RidsportfamiljenPonnyn kallades Tuttan och var en oinriden shettis. Islandshästägaren Anna Olovsdotter Reenberg var liten, nybörjare och fick ingen sadel. Hur den kombinationen blev kan du läsa i detta läsarinlägg i Ridsports serie Min häst. Min historia.
Nyheter
15 februari 16:32
Läsarberättelse: ”Som jag ääälskade denna otroligt elaka ponny”
Inläggets författare Anna Olovsdotter Renberg är islandshästinstruktör och tränare, och driver Islandshestverkstan AB.
Foto: Privat
Hej, kul att du vill läsa artikeln!
Du är inloggad, men någonting är fel.
Klicka nedan för att ta reda på vad.
Min profil
Klicka nedan för att ta reda på vad.
Den tillhör Ridsport Plus - logga in, prenumerera eller köp artikeln för att läsa vidare.
Vad i helsike är det här!?! (Se foto nedan.) Jo det är en liiiten AnnaPanna sex år gammal med sin första egna väldigt… öh inte så barnvänliga häst Tuttan. Mina föräldrar kunde INGET om hästar å hade begränsad ekonomi. Men de gav in för mitt tjat om en häst! Så, de köpte en oinriden riktigt elak shettis till mig som bet å sparkades. Gav mig henne i present (bästa presenten ever ändå), ett träns å två borstar! Ingen sadel, inga ridlektioner. Ridlektioner??? Vad skulle jag med det till jag hade ju egen ponny!!! Å med ansvaret att sköta henne helt själv!
Puh, alltså jag kunde behövt en instruktör å en sadel.
Men, men. Tiden gick å jag fick bättre å bättre balans. Tuttan blev bättre å bättre på hitta olika sätt att få av mig! Det trick hon kunde finns inte i boken!
Som ni ser på bilden så tyckte dessutom mina föräldrar att EN hjälm fick räcka! Jag HADE ju en slalomhjälm! Vad skulle jag med ridhjälm att göra?!?!
Tuttan gillde att skrämma mig lite lagom, dessutom. Typ trycka upp mig i boxväggen, kliva på min fot samtidigt som hon högg efter mig. Då kunde jag inte fly… Hon äääälskade att låtsas vara snäll å gå från gården snällt med mig för att sen tvärvända vid soptunnorna ca 300 m från gården för att sen skena genom äppelträdgården å raka av mig mot trädgrenarna som var låga.
Himla trevlig häst hörrni! Fattar ju nu att hon ju var oinriden å av en dominant, explosiv och orädd typ. Inte hennes fel alls! Men knappast ett bra förstaponnymaterial…
Men som jag ääälskade denna otroligt elaka ponny! Ju mer hon misshandlade mig desto mer försökte jag!
Det där med sadel hade ju varit fiffigt! Men å andra sidan blev jag en liten indian! Satt kvar på vad f-n som helst långt upp i 30-årsåldern. Den skruvade bockning som den här shettisen inte gett mig minst 50 gånger finns liksom inte!
Ja HUR jag kunde behålla min kärlek för hästar TROTS henne är faktiskt obegripligt! Men hon lärde mig massor! Inte minst om att samarbeta med hästar med attityd.
Att jag sen blev kallad ”TuttAnna” pga henne var ju mindre lyckat. Men jag har henne att tacka för mycket. Inte minst min envishet att försöka nå varje häst!
Skrivet av Anna Olovsdotter Reenberg.
Senaste publicerat
Följ Ridsport på