VM-medaljören skrämdes till skogs: ”En mardröm”

Efter två månader på Island hann Tova Ivarsson inte vara hemma många dagar på Krångegård utanför Sundsvall innan mardrömmen blev verklighet. Vid 11-tiden på söndagen hände det som inte får hända. VM-hästen Tinna från Raudhetta gård (f-09, e Hrímur från Jupitertorp, u Prisma från Överåkra) blev skrämd av en älg som kom rusande rakt in i hagen — och i ren panik tog hon till flykten och försvann in i skogen.

– Det kom en älg och bara plöjde rakt igenom stängslet. Det var som plockepinn. Sedan försvann Tinna, och de såg bara åt vilket håll hon sprang, säger Tova.

”Man hinner tänka allt”

Tova själv satt till häst när telefonen ringde och hon fick veta att Tinna skrämts och dragit till skogs.

– Första minuterna försökte jag hålla mig lugn. Men ju längre tiden gick utan att vi såg eller hörde något… man hinner tänka så otroligt mycket. Till slut började jag på riktigt tänka att hon kanske inte ens var vid liv längre – att hon gått genom isen eller skadat sig svårt någonstans. Jag gick där i skogen och bröt ihop efter nästan varje steg. Det var som en mardröm.

Med endast lite frost på marken var spårningen svår. Tova red upp på berget där de brukar rida och lyckades hitta sporadiska hovspår — några meter här och där innan de försvann på barmark. Spåren visade att Tinna hade tagit sig över sex kilometer på en skogsbilväg, innan hon svängt av mot en tjärn.

– Vi hade ingen aning om vart hon tagit vägen. Skogen är så stor, och allt blev ännu svårare när mörkret kom redan vid tre.

Drönare med värmekamera blev räddningen

Familj, grannar och vänner anslöt snabbt. På sociala medier spreds efterlysningen och en drönarpilot hörde av sig och kunde komma redan vid 19-tiden.

– Utan drönaren hade vi aldrig hittat henne. Vi gick ju i området, men hon måste ha stått och gömt sig. Den där värmekameran var helt avgörande.

När drönarpiloten efter en stund fick ett värmeutslag tog Tova och hennes mamma sig upp mot platsen i beckmörker, styrda av drönarens position ovanför.

– Först hörde vi bara ett prassel och ett fnys, som de låter när de är rädda. Jag tänkte ”det här går aldrig”. Och när jag såg ett par ögon i mörkret trodde jag först att det var en älg — hon stod så uppsträckt att jag tänkte att det är för stort för att vara Tinna.

”Hjärtat slog så hårt att jag hörde det själv”

Tinna är normalt svårfångad även i hagen och mötet i skogen blev en nervkittlande balansgång.

– Jag kom kanske fem meter ifrån henne. Då började hon gå emot mig, men vände igen och jag kände bara: nej, det här är inte sant. Så jag och mamma bytte — hon har ju varit mer med Tinna när jag varit borta, och vi hoppades det skulle ge trygghet.

Det gjorde det. Efter en lång stund, steg för steg, vågade Tinna närma sig.

– Jag stod säkert 40 meter bort och hörde mitt eget hjärta slå. När mamma till slut kunde ge henne morötter och få på grimman… vi bara bröt ihop båda två. Det var en sån otrolig lättnad.

Strax före klockan halv nio, nästan tio timmar efter försvinnandet, var Tinna fångad och kunde lastas för att åka hem. Tova åkte med Tinna i transporten.

Oskadd men skärrad

Trots den långa och panikartade flykten verkar Tinna ha klarat sig förvånansvärt bra.

– Hon är trött och rädd, men jag hittar inga sår alls. Jag kan inte fatta hur hon har klarat sig så fint. Nu får hon gå några timmar om dagen i en liten trähage så vi har koll.

På onsdag ska Tinna ändå på sitt årliga veterinärbesök — något som nu känns extra skönt, säger Tova.

”Man får en helt ny respekt för skogen”

På gården är det lugnt igen, men händelsen har satt spår även hos de andra hästarna.

– Hennes bästa kompis, Dímon, har knappt ätit något sedan det hände. Han är fortfarande jättespänd.

Men älgar i hagen är inget de brukar ha.

– Aldrig tidigare. De jagar på berget, så den har väl skrämts ner. Men man får en helt ny respekt för skogen efter en sådan här dag. Det är så stort, så mörkt och så lätt att försvinna.

Tovas råd: Så gör du om en häst försvinner

Tova beskriver hur det i en sådan här situation handlar om att snabbt hitta spår som ger riktning åt sökandet och att välja rätt metod. Drönaren blev deras bästa verktyg, medan en sökhund snarare hade kunnat skrämma Tinna ytterligare.

Men viktigast av allt var alla som slöt upp.

– Vi hade aldrig hittat henne själva, säger Tova och konstaterar att engagemanget från både närstående och helt okända människor gjorde att hänelsen fick ett lyckligt slut.