Daniel Sundin Brumpton: ”Det kanske var bättre förr”

När jag var ung i sporten (ja, det ter sig så bedrövligt att det är närmare tjugo år sedan jag ”slog igenom”) var tävlingsklimatet ett annat. Mycket har blivit till det bättre, islandshästsporten har blivit större, vi är fler utövare och Sverige tillhör de bästa nationerna i världen. 

Men jag kan inte undgå att ibland stanna upp och reflektera över hur vår sport i dag har utvecklats mot en SM-hets. Alla har som mål att ta sig till SM. Det har skapat ett beteende hos utövarna som gör att allt annat glöms bort. 

När jag var ung var det otroligt stort att vinna till exempel Mälardalsmästerskapen. I dag, om man vinner en Nivå 1 på Gerstorp så betyder det ingenting, man fokuserar bara på SM och landslaget. 

Det tidigare systemet med C-, B- och A-klass var ett underbart system, där man blev tvungen att avancera uppåt och utvecklas som ekipage. Klasserna skapade fack för alla olika typer av entusiaster, från hobby till den absoluta eliten. Hobbyryttare fick möta varandra på lika villkor, poängsystemet avgjorde vart man hörde, prestation framför klasstillhörighet. 

Är det rimligt att man i dag kan kvala till ett svenskt mästerskap en onsdagskväll i juni, på en tävling som närmast liknar en pay’n ride? 

I jakten på SM-kvalpoäng går man över lik. Glädjen att åka iväg på en tävlingsweekend med högsta önskan att få ta sig till final på söndagen, är den borta? 

Nej, jag tror inte det. Flera som jag pratar med till vardags saknar ”riktiga” tävlingar och är trötta på töm-å-glöm-kval. 

Varför har vi då kommit till detta läge i Sverige? Min analys är att det är oerhört enkelt för arrangörer att anordna kval, det är tidseffektivt och ekonomiskt fördelaktigt. Det är självklart bättre ekonomi i att ha tävling en dag i stället för två. Och ryttarna efterfrågar också dessa kvällskval eller dagskval. Men är det så kul?

Jag lever efter EN enkel regel när jag tar beslut, i mitt arbete och till vardags, så enkel att det är löjligt: ”Är det kul?” ”Kommer vi ha roligt?” Om man ställer sig den frågan får man en tydlig vägledning om var beslutet ska landa. 

Var det kanske bättre förr? Enligt min mening var tävlingssystemet bättre än det vi lever med i dag. Det viktigaste är att glädjen finns där – för om inte du som ryttare drivs av glädje, varför ska då hästen göra det?

Den här artikeln publicerades först i tidningen Ridsport Island 2023.