Jóhann Fridgeirsson: ”Vi ska inte göra det svårare än det är”

Det är skillnad på kunskap och erfarenhet.
– Det jag håller på med är det som hästarna har lärt mig genom alla år. Det är sådant som fungerar för hästarna, som de förstår och då är de med på noterna och gör sitt bästa, säger Jóhann Fridgeirsson, som arbetat med, ridit och fött upp islandshästar i närmare 60 år.

Det är grådaskigt väder ute, surt och kallt, men det bekommer inte Jóhann Fridgeirsson. Han är van, och jobbar på som vanligt. Jóhann är tränare och instruktör från Island som undervisat regelbundet i Sverige sedan början av 1990-talet.

Den här dagen tränar han den gråa valacken Fannar från Lilla Röaby (f-19, e Rökkvi frá Harlaugsstödum, u Drífa från Väbylund), som ägs av Sonja Stranne. Här på hennes gård utanför Bräkne-Hoby i mellersta Blekinge håller Jóhann kurser flera gånger både höst och vår. Hit kommer ryttare som ridit för honom i många år såväl som nya ryttare, ofta nyblivna islandshästägare, som uppskattar hans  helhetskoncept. 

Först tränar han hästen tre dagar, på fredagskvällen är det teorilektion och lördag-söndag är det ridlektioner som står på agendan. Samma upplägg har Jóhann överallt där han undervisar i Sverige.

Jóhann, som just fyllt 75 år, firar 35 års-jubileum som tränare och instruktör. Allra mest har han undervisat i Sverige och främst engagerar han sig i att utbilda och utveckla fritidsryttare. Flera av dem har genom årens lopp blivit tävlingsryttare och även uppfödare. Förutom lång erfarenhet av ridning, träning avel och uppdrag som gædingadomare är han även utbildad instruktör från Hólar hästuniversitet. 

Jóhann brinner för att lära ut och han vill lyfta fram vikten av den allmänna hästkunskapen. 

– Ibland tänker jag att vi håller på att göra ridningen alltför komplicerad och svår. Det har blivit en allt större klyfta mellan ”de där uppe”-ryttare som kan så otroligt mycket teknik, teori och svåra övningar och de vanliga fritidsryttarna. Men vi ska inte göra det svårare än det är. Grunden är viktigast och finns den på plats kan man göra väldigt mycket. Det är fantastiskt när en ryttare kan rida sin häst i bra takt i de olika gångarterna utan spänningar.

Mer än ridning

Men det handlar inte bara om att rida, konstaterar Jóhann. Han understryker att det är alla ryttares ansvar att lära sig mer om hästhållning, skötsel, utfodring, hovvård, hästhälsa, utrustning, hantering och att engagera sig, träna upp sitt hästöga och sin känsla, förståelse för hästarna.

– Vi lever i ett modernt samhälle där allt färre har möjlighet att växa upp med djur och natur. Då måste man lära sig mycket om grundläggande förståelse för djuren från början. Sådant som folk som förr levde på gårdar, med hästar och andra djur, tränades i från barnsben.

De gamla hästbönderna på Island, och även här i Sverige, var ofta både kunniga och kloka. För dem var det en självklarhet att hästen skulle stå stilla och vara lugn när man borstade, betslade, sadlade eller selade på. Idag är detta inte alltid självklart, konstaterar Jóhann.
– Man använder olika typer av uppbindningar istället för att ge sig tid och tålamod att lära hästen vara lugn, slappna av och acceptera att vara stilla och vänta.
– Det viktiga är att hästen litar på oss. Tidigare har jag talat mycket om ledarskapet, men nu pratar jag mer om vikten av att skapa förtroende mellan mig och hästen.

Många börjar idag rida eller tar upp hästintresset igen i vuxen ålder. Något som är väldigt vanligt speciellt i islandshästvärlden – Jóhann upplever att det då finns ett kunskapsglapp om hästen som varelse.

– Nästan alla ridkurser handlar bara om ridningen. På de flesta ridskolor får eleverna inte lära sig förstå vad hästen är för ett slags djur och man får sällan lära sig hanteringen från marken.

