Mästerskapsryttare med hjärtat i aveln

Det är en varm högsommardag på gården strax utanför Gävle. Klockan är runt lunch och en sällsynt stillhet har lagt sig efter ännu en intensiv morgon: utsläpp, fodringar, ultraljud, tappningar och skick i den nybyggda semindelen. Hästarna i hagarna dåsar. Jamila Berg möter upp Ridsport Islands reporter och tar oss direkt till vad som kommit att bli lite av verksamhetens hjärta – semindelen.

– Jag är fortfarande ny, det här är vår andra säsong. Men jag vill lära mig mer och bli riktigt bra på det här, säger hon.

Den nya byggnaden med stall, seminspilta, bock och kontor är konstruerad med hygien och säkerhet i fokus. Skiftet från handbetäckning till semin har varit stort – men självklart.

– Ett enda språng kan räcka till åtta ston. Det är mindre riskfyllt, mer kontrollerat och går snabbare. Men det är också mycket nytt att sätta sig in i.

Ambitionerna är dessutom stora och efter säsongen kan Jamila summera ett framgångsrikt år. 

– I år hade vi hela 97 procents dräktighet på stona som var hos oss på seminering. Alla utom ett av 34 ston blev dräktiga. Vi är superstolta över det.

Välkänd familj

För många inom islandshäst-Sverige är efternamnet Berg bekant. Jamila är dotter till Maria Berg, en välkänd profil i sporten och internationell tävlingsryttare, som 2003 red egenuppfödda Kolgrimur från Slätterne till en fjärdeplats på VM – när hästen bara var sex år gammal. Även lillasyster Johanna har en internationell tävlingskarriär i bagaget, innan hon valde att byta hästlivet mot en satsning på Youtube.

Uppväxten på Slätterne Gård i Hälsingland formade Jamila från första stund. Det var en gård där allt kretsade kring hästar och verksamhet, med ridläger, turism, kanotuthyrning, restaurang och vintertid ren- och skotersafari.

– Vi hade som mest 80 hästar. Mamma och Kristofer jobbade dygnet runt, och vi barn fick hjälpa till. Det fanns inget alternativ, berättar hon.

Självklart att delta

Barnen engagerades tidigt i det dagliga arbetet. Jamila och Johanna red verksamhetshästarna, serverade mat i restaurangen och hjälpte till med det mesta. Det var en självklarhet att delta, inte något som diskuterades.

– Vi var sällan ”bara barn”, vi var en del av verksamheten.

Och redan där, mitt bland arbetet på gården, började hennes tävlingslust märkas. Hon trivdes i sadeln, men framför allt i själva momentet att jämföra, mäta, se vem som kunde bäst.

– Jag gillade tävling från första stund. Det har nog alltid legat i mig, säger Jamila, som red sitt första SM som nioåring.

”Avel är jättekul”

Avelsintresset kom lika tidigt. Jamila kunde sitta länge vid köksbordet med WorldFengur, som på den tiden fanns på cd-skiva, bläddra bland stamtavlor och fundera på kombinationer.

– Jag har tyckt att avel är jättekul hela tiden. Att fundera över vad som händer om man sätter ihop just de här två individerna, och sedan att få följa och se avkomman.

Företagsamheten var inte långt efter. Redan som tio –tolvåring ringde hon etablerade ryttare och uppfödare för att fråga om affärer.

– Jag ringde och sa: ”Jag vill köpa den här hästen.” De skrattade ofta, men jag menade allvar. Det värsta som kunde hända var att de sa nej, berättar Jamila, som bland annat ringde Nina Keskitalo med visionen att köpa hennes då omtalade Brana frá Tungu. Även om just den önskan inte gick igenom var hon alltid noga att stå för sitt ord – fick hon ett ja gick affären alltid igenom. 

– Jag hade ju alltid förankrat det med mamma innan telefonsamtalet.

Sommarmånaderna på Slätterne innebar alltid hingststation.

– Jag är uppvuxen med att handbetäcka, ända sedan jag var liten.

