Emmi Svärd: Min ridning under graviditeten

Tillslut så kom vi ju då till den punkten jag länge ”fasat” för, vi hade valt att skaffa barn och jag var gravid, något jag funderat mycket på hur jag skulle lösa. Jag har länge haft problem med foglossning i mitt bäcken på grund av min ledsjukdom (mer om det i ett annat inlägg) och var givetvis rädd att det skulle bli ännu värre om jag blev gravid.

Jag har varit väldigt dålig i perioder så jag hade svårt att se hur det skulle fungera med en faktisk graviditet utöver mina nuvarande problem. Jag såg framför mig hur jag knappt skulle kunna gå ordentligt och med 3-4 hästar i träning fanns inte utrymme att inte kunna rida. Jag har ju hört om friska personer som fått så mycket foglossning att de knappt kan gå och många får ju sluta rida tidigt på grund av smärta. 

Jag har alltid varit noga med att hålla min kropp stark med regelbunden träning av mig själv på gymmet för att ge mig de bästa förutsättningarna att leva hållbart och så smärtfritt jag kan. Såklart blev det extra viktigt inför och under graviditeten, det fick ju bära eller brista helt enkelt, vi ville ha det här barnet och jag fick ju ta det som det kom, jag var medveten om att en dag kanske det tar tvärstopp.

Jag blev gravid i början på året i februari, och ridningen fortsatte ganska smidigt i början, jag var väldigt trött så motivation var kanske sådär vissa gånger men jag kämpade på! Det som var extra jobbigt första tiden (förlåt om nån stackare inte vill veta detta) var att mina bröst var så fruktansvärt ömma, så minsta skumpande var inte så roligt, så ni kan ju tänka er hur kul det var på min lilla gråa grisepassare… 

Veckorna seglade förbi (kändes verkligen inte som det dock) och ridningen fungerade oerhört bra ändå. Jag hade en period kring påsk där jag hade fruktansvärd foglossning så jag gick som en snigel och kunde knappt lyfta fötterna ordentligt och då tänkte jag att nu har det börjat, nu är de kört. Men jag repade mig och började må bättre igen, jag red främst Viljar och Julle under denna period och mamma red Demba. Men under slutet av våren började jag mer och mer känna av fogarna när jag ridit Julle, det var helt enkelt något med vinkeln mitt bäcken fick på honom och hans rörelsemönster som triggade igång värk så vi gjorde ett byte. Mamma tog Julle och jag fick tilllbaka Demba som jag kunde rida utan problem, även Viljar gick bra utan större bekymmer. Så för mig var det viktigt med ”rätt” häst för att jag skulle klara av att rida. 

Såklart gick saker och ting lite för bra och en dag i slutet på maj går jag och Demba omkull riktigt illa. Jag hade precis börjat tölta och de var ett lugnt tempo när hon helt plötsligt snubblar ordentligt och jag ser hur hela hästen försvinner framför mig. Jag hinner tänka ”detta kommer inte gå, hon kommer inte komma upp” så när hon är halvvägs nere beslutar jag mig för att kasta mig av åt sidan i ett försök att inte klämmas under henne om hon inte kom upp, ett beslut som visade sig vara väldigt smart. Jag dimper hårt ner i marken och landar på vänster höft, arm och axel och ser från marken hur Demba inte bara trillar åt sidan utan så illa så hon faktiskt börjar slå runt så benen far upp i vädret. Jag kunde till och med. se grus på framvalvet på sadeln så långt över hade hon varit, men hon hoppar upp igen och ser måttligt chockad ut men står snällt kvar och väntar på mig.

Så jag kravlar mig upp, mör och skakig i kroppen och kollar igenom henne. Jag kan inte se några större skador och jag leder henne en bit men kan inte se någon ojämnhet heller. Själv var jag väldigt öm och om det var något jag hade svårt för under graviditeten så var det promenader, det funkade inte och fogarna ömmade direkt vid gång så jag hoppade upp igen och vi tog oss hemåt. Ser hemma hon skrapat sig lite på mulen men verkar annars fortsatt oskadd som tur var. Men allt gick som tur var bra, jag hade ju landat på sidan med höften som tog värsta smällen och hade inte slagit magen på något vis. Men så himla typiskt, har under mina åtminstone 20 år i sadeln gått omkull en gång med en häst, så givetvis skulle det hända igen när jag var gravid. Lilla Demba skrapade mulen efter fallet, så tacksam det inte blev värre för nån av oss. Höften som tog smällen blev en färgglad historia.

Jag upplevde mig stark och väldigt välbalanserad i sadeln trots allt och den växande magen störde mig inte så mycket så jag fortsatte träna mina hästar. Viljar red jag till vecka 31 när han desperat behövde gå på vila, jag hade ridit honom lite längre än jag egentligen hade velat men det fanns inte så mycket alternativ om han inte skulle få en megalång vila, vilket inte kändes optimalt. 

Demba red jag tills vi skodde av henne och då var jag nog i vecka 38, tanken var hon också skulle vila till jag sen kunde börja rida igen. Men inte kunde jag sluta rida då, det kröp i kroppen så jag började rida Rima  som jag red till och med några dagar innan förlossningen vilket var i vecka 40. Jag red såklart inte på 100 procent fullt ut där på slutet och Rima rehabreds fortfarande med kortare sträckor trav-tölt och skritt emellan så det funkade fint för mig. Det som var besvärligast sista tiden var att jag fick en sån fruktansvärd karpaltunnelsyndrom i båda armar så mina armar och händer domnade bort och tinglade något fruktansvärt. Men man är ju en hopplös hästtjej så det stoppade inte mig, sen att jag fick rida på långa tyglar och ta pauser där jag kunde hålla armarna rakt ner och få liv i dom igen var en annan femma!

Så allt som allt så gick det långt över förväntan för mig, jag vet inte hur vi hade gjort annars, mamma hade inte hunnit med fem ridhästar ensam det är en sak som är säker. Och med tanke på att jag inte klarade av att promenera så är jag oändligt tacksam att jag kunde rida så som jag gjorde. Visst, sista veckorna var inte jättebekväma, det klämde på blåsan och gjorde lite ont i sittbenen och så vidare, men välmåendet mina hästar och ridningen ger mig vägde ändå tyngre än problemen jag kände. Och jag är så tacksam över mina fina hästar som bar mig och lilla Henri i magen så tryggt och snällt genom hela graviditeten, de är verkligen guld värda! 

Nu var det ett tag sen vi hördes av, jag ska bättre mig, jag lovar!

Våren är här även om vädret svänger lite hej vilt här nere i Skåne fortfarande, somliga dagar bjudas det på 10-15 grader och strålande sol och andra dagar är det grått, disigt och 3 grader. Det har ekat lite tyst här på bloggen av förklarliga skäl, jag har börjat jobba igen efter min föräldraledighet och dessutom gick jag rakt in på ett nytt jobb och en heltidstjänst. Jag har aldrig tidigare jobbat heltid och med lite många hästar så har tiden och orken varit knapp.