Han konstaterar att vi inte får glömma att hästen är ett flyktdjur och om hästen inte är i balans fysiskt och psykiskt och dessutom känner sig osäker på oss och situationen, blir den stressad. Hästen reser då ofta upp halsen och huvudet för att ha koll på möjliga flyktvägar förklarar han.
– Problem och missförstånd är mycket lättare att rätta till i hanteringen från marken. Det är där vi behöver börja. Det är där jag bygger upp förtroendet. Hästen ska lita på mig innan jag sätter mig på ryggen. Då kommer allting att gå mycket lättare.

Förtroendet är A och O menar Johánn som talar om vikten att vara trygg för sin häst.
– Hästen ska inte tala om för mig att saker är farliga. Det är jag som ska tala om för hästen att ”det är lugnt, de där sakerna är ofarliga”. Min erfarenhet har lärt mig att det är tryggare för både ryttare och häst när hästen litar på mig.

För Jóhann är det viktigt att få reda på mycket om både hästen och ryttare när han håller kurs. Därför tränar han hästen ett par dagar innan ryttaren får rida lektion.
– På det sättet får jag reda på väldigt mycket om såväl hästen som ryttaren. Jag lär känna hästen. Det betyder att jag har större möjlighet att verkligen hjälpa ekipaget att fungera bättre tillsammans.

Efterfrågar fler möjligheter för utbildning

På alla kurser är det teorikvällar som handlar om alltifrån hästhållning, hantering till träning och ridning.
– Ofta blir det många frågor. De flesta är verkligen intresserade av att lära sig mer.

Jóhann tror att många fritidsryttare behöver mer utbildning.
– Vad som behövs är någon form av allmän utbildning för fritidsryttare. Inte bara ridning utan mer kunskap om vad hästen är för slags djur. Mer kunskap om hantering, hästhållning, skötsel, utfodring och så vidare. Våra instruktörer behöver lära ut grunderna och lära ut det som gör oss till hästmänniskor.

Han berättar att det redan idag finns en rad utbildningar för ryttare på Island, utbildningar som passar nybörjare och upp till de mest erfarna.
– Det heter Reidmadurinn – Ryttaren helt enkelt. Man anmäler sig för ett år, två terminer i taget, då ingår mycket teori kring allt som rör hästen och ryttaren, digitala uppgifter, fysiska ridlektioner i närområdet på olika ställen på Island och även tävlingar och visningar.

Utbildningsformen startades en gång av den gamle isländske mästaren i ridning och träning Reynir Adalsteinsson. Numera har andra tagit över ledarskapet och utbildningen är mycket uppskattad, förklarar Jóhann.
– Man kan även välja att gå ett andra år med mer avancerad teori och praktik. Enligt mig är denna typen av utbildning själva grunden för hästvälfärd.

Grunderna är nyckeln

Jóhanns viktiga budskap är att fokusera på grunderna.
– Ge hästen tid för att lära in grunderna. Se vad hästen svarar på, vad den förstår, utifrån det vet vi vad vi kan utgå ifrån när vi vill lära den mer, säger han och konstaterar att det är även gäller att ryttaren förstår.
– Vad handlar våra hjälper om? Hur upplever hästen våra hjälper? Sits, tyglar, skänklar? Hur kan vi använda detta på ett bra sätt Att ta kontakt med hästen – vad innebär det? Vad vill vi ska hända?

Att rida traditionellt med tryck och eftergift kräver att ryttaren har kunskap och timing.
– Vi vill att hästen ska gå undan för tryck. I början när vi sätter tryck går hästen ofta emot trycket – det är en instinktiv reaktion, förklarar Jóhann.

– Hästen lär sig snabbt om vi är tydliga och konsekventa. Hästen vill bli av med det obekväma trycket. När vi håller kvar trycket provat hästen andra strategier för att klura ut hur den ska slippa trycket. När hästen går undan från tryck från bett eller skänkel ska det försvinna omedelbart– det är belöningen för att den gör det vi önskar. Eftersom det blir bekvämt lär sig hästen snart att gå undan för trycket, då blir hästen beredd att göra om det igen. Detta är grundläggande när jag tränar unghästar. Detta blir en överenskommelse och när vi lagt denna grund kan vi bygga vidare.

Det är inte helt ovanligt att ryttare inte tänker efter kring tryck och eftergift utan att de gör saker rent instinktivt.
– Ofta ser jag hur ryttare tar i tyglarna och sätter tryck med bettet och när hästen går emot rent instinktivt så släpper ryttaren efter på trycket. Då har man lärt hästen att belönas med eftergift när den går emot bettet, istället för att ge efter och gå undan för bettet.

