Theicelandics: Nu är plåstret draget

Nu är plåstret draget, och det med råge skulle jag vilja säga! Åtta starter gjorda inom loppet av 1,5 månad, och det sjukaste av allt, jag har överlevt.

Och jag känner mig otroligt nöjd med vad vi åstadkommit. Min prinsessa Þokkadís har gett mig en fantastiskt god känsla och det har varit så roligt att åka iväg med henne, min stolthet. Det känns som att genom resor iväg på träningar och tävlingar så kommer man närmare varandra och stärker de band man så smått byggt upp. Man umgås mer intensivt med sin häst och med iallafall Þokkadís som är introvert visar mer uppskattning över min närhet på bortaplan vilket värmer mitt lilla hjärta. Ser alltid framemot att åka iväg med henne då hon är så enkel och lättsam i det mesta, min fina lilla tjej.

Jag är faktiskt otroligt stolt över mig själv, klart jag varit nervös, MEN jag har kunnat hantera det utan en känsla av sammanbrott. Jag tror att det som hjälpt mig mycket är som jag skrivit tidigare – anledningen till att jag tävlar är ju för att jag tycker det är kul, och att upprepa det för mig själv har verkligen hjälpt.

En stor del av iallafall min nervositet sitter i min rädsla för vad folk tycker och tänker, såklart sitter det kvar i mig men de tar inte över. Jag tror fortfarande att vid fina poäng så tänker folk ”hon har ju köpt en fin häst så klart de kan få fina poäng”, och går det dåligt så är det något i stil med ”men vad har hon gjort med hästen”. Men när dessa negativa tankar tar över så försöker jag intala mig att det är så typiskt okunnighet, osäkerhet och missunnsamhet som gör att folk tänker så och då är de mer synd om dem. Lätt att skriva, svårare att genomföra, men jag tror att ni kanske förstår.

Jag gick en kurs för fantastiska Haffi Gislason för ungefär ett år sedan, han talade om osäkerhet och avund vilket jag fann väldigt intressant. Om du någon gång känner bitterhet av någon anledning mot någon så beröm den människan istället, för att vi alla gör förhoppningsvis så gott vi kan hela tiden, och att berömma gör ofta att den bittra känslan försvinner. Och helt seriöst, det fungerar fantastiskt bra!

Missunnsamhet och avund inte är något jag särskilt ofta känner vilket jag är väldigt tacksam för, jag gläds åt folk som har möjlighet att köpa fina hästar, får fina poäng på tävling eller bara är helt fantastiskt nöjd med sin häst oavsett nivå.
Trots detta så har det dykt upp några tillfällen då känslan har dykt upp från ingenstans och då har jag bemött den med att berömma.
Så dagens tips till er mina vänner. Till exempel, dyker det upp något på instagram som ni känner någon slags negativitet om, skriv en positiv kommentar. Jag lovar att det kommer kännas betydligt mycket bättre. Vi måste höja varandra och skapa ett fint klimat mellan oss. Hoppas att ni håller med. Nog om det.

Den senaste månaden swishade verkligen förbi, känns som att det alltid är så mycket att göra i maj. Sommarhagar ska fixas, vinterhagarna ska mockas ur, däcken ska bytas, man ska kolla masken och hästarna fäller, den sammanlagda tiden jag lägger på bara borstning under fällning är absolut mycket mer än tiden jag lägger på att spendera tid med min sambo.
Jag ska inte klaga men har känt mig väldigt urlakad den senaste tiden, tror att min energi är påväg tillbaka nu iallafall. Vill minnas att denna oändliga trötthet alltid dyker upp denna tid på året. Kan också ha att göra med att det är svårare att gå och lägga sig i tid då det är ljust dygnet runt, och för mig så ringer väckarklockan 04:15 vilket gör det rätt viktigt att somna i tid för att fungera. Mitt alldeles egna världsproblem.. 😉

Det var allt för mig denna ljuva dag!

Hej!

