Långläsning: ”Vi har något unikt”

Margret Löfgren minns tydligt första gången hon steg in på en ridskola. Hon var nio år gammal och platsen var Göteborgs Ridhus, som låg insprängt mellan vanliga hus och gator i Göteborg. Margret blev totalt uppslukad.
– Att komma in där var helt underbart, den där doften och hästarna.

Framtidsdrömmen var redan klar och liten flicka som hon var snappade hon upp ett och annat.
– Jag har alltid velat ha ridskola och jag visste precis hur jag ville ha det. Det första jag märkte där var hierarkin som var bland tjejerna i stallet. Man hade inte en chans att få borsta på en häst. Där och då bestämde jag mig för att jag inte skulle ha skötare på min ridskola. Alla ska få sköta, säger Margret.

Islandshästarna kom in i livet

När hon var i 13-årsåldern kom hon i kontakt med islandshästar och hästlivet tog fart ordentligt.
– Jag hade testat islandshäst lite innan med de här importerna som kom med båtar i slutet av 60-talet. Sedan var det ett par i Lindome som köpte in 25, 30 vilda hästar och så var vi ett gäng tjejer som hamnade där. Det var min stora lycka i livet. På något sätt lyckades vi rida in hästarna och sedan startade de ridskola, där jag började undervisa. Jag tror nästan att det var ena av de första ridskolorna med islandshäst i Sverige.

Margret minns tillbaka när Mölndal, Lindome ligger i Mölndals kommun, firade 50 år och hon och de andra tjejerna skulle rida en uppvisning mitt i staden.
– De körde dit alla hästar som sprang lite huller om buller, men det var stort för oss. Vi hade övat för det i ett år. Ett sto fölade fem dagar efter uppvisningen. Vi visste inte ens att hon var dräktig.

Drömmen om att starta ridskola växte sig ännu starkare där på gården i Lindome, men det skulle dröja lite innan det blev verklighet. Kärleken till den isländska hästen var dock befäst för all framtid.
– När man väl har kommit i kontakt med islandshästar och fattat grejen lite grann, då finns det inget annat. Det är fantastiska hästar på alla sätt, både gångarterna och att de är så kloka och vänliga. Jag älskar att bara umgås med dem, säger Margret.

Jobbade i Europa

Som 17-åring åkte hon ner och jobbade med hästar i Sydtyskland och Österrike. Hon jobbade med hannoveranare och med haflinger. Hon fick också jobb hos en man som hade varit beridare på Spanska ridskolan.
– Jag var där en hel sommar och red på hans ungerska fullblod, det var helt fantastiskt. Men jag har alltid återvänt hem och då har det bara varit islandshästar.

– Det enda jag ångrar är att jag inte tog ett jobb med islandshästar. I Tyskland fanns det en tidning som hette ”Das Islandspferd”, de var så långt före oss. Här fanns också en man som hette Walter Feldman, som var stor i islandshästvärlden. Jag skulle ha åkt till honom och sökt jobb, säger Margret.

Första egna hästen

Första egna islandshästen hette Prinsen och kom in i Margrets liv 1977.
– Han gick mest dressyr, det var det jag kunde då, och så någon töltklass. Sedan skaffade jag en riktig tölthäst, Saga, som var helt fantastisk. Den hade jag tänkt tävla med men så blev jag med Lollo, säger Margret som red sin sista tävling med dottern i magen.
– Jag trodde att jag skulle fortsätta sedan, men jag fick aldrig tillbaka suget igen.