Mitt nya jobb är jätteroligt men också utmanande och det har varit och är mycket att lära sig och det är ett arbete där säkerheten är extremt viktig. Jag har varit helt slut i systemet när jag kommit hem och har då behövt prioritera att umgås med min familj innan vi lägger sonen, och sen har jag behövt gå ut och rida.

Rutinerna på jobbet börjar falla på plats och jag känner mer och mer hur energin sakta börjar komma tillbaka.

Just nu befinner vi oss i en liten mellanfas rent hästmässigt (som jag nog pratat om innan), Rima och Demba rids fortfarande och känns inte riktigt redo för pension och samtidigt har jag både Julle och Viljar. Mamma har gått in och stöttat upp med stona, men hon har ju en egen ridhäst så det har ju inte blivit ordentligt fokus på någon av hästarna den sista tiden. Men vi kämpar på och alla hästar får åtminstone röra på sig, jag tänkte att jag kör en liten genomgång om statusen på hästarna i nuläget och lite hur sista tiden varit. 

Rima har ridits och känts pigg och fräsch utifrån förutsättningarna men har nu senaste veckorna ”markerat” på höger bak till och från och i olika grad. Veterinären var och tittade på henne 12/3 och konstaterade att det är något som stör rörelsemekanismen i benet. Hon rör sig framåt för egen motor och är inte avig till att springa och markerar inte vid trav men i skritt ”skjuter” hon fram kotan och det gör hon även när hon står still/samt vill avlasta benet. Vi provade ge en metacamkur men märkte ingen direkt skillnad, det blir nog en vända till kliniken för att röntga/ultraljuda och se om det är något vi kan göra för henne som känns rimligt. Hon står därför givetvis på vila men känns pigg under omständigheterna och rör sig runt i hagen utan tveksamhet.

Utöver det har hennes värde blivit ganska höga igen, trots blötläggning av fodret under vintern (dock ett foder med lite hög sockerhalt). Hon får nu sin medicin uppdelat på två gånger om dagen istället för en för att försöka stabilisera effekten mer över dygnet, samt har vi tagit prov på henne före en måltid och sedan efter för att se om det skjuter i höjden när hon ätit eller om hon är hög hela tiden. Så får vi se lite vad testerna visar och nu hur detta med benet utspelar sig, vi har sagt sen hon blev sjuk att hon ska kunna leva ett värdigt hästliv, men vi vill såklart också göra ”allt vi kan” inom rimliga gränser med tanke på ålder och sjukdom. 

Demba, den gamla kruttanten tågar på som alltid, hon är pigg och glad som vanligt och är återigen i fint hull efter att ha varit lite i underkant mycket av förra året. Hon har haft lite otur med en svampinfektion i hoven vid förra skoningen så hon har nu en tjusig metallplatta och lite skruvar som håller ihop så hoven inte ska spricka efter att hovslagaren fick rensa upp i hoven. Som tur är är hon helt opåverkad av detta och rids som ”vanligt”, vilket är väldigt skönt.

Mamma har fått hoppa in och stötta upp och rida stona nu när jag började jobba då jag inte haft tid/ork med så många ridhästar, men då och då tar jag en tur på min gamla grå. Hon är en väldigt härlig ridhäst och jag älskar att sitta på hennes rygg. Men vi far mest runt i skogen för att vi tycker det är roligt och gör precis det vi känner för i stunden, det passar oss utmärkt i detta skedet, Demba är trots allt 25 år gammal, något hon dock inte vill kännas vid!

Julle, min lille köttbulle, har njutit av tiden som valackerna nu gått på fri tillgång (för att minska arbetsbelastningen lite genom att slippa mata 7 hästar i den hagen flera gånger om dygnet) och är nu lite rund om magen. Att dom dessutom tränats lite mindre spelar absolut också roll i att han lagt på sig lite.

Förutom att han är lite rund och då blir lite styv så har han denna tiden varit väldigt fin och trevlig, sista tiden har han dock varit extremt toppad/nipprig och jag har hållit på att flyga av, inte bara en, utan tre gånger. Jag hoppas han ska lugna sig lite och vet inte om det är vårkänslor som gör honom lite sprättig?

Han har härom veckan haft några dagars vila, när jag longerade honom så började han hoppa och studsa innan han var riktigt uppvärmd och började sen markera på höger fram i traven. Det är lite oklart om han kände av något redan innan eftersom han inte visade något i skritten eller om han bara knicksade till sig när han körde rodeo.

Förutom hans lilla extra turbo så tycker jag han är arbetsvillig och positiv, han har börjat hitta en ökad tölt och galoppen har blivit starkare och mer bärig än tidigare. Han är alltid väldigt trevlig att jobba med och har bra energi även om han hamnade på ute-listan när han for runt så jag nästan trillade av, så vill någon köpa en billig häst som ser spöken vet ni var ni ska vända er! Tur för honom att han är en så himla trevlig häst att jobba med, om man räknar bort det lilla extra nippret dvs… men det har hänt otroligt mycket med honom sen han kom till mig även om det fortfarande finns en viss utvecklingspotential! 

Viljar, min lilla grå, är också något rund om magen men inte lika illa som Julle. Han fortsätter att utvecklas fint och det händer något litet här och där ”hela tiden” känns det som, även om han är en sådan som utvecklas lite långsammare. Tölten är mycket bättre nu än tidigare även om vi har en bit kvar på den, men han är överlag mer lösgjord och kan hålla ett lite högre tempo än tidigare. Där kommer bitar där han är blir riktigt lösgjord och tickar på men sen tappar han det igen, jag lever fortfarande på hoppet om att de en dag bara ska släppa.

Han har även börjat hitta lite mer driv, vilket såklart märks genomgående men framförallt mycket på tölten och galoppen, bitvis får vi till riktigt trevliga moment i galopp där han känns rund och bärig. Han är ju lite lurig då han är så bekväm av sig och helst inte bjuder till att jobba ordentligt, men sen här och där lyser det igenom glimtar där han är väldigt villig eller tar några extra bra steg som gör att jag ändå är väldigt nyfiken på honom. Jag har till exempel varit lite duktigare på att longera nu när tiden varit lite knapp, något som faktiskt funkat väldigt bra på Viljar, och det är bara något med honom som gör honom trevlig att titta på, han har en fin utstrålning och rör sig ganska svikande och elastiskt.

Så får vi bara ihop hela paketet så tror jag inte han är så tokig, det har hänt jättemycket men vi har fortfarande en bit kvar att gå, men det händer nya saker hela tiden. Härom veckan kunde vi till exempel trava på volt (ordentligt!) för första gången! Det låter kanske som en simpel grej, men tror att många med femgångare med stark pass kan känna igen sig.

