Långläsning: Filippa Hellténs referenspunkt

Filippa Helltén kunde ha blivit tennisproffs men när ”Skägget” kom in i hennes liv fanns det ingen återvändo. Innan dess hade hon bara lekt på hästryggen, inte för att hon var inbiten hästtjej utan mest för att mamma Pernilla hade hästar som hon kunde rida på.
– Det var grimma på och fortast vinner, den typen av ridning. Kan vi sitta två på hästen och galoppera? Går det att sitta bak och fram? Jag hade inget intresse av att träna, där hade jag ju tennisen, berättar Filippa.

Sedan köpte mamma Pernilla hingsten Raudskeggur frá Brautartungu (f-01, e Glaðnir frá Tóftum, u Gjöf frá Brautartungu) alias ”Skägget” och då hände det plötsligt något.
– Jag fick för mig att han var min och började rida på honom – sedan slutade det aldrig.

Filippa vet inte riktigt vad det var som gjorde att allt vände.
– Han bara drog upp glädjen i det på två dagar. Plötsligt fick jag fokus på att träna. Mamma anmälde mig till någon tävling och jag insåg att jag även kunde tävla i ridningen, inte bara i tennisen. Men jag tror inte att det hade hänt om vi inte hade köpt Skägget.

När Filippa var 13 år tog mamma Pernilla med henne på SM, där hon följde allt med stor fascination. Hon visste knappt att det fanns SM för islandshästar och upplevelsen var stark.
– Jag tyckte det var så himla coolt när de red finaler och fick rosetter. Det var så stort, säger Filippa.

Året efter tävlade hon SM med Skägget och tennisen var ett minne blott.
– Inom loppet av ett halvår gick jag från topp tio i tennis i Sverige till att inte ens tävla. Jag ville bara hålla på med Skägget. Jag brann för det direkt när jag insåg hur kul det var att träna med hästarna. Jag hade inte insett det innan, för jag hade aldrig gjort det.

Filippa och Raudskeggur på SM 2013:

Ny tränare

Filippa började träna för sin mamma men tjatade om att få träna för ryttarna som red SM.
– Jag var nog ganska jobbig som barn, skrattar Filippa.

Till slut fick hon bland annat träna för Louise Löfgren, som inte bor så långt bort.
– Det var häftigt. Jag hade sett henne på SM och det triggade mig jättemycket. Att någon kollade på mig och jag fick göra som de sa. Det var nog då jag förstod att man kunde göra det i ridningen också, inte bara i tennis, säger Filippa.

Med åren har hon blivit flexibel med grenarna, men Skägget lyste mest i T2 och fyrgång.
– Som liten var det väldigt tacksamt att ha en häst som gick på lös tygel. Men sedan fick jag chansen att rida väldigt många olika hästar, och nu börjar basen med T2 och fyrgång att släppa lite. Jag har mer och mer börjat lämna den tryggheten. Jag ville tidigt upptäcka mer och rida olika typer av hästar, och inte låsa fast mig vid att jag bara kan rida fyrgång och T2.

Idag njuter 21-åriga Skägget i hagen på vackra Eskilsby gård i Landvetter, där familjen driver ridskola med islandshästar och gårdskafé med höns och getter utanför dörren. Några åsnor finns också runt knuten.
– Han kom till oss som 7-årig hingst och har varit med länge. Nu rider min lillasyster honom och ibland går han till och med lektioner. Han tycker det är så roligt att gå i grupp, berättar Filippa som själv fyller 26 år i år.

Nästa stora hästkärlek var Máni frá Galtanesi (f-03, e Gammur frá Steinnesi, u Reising frá Galtanesi), som fortfarande är en av Filippas tävlingshästar.
– Han är mitt allt, säger hon.

Máni köpte familjen på film från Island där han hade gått som tredjeårshäst på Hólar.
– Vi fick utvecklas tillsammans och jag fick den poängen jag red honom på. I takt med att jag har blivit duktigare har han bara blivit bättre, bättre och bättre, säger Filippa.

Efter young rider-tiden trodde hon dock inte att Máni skulle räcka till för klivet upp till senior. Hon kände att de var färdiga med varandra.
– Jag kände att det var bättre om en young rider fortsatte tävla honom, i stället för att jag skulle köra skiten ur honom i seniorklasser.

Sagt och gjort. Filippas lillasyster tog över Máni, men så fick syrran jobb på Volvo och Filippa fick tillbaka sin young rider-häst.
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med honom. Har du varit på VM med en häst och tänker att du kanske inte ens kommer till SM, då känns det inte så motiverande, säger Filippa.

Nya möjligheter

Till slut bestämde hon sig ändå för att rida Máni sin första seniorsäsong, och det blev inte alls som hon hade förväntat sig.
– Han utvecklades så sjukt mycket det året.

Filippa vågade ändå inte riktigt tro att det var sant, och när hon kom till SM-final med Máni slog hon vad med en kompis.
– Om jag blev topp tre på SM, då skulle jag göra en tatuering, säger Filippa som tog SM-brons.

