15-åriga Molly landslagsdebuterade – tävlar helst mot sig själv

Molly Öberg hade egentligen inte tänkt prova några landslagskläder under SM. Det var tränaren Madeline Johansson som insisterade.

– Jag hade varit och provat kläder för att Madde sa åt mig att göra det, annars hade jag inte gjort det. Men jag trodde fortfarande inte att jag skulle komma med i landslaget. Även fast hon sa det flera gånger trodde jag inte på det, så när beskedet kom blev jag väldigt, väldigt chockad.

Några veckor senare står 15-åringen på Margaretehof med sin första landslagsdebut bakom sig. Med Lótus från Ödegården (f -15, e Fagur från Skärmnäs, u Lokkadís från Kristineberg) blev det dessutom tre medaljer: silver i stilpass, silver i F1 och brons i femgångskombination för juniorer.

Att det skulle gå så långt den här säsongen fanns knappast i planerna.

Från oväntade SM-guld till landslaget

Molly hade tidigare ridit både GK-SM och lag-SM, men årets mästerskap var hennes första Sport-SM. Förväntningarna var försiktiga – att över huvud taget ha kvalat kändes stort.

Sedan vann hon två SM-guld.

– Vi tänkte att om vi har kvalat så är vi med. Det kommer säkert inte bli någon final eller något sådant. Sedan gick det jättebra. Vi tog två SM-guld, ett i stilpass och ett i femgång, och satte personbästa i både femgång och speedpass. Det var också väldigt chockande.

Lótus har funnits i familjen betydligt längre än Molly själv har varit hans huvudsakliga ryttare. Familjen köpte honom som sexåring för fem år sedan, och planen var redan då att Molly så småningom skulle ta över. Under flera år var det dock framför allt hennes mamma som red honom.

För drygt ett år sedan började Molly rida honom ungefär en gång i veckan. Sedan gick utvecklingen snabbare än planerat.

– Tanken när vi köpte honom var att jag skulle ta över honom om några år. Men det blev lite tidigare än vi hade tänkt. På vår första tävling satte vi SM-kval i femgång – och då fick mamma inte tillbaka honom.

”Jag tävlar mot mig själv”

Att Molly gillar att tävla råder det ingen tvekan om. Däremot beskriver hon sig inte som någon klassisk vinnarskalle.

Jag vill bli bättre – inte bättre än alla andra, utan bättre än mig själv och bättre än vad vi var innan.

Resultatlistan är inte i första hand måttstocken. Det är den egna prestationen som ska överträffas.

– Jag är tävlingsmänniska, men jag är inte nödvändigtvis en vinnarskalle. Det är såklart jättekul att vinna, men när det gäller hästarna känner jag oftast att jag tävlar mot mig själv. Jag vill bli bättre – inte bättre än alla andra, utan bättre än mig själv och bättre än vad vi var innan. Pressen är inte att jag ska vinna, utan att jag ska bli bättre.

Och den inställningen gäller även när resultaten går åt fel håll.

– Jag blir motiverad när det går jättebra, för då vill jag bli ännu bättre. Men jag blir ännu mer motiverad när det går skitdåligt. Jag blir inte nedslagen, utan mer taggad. Jag vet ju vad vi kan och då vill jag visa att vi kan få till det.

Tre medaljer på första NM

På NM blev stilpassen ett tidigt kvitto på att ekipaget kunde mäta sig även i nordisk konkurrens. Lótus styrka är framför allt säkerheten i passen.

– När han är i pass, då ligger han. Det är vår fördel i stilpassen, att vi alltid sätter löpen. Det kan man lita på och det är väldigt skönt.

Resultatet blev silver. För Molly var det svårt att riktigt förstå innebörden av medaljen.

– Det går nästan inte att beskriva. Jag är jätte-, jätteglad och tror fortfarande inte att jag har tagit in det riktigt. Jag har tagit ett NM-silver, men det känns fortfarande overkligt att jag är näst bäst i Norden i stilpass.

När mästerskapet så småningom summerades hade det första silvret fått sällskap av ytterligare ett i F1 och ett brons i femgångskombination.

Men alla ritter hade inte känts perfekta – och kanske är det just där Mollys tävlingsinstinkt blir som tydligast.

