Långläsning: Medvind för Lilla Sträckås

Att Malin Bonnevier har lyckats väl i aveln är ingen slump. Filosofin har hela tiden varit hårdnackad – vill du få fram riktiga talanger måste du avla på det bästa materialet. Nu är hon inne på tredje generationen och ler stort när hon rör sig i flocken på gården där hon hyr in sig utanför Lerum.
– Jag har aldrig längtat efter att komma ut på de stora tävlingsbanorna, utan jag ville ta fram min egen häst. Jag ville följa den från start och hela vägen, säger hon.

Intresset för islandshästar väcktes när Malin var elva år och kort därefter flyttade de första islandshästarna in på Lilla Sträckås som var familjens gård utanför Ulricehamn. Efter det fanns det ingen återvändo. Redan tidigt handlade det om så mycket mer än att ”bara” rida. Vid sidan av alla ridlektioner älskade hon att nörda ner sig i olika stammar och avelslinjer.
– Min dröm blev att få ett eget föl och jag lyckades övertala min familj att vi skulle köpa ett dräktigt sto från Island som jag hade hittat, berättar Malin.

Stoet i fråga hette Höfn frá Kirkjubæ och blev Malins första avelssto. Fölet i magen var efter Orri-sonen Sæli frá Holtsmúla och blev Malins första uppfödning. 

Höfn var avelsbedömd med 8 och 8,5 för alla gångarter (fyrgångsbedömning) och var efter Hrynjandi frá Hrepphólum och undan Kápa frá Kirkjubæ. Hon gav tio avkommor och tilldelades avelspremie klass 1.

– Vi lät min moster Sabina Svärd överta Höfn för att ge henne ett härligt pensionärshem och för att få två avkommor efter henne. Hon lever fortfarande och är en mycket välmående 25-årig pensionär som leker och busar med ett gäng ungston, berättar Malin. 

Stamstoet Höfn fick sedan sällskap av stamhingsten Kraftur frá Bringu, som var ett fenomen när han kom från Island. Malin fick upp ögonen för det röda kraftpaketet när hon åkte till Island för att jobba 2006.
– Väl hemma från Island och helt uppslukad av avel och alla fantastiska hästar jag hade sett och mött, fick jag med mig min familj på att köpa en riktigt bra hingst, som skulle kunna bli ett tillskott för svensk avel.

Efter att ha luskat runt bland sina kontakter på Island tipsade Elisabeth Jansen om att en god vän till henne eventuellt skulle sälja sin hingst. Hon bad om mer information och fick en glädjechock på kuppen.
– När filmerna på Kraftur damp ner i mejlen höll jag på att svimma. Jag hade sett honom på Island och följt honom mycket. Jag var så enormt imponerad av denna häst, säger Malin som hade sett Kraftur vinna i princip allt man kunde vinna med sin dåvarande ägare Þórarinn ”Tóti” Eymundsson.

– Kraftur var en Ferrari. Han var inte så stor, eldröd och med enorm power. Han var väldigt extrem då och man hade sällan sett en häst röra sig på det sättet innan, berättar Malin. 

Nya löften i stallet

Våren 2007 beslutade sig familjen för att köpa Kraftur och strax därefter red Tóti VM-uttagningen på Island och blev uttagen till isländska landslaget. VM hölls 2007 nere i Nederländerna i Oirschot utanför Eindhoven.
– Att sitta på läktaren och se sin häst vinna VM var magiskt och ett ögonblick som man aldrig glömmer. 

Kraftur blev dubbel världsmästare i femgång och femgångskombination och silvermedaljör i tölt. Efter succén fick hingsten åka med hem till Sverige där Höfn blev ett av hans första ston. Han sattes också i träning hos Heimir Gunnarsson för att kunna delta på VM 2009 i Schweiz. 
– Kraftur har betytt jättemycket för min avel, säger Malin. 

Kraftur och Höfn är morföräldrar till Malins senaste hingstlöfte, fjolårets högst bedömda 4-årshingst Hersir från Lilla Sträckås (f-18, e Safir fra Kleiva, u Harpa från Lilla Sträckås). På visningen i juni fick Hersir 7,81 för exteriör och 7,75 för ridegenskaper. Han fick 8,5 för tölt, galopp, sakta galopp, ridbarhet, helhetsintryck och sakta tölt vilket gav 8,25 för ridegenskaper utan pass. Målet för i år är 5-årsbedömningen och Malin hyser goda förhoppningar för Hersir som framtida tävlingshäst. Han är också en väldigt vänlig själ.