Idag skäms jag för att jag inte trodde mer på honom.

Hon visar upp armen med den lilla månskäran och skrattar.
– Jag trodde inte att det skulle hända. Idag skäms jag för att jag inte trodde mer på honom, för han är så jäkla bra. Jag tyckte nog att vi var klara, men det blev en sådan nytändning när jag gick upp till senior.
– Han gick upp flera ”levlar” och året efter var han delad etta på SM. Jag tror inte att det var någon som trodde att han skulle hänga med där, han överraskade alla.

Filippa känner stor tacksamhet till sin Máni.
– Han har gett mig allt det här, säger hon och ser sig omkring på gården.
– Han har gett mig möjligheterna till alla hästar jag har i hagarna. Att jag till stor del kan jobba med det här, och alla kunder, det är tack vare honom. Han betyder jättemycket, det är så jag vill ha en häst, säger hon.

Máni går i gårdens bästa hage och ser välmående ut bland alla smörblommor.
– Han är 19 år nu, jag har lite ångest över det, säger Filippa, som är glad att han är fräsch igen efter en oturlig händelse i maj förra året.

Máni drog av ett gaffelband i boxen när en häst kom lös och det blev bråk genom boxgallret. Det har varit en lång rehab, extra lång på grund av ovissheten om han skulle bli bra igen. Efter att ha varit friskförklarad länge bestämde sig Filippa för att börja träna mer på riktigt i april i år.

– Det första jag sa till veterinären var att jag skiter fullständigt om jag någonsin kan tävla på honom igen. Jag vill bara kunna rida, om det är i skritt spelar ingen roll. När vi kom dit kom motivationen tillbaka igen, säger Filippa.

Oron finns dock att han inte ska hålla. Utan Máni skulle hon känna sig vilsen.

– Han är min referenspunkt. Det handlar om hur en häst ska kännas, hur den ska gå och hur den ska svara. För mig kommer han nog alltid att vara referenspunkten för hur man rider en häst. Utan honom finns inte den.
– Det som inte fungerar på Máni testar jag inte på andra hästar heller. Han har format mig på ett positivt sätt, eftersom han inte är en häst du säger till. Han är ingen häst du sätter på plats. Du jobbar med honom hela tiden – det har han verkligen lärt mig.

Hästköp på Island

För drygt sex år sedan åkte Filippa själv till Island. Efter att ha jobbat extra på Volvo och gjort hästaffärer hade hon sparat ihop tillräckligt mycket för att köpa sin första häst för egna pengar. Att göra hästbusiness började hon med redan vid 15 års ålder och det visade sig vara lönsamt.
– Det var mamma som peppade mig, ”köp den, du klarar det”, sa hon. Ofta hade de stått länge eller så var det något annat som gjorde att jag fick dem billigt. Sedan hade jag dem gratis här hemma och tränade upp dem och sålde. Till slut hade jag samlat ihop så pass mycket pengar att jag kunde köpa Ögn, berättar Filippa.

Hon tittade på massor av hästar men hittade inget som kändes perfekt. Sedan dök då 6-åriga Ögn frá Runnum (f-09 e Moli frá Skridu u Gríma frá Lynghaga) upp och Filippa visste direkt att det var rätt.
– Jag bestämde mig på tio sekunder.

Vad föll du för?
– Där och då var det hennes extrema gångarter. Det var rörelser som jag inte hade sett innan, säger Filippa.

Öppnade upp för femgång

Ögn blev hennes första riktigt bra femgångshäst som tog henne upp till nya höjder. Eftersom Ögn var väldigt grön från början blev det också en resa där de utvecklades tillsammans.
– Det är alltid stort att lyckas när man har gjort allt själv. Att få bekräftelse på att det jag såg också fanns där var väldigt roligt. Jag har nog ett öga, men sedan ska man träna med hästen och lyckas också, säger Filippa.

Resan med Ögn var dock inte helt spikrak. Efter att ha ridit välutbildade hästar som Skägget och Máni, var Ögn något helt annat.
– Att hon var helt grön och hade de här superrörelserna var en utmaning. Ena dagen kunde vi inte trava och så var jag knäckt över det, nästa dag kunde vi inte tölta och så var jag knäckt över det, säger Filippa som var klok och tog hjälp under en kortare period.

– Jag var ung och hade inte löst det annars. Hon var också ung och ingen av oss kunde. Jag tackar mig själv för det idag. Det är inte alltid man tar hjälp och så fastnar man i stället.
– Jag var lite för liten också, det räckte att hon drog fram huvudet så flög jag fram över halsen.

Den stora utmaningen var att hitta balansen och självbärigheten med Ögns stora rörelser. Tyngdpunkten for omkring lite ”all over the place” och Filippa fick kämpa för att hitta jämvikten.
– I hennes fall handlade det om att hon rörde sig mer än vad hon hade muskulatur för. Det gjorde att hon inte orkade med sina egna rörelser. I ena stunden blev det galopp, sedan blev det trav och hon slog på sig. Att gå in på volten gick inte alls – hon fick inte ordning på sig själv, berättar Filippa.

