Vädret i Skåne har varit allt annat än roligt senaste månaderna, det har varit snöstorm, regnstorm och översvämningar och allmänt kasst väder överlag. Jag hade precis broddat av några hästar för all snö och is var äntligen borta i hagarna och det var flera plusgrader, men tji fick jag då vips så kom det snö igen. 

Men då fick jag möjlighet att visa mitt bästa broddningstips när jag nu fick brodda på Viljar igen! Jag vet inte hur andra gör och dehär är säkert inget revolutionerande men de funkar så himla bra och är ett enkelt och billigt medel. 

Ni vet hur man oftast står där med broddhål fyllda med grus, sten, is, ja you name it när det är dags att sätta i brodd? Eller ja, iallafall jag gör det och är ni som mig kan ni ha nytta av detta tips. Mitt bästa verktyg vid broddning är en helt vanlig spårskruvmejsel av mindre modell! Skruvmejseln agerar som en perfekt liten spatel som man kan rensa upp broddhålet med, is och snö är inga bekymmer eftersom mejseln är smal och spetsig så den bryter lätt igenom det, skulle det sitta grus eller små stenar i hålet är även dom lätta att peta upp!

Extrabonus är att handtaget är bekvämt att hålla i även om man behöver trycka och vrida mycket när man grejar runt så är det ergonomiskt för händerna, enkelt, bekvämt och smidigt helt enkelt!

Tillslut så kom vi ju då till den punkten jag länge ”fasat” för, vi hade valt att skaffa barn och jag var gravid, något jag funderat mycket på hur jag skulle lösa. Jag har länge haft problem med foglossning i mitt bäcken på grund av min ledsjukdom (mer om det i ett annat inlägg) och var givetvis rädd att det skulle bli ännu värre om jag blev gravid.

Jag har varit väldigt dålig i perioder så jag hade svårt att se hur det skulle fungera med en faktisk graviditet utöver mina nuvarande problem. Jag såg framför mig hur jag knappt skulle kunna gå ordentligt och med 3-4 hästar i träning fanns inte utrymme att inte kunna rida. Jag har ju hört om friska personer som fått så mycket foglossning att de knappt kan gå och många får ju sluta rida tidigt på grund av smärta. 

Jag har alltid varit noga med att hålla min kropp stark med regelbunden träning av mig själv på gymmet för att ge mig de bästa förutsättningarna att leva hållbart och så smärtfritt jag kan. Såklart blev det extra viktigt inför och under graviditeten, det fick ju bära eller brista helt enkelt, vi ville ha det här barnet och jag fick ju ta det som det kom, jag var medveten om att en dag kanske det tar tvärstopp.

Jag blev gravid i början på året i februari, och ridningen fortsatte ganska smidigt i början, jag var väldigt trött så motivation var kanske sådär vissa gånger men jag kämpade på! Det som var extra jobbigt första tiden (förlåt om nån stackare inte vill veta detta) var att mina bröst var så fruktansvärt ömma, så minsta skumpande var inte så roligt, så ni kan ju tänka er hur kul det var på min lilla gråa grisepassare… 

Veckorna seglade förbi (kändes verkligen inte som det dock) och ridningen fungerade oerhört bra ändå. Jag hade en period kring påsk där jag hade fruktansvärd foglossning så jag gick som en snigel och kunde knappt lyfta fötterna ordentligt och då tänkte jag att nu har det börjat, nu är de kört. Men jag repade mig och började må bättre igen, jag red främst Viljar och Julle under denna period och mamma red Demba. Men under slutet av våren började jag mer och mer känna av fogarna när jag ridit Julle, det var helt enkelt något med vinkeln mitt bäcken fick på honom och hans rörelsemönster som triggade igång värk så vi gjorde ett byte. Mamma tog Julle och jag fick tilllbaka Demba som jag kunde rida utan problem, även Viljar gick bra utan större bekymmer. Så för mig var det viktigt med ”rätt” häst för att jag skulle klara av att rida. 

Såklart gick saker och ting lite för bra och en dag i slutet på maj går jag och Demba omkull riktigt illa. Jag hade precis börjat tölta och de var ett lugnt tempo när hon helt plötsligt snubblar ordentligt och jag ser hur hela hästen försvinner framför mig. Jag hinner tänka ”detta kommer inte gå, hon kommer inte komma upp” så när hon är halvvägs nere beslutar jag mig för att kasta mig av åt sidan i ett försök att inte klämmas under henne om hon inte kom upp, ett beslut som visade sig vara väldigt smart. Jag dimper hårt ner i marken och landar på vänster höft, arm och axel och ser från marken hur Demba inte bara trillar åt sidan utan så illa så hon faktiskt börjar slå runt så benen far upp i vädret. Jag kunde till och med. se grus på framvalvet på sadeln så långt över hade hon varit, men hon hoppar upp igen och ser måttligt chockad ut men står snällt kvar och väntar på mig.

