Långläsning: På Stall Vitavillan är hästens kraft i fokus

Det är det första regnet på flera veckor som nästintill forsar ner från himlen. Efterlängtat och nödvändigt.
– I vanlig fall ser man bort till Danmark, säger Magnus Liljeroos och pekar ut i regndiset över havet. Men det är inte utsikten som tagit Ridsport till Kullahalvön. Det är såklart hästarna, som går i det välbetänkta hagsystemet nedanför bostadshuset. Här, på en kulle i nordvästra Skåne, bedriver Magnus och Yvonne Liljeroos sin islandshästavel under namnet Stall Vitavillan.

Bland deras uppfödningar syns bland annat Tófa Þorvardóttir från Stall Vitavillan (f-10 e Þorvar frá Hólum u Sletta fra Røde Hus) med en totalbedömning på 8,49 med bland annat 9 för pass och spirit. Tillsammans med Hannah Österberg tog stoet SM-silver i Stilpass för young rider på SM 2019, under samma mästerskap tog ekipaget dessutom SM-brons i femgång för young rider. Hannah Österberg har dessutom en annan lovande uppfödning i stallet, Vigdis från Stall Vitavillan (f-13 e Viktor fra Diisa u Jana frá Árbæ).

Även Solgrímur från Stall Vitavillan (f-10 e Ísar frá Keldudal u Grímkatla från Stall Vitavillan) har visat framfötterna i ungdomsklasserna, med Alicia Karlsson i sadeln kom valacken sjua i a-flokken på Gaedingakeppni-SM 2021 bland annat och förra helgen deltog ekipaget i Skånska mästerskapen med fina resultat.

Träffades tack vare Einar

Inne i köket skramlas det med kaffekoppar och på en träskänk ligger plaketter som vittnar om parets framgångsrika avel. Parets hundar Elsa och Fiona busar runt och det var faktiskt tack vare just en hund som paret träffades. Paret träffades i vuxen ålder, egentligen första gången när Magnus var på anställningsintervju på Yvonnes arbetsplats. Men det skulle dröja flera år, varsin skilsmässa och byte av arbetsplats innan paret fick upp ögonen för varandra. Det tack vare den epilepsisjuka hunden Einar.

Där stod jag med en ickefungerande bil och en hund med epilepsi

– Jag skulle upp till Stockholm och hålla kurs och jag tänkte att Einar kan inte följa med mig till Stockholm. Då kom jag att tänka på Yvonne, som jag jobbat med. Vi hade alltid bara pratat om hästar och hundar när vi jobbade tillsammans, säger Magnus med värme i rösten.
Han gjorde slag i saken och ringde och Yvonne tackade ja till hundvaktuppdraget – trots Einars epilepsi. Väl hemma hos Yvonne började Magnus bil strula.
– Så han fick låna min bil, så där stod jag med en ickefungerande bil och en hund med epilepsi, skrattar Yvonne.

Kommande tre dagar senare kom Magnus tillbaka från kursen.
– Jag frågade om det hade gått bra, och det hade det. Jag frågade om Einar haft några anfall och hon svarade två. Jag frågade vad hon hade gjort då och hon berättade att hon hade lindat in honom i en handduk och legat med honom i sängen, säger Magnus som därefter bjöd ut Yvonne på en öl.

– Sen blev det några gånger. Helt plötsligt sa jag till den där tjejen att jag älskade henne. Jag tänkte för mig själv ”din dumma jävel, varför förstöra en fin vänskap!”, säger Magnus.

Men ”dumheten” visade sig vara ett lyckokast, knappt ett år senare flyttade Yvonne in hos Magnus på Kullahalvön och deras gemensamma liv och mål tog sin början.
– Det är helt ljuvligt att få möta någon att dela allt det här med. Man behöver inte ursäkta sig för att man ska gå ut i stallet.