Jag har ju varit bortskämd med Demba som har väldigt fin och stabil trav (och galopp) trots sin starka pass. Viljar har en väldigt bra trav som är stabil i grunden eller hur man ska förklara, han är inte som Julle som bara ”ojsan, nu tappade jag balansen” och så blir det tölt, men han har lätt för att spänna till sig/kröka på nacken eller skutta till och så slår han upp, och han har inte alls kopplat ihop att man kan trava och lämna spåret då har det slagit slint i huvudet. Så man får ta varje framsteg för det dom är och han blir åtminstone bara mer och mer rolig att jobba med, så det är inte fy skam.

Jag har även gett mig på att försöka utveckla passen lite, han lägger ju sig superlätt och går i pass, men så fort det börjar gå liiite fortare börjar han hoppa och studsa och så blir det trav. Men jag har kommit fram till att det är hans sätt att bearbeta och komma över, det är precis som det blir en mental blockering och så börjar han studsa, så man måste bara jobba igenom det och ”utsätta” honom ofta. Det var tex så han lärde sig trava, han grisepassade och sen hoppade och studsade han och så blev det trav, och det blev samma när jag pressade honom lite i tölten för att han skulle anstränga sig, då blev det hopp och studs sen blev det en förändring. Så håller tummarna för att vi kan lyckas utveckla passen något här nu under våren, tror en mer fungerande pass hade gjort mycket för hans lösgjordhet. 

Vill passa på att önska er läsare en god jul, jag hoppas ni får spendera några lediga dagar med personer ni tycker om, eller djur ni tycker om! 

Vi blickar sedan framåt mot 2025 som kommer med stormsteg och jag tackar för det gångna året och hoppas ni vill fortsätta hänga med även nästa år. Det är dags för mig att börja arbeta den 7 januari på ett nytt spännande jobb och i mars kommer Henri börja på förskolan. Det går många tankar om hur tusan jag ska hinna med heltidsarbete, lämna och hämta på förskolan och fyra ridhästar. Framförallt början här kommer nog vara tuff då jag kommer komma hem från jobbet och vill då vara med Henri hans sista vakna timmar. Så jag får nog gå ut och rida när Henri lagt sig, det är ju inte optimalt med fyra ridhästar i denna situation men jag kan inte heller pensionera Demba och Rima bara för det blir lite besvärligt en tid. Jag vet ju att dom inte kommer ridas för evigt och så länge dom tycker det är roligt förtjänar dom att hålla igång. 

Samtidigt är jag spänd på vad 2025 har att komma med, efter ett tufft 2024 ser jag fram emot ett förhoppningsvis lättare och mindre kämpigt år. Viljar och Julle fortsätter att utvecklas och jag är nyfiken på hur våren med dom kommer se ut.

När nyheten om att GK-SM ska gå på hemmaplan på Margaretehof blev jag såklart supersugen på att försöka kvala. Men jag vet inte riktigt om det ens är en skälig tanke eller bara ett fantasimål. Det behöver hända en del för att det ska vara realistiskt men samtidigt utvecklas de så fint just nu och man ska aldrig säga aldrig, men jag hyser heller inga större förhoppningar om att det kommer vara möjligt. Hade jag inte haft fyra hästar att rida hade jag nog försökt låna en häst att kvala, men den tiden finns inte. Men om inte annat så ska jag förhoppningsvis komma ut på några tävlingar nästa år. Jag saknar att ha ett konkret mål att jobba och sträva mot, och att tävla såklart!

Men jag kommer inte tävla bara för att, jag vill att vi ska kunna genomföra uppgiften på ett okej sätt för att det ska kännas försvarbart även om jag gillar att tävla. Sen absolut behöver yngre hästar få träna på att tävla men jag vill ändå visa upp något som är nåt sånär ”färdigt” även om det säkert blir en hel del missar de första starterna.

Så vi får väl se hur det blir helt enkelt, har jag svårt att få ihop tiden att träna hästarna som jag vill kommer ju inte heller resultaten lika fort, så jag får bara hålla det öppet och ta det som det kommer.

Så med det sagt njut av lite lediga dagar och jag hoppas ni på ett eller annat sätt får både en fin jul och ett trevligt nyår!

Ni som följt mig sedan förra bloggen vet hur svårt jag haft det med att hitta en sadel som passar min kropp. Det har varit supersvårt att hitta något som passat överlag samt legat bra på hästarna.

Jag har ofta fått kompromissa med något som till exempel att knästöden inte passar mina ben men med ett fungerade säte. Min höftvinkel gör att mina ben faller ganska rakt och det har gjort att jag oftast inte nått fram till de flesta knästöd utan det har blivit ett glapp, dåligt stöd för benen – svajig kropp och instabil skänkel. Som följd på det har jag då behövt ”knipa fram” benen för att få stöd av knästöden och vips har jag dragit skänkel för långt bakåt.

Men om det stod mellan att välja mellan dålig passform för benen eller i sätet var valet ganska enkelt: Jag behövde ju kunna sitta ner i sadeln. 

Precis innan graviditeten hade jag äntligen fått tag i en sadel som passade mig rätt bra. Det var en modell jag haft innan men där knästöden inte varit optimala men då hittade jag denna sadel som hade flyttbara knästöd – ett tillval som inte är så vanligt.

Det var fortfarande inte helt perfekt men åtminstone kunde jag anpassa stödet lite mer och det gjorde stor skillnad. Det kändes super i början och sen fick jag mer och mer ont i sittbenen bland annat under graviditeten. Jag tänkte att det var för jag var gravid och det såklart påverkade min kropp. Ni kan ju tänka er min besvikelse när jag efter graviditeten upplevde att sadeln inte längre passade mig alls.

Tillbaka på ruta noll.

Jag fick ont i sittbenen, ont i höfterna och jag upplevde att mitt bäcken inte längre fick stöd i sadeln utan jag ”tippade framåt” jättemycket så det tryckte framtill. Det kändes också som att jag hade svårt att sitta ”rakt över” sadeln utan att jag antingen hamnade för mycket åt höger eller åt vänster. Jag märkte att det kändes mer stabilt på mina två lite gräsrunda grabbar än på de lite smalare damerna och funderingarna på om sadeln helt enkelt var för smal för mig började komma.

Jag som tidigare behövt väldigt smala sadlar kände mig nu jättevilse, jag tänkte också att bäckenet kanske ”kommer tillbaka” men tillslut blev det inte hållbart att rida i sadeln längre.

Det var så pass att jag ibland hoppade av och gick hem för jag hade så ont. Men om nu mitt bäcken ändrats: I vilken ände börjar jag då?

Alla sadlar jag hittills provat men inte gillat, inte ens dem kan jag ju räkna bort nu. Jag kände mig väldigt uppgiven och arg, tro fasen det skulle bli såhär, vilket oväntat men egentligen också helt väntat problem — helt i linje med min trasiga kropp. 