Vintern lider äntligen mot sitt slut, även om vi säkert har minst en månad till med snö så känns det äntligen som att det är dags för en ny årstid. 
Vi har i år haft den längsta vintern som jag åtminstone har varit med om, tror jag. Första november kom snön och det med besked. 
Kylan har även den haft ett stadigt grepp om oss, och jag är galet tacksam för bra vinterridkläder och skor som har hållit mig hyfsat varm även de kallaste dagarna.

Tacksam är jag även för våra fantastiska hö- och fodergrindar som gör att våra hästar får mat utspridd på dygnets alla timmar. Det känns extra viktigt när det är så pass kallt som det har varit. Det är skönt att veta att hästarna blir fodrade även om man spenderar dagen på jobbet och sover om nätterna.

Vi använder oss av timers från både Buffé och Feed-x, och jag har bara gott att säga om dessa två modeller. Jag är väldigt imponerad över att de fungerar även i det ändå tuffa klimatet där jag bor, så dessa kan jag verkligen rekommendera. 
Vi använder oss av flexigates till våra timers, vilket jag tycker är smidigt och enkelt. Timers och grindarna använder vi även på sommaren för att begränsa betet till våra hästar, vilket fungerar toppenbra.

Vi har testat oss fram vad gäller fodring i många år, och det är så roligt att man fortfarande lär sig något nytt för varje år som förenklar vardagen och känns säkert för hästarna. Både vad gäller olika sorters fodergrindar och olika sorters ”behållare” för hö i hagen för att minska svinnet, etc.
Marknaden är ju enorm, och det gäller att hitta det som passar ens behov. 
Vi använder oss av slowfeedingnät, hägraboxar och helt vanliga lite större kasserade lastbilsdäck att lägga hö i, och jag tycker att alla tre alternativ funkar bra. 

Vi har aldrig haft en skada på grund av slowfeedingnät, och tänderna på våra hästar kollas varje år, liksom nacken och kroppen. Jag tycker att det känns bra att utfodra hästarna på detta vis och veta att deras tuggbehov är tillfredsställt samt att de håller sig sysselsatta under en längre tid.
Vi har tidigare även använt oss av pallar och pallkragar, men där känns skaderisken så stor så vi har gått ifrån det. Åtminstone våra hästar gillar att sparka efter de sista höresterna, och det finns så mycket metall på pallkragar som de kan skada sig på, tänker jag.

Nog skrivet om hur jag tänker om hö och högivor. Jag tycker att det är intressant att både se och läsa hur andra gör, och tänkte att det kanske finns fler som känner likadant, så därför delar jag med mig. 🙂

Jag hade tidigare i år en veterinär hos mig för en liten genomgång av hästarnas munnar. Jag valde en veterinär som jag hade hört mycket gott om och som också fokuserar på utrustningen som används till hästarna. Hon kände och klämde i munnarna för att testa olika reflexer och känsligheter. Det var supertydligt vilken skillnad det är från häst till häst var den största känsligheten finns. Summan av kardemumman blev att munnarna var fina, men att jag kunde gå ner 0,5 cm i storlek på betten. Ett otroligt lärorikt och intressant besök, och jag kommer definitivt använda mig av den veterinären igen.

Det var lite kort och gott om den senaste tidens tankar, funderingar och händelser.

Hoppas ni har haft en fin och frisk vinter! 🙂

Elin

Att ta sig tiden att sätta sig och skriva ett blogginlägg är inte det enklaste har det visat sig men ibland så får jag till det. Att skriva ner och sätta ord på sina reflektioner är klurigt men också väldigt bra träning! 

Året 2024 är här, och det känns skönt att det är äntligen är januari, här i Jämtland så har det varit full vinter sedan i början av november.
Vilket på ett sätt är fantastiskt då vi varken haft någon speciellt isig period. Leriga hagar behövde vi inte stå ut med särskilt länge och november och decembers djupa mörker slapp vi, då snön verkligen lyser upp världen. 🙂
Men en sak som är typ säker, denna vinter kommer att bli väldigt lång. 