– Vi kallar honom ”valackhingsten” för att han är så snäll, skrattar hon.

Kraftur är även pappa till fjolårets högst bedömda 5-åring i Sverige, List från Lilla Sträckås (f-17, e Kraftur frá Bringu, u Fríða frá Skeiðvöllum). Med kommentaren ”bra rörelser, bra steglängd, bra takt och säker” fick stoet 8,5 för pass. List fick även 8,5 för sakta tölt, tölt, ridbarhet, helhetsintryck och hovar. 

Motgångar

List fick dock en tuff start i livet. När hon var runt två månader gammal drabbades hon av en elak bakterie som satte sig på lungorna. Antibiotikan bet först inte men efter att ha behandlats med bredspektrumantibiotika på Strömsholm blev hon bättre och fick komma hem till flocken. På vårkanten tyckte Malin att hon inte utvecklades som de andra och kollade upp henne. Blodvärdena var katastrofala och det pratades om att ta bort stoet. 

Malin nöjde sig inte riktigt där utan hämtade in en ”second opinion”. Slutsatsen var att infektionen på något sätt hade kapslat in sig, men att så länge List ändå åt med god aptit kunde Malin bara låta henne vara och se tiden an. List gick in i flocken igen och Malin bestämde sig för att inte tänka så mycket på det.
– Jag tittade inte så mycket på henne utan lät henne vara. Hon var raggig och världens underbett hade hon också. Jag tänkte att hon nog var något måndagsexemplar och att jag fick se om hon överlevde tills hon skulle ridas in, säger Malin med ett snett leende.

Tredje året växte List till sig ordentligt och när Malin tog in henne för att påbörja inridningen kollade hon upp stoet igen.
– De tog nya blodvärden på henne och de visade ingenting. Efter det har det inte varit något. Hon var en sådan härlig kombination på pappret och jag tänkte att det inte skulle bli något av henne, men det blev det, säger Malin.

Med Hersir och List knyts säcken ihop lite för Malin Bonnevier och hennes avel som tog sin början med Kraftur och Höfn. Största stjärnan är dock Líf (f-13, e Tigull frá Kleiva).
– Líf är mitt guldkorn. Hon är mitt absolut bästa sto, säger Malin.

Ögonen glittrar när hon pratar om sitt lilla guldkorn.
– Jag är väldigt förtjust i Líf, hon är en enorm gångartstalang med fyra otroligt jämna gångarter, vilket inte är jättevanligt. Det är det man vill ha och det som krävs av en toppfyrgångshäst. Där är varenda en av gångarterna lika mycket värd. På ett stort mästerskap kan du skritta dig till en seger i fyrgång, för att skritten väger lika mycket som någon annan gångart.

– Dessutom är hon väldigt mild och fin. Hon har en bra karaktär och är otroligt snäll och vänlig. Hon är mjuk, elastisk, vacker och uttrycksfull. Hennes enda minus är att hon hade kunnat vara lite större, säger Malin.

Det är lika dyrt att ta fram halvbra hästar som att ta fram riktigt bra hästar.

Stona är en viktig framgångsfaktor bakom Malins avel.
– Aveln börjar så mycket med ett riktigt bra sto. Man måste vara hård i sin selektering och det fick jag lära mig mycket på Island. Där slaktade de helt enkelt av det som de inte tyckte levererade. Det kan låta hårt, men jag kan ändå gilla det tänket. Det är lika dyrt att ta fram halvbra hästar som att ta fram riktigt bra hästar. Ska man avla och det ska bli någon ekonomi i det behöver man få fram bra hästar och göra bra resultat, för att sedan också kunna sälja för bra pengar, säger Malin krasst.

Så långt har det blivit 56 uppfödda hästar där 21 är totalbedömda, varav 16 är förstaklassbedömda. 

Förutom att satsa på de bästa stona är avelsfilosofin enkel.
– För mig är det nog envishet och hårt jobb och mycket slit som tagit min avel dit den är. Det är så många komponenter som spelar in för att det i slutändan ska bli bra. Visst spelar ett visst mått av tur in, men ju mer man satsar och ju hårdare man arbetar, desto mer tur har man, menar Malin.