Jóhann understryker att ska vi kunna rida, träna och påverka hästens kropp behöver vi skapa ett gemensamt språk där hästen behöver förstå ryttarens hjälper.
– Vi använder våra hjälper hela tiden till en massa saker. Med hjälp av sits, skänklar och tyglar (även om vi rider bettlöst, med grimma eller med halsring), använder får kropp på olika sätt så förmedlar vi tryck, signaler, till hästen när vi önskar något av den. En önskan om förändring av tempo, riktning, hållning, gångarter, energi, som påminnelse och så vidare. Träningen går ut på att vi strävar efter att kunna använda allt mindre, finare, hjälper, påminnelser. Vi vill inte behöva använda mycket tryck – det skapar bara en stressad häst.

Det är därför grunden är så viktig, menar Jóhann som säger att om ryttarens hjälper och signaler är på plats så är det lättare för hästen att förstå.

– Förstår hästen utan att bli stressad och gå emot så kan vi utveckla ridningen på ett sätt som är positivt både fysiskt och psykiskt för såväl häst som ryttare. Hästar sätter tydliga gränser. Det ska vi också göra. Ju mer vi kan tänka som en häst och likna hästar och göra på samma sätt som de gör när de samspelar i flocken, desto bättre.

Han drar en parallell till hästar i flock.
– Vi måste lära oss att säga ifrån och sätta gränser. Det gör hästarna mot varandra i flocken. Det ska vi också göra. Och kom ihåg – det handlar inte om att vara elak, det handlar om att skapa kommunikation och en positiv miljö för samarbete. 

I sin roll som tränare har han mött många missförstådda hästar. Hästar som upplevs som jobbiga i hantering och ridning. De kan vara spända eller buffliga.
– Ett exempel är en ryttare jag träffade som var rädd för sin häst, som var bufflig, ouppfostrad och spänd.  Min första tanke var ”Nej såhär får det inte vara.” Efter tre dagar när jag tränat hästen kände hästägaren knappt igen den. Den hade fallit till ro, börjat förstå signaler, kände sig tryggare. Efter första lektionen sa hon: ”Detta är första gången som jag känner mig trygg när jag rider på denna hästen.”

Jóhann menar att det är ofta är känsliga hästar som blir missförstådda.
– När hästar är känsliga är det viktigt att vara tydlig och bestämd, trygg som människa. En del säger ”var nu försiktig med denna hästen för den är så känslig”. Men då är risken att man blir otydlig och tveksam, särskilt om man är en lite orutinerad ryttare. Och då kan hästen också bli otydlig och tveksam.

Han konstaterar att blir hästen osäker, då kan ryttaren bli ännu mer osäker och det blir en negativ spiral.

– Vi måste vara tydliga mot hästen och instruktörer måste vara tydliga mot sina elever. Sluta att berömma det som inte fungerar, det som inte är bra. Säg och förklara på ett sätt som hjälper ryttaren. Ansträng dig som instruktör för att visa och lära eleven att göra olika saker så att det verkligen fungerar bättre.

Jóhann analyserar vidare:
– Kanske tillhör det den svenska kulturen att vara lite luddig, lite undanglidande, rädd för att säga saker direkt, man väljer att vara lite mesig och undvika att säga som det är. Men jag menar, tveka inte att säga saker tydligt och hjälp och stötta sedan därifrån.

Ser oroande trender

Med sina 75 år har Jóhann en lång erfarenhet och har sett trender både komma och gå. Han noterar en del som han ställer sig kritisk till.
– Ja, jag har en del del åsikter och jag vet att inte alla håller med, men jag har varit med så länge i islandshästvärlden och kan inte låta bli att säga vad jag tycker, konstaterar han.

– Inomhustävlingar i ridhus är populära. Men det är otroligt få femgångshästar som klarar av att gå i flygande pass på den korta sträckan på långsidan, oftast endast 50 meter. De flesta behöver 30-40 meter på sig innan de verkligen ligger i pass på allvar.