Hästarna känns pigga och glada i det friska vädret. För några veckor sedan hade jag tio dagars semester i Miami och fick i mig lite D-vitamin så att även jag ska kunna hålla mig pigg och glad. 
När vi kom hem från semestern så var det full fart rätt in i julhandeln och jag som jobbar i julhandelns hjärta Ica maxi har haft några intensiva veckor på jobbet med rätt obekväma arbetstider. Uppepå det så ska man hinna träffa släkt och vänner.

Dessa dagar tycker jag det är svårt att hinna med hästarna på det sätt jag vill. Egentligen så bör jag ha lärt mig vid det här laget att det är rätt bra att låta dem ha en liten viloperiod över jul och nyår men eftersom att vi var bortresta innan så hade det blivit en rätt lång vila för dem vilket inte var enligt min plan 🙂

Är det fler än jag som delar denna erfarenhet av att det är svårt att hinna med träningen över högtiderna? 

Med det sagt så är det skönt att det är över och att återgå till vanliga rutiner känns väldigt skönt. 

Min röda fara Kappi tycker jag har utvecklats en del under hösten och jag ser fram emot varje ridpass tillsammans med honom. Han är fantastiskt rolig att rida just nu, och jag tänker mycket på vad som kommer att bli hans grej när vi kommer ut och tävlar. Han har fyra fina gångarter men inte så mycket rörelser, ännu!

Jag har hoppet uppe och tror att rörelserna kommer att komma med styrka och balans. Han är en stor häst med en lång kropp som behöver mycket av allt för att bära sig korrekt. Oavsett så är han en fantastisk kille som jag verkligen håller varmt om hjärtat, så otroligt mycket personlighet och ett face så gulligt att jag smäller av varje gång jag ser honom.

Min vackra fina Þokkadís har jag haft några bra ridpass tillsammans med nu vilket är roligt, när jag rider henne så får jag kämpa mycket med att släppa att det ska vara perfekt. Det är ju något vi strävar efter på tävlingsbanan och inte hemma, speciellt inte mitt i vinterträningen. Med henne har jag under hösten ridit ut och fram mycket. Detta har lett till mer vilja och positivitet vilket är de jag sökt men också en viss distraktion och mindre uppmärksamhet på mig och mina hjälper, så nu backar vi bandet lite och försöker hitta rätt på kontakten oss emellan 🙂 

Jag ser framemot kommande år med dem båda och jag håller tummarna hårt för att vi får ett år utan skador och sjukdomar. 

Hoppas att även ni haft en fin och inte allt för stressig jul och nyår! 
Nu ska jag ut och njuta av dagsljuset tillsammans med mina fina fyrbenta vänner, men först ska jag klä på mig lager på lager av varma kläder, det är -15 ute men väderappen säger att det ”känns som -22”. 

Njut av den fantastiskt snörika och riktiga vinter vi fått! Och det ska inte dröja allt för länge innan vi hörs igen. 🙂 

/Elin

Hejsan!

Alldeles för länge sedan jag skrev här. Men det känns som att livet går i 170 km/h och det är bara att hålla i sig. Jag sover-jobbar-stallar-äter-sover, det så kallade ekorrhjulet man så lätt fastnar i. Inte för att jag klagar men har tänkt så länge att jag ska skriva ett inlägg men inte tagit mig tiden, men nu äntligen 🙂 
Vintern är snart avklarad och snart kommer en av mina favoritårstider, nämligen den femte årstiden, vårvintern!

När solen värmer men snön fortfarande ligger kvar, minusgraderna håller i sig nattetid men det är några plus under dagarna, det är kort sagt en magisk årstid. 

Jag tänkte i detta inlägg berätta om den hemska vecka vi precis har lagt bakom oss. Jag har fått så många frågor på Instagram hur allt går etc så jag tänkte skriva vad som hände här. 
Det känns också rätt att dela med sig av detta då jag upplever att det är lite ”hysch-hysch” kring sjukdomar och smittor, vilket känns fel.. Är det inte bättre att upplysa än undanhålla?..