Hästintresset

Vid den tidpunkten var Magnus redan inbiten islandshästmänniska. När han var i 40-årsåldern började han rida, men först var det storhäst som gällde.
– Jag jobbade som privatpraktiker, ibland när man jobbade så var det som att vara i en storm, sen kom man till stallet och var där med hästarna. Efter några timmar i stallet kände jag direkt att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet och jobba en hel arbetsdag till. Jag kände mig totalt utvilad.

Tillsammans med sin arbetsgrupp i Västerås bar det en dag iväg till Ängsö islandshästar och det var där intresset väcktes för islandshästen.
– Vi red en tur, hästarna var lika pigga på vägen ut som på vägen hem. Jag fattade ingenting av den här tölten, så jag började rida där och så småningom skaffade jag islandshäst som fick följa med när jag och min förra fru flyttade ner hit.

För Yvonne öppnades det en helt ny värld när hon fick träffa Magnus tre islandshästar Falki, Smári och Randur. Hon kom från storhästsidan och hade främst sysslat med hoppning. För Yvonne blev sättet många håller islandshäst med lösdrift och i stora flockar en wow-upplevelse.
– Det är så mycket power i de här hästarna. Sen fick jag börja anstränga mig för de har ju två gångarter till. Det blev en helt ny dimension.

En avgörande resa

2003 begav sig paret till Island för att rida, efter sju dagar och i snitt tio timmar i sadeln fick de blodad tand. 2004 arrangerade de en ridresa tillsammans med Johan Fridgeirsson.

– Vi hade ridit i 20 minuter genom ett vatten, sen hade vi ridit i full fart med hela flocken på 80 hästar med oss. Vi kom fram till en gård och det var dags att avsluta dagen. Då kommer Reynir Adalsteinsson, han ska ut med unghästar och tillsammans med vår turledare så sjunger han, berättar Magnus om det avgörande ögonblicket när ett hästsläp rullar upp framför dem till ljudet av de isländska männens sång. I släpet står det hästar som ska visas för turisterna. En av deltagarna i långritten hade bland annat önskat att få köpa ett bra avelsto. Ur transporten kliver ett svart 5-årigt sto.
– Då ser jag hur Yvonne målmedvetet går fram och säger ”jag vill pröva henne”. Jag blev förvånad, för Yvonne är inte den typen av person – men så var det, säger Magnus.

Jag blev som fjärrstyrd

– Det var någonting när hon klev av transporten, jag blev som fjärrstyrd. Jag hoppade upp och red i väg, jag justerade inte ens stiglädrena. Jag kom tillbaka och då insåg Magnus att vi hade köpt en häst, säger Yvonne.

Bra start på uppfödarkarriären

Stoet, Sara frá Hofi (f-98, e Stirnir frá Syðra-Fjalli I, u Framtíð frá Neðra Àsi 1), kom att bli Stall Vitavillans stamsto. På Island betäcktes hon med Kraftur frá Bringu (f-95, e Gustur frá Hóli, u Salka frá Kvíabekk) innan hon flögs hem till Sverige. Avkomman blev Aradís från Stall Vitavillan.

– Det var det första fölet efter Kraftur fra Bringu som föddes i Sverige. Hon visades som 5-åring, då blev hon bästa fyrgångare på avelsvisningen. Efter bedömningen kom Johan Häggberg och Ylva Hagander och sa ”vad fin hon är”. Så jag satt där och tänkte ”Är det sant? Händer det här?”. Det blev verkligen en bra start för vår uppfödarkarriär, berättar Magnus.
Aradís från Stall Vitavillan visades av Heimir Gunnarsson på Strömsholm och fick 9 för trav, spirit, helhetsintryck och sakta tölt. Hon fick även 8,5 för tölt och galopp.

Sara frá Hofi blev elitpremierad 2020. Bland hennes avkommor finns även Efridís från Stall Vitavillan (f-08, e Garri fra Reyjkavik) som fick 8,53 i ridbedömning med 9 för tölt, trav, sprit och sakta tölt.

Sedan Aradís, som var den första egna uppfödningen, har paret fött upp i snitt mellan två till fyra föl per år. Paret köpte även in fler avelsston, bland annat Spurning frá Hofi (f-03, e Vörður frá Hofi), Saras första avkomma på Island. Spurning var resultatet av att den då 3-åriga Sara hoppade in till ett gäng nykasterade valacker.