Problem nummer två är ju att min kropp är lurig. Jag kan prova en sadel som känns ”wow” vid första känslan, rider jag sen ett helt pass i den kan det kännas annorlunda. Rider jag sen två hästar på en dag eller rider i sadeln i två veckor så kan det helt plötsligt inte alls kännas bra längre, en lärdom jag kommit fram till den hårda vägen, genom att ha köpt sadlar för att direkt efter inse att nej, det går inte. Var hittar man sadlar man kan prova under en längre tid? Och vad ska jag börja prova? Det kändes hopplöst men jag behövde ju börja i någon ände och valde att börja lite mer lokalt. 

Jag hörde av mig till Johan på Hestamann och efter lite bollande kom vi fram till en sadel jag skulle prova. Kort där efter plockade jag upp en HR vision för att ta hem och prova, en sadel jag läst mycket gott om. Första ridpasset kändes toppen, det gjorde inte ont någonstans, vilken lycka!

Jag ropade dock inte hej än, här tar vi inte ut något i förskott. Vision sadeln satte mig i en helt annan position än jag haft tidigare, jag som alltid fått kämpa med att få fram skänkel och ändå dragit den bakåt fick helt plötsligt en mycket mer neutral skänkel utan att tänka på det. Men jag fick också lite känningar i sittbenen, inte direkt smärta men jag märkte att de var där, så jag blev lite reserverad. Det är också svårt att lära om en dålig vana och en sned kropp, jag behövde tänka på att slappna av och inte kompensationsspänna mig, vilket såklart också påverkar känslan och sitsen. 

Jag och Johan diskuterade lite mer jag fick fortsatt hyra sadeln en tid till så jag skulle hinna känna av ordentligt. Det var endast i skritten jag upplevde att jag kände av sittbenen, i alla andra gångarter tyckte jag att det kändes toppenbra, och det svängde också mellan dagarna och även  under ridpasset hur det kändes i skritten. Jag fick känslan av att ”obehaget” mer var kopplat till vad jag gjorde med kroppen och om det blev så att jag hamnade tokigt, jag kände att jag behövde jobba med mig själv också och inte förlita mig på att en sadel skulle lösa ”alla” bekymmer. 

Och det har jag gjort nu under några månader, det är fortfarande inte perfekt och jag har inte hunnit styrketräna i närheten av vad jag egentligen behöver för att hålla kroppen stark och hjälpa mig arbeta på ett bra sätt. Men jag lär mig nya saker var dag känns det som när jag behöver reflektera över min sits och hållning.

Jag har också haft många hästar att rida har det varit perfekt att prova sadeln på många olika individer som ser olika ut och kräver olika tekniker vid ridningen, och hittills har det varit en väldigt mångsidig sadel som legat fint på våra hästar vilket är en stor bonus. På de lite smalare hästarna (Demba och Rima som varit lite väl smala) hade jag dock velat ha lite mer bredd under låret så är lite sugen på en sådan stickad ullpadd för att fylla ut lite och få lite mer stötdämpning eftersom jag nu uppenbarligen sitter bäst när det är lite bredare och är lite känslig i sittbenen.

Jag har verkligen fått så bra hjälp och stöd av Johan som gett mig möjligheten att hyra sadeln så jag verkligen kunnat känna efter och prova. Ibland är det svårt när man behöver lite specialhjälp, men jag har blivit så bra bemött och har verkligen fått förstklassig service! Det är inget jag tar lätt på då det för mig varit ovärdeligt att ha sadeln hemma en tid och kunna prova och analysera i lugn och ro, och att kunna få det flexibla bemötandet har varit guld värt!

Vi hörs snart igen!
/Emmi

Jag skrev ju ett inlägg tidigare i år om ridningen och kroppen när jag hade börjat komma igång igen efter förlossningen, så jag tänkte det kunde vara passande med en liten uppdatering på samma ämne!

Hur känns det? kroppen, balansen, svårigheter, svagheter? 

Jag vet att jag kände mig ganska nöjd när jag började rida igen, jag tyckte kroppen kändes stark och välbalanserad framförallt med tanke på att jag faktiskt genomgått en bukoperation.

Nu såhär i ”efterhand” så vill jag nog ändå hålla med mig själv, visst var jag lite vinglig och inte så centrerad i mig själv med tanke på att kulan helt plötsligt var borta men jag upplever nästan mer bekymmer nu. För nu har jag kånkat runt på en bebis i ett år och det är allt annat är ergonomiskt. Och vår lille Henri som har varit stor sen han föddes väger 13 kilo i nuläget vid ettårsålder.

Att gå och bära ett barn på ena höften gör ju inte direkt under för varken rakhet eller hållning. Och bära på höger arm är inte så smidigt eftersom jag är högerhänt och vill kunna använda den armen. Och rent naturligt så kompenserar ju kroppen när man bär och jag kan känna av en viss ojämnhet i sadeln. 

Så jag kan ofta känna att kroppen lever lite sig egna liv, till exempel vill jag väldigt gärna spänna mitt höftparti/länd och ”spjärnar” emot lite och måste då påminna mig själv om att slappna av. Jag har också börjat över pronera i höger fot vilket jag kan känna extra tydligt när jag bär på Henri för då skjuter jag höften år vänster och vips så belastar jag insidan på höger fot mer. Detta i sin tur har gjort att jag gärna gör samma i sadeln, höger fot tippar in och ändrar benställningen lite samt mitt bäcken och så sitter jag helt plötsligt mer på höger sittben och blir öm där. Så jag har spenderat mycket tid senaste månaderna med att analysera min kropp och vad som händer med den och försöka reda ut en sak i taget. 

Första tiden med spädbarn sitter man ju ofta som en räka och jag tappade mycket hållning och skuldrorna åkte framåt. Men det har blivit mycket bättre efter att jag jobbat med det och tänkt på att tänka på det hela tiden och räta upp mig.

Min högra axel har ju varit lite dålig ett tag nu och den tog också mycket stryk här efter förlossningen. Vilket gjorde mig lite sne i axel partiet då jag ”tappade” höger skuldra så sluttade den axeln mer och så belastade jag höger höft mer.

Tack och lov börjar även den rätta till sig, allting hade såklart kunnat gå fortare om man haft tid/ork att gå till gymmet. Jag kom igång bra så fort jag fick efter snittet och tog med Henri dit, sen när mamma skadade sig fanns helt enkelt inte tiden eller möjligheten att åka iväg och både passa hästarnas mattider och Henris mat och sovtider. Henri har alltid varit lite strulig med sömnen och när man knappt orkat med vardagen har det ju inte funnits på kartan att åka och träna. Och nu är han inte still i två sekunder så kan inte ta med honom till gymmet även om orken är bättre.

Så med andra ord har det varit allt annat än en rak väg här året efter förlossning. Men jag känner mer och mer hur kroppen börjar ordna upp sig och bli mer stabil och jämn igen, även om det är en bit kvar.

Jag får ta ”en sak i taget” och fokusera på och när den saken sker på autopilot kan jag gå vidare till nästa. Det jag jobbar på mest nu är pronationen i höger foten och att jag behöver ”öppna upp” revbenen lite då jag på grund av mycket lek och vistelse på golvet vill falla ihop lite med överkroppen.