Nu ska ni iallafall få höra om veckan vi precis lagt bakom oss..
När jag kom till stallet på måndagen förra veckan så hittade jag en väldigt låg Disa i hagen, tog in och tempade henne och det visade sig att hon hade över 40 graders feber. 
Hon visade att hon hade ont i magen genom att titta sig mycket bak mot magen, stampa med bakbenen och inte vilja äta, men hon bajsade. 
Veterinären kom ut och behandlade henne för kolik men hittade ingen förstoppning men magen var relativt tyst. Febern gick under kvällen ner och dagen efter var hon feberfri men att få i sig mat eller vatten var inte att tänka på, Disa ville helst ligga ner och vila hela dagen. 
Under tisdagseftermiddagen fick veterinären återigen komma ut, samma hantering igen, kramplösande medicin, slanga i henne vätska och göra det som går att göra på plats. 
Sedan skulle vi avvakta. 

Disa började pilla i sig hö under väldigt korta stunder, men fick inte i sig mer än någon mun innan hon tappade lusten och lämnade höt. 
Jag erbjöd henne all sorts mat, vatten och godis men hon ville inte ha någonting. 
Under onsdagen så var hon liiite piggare men jag kunde inte se jättestor skillnad på henne och hennes intresse för mat.
Under torsdagen åkte jag in med henne till veterinären för en större koll. Där började de med att ta några prover, Disa var relativt pigg och vaken men när veterinären kom tillbaka efter att ha sett provsvaren så var hon rätt chockad. Hon sa att när man ser henne så kan man inte tro att hennes sänka är så pass hög som den faktiskt är (det innebär att hon hade höga infektionsvärden = någon infektion i kroppen). Dessa islandshästar som alltid ska vara så tåliga och inte visa något.

De gjorde ett försök att få ut bukvätska för att ta prov på, jag har aldrig varit med när de tar ett sånt prov. De lägger ett pyttelitet snitt under magen, sticker in ett trubbig kanyl (trubbigt för att de inte ska skada tarmarna) och försöker suga ut lite bukvätska. 
Tyvärr fick de inte ut någon vätska så bukhinneinflammation kunde inte uteslutas.
De tog också ett bajsprov som skickades iväg för att se om hon hade coronavirus. 

Av vad veterinären kunde se så anade de tre olika alternativ, antingen bukhinneinflammation, grovtarmsinflammation eller coronavirus. 
De ville då att jag skulle avsluta metacambehandlingen som jag började med på måndagen för att få en bättre överblick över hela sjukdomsbilden, och jag tyckte inte att metacamen hade gjort varken eller för henne så det var skönt att sluta med den. Istället så skulle jag börja spruta i henne helt vanlig glukossirap som man köper på typ Ica var 4-6 timme. Detta för att förebygga negativ energibalans och blodförfettning. 
Vi åkte hem från veterinären med vetskapen att nu kunde de inte göra mer för henne här uppe, kommer inte hennes ätande och drickande igång så måste vi åka till Ultuna.

Söderut så finns ju inte detta problem men bor man som jag norröver så är Ultuna det närmsta djursjukhus för större djur där djuret faktiskt kan läggas in. Och dit är det drygt 50 mil, inget jag skulle ha tvekat på att åka till men att stoppa in en sjuk häst i en transport och köra 50 mil är inte en rolig tanke.

Jag höll tummarna för att det var corona som min lilla tjej hade fått och på fredagen kom svaren, och tack och lov så var det coronavirus. Jag hoppades på corona för att av tre alternativ så var det antagligen det mildaste för Disa att ha.
Disa började även att äta med, vad jag tror, hjälp av glukossirapen under lördagen, inte full matdos men intresset var högre. Under helgen så fortsatte aptiten att stiga och i och med det så blev resan till Ultuna mindre och mindre aktuell. 

Idag över en veckan senare skulle jag säga att hon känns återställd, sådan enorm lättnad. Viruset tog hårt på henne men jag är så oändligt tacksam för att hon nu repat sig. 

Det var en hemsk vecka för henne, och så även för mig. Så otroligt hjälplös jag känt mig, jag har vakat och vakat över henne utan att kunna göra något, och att inte veta vad det är som är på tok var så knäckande. När veterinären ringde och berättade att de fått provsvaren så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Efter fem dagars enorm oro, så kom till slut ett svar. 
Och om ni undrar så var coronavirus på tal redan på måndagen men då ansåg veterinären att vi skulle avvakta med test då det oftast inte visar sig på prover de första dagarna. 