I år föds det förhoppningsvis återigen fyra föl på gården. Tre av dessa är Vitavillans egna.
– Här fölar de ute, vi har inga fölboxar eller så. Istället går de i en hage alldeles utanför vårt sovrumsfönster och balkong. Vi har bra utsikt därifrån och vi försöker i möjligaste mån att inte störa dem, de sköter det ofta jättebra själva. Men de blir inte stressade av att vi kommer heller. Ibland får man hjälpa till med något ben eller en nos som inte ligger rätt, säger Yvonne.

Bra ston viktigt

Både Magnus och Yvonne poängterar vikten av att känna sina ston. I början av sin uppfödarkarriär köpte de ett dräktigt sto de inte visste så mycket om.
– Vi köpte henne delvis för att vi tyckte synd om henne, medger Yvonne.
– Hon var otroligt vacker med lång man och bra stam. Men hon var ganska billig så vi kanske borde anat oråd, säger Magnus.
Stoet kom att föla en månad för tidigt och fölet dog. Då visade det sig att stoet hade gått med fång under en längre tid.

Samma år skulle ett annat av parets ston föla, skakade av den tidigare upplevelsen inhandlades kamera och sen sov paret inte på en hel månad under fölvaket.
– Hon gick över tiden, hon hade varit på fribetäckning så beräkningen stämde inte. Då bestämde vi oss: väck med alla kameror – nu lär vi oss. Vi gick kurser och lärde oss ordentligt. Det får inte bli så att man tar sönder sig själv på kuppen när man ska föda upp hästar, säger Yvonne.

Händer det något så kavlar vi upp armarna och tar i

– Vi har lärt oss massor. Det har hänt en del grejer men jag och Magnus är ganska lika. Händer det något så kavlar vi upp armarna och tar i, vi är ”do:ers”.
– Man står helt plötsligt med en arm i en häst och letar hovar för man inser att det måste göras, fölet måste ut nu och så var det med Saras första föl. Det hade ett invikt ben och då har man gjort det, sen föddes det lilla fölet och ställde sig och diade, det var fantastiskt, berättar Magnus.
– Sen har vi lärt känna våra ston. Nu vet vi när det är dags, det är nästan som att de säger till att ”ikväll blir det”, säger Yvonne.

Uppstart efter pandemin

I höst ska tre av uppfödningarna avelsbedömas, något paret ser fram emot.
– Vi tog med dem på en avelskurs nyligen där Heimir var med och han gav dem fina utlåtanden på exteriören. Gångarter vet vi att de har så det ska bli spännande. Nu under covid-åren har vi inte skickat någon på bedömning alls, säger Yvonne.

Paret har fått fler utmärkelser för sin avel, bland annat blev de nominerade till årets avelsgård 2019.
– Det är jättekul att det man tror och hoppas på när man betäcker sitt sto, att det uppfylls och man får se att det faktiskt blev riktigt bra. Vi tycker att vi uppfyllt våra avelsmål, vi har inte haft något bottennapp. Oavsett vad det blivit, det har blivit väldigt bra hästar med bra gångarter, några har blivit topphästar. Eller, ett sto har vi tagit bort, säger Yvonne.
– En Garri-dotter. Vi betäckte två ston med honom, och en av avkommorna blev jättebra och hon går här ute nu i hagen och väntar föl. För fem år sen blev hon bästa sto och visades av Vignir Jonasson, veckan efter visningen så reds hon av en av våra patienter utan problem, säger Magnus och fortsätter:

Det var ett riktigt tufft beslut

– Det andra stoet, hon var så känslig. Det kröp i henne hela tiden, hon var inriden men hon fixade inte det. Jättevacker och jättefina gångarter, men så känslig. Så vi sa det, vi ska inte sälja henne, hon kommer bara få ett elände och kuska runt bland ryttare som ska få ordning på henne så vi tog bort henne. Det var ett riktigt tufft beslut, säger Yvonne och Magnus fyller i:
– De ska vara vackra och med bra gångarter, men det är egentligen huvudet som är det viktigaste, säger Magnus.