Så tekniskt sett så är kroppen bra och ganska stark men den har också lagt till sig lite ”olater” och jag stör mig oerhört över att jag inte känner mig jämn. Så det jobbar jag på var dag, det är ett problem jag inte haft innan och jag kan ibland känna att jag ”förstör” för hästarna genom att inte vara där jag vill vara i min kropp och ridning.

Men man får ju arbeta efter de förutsättningar man har och det är här jag är i nuläget och jag är noga med att lägga fokus på vad som sker i kroppen och att jobba på det och utvecklas till det bättre, men för någon som har höga krav på sig själv kan det vara svårt att acceptera att man inte är så bra som man vill vara, men vi blickar framåt, och mål är alltid bra att ha!

Normalt sett när vi fotar hästarna försöker vi göra det ute i skogen vid dammen. Där är ett öppet fält som man kan fotografera från och så kan man rida på grusvägen. Nu denna sommar har vi haft en sån galen invasion av blindknaggar och de brukar hålla till på ett visst ställe i skogen en bit bortom dammen, men i år kom de mycket tidigare så man kunde knappt rida dit ens.

Så denna gång tänkte jag att vi kunde fota uppe i ena beteshagen, hästarna reds en del på den ”väg” som går i just se hagarna när jag i vintras inte kunde rida på ridbanan på grund av all snö. Då ville jag kunna rida nån annanstans än bara på ridbanan på vardagarna. 

”Vägen” i hagen kantas dock av träd och när vi ville fota hästarna så var det på morgonen (innan det skulle bli så varmt) och då var det skugga längs den biten. Så då bestämde jag mig för att vi skulle fota längs staketet i hagen även om det är lite mer ojämnt underlag. Att gå upp och ner längs ”vägen” i hagen var inga problem. Men när jag försökte rida längs staketet istället blev Julle superstressad och började blanda ihop benen till höger och vänster och kunde inte gå i någon gångart helt plötsligt. Så då valde vi att gå ner och fota honom lite på ridbanan istället. 

Med Viljar tänkte jag: ”han som är så himla avslappnad, då kommer det inte bli några problem att fota i hagen” – men tji fick jag!

Första sträckan neråt/hemåt gick jättebra men när jag hade vänt och skulle rida samma sträcka uppåt bort från gården då bara total låser han sig och börjar studsa på stället och småstegra. Jag lyckades sedan få fram honom i skritt och skritta sträckan bort innan jag vände igen.

Sedan blev det samma procedur igen, neråt gick jättebra, uppåt blev han helt blockad. Så vi gjorde om samma sak gång på gång och tillslut började det lossna så pass att jag kunde börja öka tempot även uppåt i hagen. 

Nu är båda dessa hästar unghästar – Julle räknar jag fortfarande som unghäst då jag upplever att han är yngre mentalt än sina åtta år. De äldre hästarna är lite mer vana. Men jag märkte ändå i vinstras att även de äldre hästarna blev väldigt störda av att jag red upp och ner längs vår väg hemma. 

Så därför vill jag slå ett slag för att inte glömma bort att träna varierat, även lite ”udda” saker. Det behöver inte alltid vara så stor skillnad för att de ska reagera på det, något många hästar kan reagera på är att rida fram och tillbaka på samma sträcka till exempel, så även det är viktigt att göra ibland.

Vi har till exempel fortfarande varit på gården som de känner till men ändrat plats och ändå är det tillräckligt för att hästarna ska reagera och bli lite stimmiga. Så tänk på att träna på att rida era hästar på andra platser eller på andra vis än de är vana vid.

De är ju otroliga vanedjur, sen såklart finns det ju individer som inte bryr sig ett dugg om att man ändrar på något men jag tror många hästar är rätt så rutinbundna. Jag brukar som exempel, om möjligheten finns, rida vissa rundor i skogen baklänges, våra blir annars väldigt snabbt fästa vid att ”här ska vi öka”. ”här ska vi galoppera” etc så då är det bra att rida på lite olika håll och kanter eller försöka knåpa ihop en annan runda än man brukar rida!

Som ett annat exempel så brukar vi under höst/vinter/tidig vår få rida genom kohagen till skogen på andra sidan där man också kan rida lite slingor. De första gångerna blir hästarna oftast som pinnar och blir rädda för allt möjligt ”vanligt” trots att de har gått i den skogen innan.

Helt plötsligt är grenar eller nedfallna träd jättefarligt bara för man är på en mer okänd plats där man inte gått på någon månad. De kan också ofta reagera på att det står en bil i skogen och då börjar de titta och tramsa. Det är ju inte så att de aldrig sett en bil innan och de bryr sig inte om bilarna hemma varken när de står still eller kör, men gud förbjude om bilarna står och lurar i skogen där de inte hör hemma. 

Så nu efter detta kommer jag definitivt vara bättre på att lägga mer energi på att träna både Julle och Viljar ännu mer varierat. Detta året har ju mest haft prio att alla skulle bli motionerade något sånär vettigt, men nu börjar jag få mer tid till dem så då är det dags att börja tänka lite annorlunda och lägga mer krut på vissa delar.

För det är ju ganska skönt att ha hästar som tar miljöombyte med ro, även om vissa individer såklart är mer känsliga än andra och vissa saker går knappt att träna bort. Men jag trodde faktiskt inte att en sån simpel grej som att ridas i ena hagen skulle ge dem den kortslutningen de fick… Just nu betar de i den hagen men när de är klara med det så ska jag definitivt rida där oftare. 

Jag försöker också att lägga in andra varierande moment i träningen: longering, passläggningar, tölt på lös tygel, långa galoppsträckor, gå bredvid cykel etc så det inte blir för enformigt för hästarna och att man fastnar i samma rutiner alltid, utan vi gör lite kul också!

Jag tror verkligen på att en varierad träning är nyttigt för både deras kroppar och sinnen och jag blandar uppsutten träning som uteritt och ridbanepass och turer med sällskap med markarbete.

Målet är ju en allsidig träning och en glad och positiv häst som är trygg i sig själv och i sin roll som ridhäst!

2024 har på många sätt inte varit vårt år, olyckorna och skadorna har avlöst varandra. Någonstans börjar man ju undra, när ska det nån sitt slut?

För någon vecka sen upptäckte vi att Brimir (2-årig unghäst) var jättetjock i ”snoppen” och inte kunde dra upp den helt i skapet. Han hade även feber och innan veterinären hann komma ut så börjar det rinna kopiösa mängder var från skapet . Ursäkta om ni är känsliga men det var en tjock sträng som bara fortsatte och fortsatte att rinna, när han gick slängdes de klumpar åt sidorna.