Så jag kravlar mig upp, mör och skakig i kroppen och kollar igenom henne. Jag kan inte se några större skador och jag leder henne en bit men kan inte se någon ojämnhet heller. Själv var jag väldigt öm och om det var något jag hade svårt för under graviditeten så var det promenader, det funkade inte och fogarna ömmade direkt vid gång så jag hoppade upp igen och vi tog oss hemåt. Ser hemma hon skrapat sig lite på mulen men verkar annars fortsatt oskadd som tur var. Men allt gick som tur var bra, jag hade ju landat på sidan med höften som tog värsta smällen och hade inte slagit magen på något vis. Men så himla typiskt, har under mina åtminstone 20 år i sadeln gått omkull en gång med en häst, så givetvis skulle det hända igen när jag var gravid. Lilla Demba skrapade mulen efter fallet, så tacksam det inte blev värre för nån av oss. Höften som tog smällen blev en färgglad historia.

Jag upplevde mig stark och väldigt välbalanserad i sadeln trots allt och den växande magen störde mig inte så mycket så jag fortsatte träna mina hästar. Viljar red jag till vecka 31 när han desperat behövde gå på vila, jag hade ridit honom lite längre än jag egentligen hade velat men det fanns inte så mycket alternativ om han inte skulle få en megalång vila, vilket inte kändes optimalt. 

Demba red jag tills vi skodde av henne och då var jag nog i vecka 38, tanken var hon också skulle vila till jag sen kunde börja rida igen. Men inte kunde jag sluta rida då, det kröp i kroppen så jag började rida Rima  som jag red till och med några dagar innan förlossningen vilket var i vecka 40. Jag red såklart inte på 100 procent fullt ut där på slutet och Rima rehabreds fortfarande med kortare sträckor trav-tölt och skritt emellan så det funkade fint för mig. Det som var besvärligast sista tiden var att jag fick en sån fruktansvärd karpaltunnelsyndrom i båda armar så mina armar och händer domnade bort och tinglade något fruktansvärt. Men man är ju en hopplös hästtjej så det stoppade inte mig, sen att jag fick rida på långa tyglar och ta pauser där jag kunde hålla armarna rakt ner och få liv i dom igen var en annan femma!

Så allt som allt så gick det långt över förväntan för mig, jag vet inte hur vi hade gjort annars, mamma hade inte hunnit med fem ridhästar ensam det är en sak som är säker. Och med tanke på att jag inte klarade av att promenera så är jag oändligt tacksam att jag kunde rida så som jag gjorde. Visst, sista veckorna var inte jättebekväma, det klämde på blåsan och gjorde lite ont i sittbenen och så vidare, men välmåendet mina hästar och ridningen ger mig vägde ändå tyngre än problemen jag kände. Och jag är så tacksam över mina fina hästar som bar mig och lilla Henri i magen så tryggt och snällt genom hela graviditeten, de är verkligen guld värda! 

Sist och faktiskt också minst ut bland hästarna är Viljar, en musblack valack med stjärn född 2018 e: Hrói frá Flekkudal u: Demba från Kruagården. Pappa Hrói har 8,73 i rid egenskaper med 9 för pass, trav, ridbarhet och helhet! 

Viljar är faktiskt den första hästen jag äger samt är min första egna uppfödning! 

Viljar var redan från början en liten kille när han tittade ut helt utan förvarning två veckor för tidigt. Han är också en av få hästar som jag ridit in och sen fortsatt att träna efter det, och visst var det något speciellt att få arbeta med sin alldeles egna uppfödning!

Viljar är en helt fantastisk individ och det har varit (och är) en fröjd att jobba med honom, han är otroligt schysst och trygg och har ett psyke som är guld värt. Inridningen gick väldigt enkelt och smidigt, han gick från klarhet till klarhet precis som att han aldrig hade gjort annat och jag har aldrig tidigare ridit ut ensam så tidigt på en unghäst som jag gjorde på Viljar, jag har alltid känt mig väldigt trygg på honom. 

Viljar är en femgångare med väldigt mycket pass, hans första fyra år i livet tror jag att jag såg ungefär tre travsteg. Traven kom tack och lov igång ganska fort när jag väl började rida in honom, annars var det grisepass för hela slanten. I början hade han lite svårt att förstå hur han skulle göra med benen så han tog bara traven från galopp och senare lärde han sig att ta den från ”tölt”. Då stannade han nästan till och så gjorde han ett skutt och så blev det trav, lite omständigt kanske men så länge det blev trav var jag nöjd. Sen tack och lov lärde han sig ta traven från skritt och även från tölt utan att göra små skutt av det. Med tanke på att han inte hade travat någonting alls i princip så var traven himla fin och stabil, han klarade att trava runt på ridbanan med mig uppsutten från början utan att tappa balansen, jag har haft unghästar som travar i hagen som knappt klarar av kurvorna på ridbanan så jag var väldigt tacksam för den utvecklingen!

