Johan Häggberg: Att döma – en personligt hållen betraktelse i första person

Jag tänkte att det skulle vara synnerligen kul att skriva en rätt ärlig och rätt underhållande betraktelse om h ur det är att döma. Men var medveten om att det här är min sanning, ingen annans. Även om säkerligen en del kommer att känna igen sig.

Min domarkarriär började synnerligen tidigt. Vid EM i Uddel 1979 satt det en dam från Skåne bredvid mig, som hörde att, trots min unga ålder, så var jag redan drabbad av sjukan att poängsätta allt jag såg av islandshäst.

Och tydligen uppfattade Birgitta Svensson mig som rätt pricksäker, eftersom jag debuterade med all önskad hast, nyligen fyllda 14 år. På Gandurs vårtävling på Bjärsjölagård i maj 1980. Jag åkte tåget fram och tillbaka med mina kollegor Thorvaldur Arnasson och Peter Mesch. Minns egentligen två saker bäst; hur pinsamt jag tyckte att det var när Peter tog smörgåsar från internatelevernas privata stash när vi kom sent fredag kväll, och när mina medresenärer envisades med en öl till på järnvägscaféet – trots mitt insisterande – och vi missade tåget på vägen hem.

För övrigt har jag mycket vaga minnen av en snörinringad bana och en långsam fux som lyfte mycket på fötterna. På den tiden fanns ju nästan inga ovalbanor. Jag tror att SM 1983 i Borås var första gången det var på en permanent ovalbana. Av rätt storlek, vi hade ju vår hemmabana på Tulka, som var rätt smal, eftersom bredden var bestämd av två holmar på ängen.

Sedan var jag på ett domarseminarium i Uddel, tillsammans med bland annat min far, där jag minns att människor jag tidigare mest läst om, som till exempel Johannes Hoyos, deltog och nickade uppskattande åt mitt siffersättande. Jag tror jag var 17, ännu inte fyllda 18, och det var naturligtvis jättespännande. Jag misstänker att ingen någonsin kommer att uppleva något liknande.

Jag dömde mitt första SM 1984, fyllda 18 sedan några månader, i Karlstad. Jag tror att det var första gången jag såg Doddi, Krister Ågrens häst, som hade en typ av rörelser som var unika för Sverige på den här tiden. Jag tror att han fortfarande skulle vara fin. Även om han inte vore lika speciell.

1985 gick SM i Stockholm, på Ryttarstadion. Festen började på hoppbacken nära, där vi bodde. Det var samma kväll som live Aid, och jag har ett minne av en tv med Queen, i någon sorts allrum.

Det här var strax innan jag skulle komma att vara helt klädd i svart under några år. Jag tror att min kavaj var ljusblå, mina byxor gula. Lite svenskt, på något sätt. Jag gick rakt ifrån den lägenhet på Östermalm där jag hamnade, och dömde. Iklädd samma kläder. På den tiden gick det an.

På sommaren slog jag ännu ett rekord som aldrig kommer att slås. Tillsammans med min bror, som i sin tur hade dömt nordiska 1982 som endast 22 år, och NM 1984, så var vi båda de yngsta som någonsin (högst sannolikt) kommer att döma ett internationellt mästerskap. 19 och 25 år.

Vi skaffade oss ganska snabbt ett galghumoristiskt smeknamn, the topless judges. I den första grenen så kom solen fram, och vi gjorde som vi var vana att göra, av med skjortorna för att sola. Och in kom en panikslagen Marliese Grimm, i sin huvuddomarhatt, och sade till oss att vi var på EM nu. Så vi klädde snabbt på oss på överkroppen. Vi var liksom vana vid annat.

Norska Britt Johnson (tror jag hon hette) brukade döma iklädd en rätt liten bikini, till exempel.

Under rätt många år så brukade jag och Peter fira midsommar i Norge, på st Hans-staevnet i Skien. Då var det mycket mer fart i Norge än det var i Sverige. Och långa dagar. Vi brukade börja döma 07.15, med lätt tölt, som det då hette.

Sedan på hösten 1990 tror jag att det var dags för spännande saker igen. Då skulle det bli ordning på det internationella dömeriet, och då blev unga jag inkallad igen. Till den första FEIF judge group. Head honcho var Marliese Grimm, och övriga medlemmar i den första upplagan var Sveinn Jonsson och Arielle Withaar, från Island respektive Nederländerna.

Tidigare hade de som dömde EM, eller VM som det väl hette från 1989, utsetts enbart av varje land. Men nu skulle det bli mer centraliserat. Och det blev väl början på det moderna systemet.

Men för mig tog tävlandet successivt allt mer tid. Jag var med i judge group en sväng till, precis efter sekelskiftet. Men det tog slut 2002 och efter det gjorde jag inga som helst ansträngningar att behålla min FEIF-domarstatus.

Förrän 2015, då jag tyckte det var dags igen. På hösten tog jag mitt domarprov på Kronshof. Gick egentligen väldigt bra. Förutom att jag höll på att falla på stilpassen. Det var en häst jag svär på att den töltade större delen av sträckan fram mot mållinjen, vilket medförde två nollor, även på nedtagningsdelen. Medan de som stod för facit tyckte att det skulle vara 3,5 på båda. Vilket medförde att jag var på max för vad man kan ha.

Problemet med det hela var att även om jag var helt säker på att mitt beslut var korrekt så filmades inte examinationen. Så jag hade varit rökt om jag hade felat på en halv poäng till, vilket jag kan tycka är lite rättsosäkert.

