM-silver som jag fick träna dig till. Vignir Jonasson visade dig fint åt oss i Berlin 2013. Du gjorde ditt bästa verkligen! Wow.
  Titlarna är bara grädden på moset.
• Att rida är trygghet och glädje och fart.
• Att man kan behöva vara en bitch utan att vara dum. Det handlar om att vara rak och tydlig i det man vill. Inte låta sig trampas på.
• Att man kan mer än man tror.
• Balans i livet mellan att vara följsam och att sätta gränser. Go with the flow. Man måste inte ha kontroll hela tiden.

Jag tror aldrig jag sa det tillräckligt

Så Fjödur från Stenholmen  – tack för allt du gav, allt du lärt mig. Jag tror aldrig jag sa det tillräckligt. Jag tror inte det går beskriva med ord, detta va bara ett försök. Det är så tomt utan dig här på gården. Nu får du vila och behöver inte ha ont längre.
Fjödur 2003 – 2022

Cosmas berättelse om sina hästar

Min första häst Hette Bell och var en klok vit dam som gjorde som hon ville med lilla mig. Ibland tyckte jag att hon var läskig, men hon var stabil och trygg. Jag var ju inte mer än fyra år – så det är inte konstigt att hon gjorde lite som hon ville inom vissa ramar…

Min andra häst hette Ed och var en flickas dröm. Stor med ett hjärta av guld. Min bästa vän! Han var min trygghet och den jag var på äventyr i bergen med. Jag red ofta barbacka utan grimma och vi hade väldigt roligt ihop!

Häst nummer tre var ett sto och min första ponny. Hon hette Zoccina och var en Welsh Cob. Helt ärligt var vi inte helt matchade men hon var min. Hon var lite väl lat.

Nummer fyra var mammas vackra Cendra som hjälpte mig komma över rädslan efter att ha brutit benet på en annan häst en sommar. Hon var en pärla och rolig att rida.

Islandshästen stal mitt hjärta

När jag var 18 åkte jag till Island och red en två veckors tur från norr till söder och blev biten. Islandshästen stal mitt hjärta och jag hittade hem i gångartsridningen!
Tempot, kraften och glädjen i ridningen är oslagbar!

Han fattas mig mig än idag trots att det har gått lång tid

Min femte häst var Akkurat som var mitt hjärtas ljus och kärlek. Han var min första islandshäst. Han lärde mig så mycket om livet och hur man blir en bättre ryttare och människa. Genom honom lärde jag mig att hantera min och andras stress och vad jag behöver för att vara centrerad och närvarande. Han lärde mig även att bli en riktigt bra hästmassör! Han dog tyvärr av en skada. Han fattas mig mig än idag trots att det har gått lång tid.

Nummer sex var Hvatur som gav mig så mycket glädje och hjälpte mig återhämta mig efter två rejäla ridolyckor. (På andra hästar) Han fick en ny matte då jag behövde fokusera på annat i livet.

Nummer sju är Hetta som har varit min sen hon var föl. Vår resa tillsammans är i sin början och hon lär mig att prioritera det som är viktigt och hålla riktningen i livet och i relation till henne. Hennes känslighet är en utmaning och ger mig en möjlighet att växa. Att ta mina och hennes behov på allvar samtidigt som jag inte tar saker på allt för stort allvar. Hon har ett hjärta av guld och jag är alltid glad efter att ha tillbringat tid tillsammans med henne.

Nummer åtta är Kafteinn, honom har jag inte träffat ännu men jag vet intuitivt att det kommer bli bra!
I alla viktiga beslut har jag alltid följt min magkänsla och denna gången får vi se vad resultatet blir. Allt är klart! Nu väntar jag bara på att flyget skall gå från Island.

Att få möjlighet att leva ett liv med hästar är en gåva!

Jennys berättelse om Ösp

Jag snubblade in på islandshästar en solig oktoberdag 2011 under min möhippa. Efter 3 timmar på Katlas rygg så var jag fast! Jag har ridit sedan jag var 4 år gammal och haft den där pausen som blir när man pluggar, flyttar och skaffar barn, men islandshästen fick passionen att vakna igen. Jag hittade en gård med islandshästar utanför samhället jag bodde i och frågade om jag fick vara medryttare, och det fick jag!

Mitt självförtroende som ryttare var, i ärlighetens namn, lite naggat i kanten

Efter en tid kom en valack på 4,5 år tillbaka från inridning och jag träffade Ívi för första gången. En enveten, stor fux med helt egna idéer om hur saker och ting skulle gå till. Jag är inte den som backar för en utmaning så när han skulle börja ridas efter vila så tog jag mig an honom. Åren gick och vi hängde ihop och till slut så köpte jag honom. Min första islandshäst! Så småningom skaffade vi egen gård och Ívi flyttade hem tillsammans med min systers Báron. Vi tränade på, men Ívi var en svår häst och jag ändå oerfaren inom korrekta gångarter då han egentligen var min enda erfarenhet av islandshäst. Vi började kika på en andra häst, jag önskade mig en läromästare som kunde lära mig rida korrekt i rena gångarter. Mitt självförtroende som ryttare var, i ärlighetens namn, lite naggat i kanten.