Jóhann konstaterar att det förr var en självklarhet att både gångarten pass och femgångshästarna skulle behandlas med respekt.
– Islänningarna ansåg att hästarna behövde en 170 meter lång passträcka. Först när hästen lägger sig i pass är den ofta mer fyrtaktig men efter ett tag blir den alltmer tvåtaktig och flyger i passen. Numera tittar jag i hingstkatalogen och ser bilder av hästar som sägs ha ”bra pass” och på bilden där detta ska visas, står de på ett ben. Det är sällan man ser en bild på hästar som verkligen ligger och svävar i passen, säger Jóhann som konstaterar att det inte heller är bra att domare godkänner tveksam pass.

– Man ska kunna se svävmomentet för att passen ska belönas med höga poäng – och det är den raka passbanan som gäller.

En gren som är på stor frammarsch i Sverige, och under flera år erövrat mark på Island är grenen gæðingalist. Gæðingalist, som tidigare hette Gæðingafimi, handlar om att visa en harmonisk och kraftfull häst i olika gångarter och grenen har sitt ursprung på Island.
– Detta handlar om att man rider och visar övningarna som vi gör för att träna, förbättra och stärka hästarna. Men frågan är om man ska tävla i detta? frågar Jóhann.
– Det här är en tävlingsform som gynnar tre- och fyrgångare, men hur går det för femgångshästarna? Enligt mig så är en äkta gædingur fortfarande en häst med fem bra gångarter. 

Fler tävlingar och längre säsonger

Ett allt växande tävlingssystem bekymrar också Jóhann,
– Vi håller på att komma allt längre bort från djurens naturliga liv, beteende och behov. Men, jag menar att hästen ska få vara häst. Jag undrar, topptävlingsryttare med topptävlingshästar – hur mycket häst får de hästarna vara egentligen? Hur mycket vila och återhämtning får de?

Att allt fler hästar både går utomhussäsong och inomhussäsong är ingen bra utveckling anser Jóhann.
– De tävlar utesäsong fram till augusti-september. Sedan ska de framträda på inomhustävlingar: Här i Sverige på Elmia i slutet av oktober och på Sweden International Horse Show första advent. Sedan börjar inomhussäsongen både i Sverige och inte minst på Island där Meistaradeild drar igång i januari och håller på hela våren med olika deltävlingar. Sedan startar vårens och sommarens utesäsong. Hur ska hästarna klara detta och hålla i längden? Som tur är finns det flera tävlingsryttare som har flera tävlingshästar att skifta mellan så det finns möjlighet till vila.

Jóhann anser att fler och fler kommer bort ifrån den naturliga hästhållning som islandshästvärlden en gång stått för.

– Först och främst behöver unghästar växa upp i flock och kunna röra sig över stora områden, gärna kuperad mark som på norra Island där unghästarna oftast tillbringar tre till fyra månader i fjället under hela uppväxten. När det gäller ridhästarna fick de flesta vila under senhösten fram till januari i flock i stora hagar innan man återigen åter började träningen för att de skulle vara beredda inför sommarens ridturer tävlingar. Men numera unnar inte de flesta tävlingsryttare hästarna att ha en längre vila. Är det för att människorna själva hela tiden vill synas och vara i rampljuset? Människor vill göra en massa saker, och vi tänker inte på hästarnas bästa. Vad innebär hästvälfärd i praktiken?

Han ser att allt islandshästarna får allt fler skador och han tror det till stor del handlar om stress och överbelastning.
– Vart är vi på väg? Jo, i samma riktning som storhästvärlden. Hästen är inte skapad för att utsättas för mycket ensidig belastning året om. Islandshästarna köar på veterinärklinikerna för hältor i form av kotledsinflammationer och gaffelbandsskador, ryggproblem med mera.

Han tycker att det är ett problem som islandshästvärlden måste börja diskutera,
– Det är dags att både domare och veterinärer säger sanningen, även om det är obekvämt och en del kända ryttare kanske tar illa vid sig. Alla toppryttare är inga bra förebilder – men ingen vågar säga sanningen. Vi instruktörer och domare måste sluta berömma och belöna det som inte är bra.

Jóhann välkomnar debatten om hästvälfärd som de senaste åren varit brännande aktuell.
– De nya diskussionerna och forskningen kring hästvälfärd är bra på många sätt och det är också viktigt att lyfta fram sunt förnuft och förmåga att se, känna och leva sig in i hästarna. Goda hästmänniskor med lång erfarenhet har i alla tider kunnat samspela med hästarna.