– Jag har alltid haft en envis tro på mina hästar och velat ge så många som möjligt chansen att nå sin potential. Jag upplever att många dömer en häst för tidigt och snabbt utan att den fått en chans. Det spelar ingen roll hur bra stamtavla, BLUP eller potential en häst har om den inte får de bästa förutsättningarna för att kunna visa upp det. Arv och gener finns, men miljön skapar vi. 

– Många tror att de högst bedömda och bästa hästarna har varit fantastiska, vackra, eleganta föl och unghästar som studsat runt i hagen med stora rörelser. Så upplever jag det inte alls. Den knubbiga, fula unghästen som lommar runt i grisepass i hagen, kan komma att utvecklas till en fantastisk häst. 

– Vissa saker tittar jag dock tidigt på och följer under uppväxten. Det är sådant som jag inte upplever ändras så väldigt mycket. Benlängd, halsansättning och proportionerna. Om hästen är lång på mitten, har en kort eller kraftig bakdel, liggandes eller sluttande bogar, resningen, och så vidare. Rörelsemässigt vill jag gärna se att fölen och unghästarna visar lätthet för gångarterna och framför allt mjukhet och smidighet. 

– Det har också alltid varit viktigt för mig att känna föräldrarna, då vet jag lite vad jag kan förvänta mig. Jag har tränat och ridit i princip alla mina ston och många av deras avkommor och det är en stor fördel. 

– Bra uppväxtförhållanden med så stora ytor som möjligt, uppväxt i flock med prägling och uppfostran från andra hästar i blandade åldrar och bra foder är väsentligt. 

Försöker hålla nere hästantalet

Med 14 hästar i flocken och runt tio i träning, varav några egna, har Malin fullt upp. Hästbeståndet är under ständig lupp.
– Jag behåller en och annan, men jag måste hela tiden se till den ekonomiska aspekten. Jag kan inte öka hästbeståndet hela tiden, där har jag försökt vara selektiv. Om jag får fram ett nytt sto och känner att den här vill jag verkligen sätta i avel, då frågar jag mig själv om hon är bättre än någon av de andra som jag har därute. Ibland är svaret ja och då har jag bytt ut någon av dem. 

Träningen är nästa framgångsnyckel.
– Det är otroligt viktigt att unghästen får bra förutsättningar och en bra start på sin ridhästkarriär. Här finns inga genvägar. Det måste få ta tid, det måste få kosta pengar och mycket arbete och man måste också vara beredd på att det ändå kanske inte i slutändan blir som man hoppats. Man måste ta hjälp av duktiga och rutinerade tränare och ha respekt för att hästen bestämmer utvecklingstakten, menar Malin.

– Alla hästar behöver en bra grundutbildning och att helt enkelt bara tränas till att bli så enkla och bra ridhästar som möjligt. Man kan inte fokusera på prestation hela tiden. Det visar sig under tiden vad hästen besitter och bjuder på. 

Vad behöver sporten för hästar i dag?
– Det vi behöver är en väldigt hållbar exteriör som är ändamålsenlig för självbärighet med allt vad det innebär. I dag pratar man mycket om ”body function” i sporten, att hästen ska jobba igenom hela kroppen, och att det ska vara lösgjort och se enkelt ut.

Vi vill ju inte bara föda upp utställningshästar.

Tidigare fanns det ett glapp mellan avel och sport, menar Malin.
– Avels- och sporthästarna går numera väldigt mycket hand i hand, mycket tack vare att man har ändrat väldigt mycket på bedömningssystemet inom aveln. Tidigare var de som sprang på avelsbanorna inte de man tänkte skulle komma ut på sportbanorna, men i dag är det i stort sett samma hästar. Vi vill ju inte bara föda upp utställningshästar, utan vi vill föda upp användbara hästar som folk kan ha glädje av. Och vi vill att sporten ska växa med framför allt användbara och hållbara ridhästar, som också kan göra bra sportresultat. Jag tycker det är en väldigt positiv utveckling. 

Samtidigt har bedömningssystemet även förändrats på sportsidan, vilket ytterligare har stärkt sambandet mellan avel och sport.
– Man tittar mycket mer på självbärighet.

Det går hand i hand med avelsbedömningen.
– För att få riktigt höga poäng vid avelsbedömningen har man till och med infört att man ska kunna släppa tygeln och hästen ska fortsätta bära sig utan att tappa takten, eller gångarten. Man kräver inte lika höga tempon och man bedömer och värderar även de kortare gångarterna, det vill säga gångarterna i lite långsammare tempo, mycket mer än tidigare.