Annars, om jag får fortsätta på mitt milt självgoda spår, var det rätt kul när jag gjorde mitt muntliga prov. Man skulle med utgångspunkt från ett program, i mitt fall en häst som hade fått alldeles för högt på VM 2013, eftersom den var kraftigt travtaktig i ökade tölten, redogöra för vad man ser, ge en poäng, samt ge ett förslag på träningsprogram. Samt redogöra för vissa teoretiska begrepp.

Nåväl, alla examinatorer hade inte koll på vem jag är, så de började förhöra mig. Varpå Thorgeir Gudlaugsson stoppade dem och sade något i stil med detta; Hej, det räcker nu, Johan var den som lärde oss om begrepp som samling en gång i tiden.

Vissa små insatser glömmer man inte. Även om jag var fullt beredd på att besvara frågorna.

Så vad var nu poängen med att rekapitulera min historia. Jo, för att ni ska förstå lite varifrån jag kommer, och hur det påverkar min bedömning idag. Jag lärde mig döma långt innan domarhandledningen var uppfunnen, och jag började utbilda domare parallellt med att den tidigare domarhandledningen utformades. Min metodologi har varit, och är, att se på en häst och så kommer det en siffra. Och mina instinkter är tätt förbundna med vad jag lärt mig tidigt och de underförstådda överenskommelserna i islandshästcommunityn om vad som är en flott häst.

Men det här är något som ibland leder mig fel. Risken är till exempel att jag förbiser vissa kontaktproblem och hamnar lite för högt på några flotta hästar.

Det finns ytterligare anledning till att jag blir struken högt. Förutom rena misstag… Jag anser att en domares främsta uppgift är att rangordna ekipagen, att utefter gällande intersubjektiva överenskommelser inom den delen av islandshästcommunityn som innehar nödvändig kunskap, sätta hästarna i rätt rangordning, både på den tävling man är på, och i förhållande till andra tävlande, eftersom vi har olika kvalsystem.

Ska det här fungera måste bedömningen vara elastisk. Man bör våga gå så långt man kan uppåt, och även nedåt. Med en för trång skala blir bedömningen och rangordningen mer slumpartad. Så därför är jag inte så förtjust i att man dömer som Sven Dufva, inte släpper en jäkel över bron.

Det är lätt att känna sig noggrann när man är sträng, men det är lätt att det blir en förment noggrannhet, och att man tappar rangordnandet.

Jag tycker att det finns en tendens att hamna från 5,5-6,5, där det sätts nästan orimliga mål på gångartskvalitet och harmoni för att uppnå sjuan.

Jag misstänker att en del domare känner sig trygga med att döma på det sättet, medan jag oftare får hejda mig uppåt. För några år sedan var det nästan orimligt många ekipage som landade runt sju, jag vill minnas att det var närmare tio hästar i en fyrgångsfinal på Margaretehof. Nu var det närmast en slump som avgjorde vilken placering man fick i V1 och T1 senior på nordiska, vilket jag enbart har min läktardomarkompetens att avgöra från.

Men det kändes som att det utdelades en flodvåg av 7,5, i synnerhet i T1 finalen, och väldigt många sjuor i uttagningen i fyrgång. Vilket medför att enstaka domares smak, uppåt eller neråt kan påverka väldigt kraftigt. Det gör inte ont att sätta åttor, och till och med 8,5. När det är möjligt.

Men jag upplever att rollen som domarna antar nu för tiden är mer didaktisk, nästan ännu mer än rangordnande, att man är väktare av ridkvalitét, och försvarare av hästars värn. Att man ibland kämpar som Don Quixote, mot väderkvarnar och sociala medier, en nog så otacksam roll.

Personligen tycker jag att det är svårt nog att rangordna hästarna, att dessutom ha ett högt fokus på allt som man nuförtiden ska ha koll på, det är också svårt. Men samtidigt har domarna varit en del av en språngartad utveckling , där just skiftningen från gångartsmässig utstrålning till kontakt som huvudkomponent i bedömningen, har varit en viktig komponent.

Men kontakt och lösgjordhet, hur viktiga och grundläggande kategorier de än är, är också undflyende. Med det menar jag att en mans lösgjordhet mycket väl kan vara en annans felaktiga form.

Jag har precis gått igenom min egen syn på kontakt i en artikel i papperstidningen så jag hänvisar helt enkelt dit för en mer grundläggande förklaring angående hur jag upplever att min syn på kontakt kan komma i opposition mot en del andra domares. Med rätt eller fel.

Även om det finns brister i samsyn mellan domare så är fokuset på kontakt en oerhört viktig del av ridutvecklingen, eftersom kontakten är ridningens kärna. Men det jag har lite svårt att förlika mig med är att vårt bedömningssystem inte är designat för att belöna risk.

Om islandshästridning hade varit simhopp hade tävlingarna varit ganska tråkiga, eftersom alla hade hoppat enklast möjliga dyk och uppnått tio komma noll. Det är inte nog belöning för risk inbyggt i systemet, så det är viktigt att vi är mycket noggranna med hur vi bedömer utförandet.

Att vi ställer tillräckligt höga krav på tempot i ökad tölt till exempel, så att det inte blir för lätt att utföra momentet. Under ett tag, 2016 och 2017, så var det nästan så att det var en brist att rida fort i ökad tölt. Även om det var med bevarad balans och harmoni.

Men numera bedöms det med mycket mer fingertoppskänsla. Så att belöningen för risk kommer med noggrannheten i bedömningen av utförandet. Jag som har ridit mycket pass tycker ibland att det krävs ohemult mycket i passen, medan jag har lite för lätt att belöna ryttare som rider fort, med brister i utförandet.

Det här har varit en rolig artikel att skriva. I synnerhet som lite självgranskning är nyttigt för den egna prestationen. Att känna sig själv är en bra byggsten. Men jag tror att jag mot våren kommer att återvända med en liten manual i bedömning enligt mig.