Johan Häggberg: Så bygger du balans och följsamhet i ridpasset

Att utveckla hästar kräver övningar. Övningar kräver färdighet, på ett antal områden. Ryttaren, som ska leda dansen, måste ha en utvecklad teknik, samt en förvärvad känsla för hur hästen rör sig under honom, och vilken påverkan övningarna ska ha på den. Hen bör även ha en teoretisk kunskap om vad det hela rör sig om.

Ofta kan övningar för hästen ha en rejäl surprise effekt, men den permanenta effekten kommer ur ett tekniskt know how hos hästen, där övningarna har en stor positiv påverkan på balansen hos hästen, på genomsläpplighet, koordination och kontakt. Men vi kan inte skilja övningarna från ridpasset – så låt oss följas åt genom ett pass där vi arbetar med tölt.

Vi börjar från marken. Genom att enkelt flytta både bog och och bakdel undan er känner ni av er häst för dagen, om det finns några ovanliga trubbigheter, om alla fyra hjul rullar lika lätt, om hästen är i balans i hjälpgivningen. Såvida ni känner hästen. Fördelen med detta är också att hästen är uppvärmd när ni stiger upp på den. Personligen gillar jag att hålla arbetet från marken okomplicerat. Hindquarters out, med fokus mest på bogen via att ha sina höfter i den riktning man vill att hästen ska flytta sitt bogparti. Utifrån det kan man sedan koncentrera sig på antingen framdel eller bakdel, beroende på var hästen har sitt huvudsakliga problem. Beroende på hästens utbildningsgrad håller jag bara i hästens huvud med en tygelbrygga, eller med yttertygel. Jag föredrar att hålla pisken bakåt, och lägga den mot hästen, under höftbenet. Sedan agerar man efter hästens disposition. Är hästen spänd eller överreagerande är det viktigt att man hela tiden håller en lätt kontakt med handen och pisken, tills hästen har nått en lämplig energinivå. På den
mer flegmatiske kan man flytta på hjälperna mer tills lämplig känslighet uppnåtts.

Centralt för det här arbetets effektivitet är att ha ett korrekt och tydligt kroppsspråk, där man bildar ett v med armarna och och har höfter och axlar i den riktning man vill att hästen rör sig. Man ska flytta hästen med sin myndighet och den energi man utstrålar, inte genom att rulla hästen framför sig som en hösilagebal. Arbetet från marken tar mellan 5 och 20 min, beroende på hästens know how, koordination och vana vid arbetet. Den största effekten på ledarskap och genomsläpplighet har arbetet de första gångerna, men sedan är det ett bra verktyg för att bibehålla smidighet i kommunikationen, och för att känna hästens status. Sedan går arbetet att utveckla , men det är nog ett ämne för en egen artikel.

Känslan man eftersträvar är en lätthet i signalerna, men elastisk lätthet, där den elastiska följsamheten är viktigare än lättheten. Med för stor fokus på lätthet blir
det lätt att man konserverar spänning i hästen. Och en oönskad rakhet i kommunikationen. Det man eftersträvar mekaniskt hos hästen är att den ska sänka inre höft, lyfta sin bröstkorg, och vara mjuk från bakbenen, över ryggen fram i nacke och mun. Den ska böja sig lagom mycket och trampa lagom mycket förbi det yttre benparet med det inre. För att uppnå den plastiska känslan är det bra att variera tvärning, böjning, och längd och höjd på hästens nacke.

Och det här gäller alla övningar vi genomför med hästarna. Vi eftersträvar ingen skolboksmässig korrekthet, utan ett effektivt, öppnande arbete. Vi arbetar med den samling, energi och höjd på hästen som är mest effektiv för dagen. Här är hästen svaret på vad som är riktigt, men ofta behöver vi arbeta lite emot det vi upplever som hästens önskan. Vill den vara hög, ska vi eftersträva djup. Vill den vara för lätt och undandra sig kontakt, ska vi ge den kontakt. Vill den vara för tung, ska vi inte vara hemma för den att hänga i. Men var häst har sin individuella resning, sin individuella lätthet, och sin individuella kontakt. Det är upp till oss att finna den och respektera den. Sedan måste vi arbeta med hästens exteriör. Är hästen lågrest så kan vi inte överresa den, och vi behöver kanske inte sänka den hästen för mycket som har en naturlig uppförsbacke. Men runda ska alla vara.