”Han är inte bättre än jag rider honom”

Tölt är fortfarande en av ekipagets utvecklingspunkter. På NM reds T1 framför allt med tanke på femgångskombinationen, och trots att poängen inte var bland de högsta kunde Molly hitta något betydligt viktigare i resultatet: ett personbästa.

Även efter femgångsuttagningen såg hon sådant som kunde förbättras. Hon beskriver Lótus som en tekniskt svår häst som inte delar ut något gratis.

– Han är verkligen inte bättre än jag rider honom. Rider jag inte bättre så går inte han bättre. Men det är väl de bästa läromästarna som är så. Jag har lärt mig jättemycket sedan jag började rida honom, för han är verkligen inte lätt. Man behöver anstränga sig för att rida bra – ska det gå bra får man rida jävligt bra också.

Samtidigt är det en häst som Molly upplever växer när det blir final.

– Han taggar till mer när det är fler inne på banan. Han är verkligen en finalhäst.

Det visade sig också när mästerskapet fortsatte. Till slut räckte ekipagets prestationer hela vägen till två individuella silver och ett kombinationsbrons.

Tränaren blev en viktig trygghet

Vid sidan av banan har Madeline Johansson haft en stor betydelse. Hon har fött upp Lótus och känner honom väl, men har också varit en viktig del av Mollys satsning under året.

Det värsta är att det går skitdåligt – men vad gör det?

Inför NM blev träningen intensiv. Ekipaget tränade på ovalbana och i ridhus, med pass, femgång och tölt på schemat. Att ha tränaren bara omkring 20 minuter bort har varit värdefullt.

– Madde har verkligen hjälpt oss att satsa det här året och trott på oss. Det betyder jättemycket. Det jag försöker tänka på inne på tävlingsbanan är att höra henne i huvudet och höra vad hon brukar säga.

Stödet har kanske varit extra värdefullt eftersom Molly, som vanligtvis inte beskriver sig som särskilt nervös, har känt av nerverna både under SM och NM.

– Jag försöker tänka: Vad är det värsta som kan hända? Det värsta är att det går skitdåligt – men vad gör det? Jag vet att vi kan rida bra. När jag väl sitter upp känns det som att jag får kontroll och då släpper det.

Landslaget var den stora drömmen

Att rida in på NM-banan i svenska landslagskläder blev därför större än bara ännu en tävlingsstart.

– Det känns jättehäftigt. Man får verkligen vara stolt över sig själv för att man har tagit sig hit, för det är inte många som gör det. Jag är väldigt stolt över mig själv och min häst.

När Molly får frågan vad hon drömmer om framöver blir svaret först enkelt:

– Alltså… det här.

Landslaget har varit drömmen sedan hon var liten. En sådan som känts så avlägsen att den snarare varit något att fantisera om än ett konkret mål.

– Det har alltid känts overkligt, som att det aldrig kommer att hända. Men man måste ju få våga drömma. Nu känns det nästan svårt att hitta på en ny dröm.

Nästa år väntar dessutom ett stort kliv när Molly lämnar juniorklassen och blir young rider. Där vill hon inte sätta press på sig själv att omedelbart mäta sig med de etablerade ekipagen.

I stället återkommer hon till samma tanke som präglat vägen fram till landslagsdebuten: utvecklingen får vara målet.

– Att sätta upp som mål att jag ska komma med i landslaget igen känns lite för overkligt. Det kanske kan vara en dröm, men inte ett mål. Vårt mål är att fortsätta utvecklas med Lótus. Han är bara elva år och vi känner att vi fortfarande kan bli bättre än vad vi är nu.

”Man ska fortsätta – speciellt när det går dåligt”

På kort tid har Molly gått från sin första start på Sport-SM till dubbla SM-guld, landslagsdebut och tre NM-medaljer.

Till andra unga ryttare som står där hon själv stod för inte särskilt länge sedan – med landslaget som en avlägsen dröm – har hon framför allt ett råd.

– Det enda som gäller är att vara envis och konsekvent. Inte bara med att hästen ska tränas, utan med hur man tränar. Man ska aldrig ge upp. Bara för att det går dåligt ska man inte sluta. Man ska fortsätta – speciellt när det går dåligt.