Domare kritiserar ny regel: ”Vad vill vi egentligen belöna?”

Vid det isländska hästsportförbundet LH:s landsmöte 2026 presenterades ett förslag om en ny metod för att beräkna slutpoängen för en prestation i gæðingakeppni. Förslaget innebar att den högsta och lägsta domarpoängen skulle strykas när fem domare dömer, så att endast medelvärdet av tre domares poäng räknas, på samma sätt som i dagens sporttävlingar.

En metod som automatiskt stryker den högsta och lägsta poängen kan minska inflytandet för domare som konsekvent använder hela poängskalan och är beredda att stå för sina professionella bedömningar.

Förslaget väcker viktiga frågor om bedömning, rättvisa, bedömningens kvalitet och, kanske framför allt, vilka värderingar vi vill främja när det gäller god ridning och hästvälfärd. Är det sannolikt att den föreslagna metoden förbättrar bedömningens kvalitet och rättvisa? Och är den förenlig med de principer som bör styra bedömningen av prestationen som helhet?

Det viktigaste måste även fortsättningsvis vara samspelet mellan häst och ryttare. Hästen ska behandlas rättvist, varsamt och med respekt, och dess välfärd, hälsa och säkerhet måste alltid komma i första hand. Domarna måste därför tydligt kunna skilja mellan utmärkta, tillfredsställande och bristfälliga prestationer och låta dessa skillnader komma till uttryck i poängsättningen.

En domare ska göra en väl avvägd, objektiv och rättvis bedömning som gör hela prestationen rättvisa – ge höga poäng när prestationen är utmärkt och lägre poäng när den inte håller måttet. Bedömningen ska återspegla alla relevanta delar av prestationen, däribland ryttarens skicklighet och samspelet mellan häst och ryttare, takt och balans, smidighet och avspändhet, form och rörelser samt hur korrekt och precist momenten utförs.

En metod som automatiskt stryker den högsta och lägsta poängen kan minska inflytandet för domare som konsekvent använder hela poängskalan och är beredda att stå för sina professionella bedömningar.

Innan en sådan metod införs bör det kunna visas att de poäng som stryks med större sannolikhet är felaktiga än professionellt motiverade.

Självklart kan domare göra misstag, och det är också det främsta argumentet som framförs för att stryka den högsta och lägsta poängen. Men enligt min mening har det inte presenterats tillräckligt övertygande statistiska eller professionella belägg för att motivera förändringen.

Hur stor blir egentligen skillnaden?

Jag har själv analyserat resultaten från hela Landsmót, med undantag för amatörklassen. I mina beräkningar använde jag samma poängmodell som tillämpas i sporttävlingar: den högsta och lägsta totalpoängen ströks i de inledande omgångarna, medan den högsta och lägsta poängen för varje enskilt moment ströks i finalerna.

Resultaten visade att skillnaden mellan de två beräkningsmetoderna var försumbar.

Enligt min mening är skillnaden helt enkelt inte tillräckligt stor för att motivera en så omfattande förändring av bedömningssystemet inom gæðingakeppni.

Om målet är att förbättra rättvisan och minska effekten av enskilda domarmisstag måste vi fråga oss om förändringen verkligen uppnår det målet. Det räcker inte att en förändring låter rimlig i teorin. Den måste också kunna motiveras med gedigna professionella och statistiska belägg.

Hur påverkas hästvälfärden och den goda ridningen?

Jag anser att det är särskilt viktigt att se den föreslagna förändringen mot bakgrund av den pågående diskussionen om hästvälfärd och betydelsen av att belöna god ridning.

Domarna bedömer mer än gångarternas och rörelsernas kvalitet. Helhetsbedömningen omfattar också ridningens kvalitet, samspelet mellan häst och ryttare och om prestationen präglas av lätthet, varsamhet, korrekta förberedelser och respekt för hästen.

Domarna kan markera mot hård eller bristfällig ridning genom lägre poäng, samtidigt som de kan belöna föredömlig ridning med högre poäng.

Genom att stryka den högsta och lägsta poängen riskerar vi att minska inflytandet för domare som har uppmärksammat antingen särskilt god ridning eller en allvarlig brist som påverkar prestationens kvalitet och hur godtagbar den är, och som tydligt tar ställning i dessa frågor.

Vi riskerar därmed att försvaga ett av våra viktigaste verktyg för att uppmuntra ryttare att förbättra sin ridning och därigenom även hästvälfärden.

Tvärtom borde vi uppmuntra domarna att använda hela poängskalan, inte minska inflytandet för dem som redan gör det.

Risk för färre tävlingar med fem domare

Vi bör också överväga vilka långsiktiga konsekvenser förändringen kan få för hur tävlingar organiseras.

Jag anser att det finns en risk att arrangörer väljer att genomföra tävlingar med endast tre domare i stället för fem.

Om den högsta och lägsta poängen från två domare automatiskt utesluts från resultatet när fem domare dömer kan det upplevda värdet av att ha fem domare minska.

En sådan utveckling skulle kunna gå emot det uttalade målet att förbättra bedömningarnas tillförlitlighet. En större domarpanel kan bidra med flera oberoende bedömningar. Förändringen skulle kunna leda till att färre domare medverkar vid tävlingar.

Avslutande tankar

Enligt min mening bör vi vara försiktiga med att förändra bedömningssystemet, särskilt när det saknas tydliga och övertygande belägg som stöd för förändringarna.

Förändringar bör bygga på data, statistik och professionell diskussion, snarare än på antagandet att bedömningen automatiskt blir rättvisare om den högsta och lägsta poängen stryks.

Vi måste fråga oss vad vi vill belöna inom islandshästsporten. Vill vi ha ett bedömningssystem som ger domarna frihet att uppmärksamma enastående prestationer och tydligt markera mot bristfällig ridning? Eller vill vi ha ett system där sådana bedömningar får mindre betydelse?

Jag anser att vi bör värna domarnas professionella självständighet, uppmuntra dem att använda hela poängskalan och se till att god ridning och hästvälfärd fortsätter att stå i centrum för vår sport.

Förändringar av bedömningssystemet ska förbättra bedömningssystemet – inte minska värdet av goda domarinsatser.

Valdimar Magnús Ólafsson