Tidig vinnarskalle

Att Lollo trivdes på hästryggen stod klart tidigt och när hon var fem år köpte Margret shetlandsponnyn Ronja. Ett halvår senare red Lollo sin första tävling. Det var en särskild barnklass där man skulle vara utklädd och Lollos mormor hade sytt en rosa klänning ”med mycket fluff”. Till saken hör att Lollos mormor är väldigt sportintresserad i allmänhet, och Lollo växte upp med sportsändningarna på tv. Det var här som tävlingsintresset och vinnarinstinkten matades först.
– När mormor sitter och syr den här dräkten till Lollo, hör hon hur Lollo sitter i sitt rum och gör en segerintervju med sig själv, berättar Margret.
”Hur känns det nu när du har vunnit den här tävlingen?” satt Lollo och sa till sig själv i låtsasmicken. ”Tack, bra”, svarade hon tillbaka och mormor frös vid sin symaskin. Det var 25 barn anmälda till tävlingen och vad skulle hon säga till Lollo för att dämpa förväntningarna?
– Lång historia kort, Lollo vann ju. Och då tändes det två lampor i de där ögonen som har varit tända sedan dess. Efter det har det varit tävlingar hela vägen, skrattar Margret.

Ny karriär för Lollo och Ronja

Karriären med Ronja gick spikrakt uppåt. En tjej som brukade leda Ronja när lilla Lollo red ut i skogen, råkade vid ett tillfälle tappa grimskaftet och i väg for shettisen med Lollo på ryggen. Fort som tusan gick det upp för en backe där den lilla brunsvarta lurvbollen stannade. ”Ni måste tävla ponnygalopp på den här”, sa tjejen när hon kom tillbaka med Lollo och Ronja från skogsturen.

Hon var som en tävlingshund

Sagt och gjort. Det lilla ekipaget anmäldes till Västsvenska mästerskapen i ponnygalopp och ställde upp på startlinjen mellan alla små ”proffs”, som hade riktiga jockeysadlar och -kläder medan Lollo och Ronja hade vanlig sadel och vanliga ridkläder. Det som hände sedan var nästan som på film.
– Det var en tjej där som hade vunnit år efter år – och henne blåste Ronja bara förbi. Hon var som en tävlingshund, säger Margret.

Uttagna till NM

Med den bravaden kvalade de högst förvånade till SM. De fick byta till en jockeysadel och mormor sydde en dräkt med rosalila rutor. Efter att ha tagit ett SM-brons som nioåring blev superekipaget uttaget till NM och fick åka till Danmark och tävla på Klampenborg bland alla hattbeklädda damer.

Lollo red islandshäst parallellt med Ronja och när hon växte ur sin shettis växlade hon över helt. De försökte para ihop Ronja med andra barn på tävlingsbanan, men det ville sig inte alls. Ronja sprang av banan och hittade på allt möjligt, och det slutade med att hon i stället fick hänga med sina islandshästkompisar i hagen.

Ungen får inte ramla av och bli rädd

Margret har en viktig lärdom från Lollos uppväxt på hästryggen:
– Jag släppte aldrig Lollo när hon var liten, antingen höll jag i eller så var det Martina som sprang med henne. Har man ett barn som vill rida och tycker det är kul, då ska man se till att vårda det. Ungen får inte ramla av och bli rädd, det kan sitta i halva livet. De lär sig inte mindre för att man longerar utan stigbyglar.

Olyckan på Island

Lollo var också orädd och tuff i sadeln ända fram till hon åkte av ”ganska duktigt” när hon jobbade på Island som 23-åring. Det var en händelse som satte sina spår ett tag, berättar Lollo själv när hon ansluter sig till samtalet.
– Då kunde det ha gått illa. Jag fastnade med foten i stigbygeln och hästen hoppade ut från paddocken, den var helt tokig. Som tur var släppte stiglädret längst upp i spännet. Det var otäckt, och när jag kom hem sedan satte jag mig inte på vad som helst, säger Lollo.

Jag tror tyvärr det är så på vissa ställen fortfarande

Eftersom hon var på Island på hösten var det mycket inridning, och det var löpande band-principen som gällde.
– Det var bara sadel och träns på och direkt upp på ryggen. Sedan bockade den till den var färdig. Det skulle gå fort att rida in helt enkelt. Jag tror tyvärr det är så på vissa ställen fortfarande, säger Lollo.
Hon mockade nära 30 boxar, red tio hästar om dagen och fodrade. Sedan festade hon till helgen, ”för det skulle man göra på Island”. Större delen av dygnets vakna tid var det dock jobb som gällde.
– Det var aldrig så att man gick och satte sig, säger Lollo.