Så var det också tills för två år sedan, och med en populär avelshingst som Toppur frá Auðsholtshjáleigu blev det långa dygn. Hon beskriver rytmen: klockan fem på morgonen det första stoet, sedan några timmar emellan till nästa sto. 

– Dagen efter måste det stoet som var sist gå först. Jag höll på dygnet runt ibland.

Högt tempo

Det är inte så lätt att ha 36 ston på handbetäckning och tävla på elitnivå samtidigt, konstaterar hon. Arbetstempot var högt och arbetsuppgifterna många – från att handfodra ston till att sköta ultraljud och flytta hästar mellan hagar. Varje dag krävde, och kräver än i dag, minutiös planering.

– Vi jobbar väldigt mycket, konstaterar Jamila.

Hon stannar upp vid seminrummet. Verksamhetens nya del har gett en hel del förståelse och kunskap.

– Nu förstår jag varför vissa ston inte tog sig på handbetäckning. Här kan allt följas mer noggrant och systematiskt, jag har fått en helt annan inblick, säger hon.

Man lär sig mest när det inte är de där enkla fallen.

Att kliva in i seminvärlden har varit ett stort steg, men Jamila gör ingen stor affär av det. Efter tjugo år av handbetäckning var själva metoden ny, men inte skrämmande. Hon beskriver det som ett arbete där hästvana är den största tillgången, resten lär man sig med tiden.

– Det är egentligen inte så svårt. Man lär sig mest när det inte är de där enkla fallen, konstaterar hon.

För att bli redo att förverkliga drömmen om en seminstation gick hon en utbildning till seminassistent, och våren 2024 öppnade stationen hemma på gården.

Tuff tid på Island

Som 18-åring startade Jamila sitt företag och efter gymnasiet gick flyttlasset till Falkenberg för jobb hos Barbro Bäckström. Där fick hon mycket ridtid och en tydlig bild av hur en professionell verksamhet fungerar. Nästa steg blev Island.

– Jag jobbade hos Haffi Halldorsson och på Ármót. Det var tufft, nästan militäriskt ibland. Men jag lärde mig massor.

Att rida sex–sju hästar om dagen var standard, ofta blev det fler. Variationen var stor: unga talanger, individer med svårigheter och helt vanliga ridhästar –
en bredd som gav henne verktyg hon fortfarande lutar sig mot.

– Jag har lärt mig jättemycket av Haffi. Jag älskar Haffi. Han är jättebra, men det var otroligt tufft just där och då.

Den nära relationen till Siggi Matt och Edda Rún på Ganghestar, som funnits där som stöd och hjälp ända sedan Jamila var 14 år, spelade också en viktig roll. Med deras stöd fick hon chansen att sikta högre – och åren på Island blev också startskottet för större tävlingsarenor.

Dröm om Landsmót

Jamila beskriver hur drömmen om Landsmót växte och till sist blev verklighet. Hon kvalade via Reykjavíkmästerskapen, vann B-finalen och fick rida A-final som young rider.

– Det var helt fantastiskt. Tänk att få rida A-final på Landsmót.

Väl hemma i Sverige var vägen allt annat än spikrak. Jamila pendlade från boendet i Gävle till de hyrda stallen i både Årsunda och Åsbo och senare i Mårtsbo.

– Det var slitigt. Jag körde många mil varje dag och kände att jag stod still. Jag längtade efter något eget.

Sökandet efter en egen plats drog ut på tiden.

– Vi hade letat efter egen gård i sju år, berättar Jamila, som då hunnit flytta ihop med sin nuvarande sambo Dijar Ismail.

Egen gård i Gävle

2016 dök möjligheten upp – gården utanför Gävle där hon är kvar i dag. Renoveringar och ombyggnationer har avlöst varandra; inte minst semindelen och ett extra bostadshus. Semindelen ansluter till stallet där både inackorderingar och seminston får plats. Jamilas egna tävlingshästar står i en mindre, egen del.

– Ironiskt nog är jag den enda på gården som inte har en egen sadelkammare. Inackorderingarna har det. Inte jag, säger hon med ett leende.

I vanliga perioder står 40–45 hästar på gården. När avel och semin toppar kan det bli över 60. Marken sätter ramarna.

