Islandshästar i Norge: En liten värld som var tidig att organisera sig

Erik Andersen, norsk med sin bas i Norge, har bott och varit verksam i Sverige i sammantaget nio år sedan 90-talet. Sedan två och ett halvt år tillbaka finns han på Mittlund gård, som han ägt tillsammans med André Ziemann sedan 2003.

Norge organiserade sig tidigt

Norge var tidigt med att organisera sig inom islandshästvärlden, och Norsk Islandshestforening, NIHF, bildades redan 1970.

– Då träffades vi en gång om året, vid pingst, och hade kurs i två dagar och tävling i en. Det kom det islänningar och instruerade, men också norskar med ridlärarbakgrund. På den tiden var det svenskarna som kom till de norska tävlingarna. Många av de första svenska domarna, som Peter Häggberg och Peter Mesch, utbildades av Ambjörg Dahl som var både domare och instruktör här i Norge.

– Överlag så träffades vi mer över landsgränserna på den tiden, och både Sverige och Norge hade egna sidor i tidningen Tölt som producerades i Danmark.

Idag är Sverige större

Om svenskarna åkte till Norge i början, så är det tvärt om nu.

– Hela sporten är så mycket mindre i Norge. Tävlingarna i Sverige är professionellt ordnade, allt flyter på, det är bra banor. Och fler! Säg att vi har fem-sex internationellt godkända ovalbanor i Norge, medan Sverige har kanske sextio.

– Överlag har Sverige varit bättre på att få in nya människor i sporten – här är det fortfarande många av oss gamla som håller på och det vore bra med nya krafter. Tittar man på tävlingsbanorna till exempel så håller de bästa norrmännen god internationell nivå och det är ungefär lika många som de bästa svenska ekipagen, men Sverige har hur många som helst under den absoluta toppen.

– Den stora frågan för oss i Norge är att hitta en väg framåt: hur får vi bättre ekipage, hur får vi bättre hästar till visning? Hur tar vi hand om de som kommer nya på ett bättre sätt så att de stannar kvar och utvecklas? Det behövs nytänkande och förbättring.

Mindre vanligt med ridskolor, likt med lokalföreningar

En tydlig skillnad mellan Sverige och Norge är att Sverige har betydligt fler ridskolor, och att nästan alla som rider har ridskolebakgrund. När adeln avskaffades i Norge i början på 1800-talet så blev ridning “fult”, och hästantalet sjönk.

– I Norge finns ett fåtal islandshästridskolor, det är mer som det var i Sverige på 90-talet där man rider på tur och sedan köper en häst. En del har väldigt lite erfarenhet innan de köper sin häst, och borde haft mer. Men det går ju bra för det mesta.

Rent organisatoriskt är det större likheter, i Norge är det på samma sätt som i Sverige lokalföreningar som anordnar tävlingar, kurser och andra aktiviteter.

– Många lokalföreningar är väldigt duktiga på det där med aktiviteter. Det kan vara allt från turer till tävlingar, från enklaste nivå till WR. Sleipnir, som jag också hör till, är den äldsta lokalföreningen och också en av de största.

– Särskilt ute på landet är det många som har egna hästar på egen gård, och kanske är med på någon klubbtävling eller träningar. Sedan finns det inackorderingsstall, men det är få av dem som är större. Jag var ju på Hemfosa i Sverige och där hade vi femtio inackorderingar, i den mån det finns så stora stall i Norge så är det ovanligt och i så fall tillsammans med andra sorters hästar.

Islandshästar och storhästar

Att stå i stall med bara islandshästar kan ha fördelen att man lär mycket från varandra, men nackdelen att man missar sådant som man skulle kunna använda från andra hästinriktningar.

– Förut fanns det en del motsättningar mellan islandshästar och storhästar, då var det svårare att kombinera även om jag själv alltid gjort det. Numer är det större respekt, från båda håll. Det norska förbundet är ju också med i det norska Ridsportförbundet.

– Jag är instruktör på den norska ridlärarutbildningen som är 2,5 år och det sista året så får alla komma till oss och prova på islandshästar. Jag håller en clinic och ger några lektioner. Målsättningen är att alla som gått utbildningen ska kunna hjälpa en islandshästryttare, utan att tycka att hästen ser ut att vara halt på fyra ben. Men det har också resulterat i att flera av dem köpt egna islandshästar.

Utveckling av utbildningar

På frågan vad Sverige skulle kunna lära sig från Norge svarar Erik spontant att det är Norge som borde lära av Sverige.

– Våra ryttare behöver komma ut för att få bra tävlingar!

Efter lite eftertanke nämner han dock utbildningarna för instruktörer. Ridlärarutbildningen i Norge är under utveckling på fler sätt.

– I Norge har vi på storhäst-sidan tagit fram en digital utbildning motsvarande den två och ett halvt-åriga ridlärarutbildningen, den ska göras på två år och då är det digitalt förutom att man är inne sammanlagt fyra veckor. På så sätt gör vi utbildningen tillgänglig för de som kanske redan står och instruerar, men utan en utbildning i botten. All utbildning är bra, bättre utbildade instruktörer ger bättre ryttare och bättre hästvälfärd.

Att göra utbildning tillgängligt och fokusera på att examinera kunskap borde vara centralt även på islandshästsidan, menar Erik. 

– Där har Sverige jämförelsevis ett tungrott utbildningssystem som tar mycket tid och kostar mycket pengar, med utbildningsmoment som är obligatoriska i onödan. Jag tror det kostar tre gånger så mycket att utbilda sig i Sverige som i Norge, det går att göra det billigare, snabbare och enklare. I Norge har vi en kurs i hästkännedom, därefter är kurserna till B-instruktör och A-instruktör (B-instruktör motsvarar FEIF level 1, och A-instruktör FEIF level 2, red:s anmärkning). Förkunskapskraven för B-instruktör är hästkännedomskursen eller motsvarande, för A-instruktör att man är B-instruktör eller motsvarande.

– I Holland till exempel behöver man inte gå någon utbildning alls, man kan bara anmäla sig till examen och så är det både för islandshäst och storhäst. Sedan erbjuds kurser, men det är frivilligt. Man måste lita på att människor kan ta till sig kunskap och information själva, utan att någon står och berättar för dem.

Norge i siffror:

Norge var ett av de länder som gick med i FEIF först, efter de grundande länderna. Det var 1971 (och det andra landet var Frankrike).

Källa: feif.org, siffrorna avser 2024