En slitig upplevelse

Det var slitigt och tufft, men samtidigt väldigt lärorikt.
– Jag fick rida fina tävlingshästar också och jag lärde mig massor. Jag säger till alla som vill hålla på med islandshästar att de ska åka till Island och jobba. Det är en upplevelse och du förstår vad det innebär att jobba med hästar. Åker du dit tycker du att det är mycket lättare sedan. Vill man bli någonting måste man jobba för det.

Nya vindar inom sporten

I dag är Louise Löfgren en av Sveriges främsta islandshästryttare. Elva år gammal red hon sitt första SM och efter det har hon knappt missat en A-final. Hon har varit uttagen i landslaget större delen av sin karriär, så även i år, och siktet är just nu inställt på NM som går på Åland i sommar.

För några år sedan kände jag att jag aldrig kommer att ta mig till toppen

I takt med att domarna alltmer har börjat premiera god ridning från grunden, framför ”flashiga” gångarter, har hon vågat drömma större drömmar än hon har gjort tidigare. Dominansen av isländska män i det svenska landslaget känns också mindre överväldigande. Inte minst efter senaste SM där fyra yngre tjejer placerade sig på rad efter två isländska män, och det skiljde inte så mycket i poängen, menar Lollo som tog hand om bronset.
– För några år sedan kände jag att jag aldrig kommer att ta mig till toppen, för jag kan inte slå dem. De sitter på ett otroligt hästmaterial och ibland tror jag att de får lite extra poäng bara för att de är isländska män och vi rider islandshäst. Men på SM fick jag faktiskt hopp.
– Innan har jag känt att det är omöjligt att slå dem, men då kände jag att det var möjligt.

Margret flikar in:
– Nu utbildas domarna och det pratas om att hästarna ska bära sig och inte gå bakom lod, som det har varit så länge. De tittar mer och mer på balansen och bärigheten i bedömningarna, att hästen har en bra överlinje och att den inte är uppdragen i nacken. Men Gud vilken tid det har tagit, säger hon.

Lösgjordhet allt viktigare

Att det går åt det här hållet är viktigt för att sporten ska få ett vidare erkännande, menar Margret, men främst för hästarnas välfärd.
– Våra hästar är inte annorlunda, de måste också få arbeta rätt för att de ska hålla.

Det ”nya” bedömningssystemet tror Lollo kan gynna just yngre tjejer som är uppvuxna på ridskola och som har lärt sig rida klassisk dressyr.
– De sista två åren skulle jag vilja säga att de har prioriterat mer lösgjordhet och samspelet, att det ska se mjukt och snyggt ut, och att du faktiskt ska kunna rida för att ta dig ända till toppen.

Med hoppet som tändes på SM vågar Lollo drömma ännu större drömmar.
– Sverige har varit trea på VM två gånger i fyrgång, och det var 1991 och 1997. Sedan har vi inte varit topp tre och jag vet inte riktigt varför. Vi har duktiga ryttare, men jag tror att det kan vara hästmaterialet som inte riktigt räcker hela vägen fram, säger hon.

Med landslaghästen Rex, Hástígur Rex Depillsson från Skomakarns (hingst f-11 e Depill frá Votmúla 1 u Hilda Ósk Týrsdóttir från Stålebo), som ingen riktigt trott att den skulle gå så långt som den har gjort, börjar hon nu få utväxling efter allt arbete. Hennes gren är som bekant fyrgång, men sedan i höstas har hon även femgångshingsten Prúður frá Auðsholtshjáleigu (f-11 e Toppur frá Auðsholtshjáleigu u Perla frá Ölvaldsstöðum) som påläggskalv.
– Målet är att jag ska bli första svensk att vinna VM i fyrgång. Det är många som jagar det, men att vara först hade varit roligt, säger Lollo med jävlar anamma i rösten.