Vi har tidigare varit skonad från smittsamma sjukdomar i mitt stall, de byggdes för över 20 år sedan men vi har aldrig haft en smitta. Så någon gång skulle det väl bli vår tur.

Nu väntar fyra veckors karantän och sedan sanering. Men det känns så värdsligt i det stora hela. Och tack och lov så har ingen annan häst i stallet insjuknat, vi tempar alla varje dag och håller koll på dem. Enligt forskning så är det 10-83% chans att smittan går vidare till någon av de andra, så vi får hålla tummarna att de håller sig friska och opåverkade. 

Såå det var den veckan de! Ett lite enformigt inlägg kan tänkas men samtidigt så hade jag fått läsa om någon annans häst som insjuknat i detta så hade det känts skönt under tiden som Disa var sjuk. Så kanske detta kan vara till hjälp för någon annan vars häst drabbas 🙂 


Until next time 🙂 
Ha det fint och ta hand om er! 

Hösten är här, vilket känns helt galet. Vad hände med sommaren?

Den swishade verkligen förbi i en blinkning. Hästarna sätter päls som aldrig förr känns det som, jag njuter verkligen av de få veckor per år som våra islandshästar har sommarpäls, och tycker att det har den vackra blanka pälsen på tok för kort tid per år.

Jag önskar att jag kunde motivera att helklippa dem under vintern men det kan jag inte, det skulle bara kännas egoistiskt. Vi har ett kallstall, och hästarna står ute större delen av dygnet. Visst de svettas med all päls, men att klippa lite fram räcker gott och väl rent funktionsmässigt. Vi har våra mestadels ute även om nätterna, men även om de skulle sova inne så skulle det inte kännas schysst att helklippa. Här i Jämtland så hör det inte till ovanligheten att graderna når under minus 20 vintertid. Minus 10 känns mer som en regel än ett undantag under januari och februari.. Så nej, någon helklippning blir det inte här.

Förra året så klippte jag Disa fram samt under magen, bara för att jag tycker de blir finare när buken inte ser så stor ut på grund av all päls… Meeen det blev för mycket, jag upplevde att hon inte låg ner i hagen lika mycket som hon gjorde föregående vinter. Antagligen för att det blev för kallt om magen 🙁 Kan lova att jag inte hade särskilt gott samvete.. Stackars gumman.

Man kan verkligen läsa ris och ros angående klippning, och hästar är ju verkligen olika på hur de hanterar kyla och snö. När det till exempel snöat mycket så blir det så tydligt, att vissa hästar har ett snötäcke på sig av helt osmält snö, medans en annan häst ser ut som en isbit där snön smält över hela ryggen. Olika pälskvalité och isoleringsförmåga precis som alla andra djur – intressant tycker jag.
Nu blev jag kanske lite väl ”insnöad” på detta ämne haha..

Berätta gärna hur ni gör och tänker? Halv eller helklipper, eller inte alls? Hur motiverar ni de alternativ som ni väljer? 🙂 

Annars så ser jag fram emot hösten, dels för att Disa äntligen slipper ha eksemtäcke på sig och jag slipper stressen och rädslan över att hon ska utveckla eksem, som hon – peppar peppar – ännu hållit sig ifrån.

Men också för att hästarna ofta känns så positiva, luften blir klarare (inte för att vi upplevt särskilt många dagar av tryckande hetta denna sommar men) och det är ingen stress eller press för att vara redo att prestera på tävling eller liknande sammanhang. Alla perioder av ridningen/träningen har verkligen sin charm, men jag ser fram emot att komma igång med båda hästarna i höst.

Kappim som ännu bara är 5 år, lattjar jag mest på med, men jag tycker det är förvånansvärt vad mycket han lär sig trots att jag inte tycker jag ”lär” honom något, han har så lätt att förstå vad jag önskar samt ifrågasätter väldigt sällan, mitt lilla A-barn.