Traven är stor med fina rörelser och ibland glimtar den till riktigt så det ska bli superspännande att det vad det blir av den med mer träning. Tölten har varit ett långt projekt, eftersom han spenderat fyra år med att grisepassa runt i hagen hade han tyvärr befäst det rörelsemönstret och styvheten ganska ordentligt. Så det har tagit enormt med tid att ”lära honom” hitta rätt, han ville gärna slänga sig i trav så fort han började mjukna lite och blev ganska irriterad när jag tyckte vi skulle fortsätta. Men det känns äntligen som vi är på rätt spår och nu är det oftast tölt med inslag av passtakt än grisepass med inslag av typ tölttakt.

Han har väldigt lätt att forma sig och bära sig fint vilket är toppen, men inte när man ska försöka få loss styvheten och så fort man möter med handen så kröker han bara lite fint på nacken. Så det har varit en svår balans med att aktivera bakbenen, inte ha för mycket kontakt fram men samtidigt få honom upp ur bogarna och loss i sidorna utan att det går för fort (=superstyvt) och ändå hålla honom samman, men vi är på god väg och de blir mer och mer smidigt!

Han har en riktig bra skritt, mjuk och elastisk som går genom hela kroppen med ordentligt övertramp, problemet där har lite varit att han haft ett tempo som varit lite handbromsigt men det känns som även det börjar släppa och han börjar bjuda fram ordentligt och verkligen nyttja gångarten fullt ut. Galoppen börjar lysa igenom bitvis och är också den väldigt fin, rund med bra rörelser, även den har varit präglad av styvhet som varit svår och tagit tid att jobba genom. Innan var det bara några galoppsteg sen blev det pass och de var väldigt laterala och studsiga steg, nu klarar han längre och länge sträckor och det är mer och mer ”ordentlig galopp” även om där är mycket kvar att jobba med. 

Passen har vi inte direkt jobbat så mycket med än, han har fått gå i pass lite här och där för det har varit lösgörande för honom men jag har inte tränat den målmedvetet. Den finns ju där och är väldigt stark så har känt det varit bättre att fokusera på de andra gångarterna för det han behöver i passen är framförallt styrka och balans. Det  tränar han ju mycket genom de andra gångarterna också, men tanken är vi ska börja utforska den mer nu när han har lättare att separera sina gångarter. 

 Så vi jobbar främst med att bibehålla arbetsglädjen, jobba på gångarterna och lösgjordheten och att arbeta med olika tempo och hitta balansen, i och med han är ganska liten (cirka tre äpplen hög) så har han ganska lätt att hålla ordning på sig själv men samtidigt är han också ganska lättpåverkad för min vikt. Han är otroligt trevlig att arbeta med, mjuk i handen och formar sig enkelt, svarar snabbt för alla hjälper och ger en väldigt behaglig ridkänsla. Vi har väldigt långt kvar men jag hoppas han kan bli ett ämne för tävlingsbanorna i framtiden, bitvis glimtar han till riktigt fint så de kan finnas mycket att hämta! Sen blir han kanske inte en tipptopp femgångshäst men jag hoppas han ska kunna bli en väldigt bra passhäst och kanske kombinationshäst, vi har ju sett att man inte måste vara stor för att kunna vara riktigt snabb på passbanan så det finns hopp! Och skulle det visa sig att han inte är aktuell för tävling så kommer han troligtvis säljas eftersom jag har höga ambitioner inom tävling och vill inte bara ha en trevlig ridhäst. 

Lite övrig fakta om Viljar: 

•Viljar älskar att bli kliad bak på ”skinkorna” och mitt under halsen. 

•Han fick en stjärn trots ingen av föräldrarna har något tecken och jag har alltid sagt att en drömfärg hade varit musblack med tecken.

•Han är så ofantligt trygg och har varit från första början, har aldrig haft en så ”stabil” unghäst innan, extra roligt när det är min egen avel som fått så fint psyke!

•Mamma behövde skriva på ett papper att jag fick lov att använda hennes sto (Demba) och deras gårdsnamn till min avel.

•Han är en liten snubbelpelle, snubblar ofta och jag håller på att sätta andan i halsen var gång, han verkar inte lyssna på mina uppmaningar om att lyfta mer ordentligt på fötterna… 

•Det var egentligen inte ett så planerat beslut att betäcka Demba, vi budade hem betäckningen via en auktion för landslaget, och om jag inte minns fel var vi dessutom borta på tävling när vi gjorde det. 

•Hans namn betyder ”önskad, efterlängtad” vilket han verkligen var, även om jag hade hoppats på ett sto! 

•Eftersom han var lite tidigt född så överansträngde han sina ben och blev lite x-bent. Vi märkte en dag att han låg ner väldigt mycket och vilade och att Demba vägrade röra sig ur fläcken så vi fick bära mat och vatten till henne, det var precis som hon kände att han behövde vila och visste att om hon gick iväg skulle han resa sig. När vi pratat med veterinär fick de komma in i lösdriften på några dagars vila, sen rättade benen till sig igen! 

Och det bästa med Viljar är? 

– 100 procent hans fina lynne, han är så trygg och go att arbeta med och har så många bra egenskaper som talar för honom, mjuk mot handen, lyhörd och samarbetsvillig. Och sen så är han himla mysig individ, en riktig kompis! 