 Louise tog bronsmedaljen i fyrgång i somras på SM på poängen 7,533 tillsammans med Rex. Med på bilden är sonen Lukas.

God ridning viktigt på ridskolan

När Margret väl startade sin efterlängtade ridskola Raudhetta Islandshästar 1996 var det just med fokus på god ridning och de klassiska utbildningsstegen.
– Vi rider kanske mer öppnor och slutor än på någon annan ridskola. Det gör hästarna lösgjorda, vilket jag tycker är jätteviktigt. Folk måste lära sig att känna när det blir rätt och fel, säger hon.

Namnet Raudhetta var givet.
– Samma år som vi startade Raudhetta var det Landsmot på Island – ett fantastiskt fuxsto stack ut och fick otroliga poäng. Hon hette Raudhetta, berättar Margret.
I samma veva som Margret tog steget från jobbet på ett boende för personer med särskilda behov och startade ridskolan för över 25 år sedan, så exploderade intresset för att rida islandshäst.
– Jag började med fyra, fem hästar och på två, tre år hade jag 60. Men det behövde jag inte och sedan minskade jag lite igen, säger Margret.

Äger inte alla verksamhetshästar

I dag har hon cirka tolv hästar i verksamheten, varav nästan alla utom tre är på halvfoder.
– Det är många kvinnor som är lite i övre medelåldern som gärna vill skaffa häst men de vill inte ta hela ansvaret. Då hyr de ut halva hästen till mig mot att jag tar totalansvaret. De äger hästen och står för försäkringen, och så betalar de halva hyran och varannan skoning. Skulle hästen bli sjuk så är det jag som tar hand om hästen. Det är jag som går med kolikhästen eller kör ner till Helsingborg.
– Det här med halvfoder var ingen plan egentligen, men jag märkte att det var grejen som gjorde att de här kvinnorna tog steget och vågade köpa häst. Åh, de är så gulliga, och vi har så roligt.

På gården i Lindome finns det utöver ridskolehästarna även några inackorderingar samt främst unga hästar och även två avelsston, som ger två föl varje år.

En viktig tillflyktplats

Där Raudhetta startade, på en gård de tidigare ägde nere i dalen, hade Margret 160 elever i veckan med åtta elever i varje grupp. På gården där de finns nu, med vidunderlig utsikt över dalen, har hon 60 elever i veckan och fem i varje grupp, vilket känns mer kvalitativt. Andelen vuxna elever är över 90 procent och en kväll i veckan är det barn och ungdomar som rider.
– Jag önskar jag kunde säga att det var tvärtom, det var så från början. Då hängde barnen i stallet precis som när jag var liten, men sedan minskade det. Jag sa att de inte fick rida på ridskolan om de inte också var här och lärde sig hästarna från marken, säger Margret som schemalade tid för just det varje lördag.

Drömmen från starten har varit att Raudhetta också skulle kunna fungera som tillflyktsort och ett ställe att läka för unga som mår dåligt. Många unga har också blivit hjälpta bara genom att få komma och umgås med hästarna. Margret minns unga tjejer med svåra självskadebeteenden som genom åren har kunnat vända sina liv till det positiva. Förhoppningen har varit att permanenta ett kostnadsfritt upplägg där unga människor som lider av psykisk ohälsa ska kunna få hjälp, men det har varit svårt att få till den finansiella uppbackningen.

Folk sitter på marken och tårarna rinner

Tack vare en kvinna i stallet som är kraniosakral terapeut har däremot initiativet ”Hästens läkande kraft” förverkligats sedan ett par år tillbaka. Även här har man velat få in unga människor, men det är främst vuxna som deltar.
– Vi går ner och sätter oss i hästhagen där hästarna går runt oss. Till och med jag som har hållit på med det här så länge nu, blir lika förvånad varje gång. Hästarna går alltså fram till den människan som behöver det bäst, och de kan stå där i en timme. Folk sitter på marken och tårarna rinner. Det händer så mycket när en häst kommer så nära. Vi är ju vana vid det, men när man inte har upplevt det förut är det något väldigt kraftfullt, säger Margret.