Vad krävs för att just svensk avel ska hävda sig på tävlingsbanorna?
– Folk måste satsa mycket mer på avel och inte bara sportintresset där man köper en färdig produkt. Det skulle behövas ett större intresse med folk som är riktigt nördiga och vill göra det hela vägen. Folk behöver också sätta lite högre mål och ha lite högre ambitioner. Man har nöjt sig med medelbra ston och medel är ju bara medel. Det behövs bättre ston och lite fler folk som satsar och verkligen intresserar sig för avel.

– Det är enormt mycket fokus på tävling och prestation bland många ungdomar, men det är inte speciellt många som är intresserade hela vägen. Hur man gör från start, vad som är bra uppväxtförhållanden för en häst, hur du tittar på ett föl, hur du väljer ut en unghäst, hur tar du fram en unghäst och vad de olika stegen är. Väldigt många är bara intresserade av färdiga produkter och att plocka pokaler och rosetter, inte av jobbet bakom, menar Malin.

Har du själv aldrig lockats av att vinna mästerskapsmedaljer?
– Jag har aldrig varit så tävlingsintresserad, aveln har alltid varit det roligaste. Det handlar både om ekonomi och tid, man kan inte hålla på med allt. Det är en väldigt stor satsning att ta fram en tävlingshäst på hög nivå och satsa på det. Det tar väldigt mycket tid och kostar väldigt mycket pengar. Det har inte motiverat mig tillräckligt mycket för att jag ska göra avkall på massor av andra saker.

– När jag har tävlat har jag mestadels tävlat på mina egna uppfödningar. Och när de har börjat prestera lite grann och man har börjat se att det är en riktigt lovande och talangfull häst, då kommer det ofta någon som är intresserad av att köpa den. Och så får man ett ganska högt bud på den och då har man inte råd att tacka nej.

Även om Malin inte tävlingssatsar själv har hon dock ett stort intresse för sporten, bland annat har hon gått domarutbildning.
– Jag har ett stort intresse av tävling och sporten, men jag har inte prioriterat att satsa på en egen tävlingskarriär.

Det går inte att leva på att bara ha avel.

– Jag instruerar ganska mycket också, man behöver hela tiden många ben att stå på. Det går inte att leva på att bara ha avel, man behöver ha träningshästar, man behöver ha försäljningshästar, man behöver sälja lite av sina egna, man behöver ha lite betäckningsintäkter från någon av sina hingstar, man behöver instruera och göra lite av varje.

Vilket ben är störst?
– Träningshästarna, både inkomst- och utgiftsmässigt. Det är uppbyggt så att träningshästarna är med och finansierar driften, och även driften av mina egna hästar. För att få en inkomst utöver det behöver jag instruera, och för att få in lite mer kapital för att investera i någonting behöver jag sälja en häst. Alla de bitarna behövs.
– Främst har jag försökt anpassa mig efter hur efterfrågan ser ut, för det skiftar. Ibland är det jättestort sug efter unghästar, ibland är det jättemånga som vill rida lektion och gå kurser, sedan avtar det lite. Ibland är det många som letar ridhästar eller många som vill ha sina hästar inridna – jag har helt enkelt fått anpassa mig.

Malin har också haft sin beskärda del av motgångar.
– Allt är inte bara solsken och tur, det har varit dödfödda föl, det har varit sjuka fölungar, det har varit avsparkade ben, uteblivna dräktigheter, ston som resorberar när man har betäckt med jättedyra hingstar – man är med om mycket sådant också. Det är mycket hårt slit och motgångar som man också behöver gå igenom. Så det är inte bara att ha ett gäng ston och tro att allt ska lösa sig. Det är mycket som kan hända på vägen.

Efterfrågan är stor på Malins tjänster och egentligen hade hon kunnat växla upp, men hon har inte velat ta det steget. Hon trivs med att göra jobbet själv, och i den rådande lågkonjunkturen är det också lite av en räddning. Även om det är tufft.
– Största utmaningen har väl varit att vara själv i det, och att vara ensamstående mamma samtidigt som jag driver ett hästföretag. Det har varit kämpigt många gånger. När jag tittar tillbaka på det kan jag bli förundrad över att jag har orkat hålla på. Men jag inser också att ”wow, vad jag måste älska det här” – och det gör jag.