Chefredaktören: Inte vi syltryggar som skadar sporten

Bland svenska sportjournalister inom andra idrotter har det i flera år snackats om att man är ”syltryggar”, som inte ifrågasätter mästerskap i diktaturer, stater som för övrigt också äger hela lag i de högsta ligorna som man glatt bevakar utan att ifrågasätta. Syltryggar som inte kritiserar sportwashing och skumma spelaraffärer.

Jag får ibland kritik för att vi på Ridsport skriver om negativa saker som rör ridsporten. Eller för de mest självklara saker, som att publicera en bild på en ambulans när en av våra toppryttare ska köras till sjukhus efter ett fall. ”Kränkande!” ropar då våra mest sportkramande läsare. ”Ni skadar sporten.”

Men jag tycker nog att vi oftast är lika mycket syltryggar som fotbolls- och hockeyjournalisterna. När vi måste skriva om något negativt som händer gör vi självklart det, men om vi får välja så skulle vi leva i den bästa av världar där vi bara får följa, hylla och glorifiera den här sporten som vi älskar så mycket, som vi själva brinner för. 

Men nu lever vi i den här världen där allt inte är perfekt. Och då måste vi räta på våra syltryggar då och då och även lyfta och vädra skiten under mattorna, skapa medvetenhet och debatt kring de avigsidor som finns.

Vi får till exempel gratulera Malin Baryard Johnsson till miljonprispengarna i Saudiarabien, men också fråga hur hon känner kring att tävla i en
kvinnofientlig diktatur. 

Vi får lyfta fram problem med brister i hästvälfärden, dåliga arbetsgivare, kasst ledarskap, fusk, dopning, kränkningar och övergrepp. Inte för att vi gillar det, men för att vi måste, det är vårt jobb.

Jag kan lova er alla i ridsport-Sverige: Om sporten skadas så är det inte av transparens, öppenhet och debatt. Och definitivt inte av oss nördiga syltryggar. 

Om sporten skadas kommer det snarare att vara av tystnadskultur och allmän ängslighet.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2023.