Hästägarna söker sig till Alfons efter framgångarna: ”En väldigt stor komplimang”

När Alfons Bergqvist lämnade GDYA-finalen på Margaretehof som nordisk mästare var det på en häst som från början inte ens var tänkt som någon långsiktig satsning.

Bjartur frá Strandarhjáleigu (f -14, e Skýr frá Skálakoti, u Bylgja från Strandarhjáleigu) är ännu en i raden av hästar som Alfons fått förtroendet att låna och tävla på hög nivå.

För två år sedan gjorde han sin första NM-start med lånade Karmen från Gunvarbyn (f -13, e Grímur fra Gavnholt, u Nös frá Vestra-Geldingaholti). Den resan slutade med en femteplats. Den här gången gick det hela vägen.

– Det är kul när man får låna hästar. Det betyder ändå att hästägarna tror på en som ryttare och vill ge sina guldklimpar till en, lita på en. Det är ett ärofyllt uppdrag.

Fler förfrågningar om lånehästar

Hemma finns redan passhästen Hekla frá Vogum (f -16, e Hagur frá Hofi á Höfðaströnd, u Hrund frá Teigi), som Alfons tog SM-silver med tidigare i sommar, och dessutom några yngre hästar som börjar närma sig tävlingsålder.

Samtidigt har framgångarna öppnat fler dörrar.

– Jag har Hekla som jag satsar med och så har jag lite unga hästar hemma som blir sex och sju nu. De ska försöka komma ut lite mer på tävling. Sedan har det kommit några frågor om lånehästar också, så vi får se lite vad som händer.

Att andra hästägare själva hör av sig med erbjudanden om att låna ut sina hästar är något Alfons fortfarande har svårt att riktigt ta in.

– Det är en väldigt stor komplimang. Jag tycker att det är svårt att tänka på det så, men det är klart att det är speciellt när folk kommer och frågar om man vill låna deras häst.

Förtroendet måste fungera åt båda håll

För att ett sådant samarbete ska fungera räcker det däremot inte med en bra häst och en ambitiös ryttare. Alfons återkommer till vikten av relationen med hästägaren.

– Det krävs bra kommunikation och en bra hästägare, någon som är förstående om någonting händer. Man får välja sina hästägare försiktigt och fundera över vilka man vill jobba med. Annars kan man hamna i knipa.

Med Bjarturs ägare, Hans Axbäck, har Alfons inte känt någon yttre resultatpress.

– Han har inte satt någon press alls på mig. Han tycker bara att det är kul att hästen syns och tävlas. Jag tror egentligen att det är jag själv som sätter mest press på mig.

Samarbetet skulle egentligen ha varit över

När Alfons började rida Bjartur var upplägget inte tänkt att sträcka sig särskilt långt framåt.

Förra året var planen att hästen skulle säljas under hösten. Så blev det inte. Alfons fick behålla honom ytterligare en säsong – och några månader senare stod de som nordiska mästare.

Vad som händer efter NM är fortfarande oklart.

– Vi har inte sagt så mycket om framtiden. Antingen blir han kvar eller så säljs han. Framtiden är lite oklar just nu, vi vet inte riktigt vad som händer härnäst.

Men den extra säsongen räckte åtminstone till att skriva in ekipaget i resultatlistan på allvar.

”Jag försökte äga banan”

I uttagningen var Alfons nöjd med galoppen och passen, medan skritten – som varit en svagare del under säsongen – kostade poäng.

Ekipaget gick in i finalen från sjätte plats. Något Alfons i efterhand inte bara ser som en nackdel.

– Det är klart att man alltid vill ha bättre poäng i uttagningen, men jag var ändå ganska nöjd med placeringen. I passen kan man få vänta länge om man leder och då kan hästarna bli ganska taggade. Nu behövde vi inte vänta lika länge.

Och finalformatet passade Bjartur.