Importerar och säljer hästar

Parallellt med Raudhetta driver Lollo sin verksamhet Louise Löfgren Islandshästcenter, där hon står på flera ben.
– Jag jobbar mycket med att sälja islandshästar, främst tävlingshästar och lyxiga ridhästar. Jag tar in ganska mycket från Island och vill hellre ha färre hästar som är riktigt bra, säger Lollo.

Att komma till SM gör man inte i ett nafs

Hon tränar också en hel del elever, både på hemmaplan och i närområdet. Fyra, fem ekipage som rider på SM-nivå finns också med på listan, varav två står på gården.
– Vi är som ett litet team, säger Lollo som har sållat lite genom åren.
– Jag har sagt nej till dem som köper vrålbra hästar och bara vill snabbt fram. Till eleverna jag har nu har jag sagt: ”Vill ni lära er rida på riktigt, kommer det här att ta flera år. Vi tar det steg för steg.” De måste fatta att det tar lång tid att bygga från grunden, att komma till SM gör man inte i ett nafs, säger Lollo.

Nya koncept

Margret och Lollo har på senare år även utvecklat flera framgångsrika koncept tillsammans, varav lunchridning är ett exempel och fyradagarskurser på sommaren ett annat. Det började med en fyradagarskurs för tre år sedan, som föll väl ut. Nu kör de tio fyradagarskurser varje sommar och de är fulltecknade. Här ingår det ridpass, avsutten teori, skogstur med fika och clinic med Lollo där hon visar övningar med någon av sina tävlingshästar. Deltagarna tar med sig egen lunch, förutom en dag, och sover hemma.

På kurserna har de både mor och dotter som instruktörer i paddocken.
– Vi har inte jobbat tillsammans förut och det är verkligen superkul, säger Margret.
– Lyxig ridskola med kvalitet och mindre grupper, det är verkligen vår grej. Det är det vi brinner för – och att utbilda och verkligen lära folk att rida från grunden, säger Lollo.

Många har tyckt att jag skämmer bort henne

Förhoppningen är att snart få till ett ridhus på gården där Lollo bor med snart 14-årige sonen Lukas i boningshuset. Mamma Margret bor i en villavagn på gården på sommaren och i en lägenhet i Lindome på vintern. Tanken är att bygga ett permanent boende på gården, men ridhuset går först. Hästlivet går som alltid före allt och Margret hade inte kunnat tänka sig något annat.
– Det har varit fantastiskt att få följa Lollo på hela den här resan. Många har tyckt att jag skämmer bort henne med att köpa hästar, men det är tack vare att jag startade företaget som jag fick en annan möjlighet att kunna hålla henne med hästar. Jag har kunnat köpa ganska fina hästar, eftersom jag tjänade en del pengar i början. Det har varit vansinnigt roligt, säger hon.

Vad har mamma betytt för dig?
– Allt, hon har betytt allt. Utan mamma hade jag inte varit där jag är i dag, säger Lollo.
– Vi hade aldrig några pengar när jag var liten. När jag var tio, tolv år hade vi en cykel, vi hade inte ens en bil. Mamma jobbade på ett boende för personer med särskilda behov, vi bodde nära och hade cykelavstånd till stallet. Mamma jobbade jämt och för pengarna som blev över köpte mamma min shetlandsponny, berättar Lollo.

Den första sponsorn

Att ha råd med en riktigt bra islandshäst fanns inte på kartan när Lollo ville växla upp tävlingssatsningen i 16-årsåldern. De fick ett erbjudande om ett riktigt fint sto som skulle kunna passa Lollo, men prislappen var 100 000 kronor. Då kom de på att man kanske kunde ha sponsorer, på samma sätt som i hoppvärlden.