Så jag har mycket förhoppningar på honom och det ska bli så spännande att fortsätta jobba med honom och se hur han utvecklas. 

Einherji eller Julle som han kallas till vardags är en valack född 2016 som har varit min sedan 2021. Julle är en fux med ljus man och ljusa kotor e: Rökkvi frá Hárlaugsstöðum u: Hugsyn frá Syðra-Skörðugili. Jag fick erbjudande att köpa Julle av min hovslagare då de kände att de inte hade den tiden som han behövde så jag köpte honom med tanken att han efter en tids träning skulle säljas.

Sen har vi haft lite otur med att när han började kännas redo för försäljning så var det en pandemi, sen blev de skyhöga elpriser, och sen blev det risk för grovfoderbrist samt ökade levnadskostnader överlag, så Julle han bor kvar hos oss men söker fortfarande efter sin alldeles egna människa.

Julle är en väldigt mild och mjuk individ men kan ändå gömma en räv eller två bakom örat, han är av naturen en lite känsligare individ som ibland har nerverna utanpå. Han är väldigt snäll och försöker alltid att göra sitt bästa, när han kom till mig var han väldigt spänd och känslig så jag valde att ”börja om från början” trots att han redan var inriden. Jag upplevde att han visade mycket stress bara vid hantering och när jag tog tyglarna och satte foten i stigbygeln så stod han och tyckte nervöst med huvudet, och det kändes inte bra för mig. Så jag behandlade honom som att han inte var inriden och gjorde så som jag brukar när jag rider in en häst, på så sätt fick vi också lite mer tid att lära känna varandra och skapa en relation. 

Vi gjorde verkligen allt från början och första gångerna jag satt på honom så ledde mamma runt mig på ridbanan, Julle var nervös och på tårna och reagerade på om det blåste i växterna vid sidan om ridbanan till exempel.  Men ju mer vi arbetade desto mer slappande han av, han är inte typen som skulle göra något dumt och är inte heller (negativt) känslig för mina hjälper vilket jag tycker är väldigt positivt, och tillslut hade jag mig en väldigt positiv och glad kille.

Sedan dess har han bara blivit starkare och fått mer självförtroende, när han kom var han väldigt ”liten” i sig själv, han stod inte upp för sig själv i hagen och lät sig hunsas av även de yngre hästarna och stod alltid längst bort när vi fodrade. Men desto mer vi jobbade desto mer självförtroende fick han och växte i rollen som ridhäst och började också ta för sig mer, han intrigerades mer i flocken och började ta sin plats där. Han är väldigt positiv vid ridning och går alltid framåt av egen motor och tickar på för egen maskin, man behöver aldrig säga till två gånger.

Han har fem gångarter som är lättväxlade men har haft lite problem med obalans och styrka som gjort honom lite ostabil och då haft lite svårt att separera gångarterna. I början var tölten väldigt passtaktig och han klarade bara ett lägre tempo och jag fick jobba mycket med att få honom att länga sig och slappna av och komma upp med ryggen. I dag är han en riktig töltmoppe med mjuk och behaglig tölt och går upp till mellantempo med snudd på ett mer ökat tempo, han utvecklas hela tiden! Traven är stor med bra kliv och rörelser men han har alltid haft lite svårt med balansen och slår lätt upp i tölt, men blir även här bara mer och mer stabil, i början kunde han knappt trava på fyrkantsspåret men nu klarar han av att gå på volt. Skritten är nog hans sämsta gångart, den är egentligen inte dålig men han blir lätt lite kort i steget så där jobbar vi mycket med att han ska länga stegen och trampa mer igenom kroppen. 

Galoppen är fin med bra rörelser och grip, och han har mycket klös i den, när jag började med honom var den väldigt tvåtaktig och han hade svårt att hålla den längre sträckor. Han kan fortfarande bli lite lateral imellanåt och har lite svårt att gå på ridbanan tex men det blir också bara bättre ju mer styrka han får! 

Passen är inte tränad men han har lagt sig i pass några gånger och då har han fått gå, han har bra takt och vill springa på men förstår inte riktigt hur han ska reda ut benen i ett snabbare tempo och slår ofta upp ganska snabbt, men det är absolut en gångart som ska utforskas vidare! 

Lite annan fakta om Julle:

• Smeknamnet Julle kommer ifrån hovslagarens son som var lite för liten för att klara av att säga ”Einherji”, då döpte han om honom till Julle, och nu har det fastnat, han är en Julle helt enkelt.
• Julle gick faktiskt i vår unghästflock som liten, så han har bott här tidigare under sin uppväxt. 
• Han är väldigt busig och lekfull, det är full rulle i valackflocken!
• Einherji betyder ”den som kämpar ensam” eller ensamvarg. 
• Julle blev utvald som surrogatmamma av fölet Brimir när han vandes av från sin mamma, en uppgift han tog på största allvar. Även om han kunde bli lite trött på det konstanta bitandet, nu biter den ”lille” åtminstone på alla de andra också! 
• Han tycker det är väldigt roligt att bli löslongerad på ridbanan, han kan hoppa och bocka och sparka och springa runt i full galopp!

