”Jag har drömt om en bra passhäst sen jag var i Sverige -91”

Läktarna nästintill lyfte varje gång nederländska Cora Wijmans och hennes Remba frá Skógi (f-07, e Depill frá Votmúla 1, u Eldey frá Oddhóli) äntrade banan på VM i Oirschot i Nederländerna i somras. Publikstödet för den kanske äldsta ryttaren på ett islandshäst-VM någonsin var enormt.
– Jag trodde inte något sånt här skulle hända mig. Om man har hälsan med sig, spelar det någon roll om man är 60 år eller 78 år? säger 78-åringen.

Cora kom i kontakt med islandshästar på en camping när hon var i 14-årsåldern.
– Det var inte de bästa islandshästarna, jag tror faktiskt att det var slakthästar som egentligen skulle åkt till Polen.

Men intresset tog fart och Cora återkom till stallet med hästarna både under semestern och på helgerna. När hon fick körkort blev besöken allt mer frekventa och så småningom började hon rida ut med grupper. Hon fick en häst som sin egen och började träna på att rida samtidigt som hon ledde turridningar.
– Men min första egna häst köpte jag på 80-talet, så det var mycket senare. De sa att hästen var en fyrgångare, men han var nog en tregångare, skrattar Cora.
– Det tog mig lång lång tid att lära honom tölta. Men jag lyckades, efter fem år. Sedan tänkte jag att det fick räcka – så jag bestämde mig för att sälja honom som fyrgångare, eftersom han äntligen kunde tölta. Kvinnan som köpte honom sa till mig ”men jag töltar aldrig, tre gångarter räcker för mig”. Så allt jobb var onödigt, säger Cora och fortsätter skratta.

Med pengarna från försäljning köpte hon ett sto, som hade lite bättre kvaliteter.
– Jag lärde mig mycket av henne, hon var riktig fyrgångare. Jag visste inte egentligen så mycket islandshästar då och det kom tränare från Island tre gånger om året som jag tränade för. Domarna på den tiden kunde inte se om det var tölt, men de hörde förhoppningsvis att det var rätt gångart. Men det var en härlig tid och är man envis utvecklas man.

Att rida andra hästar har det aldrig riktigt varit tal om.
– Jag gillar inte stora hästar. Jag försökte rida på en känd ridskola i Amsterdam men efter tio lektioner sa jag ”aldrig igen – ALDRIG igen”. De är så tråkiga och jag hatar gå från bokstav till bokstav och ibland känns det som det är det enda de gör…

Drömmen besannades

När Cora gick i pension bestämde hon sig för att utbilda sig till instruktör och efter det undervisade hon en hel del.
– Men nuförtiden lägger jag all tid på mina egna hästar.

Intresset för gångarten pass kom i samband med att hon utbildade sig till instruktör. För att få diplomeringen krävdes det att hon tävlat i passgrenarna.
– Jag hade bara en bra fyrgångshäst så det blev ett himla jobb att hitta någon vars passhäst jag kunde låna.

En vän lånade till sist ut sin passhäst och Cora lyckades ta poängen som krävdes i speedpass.
– Jag har drömt om en bra passhäst sen jag var i Sverige -91. Så inte bara en passhäst utan en riktigt riktigt bra passhäst. Men jag råkade återkommande köpa fyrgångare.

Så, när Cora flyttade från Amsterdam till Brabantregionen, mötte hon Eldey frá Oddhóli, mamman till VM-hästen Remba.
– Det var min möjlighet att verkligen få rida en bra passhäst. Hon var riktigt bra, lite nervös, lite busig och lite av allt – men hon kunde gå pass och det fort. Det var lite samma känsla som när jag var ung och första gången körde en motorcykel.

Eldey gav så småningom Remba och att ta avkomman Remba till VM 2023 innebar mycket grundträning och fokus på ridbarhet.
– Vår utmaning har varit att hon ska lyssna på mig, vänta på mig och sedan springa. Det har varit ett problem för oss, det har tagit närmare fem år för oss att komma till där vi är idag.

Det är tydligt att det inte finns några begränsningar för 78-åriga Cora Wijmans.
– Varför ska jag se begränsningar? Så länge man är frisk har man bara möjligheter.