Hanna Holmströms VM-resa slutade på klinik: ”På en sekund sprack allt”

2025 var Hanna Holmströms första år som young rider, med en ökad konkurrens som 15-åringen välkomnat.
– Jag tyckte det var riktigt kul att få nya utmaningar.

Det blev en sammantaget stark säsong där hon levererat jämna resultat — trots att mycket bakom kulisserna gick snett. Transporter som strulat, bilar som lagt av, tävlingsdagar som börjat med stress i väggrenen.

– Det har bara varit motgångar bakom, hela säsongen, säger Hannas mamma Sara Holmström.

Ändå räckte prestationen. Hanna blev uttagen till sitt första VM.
– Det var helt overkligt. Ett mål jag någon gång i livet ville uppnå – men att göra det mitt första år var fantastiskt.

Hon såg framför sig hur det skulle kännas att rida in på den stora arenan i Schweiz med just Leistur.
– Han är min bästa kompis. Han betyder ju allt för mig.

Resan för Leistur från Toftinge (f -09, e Reynir frá Hólshúsum, u Nál frá Laugabóli) planerades med en stor transportör som skulle köra flera av de svenska landslagshästarna. Knytpunkten för avgången var Marma Torp, men den korta transporten från hemmastallet Stormbacken i Ösmo fortsatte i samma struliga anda. Familjen fick punktering tidigt på morgonen och blev omdirigerade till att möta transporten i Södertälje i stället.

”På en sekund sprack allting”

Leisturs resa fortsatte och snart nådde de Tyskland. Men en kväll fick familjen Holmström frågan om Leistur brukar äta dåligt, något de inte kände igen. Strax kom valacken igång med att äta, men under natten kom febern – och med det samtalet.

– Mamma väckte mig och sa att vi måste åka nu. På en sekund så bara sprack allting, berättar Hanna som snart satt i bilen med mamma, pappa, syster och hund för att åka mot Tyskland.

Samtidigt togs Leistur om hand på plats av landslagskamraten Caspar Logan Hegardt och veterinär Hanna Jönsson, som bland annat gav dropp. De stod i löpande kontakt med landslagsveterinär Izabella Granswed, som följde fallet. När landslagstransporten drog vidare lämnades Leistur kvar, innan han på morgonen transporterades till en klinik i Tyskland. Då visste man fortfarande inte vad som orsakat febern och den nedsatta aptiten.

En natt genom Europa

Samtidigt hade Hanna och hennes mamma lämnat delar av familjen och sin resa, först mot Danmark, och vidare ner genom Europa, drivna av oror och med GPS:en som riktmärke.
– Det jobbigaste var att inte vara på plats när det hände. Att ha noll kontroll, säger Hanna.

När de kom fram till Tyskland, ungefär ett dygn efter att Leistur kommit till kliniken, möttes de av en häst som förändrats fort.
– När vi kom in dit hade han redan tappat jättemycket muskler och hull. Han mådde inte bra. Han var jättehängig, berättar Hanna.

Veterinärerna misstänkte transportsjuka. Ultraljud visade förändringar i främre delen av lungorna. Leistur åt dåligt och trivdes inte på det hö som fanns på kliniken. Därför åkte familjen och hämtade hö från en närliggande islandshästgård.
– Han gillade inte höet på kliniken, så vi fick fixa nytt.

Personalen gjorde också sitt för att hålla honom på gott humör. En häst i boxen bredvid blev oväntat viktig: när den åt ur sitt hönät såg de via kameran hur Leistur började dra ut strån genom gallret. De satte upp ett eget nät åt honom – där, i sällskap, började han äta igen.

VM-veckan som blev något helt annat

Medan Leistur behandlades med antibiotika stod det klart att han måste stanna längre på kliniken. Hanna och hennes familj fick, på veterinärernas rekommendation, åka vidare till Schweiz en kort stund för att vara på plats på VM – men tankarna var hela tiden i Tyskland med funderingar kring när de kunde börja resa hemåt med Leistur.

– Det var hela tiden ”kanske imorgon” när vi frågade om vi fick åka hem.

Att se alla andra young riders rida sina program var tufft.
– Klart att det är en liten besvikelse… men det viktigaste är att han mår bra, konstaterar Hanna.

En långsam resa hem

Efter nästan två veckor kom äntligen beskedet – Leistur var stabil nog att resa. Men resan fick delas upp över flera dagar, bara några timmar åt gången, för att undvika bakslag.

– Det blev en dyr läxa. Nästa gång ska vi köra själva. Han är väldigt känslig och blir lätt stressad och påverkad, berättar Hanna.

Familjen hade stort stöd av landslagsledningen och veterinärerna, både under tiden på kliniken i Tyskland, under hemresan och efter hemkomsten. Landslagsveterinär Izabella hjälpte till med kommunikationen med den tyska veterinären och följde upp Leisturs rehabilitering även när han var hemma.
– Det var jätteskönt, säger Hannas mamma Sara.

Hemma väntade vila, antibiotika och återbesök.
– Han tappade ju muskler och dem håller vi fortfarande på att bygga upp. Men nu är han typ som han var innan.

Andra utmaningar tog vid

Just som Leistur började kännas som sitt gamla jag kom nästa bakslag.

Hanna själv har ridförbud på grund av anorexi — något hon nu väljer att vara öppen med.
– Jag får inte vara fysiskt aktiv alls, så jag får inte rida, säger hon.
– Det är jättetråkigt. Jag får bara stå och titta när hon rider honom. Knappt borsta på honom.

Samtidigt betonar Hanna att hon är på bättringsvägen och att återhämtningen går framåt. Hennes tränare Matilda Rolf sitter i sadeln tills vidare, medan Hannas mamma gör en del markarbetet.
– Det är skönt att han tränas jättebra ändå.

Trots allt håller hon kvar sina drömmar.
– NM i år är fortfarande en dröm, berättar Hanna som kommer få starta säsongen 2026 lite senare än vanligt – men juni är ett riktmärke hon hoppas på för att återigen äntra tävlingsbanan.

Ett annat slags minne för livet

Resan genom Europa – paniken, träkojan de råkade bo i en natt på väg mot Tyskland, timmarna bakom ratten, att lösa problem ingen bett om – blev något eget.

– Vi hamnade i en massa roliga situationer också… det blev ändå en ganska rolig roadtrip. Ett minne för livet, säger mamma Sara.

Men sorgen kom också, när hon såg young rider-gruppen rida i Schweiz.
– Hanna och Leistur skulle ju ha varit där.