Vad är det bästa med Julle?

Att han är en så vänlig och positiv individ, man blir glad av att rida honom då han är väldigt samarbetsvillig, men där är ändå lite sting i honom så han han kan fortfarande överraska en och utmana en lite också. Samt att han är väldigt behaglig att rida, mjuk och fin och lätt att arbeta med!

Rima är ett stort (cirka 147 centimeter) svart sto född 2002 e: Suðri frá Holsmúla 1 u: Staka frá Holtsmúla 1. Suðri är bedömd med 9 för tölt, trav, spirit, helhet och skritt samt 9,5 för galopp och sakta galopp med en total på 8,44 för ridegenskaper (med 5 för pass). Rima är alltså en livmodersimport från Island och mina föräldrar köpte mamma Staka av dom som importerat henne. Så vi har egentligen inte haft så mycket finger med i spelet men Rima är född hos oss på gården och bär därför vårt namn och mina föräldrar står som uppfödare på henne.

Jag började rida Rima efter hon hade fått ett föl 2010 och innan dess hade mamma ridit in och tränat henne. Jag som i princip bara hade ridit lite ridskolehästar och grannens barnhäst och sen Demba hade egentligen inte alls kunskap eller medel att förvärva en häst som Rima, som var ”extra allt”. Jag minns hur jag en gång i början tänkte ”denna hästen kommer jag aldrig kunna skritta på lång tygel”, men Rima blev utöver Demba ”min” häst och jag fick helt enkelt lära mig under tidens gång.

Rima är stor, otroligt energisk och med en enorm egen vilja och en riktigt typisk fyrgångshäst. Hon hade under en lång tid problem med travtakt framförallt i den korta tölten och där hade hon även svårt att gå så långsamt som det egentligen krävdes för att få bra poäng, hon var lite för stor och hade lite svårt att ”komma samman” och ha full kontroll på sin kropp och rörelser. 

Men vi jobbade på och jag lärde mig mer och mer om hur jag skulle jobba och bemöta denna häst som var så totalt olik Demba och hade helt andra problem än henne också. Det var mer än en gång som utmaningen kändes för stor och jag grät efter ridpassen för jag kände mig värdelös och misslyckad, men jag gav aldrig upp. Och tack vare det har jag blivit en bättre ryttare, jag fick lära mig jobba lugnande, ha ett enormt tålamod och hitta nya vägar, och att vissa saker får ta den tid det tar. Tillsammans har vi bland annat tagit SM-guld i GDT,  brons i GDY och blivit nominerade som årets ryttare i GDY. Vi har även tagit SM-brons i V1 YR där guld- och silverekipagen sen åkte till VM och en av dom tog hem guldet i V1. Så man kan lugnt säga att jag är väldigt stolt över vårt brons och så som vi kämpat för att ta oss dit. Inget har kommit gratis när det gäller vår resa och jag hade dessutom gjort majoriteten av Rimas träning själv utan hjälp från tränare då vi aldrig hittade någon som kunde ta henne på rätt vis och coacha oss passande, så det tog lite extra tid, men jag lärde mig otroligt mycket.

Rima har fyra väldigt bra gångarter och har egentligen ingen ”svag gångart” i den bemärkelsen utan hon har mer haft problem med ”andra omständigheter” som gjort vissa gångarter svåra för henne. Hon har fått 7-7,5 för samtliga gångarter på tävling och har traven som sin bästa gångart! Den korta tölten var länge svår på grund av att den gick lite för fort samt var travtaktig och den ökade tölten var knepig för hon är så himla stor och hade lite svårt att bära sig genom kurvorna och förlitade sig mycket på att jag skulle finnas där och stötta upp henne. Traven är den gångart som alltid varit enklast, den har alltid varit väldigt stabil och flott, om vi hade problem där var det isåfall att de kanske gick liiite fortare än piloten avsett….

Hon har egentligen en fantastisk skritt men satte konstant käppar i hjulet för sig själv genom att vara så extremt energisk, hon vilade inte i steget och laddade upp inför nästa moment som var galoppen. Så det hände allt för ofta att vi landade på poäng som 3,5 vilket kändes extremt surt för när hon bara slappande av och började skritta som hon kunde så började vi landa på 7-7,5 istället. Det blev dock bättre när vi lagt om programmet så hon fick skritta sist, då visste hon att de fanns inget mer efter och kunde slappna av bättre, men gissa om jag var tacksam när hon på SM bestämde sig för att för första gången någonsin skritta ordentligt i en final. 

Och så var det den där galoppen, vår akilleshäl, också en helt fantastisk gångart, Rima är en exceptionell häst med potential till månen, men i hennes värld var galopp en chans att leva ut hennes fantasier om att vara en räcerhäst och det gick allt som ofta lite väl fort med lite lite (i min smak) bärighet. Jag kunde glömma att galoppera i skogen, då tog det inte stopp, och hon hade lite svårt att få plats på ridbanan med sina stora kliv, så var skulle jag då träna någonstans egentligen? Men som med allt annat så tränade vi, och jag fick nästan gråa hår men även det problemet överkom vi, fast ni kan ju tänka er att det alltid är lite nervigt att rida gædingagalopp på denna hästen oavsett vad… 

Rima är otroligt rolig och givande att rida även om hon kan vara utmanande också, det gäller att ”hålla det enkelt” och inte krångla till träningen, hon har mycket integritet och kommer inte ställa upp för dig om hon tycker du är oschysst mot henne, så de gäller att jämka lite och få henne att tro att allting är hennes idé. 