Nästa år blir han 6 år och då kanske det är dags för honom att följa med på lite kurser och bli prioriterad också. 🙂 Spännande med hästar i helt olika stadier!

Until next time!

/Elin

Dags för ett nytt inlägg tycker jag. Jag hoppas att alla har en fin och härlig sommar trots det icke särskilt somriga väder som hägrar. I skrivande stund så säger SMHI att det är 7 grader ute men att det ”känns som 3”. Vilken fantastisk sommardag i mitten av juli! Jag är dock väldigt tacksam att det är detta väder nu då jag inte befinner mig på hemmaplan och kan hålla koll så att mina hästar inte får någon reaktion av mygg och knott. Jag känner mig väldigt lugn på den fronten då vi har väldigt bra och ansvarsfulla människor som tar hand om allt där hemma.

Mina hästar har fått en liten sommarvila, lite skönt för både dem och mig. Jag har haft semester och laddat batterierna så att säga. Dock så har större delen av semestern spenderats i stallet ändå, det har städats, rensats, borstats, mysts, mockats etc etc. Väldigt skönt att hinna ifatt med allt annat och jag ser så otroligt mycket framemot att sätta igång dem igen.
I augusti så står jag som reserv på en ridkurs som jag hoppas såååå att jag får en plats på. Det är en tredagarskurs med instruktörerna Helene Blom, Erik Andersen och Gudmundur Einarsson. Har deltagit vid den två år i rad men i år så var tanken att jag skulle på konsert den helgen men konserten blev framflyttad..
Det är en fantastiskt rolig kurs, tre dagar av nördande på högsta nivå med ett gäng likasinnade. Man rider för en instruktör per dag och på kvällarna så är det teori och något glas bubbel. Blir glad av bara tanken, så håll tummarna för att jag får en plats ;).

Till något helt annat gällande hästar. Jag funderar mycket på hur höpriserna blir i år, det känns som att det blev en helt ok första skörd hö vilket jag är glad för (uppe i norr där jag bor så skördar man bara två gånger per år då sommar och växtlighet kommer lite senare till oss), men undra hur höpriserna kommer att se ut… Kommer dem att klå priserna 2018 när det var sådan otrolig torka tro..? Det var ingen rolig sommar, så många skogsbränder, inget bete, ingen växtlighet… Ja ni som hade häst då minns nog. Men ingen mening att oroa sig i ”förskott”, det visar sig helt enkelt. 🙂
Oavsett så tycker jag att höbönder är hjältar, vilket jättejobb de gör om somrarna! Och det känns inte som att de får nog tillbaka för allt slit.
Det känns på något vis så otacksamt att vara bonde, de måste ha en hel drös med maskiner för att kunna gödsla, slå och ta upp, dessa maskiner behöver säkerligen en hel del service och ibland reservdelar. Sedan behövs en massa gödning, en traktor, en hel massa diesel etc och utöver det en massa massa tid PLUS att det är så väderberoende… Hjältar är exakt vad höbönder är, tycker jag! 🙂

Vi köper hö av en bonde som är så lättsam och bra, och jag hatar när jag behöver höra av mig för att någon bal vi öppnar är dålig.. Men han vill sälja dåliga balar lika lite som jag vill köpa dem. Men när jag tänker på all tid han lagt på att få till hö och sedan kanske inte kan få betalt för alla.. Då lider jag med dem.

Nu är det dags för mig att sätta punkt. Sitter i skrivande stund på Köpenhamns flygplats och väntar på nästa flyg som ska ta oss till Genéve där jag ska spendera några dagar tillsammans med min sambo. Ser verkligen framemot det, naturen i Schweiz ser helt magisk ut på bild så ska bli kul att se med egna ögon. Vi ska hyra bil och bila runt lite i alpområdena.
Ha en fortsatt fin sommar fina Islandshästvänner!

Jag vill börja med att tacka det ödmjukaste för alla hejarop och alla som skrivit till mig angående detta bloggandet. Det värmer verkligen.
Jag anser kanske inte att jag har ”ordets gåva”, jag är inte särskilt duktig på att formulera mig eller sätta ord på mina tankar så detta är utmanande, men roligt!!

