Debatt: När hästvälfärden sätts på undantag

Hästvälfärd har under de senaste åren seglat upp som en av de viktigaste frågorna inom ridsporten. Islandshästsporten är inget undantag. Domare får återkommande kritik för att inte vara tillräckligt konsekventa i bedömningen av kontakten mellan häst och ryttare, och kraven på ett tydligare ansvarstagande för hästarnas välfärd har blivit allt starkare.

Mot den bakgrunden väcker uttagningskommitténs senaste landslagsuttagning frågor. Den enda svenska ryttare som i dag har en aktiv FEIF-varning för grov ridning har tagits ut till landslaget. Varningen utdelades förra året och är giltig i två år. FEIF-varning är den skarpaste typen av varning och delas endast ut vid upprepade eller mycket allvarliga fall. Vid årets SM tilldelades samma ryttare dessutom ännu en ”vanlig” varning för grov ridning.

Det bör samtidigt understrykas att detta inte handlar om den enskilda ryttaren som person. Frågan är principiell. Samma frågor hade behövt ställas oavsett vem ryttaren varit. Det handlar om vilka signaler svensk islandshästsport vill skicka och hur förbundets uttalade värderingar omsätts i praktiken.

Svenska Islandshästförbundet har tydligt deklarerat att hästvälfärd ska vara vägledande för verksamheten. I kriterierna för landslagsuttagning framgår också att varningar ska tas i beaktande. Att en varning ska beaktas innebär inte att den ska vara avgörande. Men det innebär att uttagningskommittén haft utrymme att låta den väga tungt – och valt att inte göra det. Det valet behöver förklaras.

Formuleringen är samtidigt svag. Att något ska beaktas säger ingenting om vilken vikt det ska ges. En kommitté kan konstatera att en varning finns, notera den – och ändå ta ut ryttaren, helt i enlighet med kriterierna. Om hästvälfärd ska vara vägledande behöver kriterierna ange vad en aktiv FEIF-varning faktiskt innebär: en tydlig presumtion mot uttagning, eller ett uttalat hinder under varningens giltighetstid.

Förbundet har under senare år skärpt sitt arbete kring hästvälfärd. På SM övervakas till och med framridningen för att säkerställa att regelverket följs och att hästarna behandlas korrekt. Det är i grunden en viktig och välkommen utveckling. Men om ryttare som tilldelas varningar för grov ridning ändå kan tas ut till landslaget riskerar dessa insatser att framstå som symbolhandlingar snarare än verkliga verktyg för förändring.

Det är därför berättigat att fråga sig hur uttagningskommittén har resonerat. Vilken betydelse har en FEIF-varning i praktiken? Hur har den aktuella ryttarens varningshistorik vägts in i beslutet? Och vilket budskap skickar förbundet till sportens aktiva när en ryttare med upprepade varningar ändå anses lämplig att representera Sverige internationellt?

Landslagsryttare är mer än bara medaljkandidater. De är förebilder och ansikten utåt för svensk islandshästsport. De värderingar som förbundet säger sig stå för måste därför också avspeglas i de beslut som fattas. Regelverk och policydokument får sitt verkliga värde först när de tillämpas även när besluten är obekväma.

För att upprätthålla förtroendet för både landslagsuttagningarna och förbundets arbete med hästvälfärd behövs nu öppenhet och tydlighet. Uttagningskommittén bör redovisa hur man har resonerat och förklara hur beslutet är förenligt med förbundets uttalade inriktning. Hästvälfärd kan inte vara en princip som gäller ibland. Antingen är den vägledande – eller så är den det inte.

Åsa William

Redaktionens kommentar: Detta är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Ridsport Island har sökt uttagningskommittén för en kommentar till de frågor som tas upp i texten. Eventuella svar publiceras när de inkommit.