Det är omöjligt att veta exakt vad som hände men veterinären tror han kanske fått upp en pinne eller så som skapat en abscess. Hålan var ordentligt stor på insidan ”ovanför” snoppen men inuti skapet, vi fick skölja rent två gånger med hjälp av sedering och veterinär, och han fick såklart medicin. Som tur är verkar allting ha läkt ut fint nu, men vi kände bara ja varför inte, såklart ska en sån grej hända också. 

I lördags när jag skulle rida Demba och kratsar hovarna så hittar jag först i ena bakhoven en stor sten som sitter kilad mellan strålen och skon, jag får bända och tricksa med hovkratsen ordentligt innan jag lyckades få loss den. Så döm min förvåning när jag lyfter nästa hov och då ser en spik?!

Jag gjorde en snabb bedömning att det var inte en grov/lång spik och den satt rakt ner och inte helt nere i hoven så vi drog ut den och den lossnade lätt. Spiken satt uppe i kanten på strålen så det kom lite blod och var när vi tagit ut den. Jag tryckte lite med kratsen runt för att ”tömma” upp de som fanns nere i hålet och ringde sen hovslagaren för lite rådgivning. Vi kom fram till att eftersom hon var ohalt skulle vi skölja hålet med koksalt och ha uppsikt över om hon började visa hälta, om hon gjorde det skulle vi ringa veterinären direkt.

Som tur är har hon inte visat några bekymmer efter, och med tanke på hur spiken satt och storleken så har den nog inte ens nått fram till sulan genom strålen. Så vi hade nog ganska mycket tur med placeringen, den verkar bara ha tagit i de yttre av strålen och inte i något ”viktigt”. Hon är fortfarande ohalt och visar inget obehag när vi trycker på strålen vilket hon gjorde direkt när vi tagit den. Men nu blir det några dagars vila för henne för säkerhets skull och jag är så tacksam det inte tog värre.

Gården vi bor på är väldigt gammal och förr var man inte mycket för att sopsortera och återvinna utan då grävde man ner massa bråte som man inte orkade ta hand om, så då och då dyker de upp ovälkomna fynd i hagarna som till exempel porslinsbitar, spikar etc. Såklart plockar vi upp om vi stöter på något men man kan ju omöjligt syna var millimeter av hagen. 

Så min uppmaning är att slarva inte med att kolla/kratsa hovarna, man vet aldrig vad som finns där i!

Man blir bara så trött, som tur var gick ju allting bra med båda hästarna men de är ju så märkligt, två så udda händelser så tätt inpå varandra utöver all otur vi redan haft. Stackars Demba som i våras fick tanden utdragen och så går hon och får en spik i hoven. Ibland undrar man om man skulle sälja alla hästar och börja samla på frimärken istället! Men då hade jag väl skurit mig på pappret eller något…

Men på tal om roligare ting så börjat Julle bli riktigt fin faktiskt, han är väldigt rolig att rida just nu och utvecklas så fint. Höstens närmande har också gjort sig märkt och bitarna i skogen har börjat sina, äntligen kan vi rida rakt fram igen! Så jag tänker vi kanske får ta ännu en liten fotosession med Julle i skogen, men mer om honom kommer i så fall i ett eget inlägg! Jag har även förra veckan påbörjat en inridning så jag tänker det ska komma upp lite inlägg framöver där man får hänga med på det och få en inblick i hur jag jobbar med unghästarna under en inridning! 

Det är både roligt och ibland fruktansvärt enerverande med unghästar, Ibland känns det som man står och stampar med samma sak i flera månader. Såklart är mycket individuellt och vissa unghästar går från klarhet till klarhet och känns snabbt väldigt ”klara”.

Jag har ju då haft (har) två unghästar som är av den typen som tar lite mer tid på sig. Julle upplever jag väldigt ung mentalt och skulle säga att han nog mer är 6-7 år än sina 8 år och Viljar som rent mentalt känns som en äldre häst har haft en ganska långsam utvecklingskurva rent gångartsmässigt. Han har alltid varit väldigt ”enkel” och stabil att ha och göra med men är ganska svår tekniskt/ridmässigt. Viljar spenderade ju sina första fyra år med att grisepassa runt i hagen och har därför befäst en ganska ordentlig passtaktig och grundstyvhet, något jag jobbat med var ridpass sen dag ett. Jag kan ibland tycka det är lite jobbigt med unghästar då dom inte är ”klara”, ibland vill man bara sitta upp och rida och kunna rida hur man vill, men på en unghäst behöver man anpassa sig mer efter hästen på ett annat vis. Sen är det såklart också jätteroligt att vara med och utveckla dom och se alla framsteg, men det har varit lite utmaning med att ha två stycken som utvecklas lite långsammare. 

Julle är faktiskt inne i en riktigt trevlig period just nu, det känns som vi är tillbaka till där han var när jag slutade rida honom under graviditeten. Det känns som formkurvan går uppåt och gångarterna börjar falla på plats mer och mer efter att han i början av sommaren blev klotrund och i princip tappade traven och bara kunde tölta styvt. Jag blir åter igen påmind om vilken go och positiv kille han är, öronen är alltjämt framåt och man blir glad av att sitta på hans rygg.

Det glimtar till stunder då han är riktigt trevlig och även vissa sekvenser i passen är väldigt fina vilket gör mig nyfiken på vad mer som finns i honom, han är kanske en sådan som blommar sent?

Jag känner fortfarande att det finns möjlighet för honom att bli en bra passhäst med mer tid och träning, men tror också han skulle kunna passa i A-flokk om vi får till lite mer tempo i traven och tölten, galoppen har han ett jädrans klös i. Men det känns roligt och spännande att träna honom just nu, vi är inne i en riktig bra fas!

Även med Viljar har det äntligen (!!) börjat ”hända grejer”. Hela våren kändes som vi stod still på samma ruta och en dag blev jag irriterad och sa till honom att skärpa sig varpå han blev helt på tvären och började med att studsa rundor och skulle små stegra när jag höjde kraven. Men efter vår lilla ”dust” så har det faktiskt börjat lossna mer och mer för honom, så han behövde nog en spark i baken helt enkelt.

Det är fortfarande inte några gigantiska kliv framåt i utvecklingen men jag kan ändå tydligt känna att det händer saker och jag kan känna skillnad bara mellan några ridpass att vi tagit några kliv framåt, så det är stod skillnad jämfört med att jag i princip inte märkte skillnad ens efter tre månader. Jag tror fortfarande att när allt bara lossnar så kommer han vara en riktig rolig och ganska fin häst, det gäller bara att ha is i magen och fortsätta träna honom, men ibland kan jag önska att framstegen kom fortare. Speciellt när man kan se andra hästar som är yngre som är mer ”talangfulla” och längre fram i ridningen, men var sak har sin tid och bara denna sommaren har det skett mycket med honom. 