Snart är det tävlingsdags för mig och Dísa, första riktiga tävlingen för oss två. Detta är något som jag knappt klarar av att tänka på då jag blir galet nervös. Jag kan liksom få ökad puls av att kolla på filmer från när jag tävlade för tre år sedan…

Men så fort nervositeten tar över så försöker jag tänka att jag gör detta för att det är kul vilket är helt sant men lätt glöms bort i nervositeten. Att tävla är också något som gör att vi växer som par/ekipage och att tävla är något jag vill göra för jag ser det som utvecklande.

Jag är överlag väldigt rädd för att misslyckas med saker jag åtar mig. Men egentligen, var är ett misslyckande i ett tävlingssammanhang? Att man glömmer banan? Det är iallafall jag skiträdd för eftersom att jag inte kommer rida på speakerns kommando, haha. Men gör jag det så är det bara ett bevis på att jag inte förberett sig tillräckligt. Och faktiskt, Shit happens.

Känner man sig orolig för saker så anser jag att det är bra att utsätta sig för det som gör dig orolig, om och om igen. Då släpper ångesten och oron tids nog, och man får en liten självförtroendeboost vilket aldrig är fel.
Det är faktiskt något jag är relativt bra på. I alla fall när det gäller saker jag vill göra men nervositet och oro över att misslyckas stoppar mig. Jag kastar mig ut och ”får det gjort”, därefter följer ofta ett lite lätt chocktillstånd över att jag faktiskt överlevde.

Tidigare så har jag till exempel tyckt att det är lite läskigt att köra hästar med bil och släp, för tänk om något händer… Idag lastar/lastar jag ur och kör hästarna själv utan problem med den enkla tanken att händer något så löser jag det. Känslan av att inte veta hur vägen går och att jag kanske eventuellt måste vända med bil och släp har varit en stressfaktor, men efter mycket övande av att backa med släp så är det inget som skrämmer mig längre, det löser sig alltid.

Kanske många som känner igen sig i detta? Är ni bra på att utsätta er för saker som skrämmer er? 
Däremot så måste jag tillägga att jag aldrig i livet skulle utsätta mig för att hoppa fallskärm, där finns det absolut inget som lockar och därför väljer jag att inte utsätta mig för det, oavsett hur fantastiskt folk säger att det känns i efterhand.
Ett litet sidospår men! 😉

På tävlingen vi är anmälda till så ska vi delta i klasserna T1 och V1. Kanske inte klasserna som jag planerade att börja vår tävlingskarriär med, men T3 och V2 som de enklare klasserna i vår kategori fanns inte som alternativ.
Jag hoppas att jag lyckas hålla mig lugn och att Dísa hanterar min nervositet på ett positivt vis. Får faktiskt puls av att bara skriva detta. Så onödigt!

Vi ska ha kul, och att ha roligt är inget man behöver oroa sig över.

/Elin

Men hejsan! Och välkommen in till min nya fina blogg!
Detta känns enormt spännande och roligt men även lite nervöst, dock mest spännande!

Jag heter iallafall Elin, är 29 år och bor i Jämtland. Jag har två islandshästar, två hundar och en sambo.Hästar har alltid varit en stor del av mitt liv, började på ridskola vid fyra-fem årsåldern, fick min första ponny när jag var 6 år och min första islandshäst äntrade mitt liv när jag var nio år, och som de flesta vet när det kommer till islandshästar så stannar det oftast inte vid en. Som mest tror jag att vi ägde 8-9 hästar och avlade i liten skala, vi födde upp fem stycken.

Jag hade en paus under mitt andra och tredje år på gymnasiet då det var lite annat som lockade då.. Längtade dock fort tillbaka men var rädd att mitt intresse inte skulle räcka till. När min mamma gick bort 2013 så kände jag att jag kan inte vara feg längre och inte skaffa häst igen, endast pga att jag kanske inte tycker att det är värt tiden, isåfall är det inte värre än att jag får sälja hästen — så jag köpte häst.
Att jag vågade skaffa häst igen är nog det absolut bästa jag gjort för mig själv, speciellt då mitt liv var upp och ner. Och om mitt intresse någon gång känts svalt? Svar NEJ, jag finner glädje i allt som har med hästar att göra och det ger så otroligt mycket till livet.