Men när bitarna väl föll på plats, då blev det magiskt.
– Vi red final på final och hon gick riktigt högt, säger Filippa som hade sin bästa tid med Ögn som senior, innan stoet förra året såldes till en elev.

Jag tycker bättre om att träna upp styrkan.

Resan med Ögn gav henne nya insikter.
– Att rida hästar med så mycket naturliga rörelser är svårt, och jag lärde mig väldigt mycket med Ögn. Men om man ska göra en ”perfect match” mellan mig och en häst, då är det inte den typen av häst som passar mig egentligen. Jag tycker bättre om att träna upp styrkan och få fram rörelserna med den, än tvärtom.

Här kommer referenspunkten Máni in i bilden igen.
– Han är en ridskoleponny. Jag tror också att det var därför som jag köpte Ögn, för att Máni inte hade naturliga rörelser. För mig var det så coolt att se de här hästarna med mycket rörelser, där man inte behövde sitta och trycka på utan det kom naturligt, säger Filippa.
– Jag gillar båda hästarna lika mycket, men jag har insett att jag tränar hästar bättre där jag behöver ta fram rörelserna mer. Det är svårt när de rör sig mer än de egentligen klarar av.

Filippa kan ändå inte vara utan utmaningen – i stallet finns ”förhoppningsvis blivande stjärnan” Soldögg från Sundby (f-14, e Oliver fre Kvistum).
– Den är exakt likadan som Ögn. Där sitter jag och drar mig i håret, när hästen hela tiden ligger före en själv.

Hästar som Soldögg och Ögn har också övat upp hennes känsla i sadeln. Känsliga hästar behöver en lika känslig ryttare.
– Annars flyger man. Men när de blir starka nog för sina rörelser, då är det helt otroligt, säger Filippa.
– Allt löser sig dock inte bara för att de har rörelser, vilket jag kanske trodde först. Bara de lyfter på benen, tänkte jag. Det var det jag hade sett på tävling, att de som lyfter på benen mest får mest poäng.

”Vid sidan av” hästarna arbetar Filippa som projektkoordinator på Saab i Göteborg. Saab står bland annat bakom JAS Gripen och det är ett väldigt spännande jobb, berättar Filippa. Efter fem års studier i industriell ekonomi med inriktning mot management vid Chalmers, gick hon ut i fjol och fick jobb direkt. Att kombinera studier med hästarna underlättades av pandemin.

Nu är dagarna fullspäckade med jobb och hästar, och Filippa gillar omväxlingen.
– Det är skönt att få lite perspektiv. När du är i tävlingsbubblan, då är allt som betyder något att det går bra. Det är viktigt att inte fastna där, för då blir jag för tävlingsinriktad. Jag blir ingen bra ryttare. Därför är det skönt att sitta där med mina siffror, tidsplaner och offerter och se något annat mellan varven.

Jag vill inte acceptera att tiden inte riktigt finns.

I dagsläget rider hon cirka fem hästar om dagen plus att hon har privatlektioner tre till fyra dagar i veckan, samtidigt som hon arbetar 80 procent på Saab.
– Allt är strukturerat och minutplanerat. Jag vill inte acceptera att tiden inte riktigt finns, och då gör jag så att det fungerar, säger Filippa.

Hur det blir i framtiden vet hon inte riktigt, just nu är hon nöjd som det är.
– Det är kul att vara tränare, men roligast är egentligen att träna och utveckla hästarna. Jag är mycket bättre på att förstå hästarna än människorna, skrattar Filippa.

Förutom SM är förhoppningen att få rida nordiska, även om hon sällan har mästerskapsförhoppningar.
– Men jag vet att vi ligger väldigt bra till i Norden, och även i världen, så absolut satsar jag på ett nordiska, säger Filippa.

Under våren har placeringarna i princip haglat i passloppen tillsammans med Odinn from Inchree (f-07 e Glotti frá Sveinatungu, u Mýra frá Hallkelsstadahlid), ”Jimmy”, som ägs av sambon Aidan Carson.
– Jimmy är en galet bra häst. Han slutar aldrig kämpa och han har ett helt otroligt tävlingspsyke. Han vill alltid vara snabbast, men är alltid lyhörd för sin ryttare, berättar Filippa.

Utanför tävlingsbanan är Jimmy en individ som Filippa kan träna med precis på det sätt hon gillar och tycker är roligt.
– Vi kan träna allt från öppna, sluta, galoppvolter, gångartsbyten, tempoväxlingar i tölt och såklart race ute i skogen.
– Jag tror att hans ridbarhet är en av hans styrkor. I samma sekund som han vänder huvudet mot passbanan triggas tävlingsinstinkten, och han vet precis vad han ska göra.