Så sammanfattningsvis så har Rima varit sin egna största fiende och gjort det lite onödigt svårt för sig själv många gånger, men de är också en häst som kan sätta ett leende inte likt något annat på ens ansikte för hon är ren magi när hon klaffar. Vi har haft många dalar upp och ner och när det äntligen kändes som vi var på gång ”på riktigt” så blev hon sjuk. Hon blev dålig i lite några omgångar i början men repade sig sen relativt snabbt och vi lyckades under åtminstone två säsonger kvala och starta GK-SM som senior med nya personbästa i bagaget. Men återfallen blev värre och tog länge tid att komma över åtföljt av långa perioder av rehabridning och långsamma uppstarter. Så därför har vi inte varit ute på länge, men vem vet, kanske även Rima får ut och lufta hovarna på ovalen 2024, man ska aldrig säga aldrig. 

Jag tänker jag berättar mer om hennes sjukdomshistoria i ett eget inlägg, Men kan säga så mycket som så att hon i nuläget äter medicin och är pigg och glad! 

Lite rolig fakta om Rima:

•Hon älskar när man pillar henne i pannluggen och i pannan, då står hon och blundar och bara njuter. 

•Rima betyder ungefär ”liten vers” och rim, hennes mammas namn Staka betyder dikt så valde vi att anspela på det. 

•Rima är lite disträ av sig, hon kan gå in med huvudet i dörrkarmen för hon är upptagen med att titta på något någon annanstans så hon missar vart hon går. 

•Hon är nog den vänligaste hästen vi har, hon är otroligt snäll och mild i all hantering. Hon har till exempel fått beröm när hon stått lös och blixtstilla hos veterinären med hoven på ett block under röntgen medans jag fick hålla plattan och veterinären fixade med maskinen.

•Hon älskar att ”dammsuga”, longerar man henne är näsan ofta bara centimeter ovanför marken, även vid ridning älskar hon att få ”jogga av” med näsan i marken, ibland är jag lite orolig hon ska sparka sig själv i huvudet… 

•Det kvittar hur mycket jag tränar det, att korta tyglarna innebär ALLTID räsermode i hennes värld.

•Vi har genom åren fått tre förfrågningar om att sälja Rima, bland annat från ett känt tränarpar med kommentaren ”det där är en sinnesjukt bra häst!”.

Vad är det bästa med Rima då?

Hennes energi och arbetsvilja, även om det ibland kanske stjälper lite mer än hjälper. Hon ger en ridkänsla som ingen annan och är så otroligt häftig att rida även om hon är utmanande också, men när man lyckas så är det magi att sitta på hennes rygg. Men även att hon är en så himla mysig individ som inte är stimmig till vardags trots den piggelin hon är.

Hon är verkligen en ”once in a lifetime kind of horse” och hon har gett mig så otroligt mycket och jag är tacksam för var dag hon är kvar med oss och är pigg och mår bra!

/Emmi

Jag tänker att vi börjar längst bak med äldst häst och jobbar oss framåt, och först ut blir då såklart Demba från Kruagården!

Demba är den första hästen som fötts på gården och bär namnet Kruagården, hon är ett musblackt sto född 2000, e: Haukur från Skaneyland u: Sóley från Lillehem. Sóley var mammas första islandshäst som hon köpte när vi flyttat till gården -96 och Haukur var en av grannens egna hingstar som har bland annat har 9,5 för pass och 9 för vilja. 

Demba fick ett föl vid 4-års ålder och blev sedan inriden som 6-åring och efter det tog jag över henne, hon blev min första ”egna häst” då hon var den hästen vi hade som var snäll nog för mig som barn att rida på. Och sen dess har vi hängt ihop i vått och torrt, vi har växt upp tillsammans och aldrig vuxit isär, hon är en häst som aldrig slutat att förvåna mig trots snart 20 år tillsammans. 

Vi har gjort ”allt” tillsammans känns det som, vi har varit i Danmark och jobbat, vi har har tävlat otaliga gånger och discipliner och startat både sport och Gædinga SM. Vi har bland annat tagit tre lag-SM guld, två 4e placeringar i PP1 och P1 YR och en femte Plats i P2 YR på sport-SM. Sen har vi även sm-kvalat som senior i både sport (passgrenar) och gædinga (GDA),  för ”på min tid” som young adult i GK så fanns inte klassen GDYA utan då fick man snällt kvala och starta mot det vuxna, vilket jag också gjorde!