– Han är verkligen en finalhäst. Fritt tempo tölt, trav och pass är hans bästa moment. När vi gick in försökte jag bara äga banan, fokusera på mig själv och vara stolt över hästen. Hålla rätt tempon som vi tränat på och vet att han går bäst i – och sedan bara köra och ha kul.

Det gjorde de.

Drömde om guldet

Inför finalen visste Alfons att medalj var möjligt. Guld fanns också med i målsättningen, även om han inte riktigt vågade tro på att det faktiskt skulle räcka hela vägen.

– Målet var medalj och målet var guld. Jag visste att jag hade chans på medalj och satsade mot det. Men jag trodde att det skulle bli väldigt jämnt, och i femgång kan allt hända. Jag drömde om ett guld, men jag hade kanske inte kunnat tro på det.

När allt var avgjort stod han där med 8,45 och karriärens största framgång hittills.

– Det känns väldigt bra, men fortfarande lite overkligt. Jag är nästan fortfarande i chock över att det har hänt. Det är otroligt roligt och jag är väldigt tacksam.

Bakom Alfons fylldes dessutom resten av pallen av blågult. Alice Ekman och Karri frá Gauksmýri (f-09, e Álfur frá Selfossi, u Svikamylla frá Gauksmýri) tog silver på 8,41 och Ester Östberg med Hátindur frá Álfhólum  (f -17, e Skýr frá Skálakoti, u Kolka frá Hákoti) brons på 8,37.

– Vi sa innan vi gick upp att nu tar vi medaljerna. Tre medaljer var ju det bästa vi kunde göra och det var också målet för Sverige. Sedan blev det så otroligt jämnt mellan mig och Alice att vi stod där och inte hade en aning om vem som faktiskt hade vunnit.

VM-planen är redan igång

När Ridsport pratade med Alfons förra året var landslaget redan ett uttalat mål. NM-guldet har snarare förstärkt den ambitionen.

Med Bjartur har satsningen varit mer kortsiktig och riktad mot att ta sig in i landslaget i år. Med Hekla ser planen längre ut.

– Det är klart att vi siktar mot VM nästa år. Den planen har redan börjat. Man kan inte bara komma och tro att det ska hända på en gång. Man måste bygga upp och förebygga, planera träningen och tävlingarna, när man ska tävla och hur man ska göra, säger Alfons som inte hymlar om målet.
– Det är landslaget jag vill vara i. Jag vill vara bland de bästa i Sverige och i hästvärlden. Då krävs det mycket tid.

Elektrikercertifikatet först – sedan hästarna?

Samtidigt håller Alfons på att bygga en framtid även utanför tävlingsbanan.

Han tog studenten i somras och arbetar nu som lärling inom elektrikeryrket. Planen är att göra klart lärlingstiden och få yrkescertifikatet innan nästa stora beslut tas.

– Det känns skönt att göra klart så att jag får certifikatet. Sedan får vi se om jag fortsätter jobba som elektriker ett tag eller om jag börjar jobba fullt med hästar direkt.

Om han själv får välja är riktningen ändå ganska klar.

– Jag vill jobba med hästar på heltid. Men man måste få det att fungera ekonomiskt också.

”Leendet försvann aldrig”

Något stort guldfirande blev det inte efter NM-finalen. Alfons konstaterar att det också följer ett ansvar med att bära landslagskläder.

– Vi åt god mat, men det blir inte så mycket festande när man är i landslaget. Man ska uppföra sig ordentligt, vara stolt över sitt land och visa sportslighet. Så vi var mest väldigt glada.

Och den känslan höll i sig länge.

– Jag tror nästan att jag skrattade mig till sömns. Leendet försvann aldrig.

När den egna uppgiften var avklarad återstod dessutom en annan del av landslagsrollen – att stå vid banan och göra samma sak för lagkamraterna som de gjort för honom.

– Det är helt sjukt när alla kommer och skriker och hejar. Man sträcker lite extra på sig och blir extra stolt när man får så mycket stöd. Vi har väldigt bra sammanhållning i laget. Alla håller ihop och hejar på varandra.

Ridsports samlade rapportering från NM