– Det som kännertecknar våra hästar är deras tillit, det finns inga dolda rum utan ”what you see is what you get”. Vi har bägge två ridit och köpt hästar där man helt plötsligt känner att det inte längre finns en kommunikation, de har så mycket med sig i bakgrunden en del hästar precis som en del människor, säger han.
– Vi lägger mycket vikt vid att de ska vara lätta att hantera. De uppfostrar varandra och vi har bra starka ledare. Det är väldigt enkla hästar, säger Yvonne.

Hästens välgörande kraft i fokus

Under vårt samtal vid parets köksbord återkommer vi gång på gång till hästarnas läkande kraft. Det är just den läkande kraften som har en stor och framträdande roll i parets verksamhet. I mitten 2010-talet arbetade paret med naturunderstödd rehabilitering och hade avtal upphandlat med Region Skåne. Då kom deltagare men lättare psykisk ohälsa, som till exempel utmattning eller ångest, till parets gård.
– De medverkade i gårdens verksamhet utan krav på arbete. Där var hästarna jätteviktiga. De som ridit tidigare, fick sitta upp. Genomgående ord hos den som satt på hästryggen var: ”det gör inte ont längre, jag har inte ont längre”.  Smärtan var bara borta, och jag som sjukgymnast vet ju varför. Vi fäste oss inte vid det då eftersom de inte var här för smärtan men det föddes en väldigt stark tanke att vi måste börja använda hästen till de som har smärta, säger Magnus.

I dag arbetar paret med smärtrehabilitering på uppdrag av Region Skåne och även om en del av sker på tre enheter runt om i Skåne så finns det även möjlighet för patienter att komma till gården och ta en del av rehabiliteringen på plats.

– De som kommer till oss har provat allt, operationer, sjukgymnastik, kiropraktorer, naprapater och gud vet allt de testat. Ingenting har hjälpt. Om inte den vita vården hjälpt, då är det inte mer av vården med vita rockar som vi ska servera. Det handlar mycket om att friska bitarna och att  generera en beteendeförändring. Det blir mycket fokus på de friska bitarna, säger Yvonne som berättar att samtalen, som gärna sker mitt bland hundar och katter i glashuset nedanför parets bostadshus och med utsikt över hästarna, ofta kommer att handla om andra saker än smärta och sjukdom.

Vi jobbar efter vetenskaplig beprövad erfarenhet, det får vi inte göra avkall på för fem öre

– Personerna kommer in i en rehabkurs under sex veckor. Då kommer de tre gånger i veckan i sex veckor till gården och då jobbar vi med hållning och position med hästarna. Vi jobbar enbart med hållning och position, de ska inte lära sig rida. Förr pratade man om ridterapi men numer kallas det för hästunderstödd terapi, säger Yvonne och poängterar att det finns vetenskapliga bevis för hästars positiva påverkan på människans både psykiska och fysiska hälsa.
– Vi jobbar efter vetenskaplig beprövad erfarenhet, det får vi inte göra avkall på för fem öre.

Stamstoet i verksamheten

Många som kommer har aldrig ridit förr och Yvonne berättar att en del människor som kommer första gången säger att de inte kommer sitta upp, sen tredje gången så sitter de ändå där, stolta och glada, på hästryggen. Deltagarna är på gården i grupp och Magnus berättar om hur deltagarna peppar varandra och hejar på.
– De filmar och berömmer varandra. Det så mycket vinster i det här, säger Magnus.

I verksamheten kommer islandshästens känslighet och urkraft in. Stamstoet Sara har blivit en viktig kugge i verksamheten med smärtpatienter.
– Framför allt använder vi henne. Hon läser folk rakt av, hon ser när folk är livrädda och har ont. Hon tar så lugna och fina steg, samtidigt som om Yvonne sitter upp är det hur mycket krut som helst i henne.