– Vi arrenderar åtta–tio hektar men äger bara två till gården. Vi har mycket lera. På sommaren funkar det fint, men vår och höst är det tufft.

Islandshästarna här i Sverige är inte flockdjur på samma sätt längre. 

Jamila märker att synen på att ha hästar i flock har förändrats. Allt fler vill ha egen hage till hästar som kommer på träning, och hon upplever mer konflikt i grupperna än tidigare.

– Islandshästarna här i Sverige är inte flockdjur på samma sätt som förr. Jag har aldrig sett travhästarna slåss rumpa mot rumpa som jag sett islandshästar göra, säger Jamila som parallellt i perioder också haft, tränat och fött upp travhästar – både kall- och varmblod.

Kräver planering

Från reflektionerna om hästhållning rör samtalet sig tillbaka till vardagen på gården. Sommardagarna är minutiöst planerade.

– I morse var vi uppe från kvart i sju för att hinna med allt. Det var en ”snabb dag”. Klart 11.15. Vi hade inseminerat, gjort skick, tömt två hingstar, haft ultraljud och kollat hingsten – allt på en gång. Sedan snabb lunch.

Regelverket är ett stöd, betonar hon.

– Vi får inte inseminera ett sto om inte veterinären har kollat och sagt ”den här ska insemineras den här dagen”. Jordbruksverket har mycket regler: säkerhet, hygien, smittskydd. Det är bra. Det ska vara noggrant.

När stallet tystnar börjar nästa pass: administrationen.

– Jag har kontrollbehov. Jag måste bli bättre på att delegera, men då tycker jag ofta inte att det blir lika noggrant. Och så gör jag det själv i alla fall.

Comeback och VM-biljett

Mästerskapsmedaljerna som hängts runt Jamilas hals under åren är otaliga – dessutom med en hel rad hästar. Som kronan på verket fick Jamila sin efterlängtade VM-biljett med Toppur 2023. En framgångssaga som fick ett lika abrupt slut när hingsten skadades i A-finalen, där de sannerligen hade medaljvittring.

Vägen tillbaka tog tid, men blev också ett kvitto när de i år tog ledningen i T1 på SM och blev uttagna till VM i Birmenstorf. Finalpoängen räckte till en fjärde plats i T1, som under hösten i stället blev en bronsmedalj efter att den tidigare silvermedaljören blivit diskvalificerad för doping. Jamila sätter ord på betydelsen av comebacken.

– Att komma tillbaka efter skadan och ändå vara på den nivån – det betyder mycket.

Egen drivkraft

Efter ett liv som präglats av hårt arbete tvekar Jamila inte när samtalet glider in på branschen.

– Jag blir orolig för framtiden för dagens ungdomar. Jag upplever dem nästan arbetsskygga. Enligt mig vet de inte vad jobb är, säger hon och menar att ansvar och förståelse för vardagsarbetet är avgörande om man vill bli hållbar i längden.

Jag älskar att ta in träningstips från andra sporter. Man blir aldrig fullärd. 

Samtidigt återkommer hon till sin egen drivkraft.

– Jag försöker utbilda mig själv jättemycket, gå så mycket kurser jag kan och vara med på så mycket som möjligt. Jag älskar att ta in träningstips från andra sporter. Man blir aldrig fullärd. Jag vill rida på mitt sätt, men jag är alltid öppen för att lära.

Som hon vill ha det

Rundturen på gården visar det som byggts, lagats och filats på under åren. På frågan om Jamila någonsin ångrar allt slit som verksamheten innebär blir svaret att visst funderar hon ibland, men landar ändå alltid i att hon hamnat rätt. Och framtidsvisionerna är klara.

– Jag vill fortsätta tävla på hög nivå. Jag vill bygga upp något som håller över tid. Vi tar ett steg i taget – men framåt, säger Jamila.

Klockan har blivit eftermiddag och solen gassar över ridbanan. Träningshästarna väntar fortfarande på dagens pass. Arbetsdagen är långt ifrån över och det är just så Jamila vill ha det. 

Den här artikeln publicerades först i tidningen Ridsport Island 2025.