Och ibland får man ha lite perspektiv och titta tillbaka, hur var det då och hur är det nu? Och då kan man tydligare se att visst har det hänt en del, men man är lite ”hemmablind”. Sen är det ju 100 procent mitt eget tycke som önskar att det hände mer, jag är ju så sugen på att få komma ut och tävla tex och vill så gärna de ska nå nästa nivå eftersom jag spenderat ganska lång tid med att vara ”emellan” tävlingshäst (några för unga några gamla/sjuka).

Några av de sakerna som hänt sista tiden är bland annat att han kommit igång mer ordentligt med galoppen, han börjar bli stark nog att bära sig och skjuta ifrån och faktiskt gå i ”riktig galopp” och inte bara någon lite lateral tvåtaktig historia som är en hårsmån ifrån pass.

I traven har han börjat upptäcka att det är ändå är lite kul att springa på fort (läs: snabbare än tidigare åtminstone). Dock klarar han inte riktigt av att hålla balansen i högre tempo med eftergift så då får han gå i en mer fri form, men jag prioriterar glädje och eget driv före formen, och ibland kommer riktigt fina långa elastiska steg.

Även i skritten har han börjat hitta en egen motor och driva på lite mer och bitvis skrittar han så sinnessjukt bra så det finns inte, han har en sån riktigt elastisk skritt som går genom hela kroppen och med bra övertramp. Vår lilla akilleshäl tölten har också fått sig ett uppsving, från att ha varit i princip skrölt alltså långsamtlångsamt för att han inte bara ska studsa fram i grisepass så klarar han numera av ett skapligt långsamt/mellan tempo. Han börjar förstå hur han ska använda kroppen och att han ska skjuta ifrån med bakbenen samtidigt som ryggen ska upp och att han ska länga sig fram.

Innan fick jag ju fokusera på två saker, att röra oss framåt och försöka lossa honom, nu går han fram på ett helt annat sätt och jag kan mer och mer bara fokusera på att lösgöra honom och hjälpa honom. Visst styvar han sig fortfarande en hel del men han har oftast en okej grundtakt åtminstone, sen bitvis kommer några riktiga ”ticka-ticka” töltsteg och så måste jag fånga honom innan han faller i trav och då styvar han sig igen. Men det har ändå varit så pass att jag känt att ”detta var nog vårt bästa ridpass” efter flera ridpass och att jag kommit hem och sagt att ”idag var Viljar riktigt rolig!” Och känt en ”längtan” att rida honom nästa gång. Så även om det fortfarande är myrsteg framåt så försöker jag tänka att även myrsteg är framsteg, och åtminstone jag blir motiverad och engagerad av framsteg. Sen har det faktiskt blivit allt tydligare och tydligare med framstegen nu jämfört med för några månader sen, vilket också är jätteroligt!  Sen kan man väl aldrig få nog med framsteg, framförallt inte när man tror att slutprodukten kan bli himla bra, då är det lätt att bli lite otålig.

Sen längtar jag såklart efter att att vi ska komma ur denna träningsfas som innehåller så mycket fokus på energi och grundlösgjordhet och få fram separerade och ridbara gångarter och mer gå in i ”finliret” och att kunna förbättra och utveckla kvaliten på gångarterna, det är mer den typen av arbete jag trivs bäst med.

Han ska få en liten vila här i början på september så hoppas jag han får en liten nytändning inför höstens fortsatta träning. Men det känns äntligen som all träning och tålamod har börjat ge mer tydliga resultat för oss, och det känns spännande att fortsätta arbeta med honom! 

/Emmi

Nu har det gått en tid sedan jag skrev om Julles plötsliga vilja att bli femgångare. Jag har såklart fortsatt att träna passen på honom och tänkte att det är dags för en liten uppdatering! Och liten är väl vad den blir, men så är det ibland tänker jag! Eftersom det varit som det varit med mamma och hennes brutna höft så har jag ju under en lång tid mest hållit igång och motionerat hästarna. En lyckad vecka har en häst gått kanske tre ridpass som exempel, så som ni förstår har det inte varit någon hårdträning eller optimala förhållande att utvecklas under.  

Men Julle har gjort sitt bästa, och det är ju inte så att jag ridit pass varje ridpass heller, så ni kan ju tänka er att det inte blivit något pass-bootcamp. Men lite har det faktiskt hänt! Han är fortfarande väldigt enkel att lägga och tämligen ostressad i passen vilket är skönt. Han börjar hitta en stabilitet och kommer mer och mer underfund med hur han ska göra med benen. Tidigare kändes det lite som att han inte riktigt hängde med på vad som skedde och man behövde vara där och stötta honom mycket. Nu har han mer fattat grejen och vi har kunnat börja gasa lite. Jag upplever dock att han inte fått 100% ”pass-goggles” ännu så att jag kan driva på fullt ut.

Det jag önskar är att han skulle vara lite mer fokuserad på passen och ”rakt fram” då han fortfarande är ganska observant utåt sidorna och tittar efter luriga saker. Det gör mig såklart lite mer återhållsam med drivandet då jag känner att skulle han få för sig att där är något farligt medans vi far fram så lär vi (jag) sitta i ett träd någonstans. Så jag hoppas lite att han ska få lite mer fokus på just passen och det vi gör där och då och kunna släppa omgivningen lite mer, men jag tänker att det kommer nog. 

Han är fortfarande väldigt positiv till passen och verkar tycka det är väldigt roligt. Han tuffar på mer och mer stabilt och jag behöver sällan göra någon korrigering och han klarar av långa sträckor. Just nu jobbar vi med att hitta balansen och styrkan för att kunna gå fortare, och även att han ska våga ta stöd i handen och suga framåt ordentligt. Jag upplever att han har en stabil grund och rör sig trevligt i passen, men det behövs mer träning för att få upp farten, och innan den kommer är det ju ingen idé att prova vingarna på passbanan.

Nu när vi fotade fick vi vara på ridbanan, jag har aldrig lagt pass på honom där men han tog det så fint. Han blev inte alls stressad av att jag la en långsida, sen bromsade och så fick han skritta lite innan jag fattade galopp och la honom igen. De första gångerna hängde han inte riktigt med och det blev lite väl 4-taktigt och 2-takten började komma precis innan vi skulle bromsa. Men efter någon läggning så förstod han att det var pass jag var ute efter och då la han sig direkt. Sen blev det inte någon vidare flashig pass eftersom det är väldigt begränsat utrymme och han hade inte en chans att få upp någon fart. Helt ärligt tror jag inte ens Demba hade lyckats få till en pass med sväv på en liten ridbanelångsida. Så jag är mer än nöjd med hans prestation, det som var mest viktigt just nu var att få fram lite bilder att visa er och att han ska vara positiv och ostressad och det tycker jag vi lyckades okej med!

Så planen är att vi fortsätter prova oss fram och utforska passen vidare och att jobba på balansen och styrkan och så ser vi vart det tar oss! 

Tiden rullar på här hemma, dagarna känns som de går i ett fast i ett lite mindre pressat schema än tidigare. Mamma är lite mer ”kapabel” och all hästskötsel ligger inte längre på mitt ansvar, det gör att jag känner jag fått lite mer tid att andas och hinna med, framförallt när det kommer till Henri.

