Debatt: Vem ska säga stopp – om inte ryttaren?

Jag kan knappast ha varit ensam om att se blå tungor, öppna munnar och rullande ögon när jag scrollade genom sociala medier under Nordiska Mästerskapen.

Mitt flöde fylldes av fantastiska prestationer, medaljer, jubel och stående ovationer. Men mitt bland allt det såg jag också något annat.

Hästar som försökte berätta något.

Under och efter NM har diskussionerna gått varma. Hur kan domarna missa det? Varför stoppas inte ett ekipage när bilder och filmer efteråt väcker frågor om hästarnas signaler? Hur kan en prestation samtidigt belönas?

Jag förstår frågorna. Jag har ställt dem själv.

Men ju mer jag funderar, desto mer känner jag att vi börjar i fel ände.

Hästvälfärd på tävling – vem har det yttersta ansvaret?

När blev det domarens yttersta ansvar att tala om för en ryttare att hästen fått nog?

Självklart har domarna ett ansvar. De ska reagera på det de ser och vi måste ha ett regelverk som skyddar hästen. Men deras uppgift är inte enkel. På några få sekunder ska de bedöma en prestation och samtidigt hinna uppfatta hästens signaler, från sin position och i realtid.

Vi andra kan pausa. Zooma. Spola tillbaka. Titta igen.

Ryttaren däremot har varit där hela vägen.

Tränat hästen. Ridit fram den. Känt vad som händer under sadeln och i handen. Känt förändringarna i hästens kropp och reaktioner.

Och sedan fattat beslutet att rida in på banan.

För mig är det där det yttersta ansvaret måste ligga.

Domaren ska vara hästens skyddsnät – inte ryttarens samvete.

Och ju högre upp i sporten vi kommer, desto mer tycker jag att vi ska kunna kräva.

Gula kort, hästvälfärd och landslagsplatser

Det är därför jag också fastnar vid gula kort och landslagsplatser.

Vi har ett system för varningar och disciplinära åtgärder, och internationellt finns registrerade varningar där bland annat ”rough riding” anges som orsak. I Svenska Islandshästförbundets uttagningskriterier finns också respekt för hästvälfärd och förebildsrollen med, liksom att varningar och disciplinära åtgärder ska beaktas.

Det är bra.

Men då måste det också få betyda något.

Jag tycker inte att ett misstag ska döma en människa för resten av livet. Vi måste få göra fel, lära oss och förändras. Ett enskilt gult kort kan inte heller ensamt berätta hela historien om en ryttare.

Men när välfärdsrelaterade ingripanden återkommer måste vi våga lyfta blicken från den enskilda händelsen och fråga om vi ser ett mönster.

Särskilt när vi pratar om människor som representerar sitt land.

För en landslagsplats är mer än en belöning för höga poäng. Du representerar ditt förbund, ditt land och den hästsyn sporten vill stå för.

En landslagsryttare ska vara skicklig nog att vinna.

Men också skicklig nog att veta när det är dags att sluta försöka vinna.

Hästens signaler kommer långt före gränsen

Det här är knappast första gången hästvälfärden hamnar i centrum för diskussionen inom vår sport. Ändå tycks samtalet gång på gång börja först när någonting redan har gått för långt.

Det är kanske just det jag har svårast att släppa.

I mitt arbete möter jag ofta hästar när någonting inte längre fungerar. Och då är det nästan aldrig den sista, stora signalen som är mest intressant.

Det är allt som hände innan.

Den lilla förändringen. Motståndet. Kompensationen. Beteendet som var lätt att förklara bort.

Hästen börjar sällan med att skrika. Den viskar först.

Frågan är hur länge vi väljer att inte lyssna.

Vi behöver regler, domare, veterinärer och kontroller. Men inget regelverk i världen kan skapa horsemanship.

Reglerna sätter den yttersta gränsen för vad vi accepterar.

Den gränsen får aldrig bli målet för vår ridning.

Våra val av tränare formar islandshästsporten

Men ansvaret stannar inte heller hos dem som befinner sig på tävlingsbanan.

Det är enkelt att peka på elitryttarna, domarna och förbunden och tänka att ansvaret ligger där.

Men vi andra är också med och formar sporten.

Vi som väljer tränare. Vi som lämnar våra hästar på utbildning. Vi som betalar för lektioner och clinics. Vi som väljer vilka människor våra barn ska lära sig av. Vi som applåderar.

När vi väljer tränare är vi också med och väljer sportens framtid.

För varje gång vi betalar någon för deras kunskap säger vi samtidigt att det de gör har ett värde. Det vi efterfrågar kommer det att finnas en marknad för, och de människor vi gör till förebilder kommer nästa generation att lära sig av.

Så kanske behöver vi fråga lite mindre om hur många medaljer någon har och lite mer om hur de kom dit.

Hur ser hästarna ut över tid?

Vad händer när träningen inte fungerar?

Hur hanteras motstånd?

Vilka signaler från hästen lär sig eleverna att lyssna på – och vilka lär de sig att rida igenom?

En medalj berättar att någon lyckades den dagen.

Den berättar inte hur vägen dit såg ut.

Hästvälfärd måste vara mer än regler

Jag vill ha en sport där en landslagsplats betyder mer än poäng. Där en varning är information vi faktiskt använder. Där hästvälfärd inte bara handlar om vad som händer när någon annan upptäcker att en gräns har passerats.

Och där vi inte behöver vänta på nästa blå tunga, nästa öppna mun eller nästa film på sociala medier innan vi börjar prata om det här igen.

För hästen känner inte till regelboken.

Den vet inte att det står en medalj på spel. Den vet inte vem som sitter på läktaren. Den vet inte vad prestationen är värd i poäng.

Den känner bara vad som händer i dess kropp.

Så när vi nu frågar hur domarna kunde missa det vi ser från NM ska vi fortsätta ställa den frågan.

Men kanske måste vi också våga ställa den som skaver betydligt mer:

Varför behövde någon annan säga stopp?