Idag har jag ett sto som är 8 år och en valack på 5 år. Mitt sto Þokkadís frá Selfossi aka Dísa (e:Skýr frá Skálakoti u: Dropadís frá Miðey) är min stora stolthet, vacker som en dag enligt mitt tycke. Jag importerade henne från Island hösten 2020 efter att ha gjort något så våghalsigt som att köpa efter att endast sett henne på film samt fått goda vitsord. Det är dock inget jag ångrat en sekund. Hon är allt jag kunnat önska och lite till.

Att köpa en häst från Island efter att endast sett några filmklipp kan tänkas vara helt idiotiskt

Att köpa en häst från island efter att endast sett några filmklipp kan tänkas vara helt idiotiskt, speciellt i en högre prisklass, men mitt i ”corona-tider” så fanns det inte så mycket till val. Jag hittade ingen häst i Sverige som jag fastnade för så som jag gjorde för Dísa. Sedan resonerade jag som så, att även fast man provar en häst en gång innan man köper så säger det inte särskilt mycket. För hur många har inte provat en häst som de sedan köpt, men som de efter ett tag känt att det inte blev helt rätt? Såklart är det viktigt med kemi, men det är något som växer upplever jag. Dísa är en rätt introvert häst vilket jag tycker är lite jobbigt i vissa fall men i andra så är det uppskattat.

En annan sak som spelade in i köpet var att hon är visad med väldigt fina poäng (8,24 som fyrgångare) och har en hög blup (127), så även om det skulle bli tokigt så finns det ”papper” på att hon är en fin häst, och kanske därför också relativt enkel att sälja om det skulle kännas helt pannkaka mellan oss. Sååå summan av kardemumman, en stor del våghalsighet men också en stor del betänksamhet. 🙂

Min andra häst, min lilla älskade gulleplupp till valack heter Kappi från Fagerland (e: Kristall frá Auðholtshjáleigu u: Vidja från Fagerland), honom köpte jag lite spontant av hans fina uppfödare när han endast var tre månader gammal. Jag fick äran att lära känna hans mamma under några månader, och även hans moster under 1,5 år som jag båda tyckte otroligt mycket om. Han är för mig spännande kille som förhoppningsvis en dag kommer slå ut och bli en vacker ros 😉

Mitt mål med mitt lilla hästeri är främst att jag får göra det jag älskar och mår bra av. Jag har lite svårt att tro på mig själv och säga saker högt, men klart som tusan att en dröm vore att kvala till SM någon gång om några år, senast jag gjorde det var 2007, så kanske 2027 vore ett bra år för det? Med 20 års mellanrum…haha!
Men man måste börja någonstans, och det är att detta år komma ut på tävlingsbanan och få lite rutin med min Dísa. Med Kappi så är målet att hitta mer och mer ridbarhet, styrka och kondition. Men främst såklart vill jag ha pigga glada och fräscha hästar.

Det är så mycket man vill få sagt emellanåt

När jag fick frågan om jag skulle vilja blogga på Tidningen Ridsports portal i höstas så kände jag att denna möjlighet vill jag ta och testa på! Jag har sedan några år tillbaka ett instagramkonto som vuxit sig till att bli Sveriges största islandshästkonto (iallafall vad jag vet) vid namn ”Theicelandics”vilket är verkligen superkul! Men att få blogga på sidan om instagram är något jag ibland saknat då jag tycker det är svårt att hålla texterna korta på mina Instagraminlägg. Det är så mycket man vill få sagt emellanåt.

Det var lite om vem jag är. Jag hoppas att ni ska tycka det är roligt att följa mig här! Jag kommer dela med mig av mycket tankar men också träning, tävlingar och det vardagliga arbetet med och kring hästarna.
Har ni något ni önskar att se/höra mer av, tveka inte på att lämna en kommentar här men det går även bra på Instagram.

På återseende!