Hästägartips
6 mars 06:10
Ridsportplus

Så fick Julia bukt med ridrädslan

RidrädslaVad gör man om man äger en häst och är rädd för att rida? Den frågan var Julia Weber tvungen att ställa sig.

Så fick Julia bukt med ridrädslan
Foto: Sandra Nordin Johansson

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

    Julia Weber beskriver sig själv som att hon varit en ”feg ryttare” ända sedan hon började på ridskola i elvaårsåldern. 
    – Jag upplever att det är rätt så tabu att prata om rädsla. Man ska inte vara rädd när man håller på med hästar för då känner hästen av det – det fick jag lära mig på ridskolan, säger Julia. 

    Hon var inte rädd för hästarna, men för att skada sig. 
    – Vissa barn har inget konsekvenstänk, de hoppar upp barbacka och galopperar iväg. Men jag tänkte på att det går att göra sig illa väldigt tidigt. Jag hörde skräckhistorier om folk som skadat sig illa eller blivit trampade. 

    Ridskolan hade inga strategier för hur rädslan skulle försvinna. 
    – Jag tycker att hur man hanterar rädsla borde vara en del i undervisningen. 

    Julia fortsatte ändå rida, och gick naturvetenskapligt program med ridning som specialidrott på gymnasiet. 
    – Där fick jag hjälp att nå målen jag skulle uppnå för att möta betygskriterierna, men ingen beständig coachning om rädsla. 

    Julia Weber Ridrädsla 27
    Foto: Sandra Nordin Johansson

    Efter gymnasiet väntade universitetsstudier, och hästlivet fick pausas. Men efter plugget började Julia på ridskola, och hade flera medryttarhästar. 
    – När jag var medryttare var jag med om att hästen stack. Första gången blev jag riktigt rädd, det kunde ha gått illa. Hästen var på väg mot en 60-väg och jag tänkte ”får jag inte stopp på hästen, ska jag sitta kvar eller kasta mig av? Hur gör man när man kastar sig av? Kommer jag eller hästen bli påkörd, eller båda?”. 

    Tre meter innan vägen fick hon stopp på hästen. 
    – Jag kände att det var det värsta jag varit med om när det gäller hästar.

    En annan medryttarhäst stack också. 
    – Jag tänkte ”är jag cursed?”.

    Men att ge upp låg inte för Julia. När hon fått tillräckligt bra ekonomi var det i stället hästköp som gällde. Hösten 2022 hittade hon Sölvi, då fem år. 
    – Jag hade provridit jättemånga hästar. Jag skulle egentligen skaffa en som var äldre, men Sölvi var perfekt. 

    Allt var frid och fröjd tills Sölvi blev rädd under en uteritt. 
    – Det var snö och is ute. Han blev panikrädd, vände om och drog hem. 

    Sölvi fortsatte att vara spänd under vintern. 
    – Till slut vågade jag bara rida i ridhuset. 

    En kompis, tillika duktig hästmänniska, frågade om hon skulle vara ärlig. 
    – Jag sa ja. Då sa hon ”hade jag varit du hade jag funderat på att sälja”. Allt var verkligen botten, jag hade köpt en jättefin häst som ägarna hade stora planer för och så kunde jag inte reda upp det. Självförtroendet var i botten. 

    Men skam den som ger sig. Julia beslutade sig för att försiktigt fråga andra om råd på sitt instagramkonto. Tipsen var minst sagt motstridiga. 
    – Någon sa ”låtsas att det regnar”, någon ”tänk att du är en isländsk gubbe som rider på Island”. Sitt av, nej sitt inte av, vänd om eller vänd inte om. 

    I april 2023 bytte Julia stall. 
    – Jag fick möjligheten att börja om på nytt, och tänkte nu tar jag den här chansen. Jag ville ju inte sälja. Vi kämpade på och jag försökte arbeta fram en metod för att hantera min rädsla. Att bara rida på eller låtsas som att det regnar funkar inte för mig. 

    När Sölvis medryttare råkade ut för att hästen stack med henne vid en backe i närheten av en äng, kom en vändning. Just den ängen blev en specifik plats där Julia kunde jobba mot ett mål, att det skulle gå att rida där.

    Julia Weber Ridrädsla 35
    Foto: Sandra Nordin Johansson

    – Jag var skakis, det var en öppen yta och han kan springa jättefort. Men jag gav mig fan på att få det att funka, för min och medryttarens och Sölvis skull. 

    Då började en period där Julia skrittade bort till ängen. Väl framme satt hon av, tog av sadel och träns och satte på grimma, och sedan gick de upp och ner för backen. Till slut kunde hon skritta uppsuttet uppför backen, för att sedan sitta av och promenera ner. 

    – Folk som såg oss där måste ha trott att jag var galen. Men jag var tvungen att göra något, för min egen hjärnas skull. 

    Julia vet inte om metoden skulle funka för andra, eller vad en psykolog skulle ha för synpunkter. 
    – Men det fungerade. I slutändan tog jag på något sätt kontrollen. 

    Till slut kom sommaren, och med den stubbåkrarna. 
    – Jag galopperade på stubbåkern, och det var så stort. Men jag vet också att det säkert går upp och ner, Sölvi kan bli rädd igen och jag likaså. Men nu vet jag i alla fall att jag kan traggla mig igenom det. Jag tror att det hjälpte att jag erkände för mig själv att jag var rädd, i stället för att tänka att jag är en feg ryttare. Att jag var rädd och att det är okej att vara rädd var nog en vändpunkt. 

    Att prata om ridrädsla kan ge positiv feedback, har Julia märkt. 
    – Folk har erkänt att de också är rädda, en del har erkänt bara till mig och sagt att det inte känns okej att prata om annars. 

    Att sluta med hästar var aldrig ett alternativ. 
    – Jag har alltid älskat sporten det är den enda jag känt ”wow, det här är jag bra på”. Men det hade varit bra att få lära sig hur man hanterar rädsla, istället för att bara försöka trycka undan den. 

    Julia Weber Ridrädsla 32
    Foto: Sandra Nordin Johansson

    Våren 2023 fick Julia reda på att hon har ADHD, och att personer med den diagnosen lätt glider iväg i katastroftänk. 
    – Men jag tror inte känslan av att vara rädd eller få katastroftankar kring hästar är unikt för någon som har en neuropsykiatrisk diagnos. Att vara ridrädd är nog vanligare än man tror.

    Julia använder även viss utrustning för att känna sig tryggare i sadeln. Utrustningen består idag av Mips-hjälm, kraschsensor, halsring och säkerhetsstigbyglar. 
    – Utrustningen gör mig ju inte direkt till en bättre ryttare, men jag kan bli lugnare i sinnet och då indirekt bli en bättre ryttare. Och när det blir för spänt, då sitter jag av!

    Fakta

    I detalj. Drömmer om livet på landet

    Namn: Julia Weber.

    Ålder: 30 år.

    Gör: Doktorand i biologi vid Lunds Universitet, forskar om vallodling, betesmarker och pollinatörer. 

    Bor: I Lund. 

    Häst: Sölvi från Snäcksjön (f 2017 – e Kristall frá Auðsholtshjáleigu u Stella från Sanda).

    Familj: Katten Hera.

    På min bucket list: Rida ett SM som en glad amatör. Annars såklart åka till Island. 

    Livsmål: Att ha det enkelt, lugnt och skönt. Jag vill bo på landet med mina djur och ha det bra. 

    Kuriosa: Min katt Hera är en av de fem katter som är avbildade på frimärken.

    Nästa vecka kommer expertens råd om hur du kan tackla ridrädsla

    Ridsport digital

    99:- i månaden