Demba är lite av en multitalang som har många strängar på sin lyra, hon fixar det mesta. Hon har fem jämna och bra gångarter med extra stort plus för passen som är hennes bästa gångart (och favorit). Det är på passbanan hon trivs bäst både när det gäller passgrenar eller vår specialtalang flagglopp!

Hon har som bäst fått 6,0-6,5 för samtliga gångarter och 7,0 för sin pass som alltid varit vårt ess i rockärmen framförallt när det kom till final, jag visste alltid att hon kommer ligga i pass och hon kommer göra det bra! Och det hände mer en en gång att vi plockade hem högst poäng av alla i passmomentet i final trots att vi mötte riktigt vassa ekipage både från Sverige och Danmark. 

Demba är en väldigt rolig häst att rida, hon är lättväxlad med mycket energi och ”go”, och har framförallt väldigt stabil trav och galopp för att ha så stark pass vilket är något jag gillar väldigt mycket. Hennes största nackdelar är att hon lätt blir ganska styv och passtaktig i tölten och då hjälper det inte att hon är rätt överbyggd bak, så hon är lite felvinklad för just tölt. Hon är en häst som du kan säga ”spring” till så satsar hon järnet för dig men säger du stopp så är det stopp (utom möjligen på passbanan då kan hon ibland råka ”glömma” hur man bromsar…). 

Hon har mycket personlighet och är en dam som gillar sitt personliga space, kommer man fram till hennes box lägger hon öronen bak och visar ögonvitan och säger ”piss off!” Men hon skulle aldrig göra något dumt, hon bara ser farlig ut och hoppas att man ska springa åt andra hållet… Hon är med andra ord inte så mycket för att mysa men kan ställa upp om man kliar henne under manen, då är det helt okej! Hon kan alltså vara en riktig suris från marken men så fort man kommer upp på ryggen är det öronen fram! 

Demba fick ett till föl 2018 (Viljar) och har annars ridits och tränats / tävlats kontinuerligt. Hon har tävlats lite i pass på våra klubbmästerskap de senaste åren och har bland annat tagit hem vinsten i PP1 flera år här på ”ålderns höst”.

Att hon är snart 24 år gammal är dock inget hon bekymrar sig om, hon är exakt lika pigg som alltid och verkar inte ha några planer på att gå i pension. Det är inte helt omöjligt att vi 2024 åter äntrar passbanorna, inte för jag tänker vi ska vinna några tävlingar eller SM-kvala, jag är medveten om att hon inte är i sitt livs toppform lägre och att det nog inte blir några nya personbästa mer, men mest för att både hon och jag tycker det är så förbannat roligt att rida pass! 

Lite övriga fun facts om Demba:

•Egentligen låg det ett annat föl i mamma Sóleys mage, men på grund av en skada så kastade hon fölet och fick betäckas om, och sen kom Demba! 

•Hon föddes ute i hagen under ett ösregn eftersom lilla mamma vägrade gå ner till stallet, därav namnet Demba som betyder regnskur. 

•Hon är lite av en sjöhäst och älskar att gå ner i bäcken hemma vid dammen i skogen och stå och plaska med benen och köra huvudet i vattnet eller att bara stå och filosofera i vattnet. Men det ska vara på hennes villkor, havet eller okända vatten samlingar (läs: tex vattenpölar) är ett strikt nej. 

•Hon har kunnat spansk skritt (som jag lärde henne) och kan tänka sig och spexa lite med frambenen än idag mot en godisbit. 

•Hon hatar när folk rör hennes bakben, det går bra när jag gör det och de är på nåder som hovslagare/equiterapeut får göra det, men vill en ”främling” ta på dom blir hon väldigt obekväm.

•Under våra lag-SM-år fick vi rida flagglopp och vi gjorde det vansinnigt bra, Demba fick göra sin favorit grej: springa rakt fram, FORT! Sen gällde det bara för piloten att hänga med och pricka tunnorna också (lättare sagt än gjort). 

Och sist, vad är det absolut bästa med Demba?

– Hennes ridbarhet och sinne, hon var snäll nog att vara en barnhäst och växte sen med mig hela vägen upp i seniorklass. Att man kan göra precis vad man vill när man vill och att vid 24-års ålder så är fortfarande det bästa hon vet att få dra en repa i pass, eller ett travrace i skogen. Man blir alltid glad av att rida henne och hon ställer alltid upp! 

/Emmi

Hej!

Hoppar in med ett litet tipsinlägg här innan jag drar igång med presentation av hästarna, tänker det är ju bra om tipsen är något sånär aktuella när jag ger dom!

Jag har nog jordens mest frusna fötter, höst till vår bor jag i fårskinnstofflor inomhus och börjar snabbt använda fodrade vinterskor vid ridning.
Går temperaturen ner under 10 grader är det nästan ett måste.

Och även om jag har i ullsula, ullstrumpor och tjocka ullstrumpor på så fryser jag ofta ändå även om det bara är runt nollan, det bara är så och det är rent hopplöst. Är jag ute och igång och går runt/pysslar osv så håller jag värmen hyfsat men just vid ridning blir jag tydligen för stilla… Jag kan vara varm om resten av kroppen men värmen går ändå inte ut i fötterna.