Hästarna är dock fortfarande ganska pressat, jag försöker ta två om dagen och jag får vara nöjd om hästarna går tre gånger i veckan typ. Därför blir det inte heller några superstora framsteg för unghästarna eftersom träningen är lite sparsam, vilket såklart är tråkigt men så är det.

Mamma har faktiskt börjat ”rida” igen. Läs: Åtminstone ta sig upp och ner från hästen och skritta runt en stund, så det är en bra början! Hon kan även longera lite så jag har fått lite avlastning i form av det nu några veckor. 

Med hästarna är det bra, Demba har en tid spottat ut lite hötussar och fick en ”knuta” vid käken så vi tog ut veterinären för att kolla. Hon kunde inte se någon orsak i munnen till varför Demba skulle spotta ut tuggade tussar, hennes tänder var jättefina för en 24-åring och hålan efter tanden vi tog ut hade läkt fint.

Bulan är inte öm och hon kunde inte riktigt säga vad den möjligen är, så vi provar att ge henne en omgång metacam för att se om tussarna är smärtrelaterat eller inte. Så hon får ta det lite lugnare i nuläget eftersom hon är lite smal, men hon hålls igång lätt eftersom det är bra för hennes kropp. 

Vi tog även nytt blodprov på Rima eftersom hon några dagar visade obehag när hon hade fått packad smuts i hovarna = lite öm i sulan. Det hade också regnat mycket då och sen blivit lite varmt på det så vi var lite oroliga för hur det hade påverkat gräset och det i sin tur henne. Vi vet ju att när det kommer till Rima så svänger det fort då hon är väldigt könslig. Men värdena kom tillbaka fina, hon låg på cirka 14 på insulinet så lite högre än sist men nu har hon ju också betat lite, och blodfetterna var också okej, så det var goda nyheter!

Jag hade en tanke om att vi skulle lyckats fota Viljar och Julle och att jag skulle väntat in det och sen gjort ett inlägg med lite färska bilder men det har inte blivit av. Dels har det varit väldigt varmt och jag har fått rida sent på kvällen och Fredrik jobbar lite längre så jag har haft sämre tid för hästarna, men det är på ”att göra listan” och snart kommer förhoppningsvis lite nya bilder på dom! Tänker att jag spar lite uppdatering på hur det går just för dom två tills jag har lite bilder, det blir ju lite roligare då, jag har ju inte så många på nån av dom. 

För två veckor sedan red jag Julle i skogen och vi kommer i trav, ur det höga gräset bredvid oss flyger en stor fågel rakt upp mot oss varpå Julle flyger rakt upp i luften i ett sådant klassiskt ”jämfotahopp”. Ingen stor grej utav reaktionen egentligen och jag förstår att han blev rädd, bara det att när han sen landar i marken igen blir något helt tokigt och benen bara slår undan för honom och vi går omkull med världens fart.

Det går superfort och jag hinner inte riktigt med men håller kvar i tygeln trots jag slängs en bit bort när vi landar. Men när Julle far upp på fötterna igen så tappar jag honom och han ställer sig intill ett mer snårigt trädparti. Han är såklart väldigt skärrad och jag försöker prata lugnt med honom men han väljer att gå in i det snåriga så jag får gå efter. Han stannar i en lite mer öppen plätt och jag tror här att jag ska få tag på honom men han börjar gå igen och rör sig mot grusvägen. Väl ute så får han lite feeling och sätter av i galopp över ett öppet fält och drar hemåt.

Här har jag redan ringt mamma när han började gå ut från buskaget och när han sätter av hemåt ringer jag även grannen. Mamma är ju fortfarande inte så snabb på fötterna och jag var rädd han skulle ta sig förbi henne och fortsätta hem vilket går över en väldigt trafikerad 90-väg. Jag springer såklart så fort jag kan efter men har ju ingen chans mot en häst i galopp. Jag har mamma på samtal uppkopplad via min smartwatch så vi kunde hålla kontakten utan att jag behövde springa med telefonen uppe. Han viker sen av från grusvägen och går in i skogen, där traskar han sen en bit och ställer sig sen för att beta. Jag försöker smyga mig närmare och ser han fått tygeln om ena benet, han har tyglarna fortfarande uppe om halsen eftersom de låg kvar där när vi gått omkull. Han rör sig lite framåt då han fortfarande är lite stressad men bromsar sig själv lite med tygeln, han har sen lugnat sig så pass att jag kan gå fram och ta honom. 

Mamma står vid bommen som är över vägen en bit bort och ser oss, grannen hade följt vägen en bit in i skogen då den delar sig utifall han bestämde sig för att springa på det hållet. 

Vi gör en snabb koll och det ser endast ut som han fått lite mindre skrubbsår som tur är, jag har fått skoskav och har vridit höger knä samt är öm och skrapad på vänster armbåge. Vi linkar snällt hemåt vilket kanske var runt 1km eller så och sen tvättade jag rent och tog hand om Julles små sår. Jag har varit dålig i knät sen dess och det är tyvärr samma knä som jag vred när Brimir kastrerades så det var himla otur, var inte många veckor det kändes okej innan det fick sig en ny törn.

Jag har en tid också varit sämre i min högra skuldra vilket påverkat hela armen och nacken, men nu var det katastrof dåligt efter fallet, mycket ont och huvudvärk. Ringde kiropraktorn på måndagen för jag kände att jag måste ha en tid, jag var redan lite på övertid, såklart hade han semester och jag fick en tid lite längre fram.

Väl hos kiropraktorn sen så konstaterar han att jag fått en mindre whiplashskada i fallet, perfekt känner jag, en sak till att lägga till listan med krämpor.

Så det förklarar varför jag varit extra dålig, tråkigt dock att jag skulle få den på min redan dåliga sida samt samma sida som knäet. En whiplash påverkar mjukdelarna alltså ligament och muskler och är tydligen segt att läka ut, det är dessutom sånt som läker extra långsamt på mig så vi får väl se när det börjar kännas bättre igen.

Vi har tejpat lite på högersidan för att avlasta lite åtminstone vilket är skönt, det var bara så himla typiskt och onödigt. Det var en helt normal reaktion från hästen och han gjorde inget dumt och vilken häst som kunde reagerat likadant under den förutsättningen, det blev bara så himla tokigt i landningen att vi skulle gå i marken på de viset. Men det kunde också gått mycket värre så man får väl försöka vara tacksam för att det inte blev mer än det blev. 

Så näst på agendan är att fota lite ordentliga bilder, så förhoppningsvis kommer det komma i nästa inlägg till er, Julle har förhoppningsvis jobbat lite mer på sina poser tills dess! Sen kanske vi även ska försöka att ta lite på Demba och Rima, det är kanske kul att se lite nytagna bilder på mina gamlingar också, samt kul att ha lite ridbilder från nu också och inte bara från förr!

/Emmi