Kompisarna har tränings- och försäljningsverksamhet och jag bad om hjälp med att hitta min nästa häst. ”Vi har flera stycken hemma, kom och provrid!”

Perfekt, tänkte jag, de känner mig väl och jag har tränat för dem länge så de vet ju vad som passar mig.

Mitt ryttarsjälvförtroende får panik

När jag kliver inte i stallet blir jag presenterad för ett litet rött sto med pufflugg. Min läromästarvalack visar sig vara ett ungsto, 6 år gammal och riden i 6 veckor. Söt som socker och jag provrider henne. Hon kan start, stopp och svänga. Mitt ryttarsjälvförtroende får panik. Hur ska jag klara av en unghäst? Óli försäkrar mig om att vi kommer att passa ihop, i det läget tänker jag att han är spritt språngande galen. Jag som knappt vet hur ren tölt känns på rikigt.

Vi åker hem och lite senare hör de av sig och säger att det finns ett brunt sto att provrida. Jag tar med mig min syster och åker dit igen. Märkligt nog står Liza med mobilen uppe och filmar när jag kommer in i stallet. Min sambo står dessutom i stallgången med en kopp kaffe. Vad sjutton gör han där?

”Hon står i boxen!”

Jag tittar in i boxen. Där står en fux och äter hö. Jag tittar oförstående på Liza som bara flinar och fortsätter filma. Den här är ju inte brun, säger jag.
”Ser du inte? Det är en present!”

Jag tittar in i boxen igen och nu lyfter fuxen på huvudet och jag känner igen henne. Den lilla röda jag provred. Där står hon med en leopardmönstrad grimma och en röd rosett i pannan. Jag fattar ingenting! Nu skrattar alla åt mig och det går långsamt upp för mig att min kära sambo genomfört en kupp och köpt henne. Vilken orm han är! Så gjorde hon entré i familjen, älskade Ösp från Blåsbotorpet.

Ösp står kvar på träning i 2 månader innan hon kommer hem mitt i mörka december. Nu börjar det stora jobbet, både med hennes utbildning och mitt självförtroende. I takt med våra framsteg så blir Ívi allt grinigare på mig och så småningom så förstår jag att han är avundsjuk för att Ösp får min uppmärksamhet. Sista gången jag vågar rida honom håller på att sluta med honom över mig i diket när han stegrar i protest. Han blir stående i hagen. Jag ser på honom hur ledsen han är och jag inser att han behöver en ny människa som bara ser honom.

Hela han lyser upp när hon kommer

Efter ett tag kommer jag på att jag ju har en kompis som kan rida, så jag frågar om hon vill börja rida Ívi åt mig. Hon tackar ja och här börjar en ny saga. Jag kan ägna mig åt Ösp som blir allt bättre, vilken talang hon har den hästen! Ívi släpper långsamt in Linda i sitt liv och han blommar upp. Hela han lyser upp när hon kommer och till slut så köper hon honom. De är verkligen en perfekt match och hon är precis den han behövde i sitt liv.

Ívi flyttar sedan till Lindas stall och jag och Ösp tränar på. Mitt självförtroende har, vid det här laget, vuxit och jag tror faktiskt att jag klarar av min lilla röda tjej. Hon gör framsteg hela tiden och det är ju bara jag som rider henne, alltså kan jag faktiskt! Efter ett par år så dyker tankarna på tävling upp och våren 2021 avelvisar Óli henne åt mig. Jag är stolt som en tupp över hennes 9,0 för skritt. Vilken häst jag har! Vi fortsätter träna och börjar testa att tävla. Det är inte så många tävlingar på grund av pandemin, men vi tar oss ut och jag dör inte på banan. Det är faktiskt roligt!

Det är fortfarande svårt att förstå att hon är min

2022 är året då jag tar tag i saker och ting ordentligt. Vi får ett träningsschema att följa, jag har insett att min självdisciplin är lite så där utan ett schema. Ösp blir starkare och starkare hela tiden nu och jag har fått en röd Drake att hantera. Men åren tillsammans har jag lärt mig att jag kan. Jag klarar det här. Vi klarar det tillsammans. Hon har fått mig att växa som ryttare och som person. Hon lär mig något nytt varje gång jag sitter på hennes rygg. Hon är min röda Drake, men vilket hjärta av guld hon har! Det är fortfarande svårt att förstå att hon är min och att vi har så mycket kvar att uppleva tillsammans, men oj vad jag ser fram emot det! Älskade Ösp!

Lina om Sirkus

Sirkus har betytt väldigt mycket för mig under vår tid tillsammans. Vi möttes för första gången för snart 9 år sedan. Han har varit min bästa vän sedan 13 juli 2013. Det har varit mycket livshändelser vi fått gå igenom tillsammans, bland annat förra året då vi förlorade en älskad familjemedlem(min andra häst). Utan Sirkus hade livet varit mycket tufft, vet inte hur det hade funkat utan honom! Han betyder allt och det känns som att jag lever för honom.