Och då har jag mina livräddare (tåräddare?) som är värmesulor från det svenska företaget Bucken! Sulorna är trådlösa och styrs med fjärrkontroll vilket är helt perfekt då man kan både höja och sänka värmen vid behov samt sätta dom på stand by om man börjar bli lite för varm (inget problem jag brukar ha dock..)
Några saker som jag tycker är bra med sulorna är att de har över 8 timmars värme per laddning (beroende på värmenivå) så de räcker för en heldag ute eller många enskilda ridturer/stallvändor.
Sulorna är även vattenresistenta och slitstarka, jag har haft mina i minst tre eller fyra år, jag minns inte ens när jag fick dom, så det måste ju vara ett bra betyg på hållbarheten.

De är bekväma att bära, ungefär som vilka iläggssulor som helst så de funkar bra även om man är ”på fötterna”, vilket är skönt då jag väldigt lätt får ont i fötterna när jag står/går mycket (ni hör ju hur kassa fötter jag har).

Jag brukar ha på låg nivå när det är runt nollan och några minus, jag kan fortfarande bli ”lite kall” om fötterna men blir aldrig sådär ”hej kom och hjälp mig”-stelfrusen. Nu när vi haft runt -10 så har jag använt mellanvärmen och då håller sig mina fötter normala i temperatur, inte kalla men inte så att de känns supervarma heller.

Företaget säljer även strumpor, handskar, västar med mera med värme i vilket är perfekt om man som jag är som en fryst räka. Så det är verkligen en produkt jag varmt (ha ha ha) kan rekommendera, de har också ett (tycker jag) schysst pris framför allt med tanke på hur bra de fortfarande håller efter flera säsonger! Man kan även köpa reservdelar på hemsidan vilket jag tycker är smart, då behöver man inte köpa ett helt nytt kit om olyckan är framme.

/Emmi

Välkomna alla ni nya, gamla eller säger man nygamla? Läsare!

Jag är tillbaka i bloggvärlden men denna gång under Tidningen Ridsports islandshästsektion vilket känns så himla kul!

Jag hoppas ni är en del nya som hittar hit, men kanske även en del gamla läsare som hittar tillbaka, oavsett så är ni välkomna hit! För er som inte vet så drev jag en av de största islandshästbloggarna ”back in the days” när bloggeriet hade sina glansdagar (och kanske även jag mina i min ungdom hahaha) men jag tänker jag kör en liten generell presentation av mig och mina hästar. Sen kommer ni få en mer genomgående presentation om var häst i egna inlägg och vad som hänt senaste åren etc. 

Jag heter alltså Emmi Svärd, numer 29 år (30 i år, när blev jag så vuxen?) och nybliven mamma till en liten pojke på två månader som heter Henri. Jag bor tillsammans med min sambo Fredrik och hunden Vilda i en lägenhet på mina föräldrars gård utanför Kristianstad i Skåne. 

För mig känns det självklart att bo nära mina hästar så jag kan spendera mer tid med dom och även dela mer av skötseln av dom än om jag skulle bo någonstans i Kristianstad, och som tur är trivs även Fredrik väldigt bra här ute på ”landet”. Just nu är jag föräldraledig men arbetar annars på ett café i Åhus men tankarna går om att kanske läsa vidare när min föräldraledighet är över, men det återstår att se, det är ju ett tag kvar tills dess. 

Jag kommer gå in mer ingående om var häst i separata inlägg så försöker hålla det lite kort nu. 

Jag har två hästar som är ”mina” men som mina föräldrar äger. De heter Demba (24 år) och Rima (22 år) som de flesta kanske redan känner till, dessa var mina tävlingshästar under min ungdomstid och även de första säsongerna som senior. De har synts flitigt på tävlingsbanorna och gått på både sport SM och GK-SM.

Gamla Demba tävlade jag faktiskt senast hösten -22 i pass men då ”endast” på ett klubbmästerskap, men vi vann faktiskt stilpassen så helt pensionerade från banorna har vi inte varit! 

Sen äger jag två hästar själv, Einherji (aka. Julle 8 år) och Viljar (6 år), Julle köptes för att tränas och utvecklas och sen säljas vidare så han är faktiskt till salu och Viljar är min egna uppfödning som jag hoppas ska kunna bli ett tävlingsämne framförallt i pass. 

Så där var lite kort om mig och vad för hästar jag har just nu, det kommer som sagt mera info sen, antagligen långa paragrafer så ni kommer ha att läsa. Jag hoppas ni ska tycka det blir kul att läsa om mig och hästarna igen, min ridning under graviditeten, ridningen nu efter, tränings/produkt tips, min hästfilosofi och allt annat som det faller mig in att skriva om! 

Jag är otroligt taggad på att börja skriva igen och hoppas ni ska tycka det är lika kul att få hänga med oss igen! 

Ni får ha överseende med om jag rabblar på i en halv evighet men jag har saknat att få skriva och dela med mig, så stort tack till Tidningen Ridsport för denna möjligheten, det ska bli superkul! 

/Emmi