Islandshästar i Danmark: centralt beläget med internationell utblick

Flytten till Danmark gick i början av 2020 för Filippa Montan. Där jobbar hon som tränare, instruktör och equipat på gården Silkeborg som hon också äger.

– Det finns islandshästar överallt runt omkring här, och stora delar av den eliten finns inom 20-30 minuters resväg härifrån. Det är inte bara danskar, utan också norrmän och tyskar som finns här för att det är så centralt, även för att till exempel kunna åka till Tyskland, säger hon.

“Som en blandning av Island och Sverige”

Hästar är stort i Danmark överlag.

– På Island är hästarna en del av samhället, som att spela fotboll eller att ha hund. Danmark är lite åt det hållet, och pratar man med folk som inte är hästfolk så känner de till islandshästar genom släkt eller bekanta. I Sverige är man i minoritet bara genom att ha häst, och om man då också har en udda ras… det är inte samma här! Danmark är som en blandning av Island och Sverige.

– Jag tror däremot inte att det finns islandshästridskolor i riktigt samma utsträckning här som i Sverige, utan det finns så mycket islandshästar att man kommer in genom vänner och så. Är man intresserad så köper man nog häst relativt snabbt, och har den inackorderad någonstans.

Det finns fördelar med de svenska ridskolorna förstås.
– Jag pratade med en svensk veterinär som flyttade hit redan 1992, och hon upplevde att säkerhetstänket kring hästarna är högre i Sverige och att det kommer just från ridskolorna. Annars är själva hästhållningen lik mellan Sverige och Danmark, det är lite samma typ av folk som köper islandshäst. Det är att det är en mindre och trevlig häst, umgänget och att rida ut ihop och så. Man tilltalas av ett enklare hästliv, hästar som får gå ute mycket, att inte hålla på och linda ben…

Bred elit och många tävlingar

Sverige är ju ett stort land med långa avstånd, medan Danmark är precis tvärtom. De geografiska skillnaderna är en del i det som gör att tävlingar och bredden på eliten är den största skillnaden som Filippa ser mellan länderna.

– I Sverige är det stort fokus på SM och att kvala dit, det är egentligen den tävlingen då alla i eliten möts. I Danmark står danska mästerskapen inte i centrum på samma sätt, eliten har mötts flera gånger innan mästerskapen. Det finns tävlingar varje helg, det är mycket fler startande och man har inte kvaltävlingar – alla tävlingar har uttagningar och finaler. Eliten tävlar på WR-tävlingar och DM för att ta en landslagsplats, men för andra som tävlar är det inte lika centralt. Kvalpoängen till DM är till exempel inte särskilt höga jämfört med de poäng som krävs för att hävda sig på andra tävlingar, så det är nog många som formellt är kvalade men inte anmäler sig dit. Tar man en WR-tävling så måste man definitivt över 7,0 för att komma till final.
– Jag har slutat vara nervös över vilka andra som startar, här möter man VM-ryttare från Danmark, Norge och Tyskland. Det är väldigt utvecklande, man blir pushad! Det finns många fantastiska hästar här också, och det har även importerats en del på sistone som kommer att driva den danska aveln framåt – och då är den redan stark.

Det finns också andra skillnader i kulturen på tävlingsplatsen mellan länderna.

– Tävlingarna i Danmark är mer sociala, mer att man går ut och äter ihop på kvällen. Man kan vara ett gäng på uppemot femton personer som går ihop. I Sverige är det mer att man går hem var för sig. Det gör skillnad för stämningen, något försvann i Sverige när ryttarfesterna försvann. Samvaron minskade och det är mer ensamt om man inte hör till något gäng.

Bara lokalföreningar får arrangera tävlingar

Med närheten till Tyskland åker danskarna gärna dit och tävlar, en tävling som sticker ut är Kronshof special. Någon anläggning som Kronshof finns inte i Danmark, och inte motsvarande tävlingar.

– Alla tävlingar här behöver arrangeras genom en lokalförening. Man hade privat arrangerade tävlingar på försök tidigare, men det togs bort 2023. Det är synd, för under försöksperioden så arrangerades en del riktigt bra tävlingar. Det var camping, middag, samhörighet – ren festivalstämning! Varför möjligheten togs bort vet jag inte riktigt, kanske för att man upplevde att det utmanade föreningarnas arrangemang?

– Men vi har ju kvar Icehorse, det gör mycket! Det är feststämning, showaktigt, det finns VIP-bord, många utställare, fulla läktare… alla kommer dit, från hobbyryttare till elit! Jag känner inte till något motsvarande i Sverige, där man kan tävla på alla nivåer samtidigt. Men det är väl det där med avstånden igen, här är det ju max 3-3,5 timme för folk att åka. Överlag är det också mer publik i Danmark, är det fint väder så åker man och tittar. Jag har till exempel aldrig sett så mycket folk på en avelsvisning som i Herning!

Utvecklande inställning

Även inställningen till ridning och tävling kan skilja år mellan länderna.

– Här kan man säga att man inte är nöjd på ett annat sätt. Går det bra tycker folk att det är bra, går det dåligt så är det okej att säga det och inställningen är “bättre lycka nästa gång”. I Sverige känner jag att det kan stå och falla mer med en tävling. Jag tycker också att det är mer avslappnat här, att det handlar mer om vad man själv gör än om vad andra gör. Samtidigt minns folk verkligen när det gått bra för en!

– Överlag så är det många, både tävlingsryttare och hobbyryttare, som är ambitiösa och lägger mycket tid på sin häst. Man tränar inte bara när en instruktör kommer och håller kurs, utan man kan åka rätt många timmar till sina instruktörer och bo över bara för att få till två pass. Man vill utveckla sin häst, även om det är en häst som kanske maxar på 5,0 på tävlingsbanan. Men en skillnad som jag kan se som instruktör, jag har ju elever i Sverige också, är att fokus är större på ryttaren i Sverige. I Danmark kan det – om man ska generalisera – nästan skyllas lite på hästen om det inte går bra, att det är den som ska bli bättre. Jämfört då med att många ryttare i Sverige tar på sig allt när det inte går bra.

Här kan Sverige lära av Danmark

På frågan vad Sverige skulle kunna lära från Danmark, är det ena som Filippa ser just inställningen att inte ta varje enskild tävling så allvarligt. Det andra handlar om Sverige som tävlingsland:

– Att vi går utanför landsgränserna och tittar och jämför oss med den internationella konkurrensen, istället för inbördes. Att tänka mer på hur vi ska kunna slå andra på VM, än hur vi ska kunna slå varandra för att nå en landslagsplats. Då måste man göra tillräckligt många tävlingar mot det verkliga motståndet och inte nöja oss för snabbt. Det är många i Danmark som har just den inställningen och siktar mot att bli bäst i världen, inte bäst i landet. Det är det som gör toppen bred!
– Det här gäller för den kommande generationen också. Där har vi ju de som åker ut, som Tekla Petersson och Alma Ýr Jökulsdóttir Kellin här i Danmark, och det tror jag på – att det ger en annan inställning.

Danmark i siffror:

Danmark var ett av sex länder som var med när FEIF grundades 1969. Övriga länder var Island, Österrike, Danmark, Schweiz, Tyskland och Nederländerna.

Källa: feif.org, siffrorna avser 2024