Mirakelfölet Eyrugla slutade andades – ventilerades till liv

När Ingela Stjernqvists avelssto Lóa frá Tjarnastöðum (f -13, e Arion frá Eystra-Fróðholti, u Ugla frá Stóru-Hildisey) blev sjuk förändrades allt. Det som först bara var subtila tecken visade sig vara ett livshotande tillstånd – både för stoet och det ofödda fölet. Två intensiva veckor följde på klinik, med akutinsatser, oro och till slut – förlust.

– Det var det värsta jag varit med om, säger Ingela.

Loa var ett av Ingelas bästa avelsston. Hon hade stark härstamning, bra blup och hade redan lämnat två lovande avkommor, bland annat Svala från Sparrebo (f -23, e Hávaði frá Haukholtum, u Lóa frá Tjarnastöðum) – fjärde bästa ettåring i Sverige 2024.

Men i april blev Loa dålig. Trots att hon till synes inte visade så starka symptom, reagerade Ingela med oro.

– Jag googlade och hittade en artikel om hyperlipemi i Ridsport. Det stämde exakt. Distriktsveterinären tyckte inte att hon såg så sjuk ut, men lyssnade på mig och kontaktade Ultuna som sa ”åk in direkt”. När vi kom in var hennes värden skyhöga.

Veterinären var tydlig: ”Hon kommer att dö. Ska vi försöka rädda fölet?”

Ett dramatiskt förlopp

Loa hängde med i nio dagar. Men när fölningen satte igång blev det dramatiskt. Fölet satt fast med bakhovarna vid Loas bäcken och slutade andas. 25 personer larmades in. Veterinären ventilerade det nyfödda fölet manuellt tills Loa kunde sövas i kastbox och fölet tas ut.

Det lilla stofölet, som senare döptes till Eyrugla från Sparrebo (f -25, e Ljómi frá Narfastöðum, u Lóa frá Tjarnastöðum), överlevde mirakulöst. Men Loa fick kämpa hårt. Några dagar efter att hon fölat gjordes bedömningen att hon hade större chanser att återhämta sig hemma.

– Första dagen såg det hoppfullt ut. Hon åt lite, och både jag och distriktsveterinären tänkte att det kanske skulle gå. Men så plötsligt slutade hon äta. Och när de slutar äta – då går det snabbt.

Loa dog fem dagar efter hemkomsten, på valborg.

Ett föl utan mamma

Dagen efter fick Ingela hem fölet. Hon hade redan förberett en fostermamma – en connemara vid namn Belinda. Stoet tog fint hand om fölet på alla sätt, men det lilla fölet vägrade dia. Så Ingela fick flaskmata. Först varje timme, sedan med lite längre mellanrum.

– Jag har sovit i sadelkammaren sedan dess. Det är helt ärligt ett dygnet runt-jobb. Hon är bestämd och vägrar byta napp eller flaskmodell. Inga förändringar accepteras. Hon vet vad hon vill, säger Ingela och skrattar till mitt i allvaret.

”Jag vågar inte ta in allt”

När Ridsport först frågar hur hon mått under den svåra tiden svarar Ingela undvikande. Dagen efter hör hon av sig igen – i ett meddelande.

– En fråga du ställde har jag gått och tänkt på – hur mår du? Jag svarade nog rätt undvikande, för jag vågar inte ta in alla känslor eftersom jag måste hålla ihop för fölets skull. Men det jag känner är en oerhörd sorg över att mista Loa. Samtidigt är jag så glad att lilla Eyrugla lever, är pigg och frisk. Det är dubbla känslor.

Dyrt – trots bra försäkring

Trots att Loa var välförsäkrad, blev kostnaderna snabbt mycket höga. Bara den akuta fellägesförlossningen kostade omkring 30 000 kronor. Fölets eftervård på klinik tillkom ovanpå det. Klinikkostnaden stannade på ett par tusenlappar under 300 000 kronor.

– Det är en sak att ha en bra försäkring, men självriskerna blir stora ändå. Det var en konstant oro hur vi skulle lösa det ekonomiskt. Det är verkligen viktigt att även ha fosterförsäkring – det tänker man kanske inte alltid på, säger Ingela som fortsatt har stora omkostnader, då varje hink mjölkersättning kostar 519 kronor.

Medkännande människor har hjälpt till. Några har skänkt mjölkersättning och andra har ställt upp praktiskt.

– Det har varit fantastiskt. Men hjälp i vardagen har jag knappt haft. Man biter ihop. Det finns inget val.

En framtid – och ett sår

Eyrugla är i dag ett piggt och uttrycksfullt föl med bra resning och fina gångarter.

– Hon ser riktigt lovande ut. Tanken är att visa henne i framtiden, kanske behålla som tävlingshäst. Men hon kommer bli svår att skiljas från. Det finns en så stark historia bakom henne.

Samtidigt väntar Ingela ett till föl senare i år – och med det, en helt annan sorts förväntan.

– Tidigare har man tänkt ”det där händer andra”. Nu vet man. Nu kommer det att kännas på ett annat sätt. Men man måste ju fortsätta.