Tyskarna trodde att vi hade hyrt in två älgar

Som av en händelse tog hästsportföretaget Mountain Horse i samma veva kontakt med Raudhetta. De firade tioårsjubileum och ville rida på tur. Kruxet var att de var 25 personer med säljrepresentanter från hela världen, och på gården fanns det halva den häststyrkan. På något sätt lyckades Margret och Lollo ändå låna ihop tillräckligt med hästar för att genomföra turen.
– Vi red i skogarna här runt omkring och tyskarna trodde att vi hade hyrt in två älgar och ställt ut i skogen. De var helt övertygade, säger Margret om det spontana älgmötet som uppstod från ingenstans.

Mountain Horse grundare Lars Sjösvärd var eld och lågor över islandshästarna och när de återigen fick kontakt, så tog Lollo chansen. Hon frågade om han inte kunde tänka sig att köpa en tävlingshäst till henne. ”Jovisst, kom hit och visa vad du har”, blev svaret. Lollo åkte dit med en VHS-film där hästen travade på någon grusväg och Lars Sjösvärd köpte halva hästen. På något sätt lyckades Margret skrapa ihop resten och stoet för 100 000 kronor blev Lollos.
– Det var min första riktigt fina tävlingshäst och Sveriges första sponsrade islandshäst, säger Lollo med ett stort leende.

Dags för ny tävlingshäst

”Mountain Horse Tindra” och Lollo var en perfekt matchning. Tindra från Gategården (f-92 e Glói frá Gunnarsholti u Freyja frá Tumabrekku) köptes in 1999 och året efter vann Lollo ”allt på SM”. Framgångståget fortsatte till Tindra gick i avel och det var dags för nästa solskenshistoria. Lollo hade då fått låna en väldigt fin hingst som hon tävlade framgångsrikt och så blev den till salu. Nu var dock prislappen 350 000 kronor och Lollo såg drömhästen försvinna ur sikte. Men även här poppade det upp en kreativ lösning.

– Vi kom på att vi hade en bit mark som vi inte hade någon användning för, men som en granne var intresserad av. Jag ringde upp och sa att jag ville ha 350 000 kronor för marken, varken mer eller mindre, och han tog det, berättar Margret, som slog till på hingsten Glói fra Nøddegården ( f-99 Týr vom Rappenhof u Glóa fra Nøddegården) som också varit en av topphästarna i Lollos karriär.

Louise och Gloi på NM 2014, filmen är från uttagningen i T2.

De gånger som Lollo har misströstat på sin väg mot toppen har Margret alltid funnits där och peppat.
– Jag har sagt till henne att hon måste tro på sin grej och göra det som är rätt för hästen. Hästen måste ridas rätt, den ska hålla och den ska trivas – och alla Lollos hästar älskar henne, säger Margret.

Hon skulle bara veta hur lycklig hon gör mig

Att det finns ett mycket starkt mor- och dotterband dem emellan råder det ingen tvekan om.
– Jag fattar när jag hör andra föräldrar att vi har något unikt. Även om Lollo har blivit så duktig och har kommit så mycket längre än jag har gjort, kan hon fortfarande ta råd av mig. Hon kan säga: ”Mamma, mamma, kom här och kolla, vad tycker du om det här?”
– Det gör mig väldigt glad. Att det jag tycker fortfarande räknas gör mig helt lyrisk. Hon skulle bara veta hur lycklig hon gör mig just då.

Själv var det länge sedan som Margret satt på en häst. Ledvärk och en whiplashskada gör det besvärligt, även om hon gärna kan ge sig ut på en skogstur om tillfälle ges.
– Jag trodde själv att jag skulle sörja jättemycket över det, men det skulle vara mycket värre om jag inte kunde stå i paddocken mer. Jag tycker det är så otroligt roligt att gå ut i paddocken – jag älskar det.