Islandshästar på Island: kvalitet, bredd och lätt att ha häst

Det som skulle bli en säsong på Island 2016 ledde till att hon gjorde antagningsprovet till Hólar, kom in, och blev kvar. Sofia Hallin arbetar idag som tränare på Island, nu i Hafnafjörður utanför Reykjavik.

– För mig är det roligare att jobba med hästarna här. Här kan jag jobba mer långsiktigt med träningshästar, från att de är unga till att de är färdiga ridhästar. I Sverige har ju många kanske en eller två hästar, och skickar man dem på träning så är det i många fall under en kortare period. Här finns det många uppfödare med många hästar som de skickar på träning – alla uppfödare tränar och rider inte ens själva. Det är så gott om land här, så att den som äger mark lätt kan ha många hästar.

Lättare att skaffa och ha häst på Island

Tillgången till hästar präglar hästvärlden på Island på flera sätt. I Sverige är ridskolorna ingången till hästar för många, på Island börjar många rida på hästar som de får tillgång till genom till exempel släkt eller bekanta.

– Man hör många berätta om hur de till exempel fick låna en häst över sommaren som det lärde sig rida på. Att gå på ridskola som man gör i Sverige betyder att det finns en struktur och att man avsatt tid och pengar på ett annat sätt, här kan man börja rida bara för att alla andra gör det. Tittar man längre tillbaka i tiden så präglades ridskolorna i Sverige av den militära ridningen, men den traditionen finns inte här. Island har inte ens någon militär!

– Det är också lättare både att skaffa och ha häst. I Sverige är ju många inackorderade, det förekommer inte på samma sätt här. Man kanske har egen mark, eller känner någon som har det, där hästen kan gå. Vid städerna, som här, finns det stallområden men det fungerar inte på samma sätt som att vara inackorderad där alla ska förhålla sig till samma regler. I stallområdena äger man sitt eget stall. Det kan vara allt från små stall med kanske fyra hästar och större, som där jag är nu, där vi kan ha upp till 20 hästar. Det är rätt roligt att se de olika stallen – det finns alltid funktioner som fikarum och toalett men det kan vara väldigt kreativt byggt när man har försökt bygga så mycket som möjligt på en liten yta.

För- och nackdelar med stallområdena

I stallområdena finns många faciliteter, och fantastiska ridvägar. Däremot är det sämre med hagar.

– Stallen har ofta någon gruspaddock, och till mitt stall har vi också fyra små gräshagar. På området finns det också andra gräshagar som man kan hyra, men där får hästarna inte gå ute på natten på grund av närheten till bebyggelse. Man får planera för att försöka få ihop det med viloperioder där de kan gå ute ordentligt. I juni blir rätt rätt tomt i stallområdena, då släpper hobbyryttarna ut sina hästar.  För tävlingshästarna blir det en längre säsong på stall, de kan ha stått inne sedan oktober och stå kvar tills säsongen är slut. För dem försöker jag pussla, kanske att de kan gå ute en stund på morgonen och så på kvällen igen.

Precis som i Sverige finns det lokalföreningar som anordnar tävlingar och kurser.
– Det stallområde jag står på nu heter Sörli, och det finns också en lokalförening med samma namn. Jag hade en kurs här nyligen som var för de allra minsta, barn som fortfarande behöver ledas runt. Men en sak som inte finns i Sverige på samma sätt är att det alltid finns klasser för barn i den åldern på tävlingarna, det kallas pollaflokk och brukar hållas under lunchen till exempel. Då rider de två varv, med ledare eller med en förälder som står i mitten, och alla får pris.

Hög kvalitet på både tävlings- och avelsbanorna

Tävlingssäsongen på Island har förlängts när det tillkommit en inomhussäsong, och kan sträcka sig från januari-februari till augusti, där växlingen från inomhus till utomhus sker i april/maj. Men på hösten är det inga tävlingar.

– I år, som inte är Landsmótår, är det isländska mästerskapen i slutet på juni och ett par veckor senare är det fjórðungsmót som kanske är den tävling man satsar mot om man har en häst som man tävlar gaedingakeppni på. Dit behöver man kvala, precis som till Landsmót.

Nivån är hög på tävlingsbanorna på Island, både i sport och gaedingakeppni, och bredden är stor.

– Jag var och tävlade här i A-flokk och var nöjd med hästen och hur det gick, men med 8,30 som vi fick så kommer man inte i närheten av final. På kvällen regnade det massor, ett sådant där isländskt regn, och passbanan var full med vattenpölar. Ändå låg alla hästar som deltog i pass, utom en sexåring som tävlade för första gången. Det upplever jag som en skillnad från Sverige, på toppnivå kan Sverige mäta sig internationellt men det är inte samma bredd under. Åker man ut på klubbtävlingar så kommer man långt på att visa pass, till exempel. Och gaedingakeppni är ju mindre i Sverige, även om det utvecklats mycket sedan jag var liten. Här på Island skulle jag säga att sport och gaedingakeppni är rätt jämnstora.
– Och så har vi ju aveln. Det är lite likt där om man kikar på resultaten. På Island visas sällan hästar som får mindre än 8,0 exteriört, och ska man bli intresserad av att använda en hingst så bör den ligga över 8,50.

Här har Sverige kanske att lära

På frågan om vad vi i Sverige skulle kunna lära oss från Island så är en reflektion att det den mer självlärda isländska ridningen ger är en större tilltro till den egna känslan, att tro på det man känner även om ingen står bredvid och instruerar.

– Det är inte hela världen om det råkar bli fel! Man ser på ryttarna i toppen här på Island nu att de både är så tekniskt duktiga, och har en bakgrund av att rida fram och fort. Ridningen har utvecklats så mycket, om man inte förbättrar och förnyar sig så försvinner man från toppen. Sverige har duktiga tränare, men precis som på tävlingsbanan så skulle en större bredd vara bra – fler som kan ta fram unga talanger, både i form av hästar och ryttare.

Island i siffror:

Island var ett av sex länder som var med när FEIF grundades 1969. Övriga länder var Tyskland, Österrike, Danmark, Schweiz och Nederländerna.

Källa: feif.org, siffrorna avser 2024