Så sitter vi upp. Och eftersom vi etablerat kontakt från marken behöver vi inte bryta den, genom att släpa runt hästen på långa tyglar. I skritt eftersträvar vi längd, därför bör vi etablera den bästa skritten som ett belöningsläge. Så jag börjar där jag slutade från marken, i hindquarters out. Bara helt kort, så jag känner att hästen är framme för invändig skänkel, låter den gå fram och sträcka tygeln framåt-nedåt. Reaktionen som eftersträvas i handen är en eftergift från hästen när jag sluter den, och att den söker framåt-nedåt när jag öppnar dem. Fungerar inte detta i det här
läget får jag ta ta tag i det.

Via ett dynamiskt arbete med i huvudsak sluten hand, tempoväxlingar i skritt och hindquarters out, med en energinivå passande hästen, arbetar jag i så fall mot en äkta eftergift för handen. Har jag tillräcklig mjukhet i hästen, för skänkel och hand så arbetar jag med sikte aktivitet och kontakt. Tempoväxlingar i skritt i varierande energi och höjd med nacken. På rakt och böjt spår. I en stämning som passar hästen. Jag letar efter en aktiv, elastisk känsla ända ut i mina fingrar. Hästen ska lyfta ryggen jämnt i båda sidor. Jag ska ha koll på hästens bakben, så jag hela tiden när jag så vill har hästens vardera ben bakom min vardera höft. Jag vill ha kontroll över hästens rytm. En stark överlinje med lyft bröstkorg. Hela tiden när jag vill det ska hästen gå sin bästa mellanskritt. Det är också hela tiden en belöning för övergående samling.

Återigen: jag vill att prestationsläget ska upplevas som en belöning. Så skapar vi upprepbarhet. Med detta som mål uppnår jag att hästen är framför skänkeln. Då kan jag genom att variera min sits, mellan att låta min core dominera, eller skänklarna, variera tempot och nackens höjd. Tyglarna har jag till slut bara för
att bestämma halsens längd. Och graden av böjning. Jag är nu försedd med de verktyg som krävs för samling, Aktivitet från bakdelen över ryggen in i handen, Rundning för skänkeln. En häst som väntar på mig för sitsen och går fram för skänkeln. I varje fall i den här helt ostörda teorin.

Nu har jag ett antal favoritövningar i skritt med olika fördelar. Men jag börjar gärna med öppna på långsidorna, med variation av mellanskritt in på en 10-12 meters diameter. Det har fördelar. Öppna är en mjuk samling, givet att man gör den på mediumenergi. Många ger sig in i öppna med kraft och gusto, som om det vore en kamp för kung och fosterland. Det är en rätt vanlig missuppfattning att saker och ting blir bättre ju mer man driver. Stark ridning framåt tenderar ju att sätta hästen mer i handen. Det bästa är att låta öppnan göra jobbet. Istället för att angripa den med kraft räcker det ofta att sätta sig i öppna. Med inre skänkel fram, yttre bak, vikten rakt över hästen och inre axel tillbaks så sitter vi i den böjning vi vill att hästen ska gå, och om hästen är känsliggjord och förstår rundning kring skänkeln, sidförning, och förhållning för sits och tygel brukar den då hamna rätt.

Oftast ger öppna svaret på när den är riktig. Hästen blir mjuk, lugn och eftergiven. Och man uppnår något som är så oerhört viktigt, eftergift i det inre bakbenet. I någon mening är det förutsättningen för samling, att ha en diagonal eftergift, från det inre bakbenet över ryggen, egentligen in i jämn kontakt, men med en extra acceptans för den yttre tygeln. Det uppnår vi inte i fall någon hjälp dominerar för mycket över den andra. Till exempel att man knuffar hästen åt sidan med innerskänkeln, eller försöker ställa hästen med innertygeln . Såvida man har hästen på plats kan man naturligtvis variera energin. Den största risken man kan löpa med en öppna är väl egentligen att den blir ineffektiv, att man låter energin rinna ut via oprecis hjälpgivning.

Om man inte har bra kontroll över grejerna är det ofta bra att undvika förvänd öppna, eftersom det är lätt att tappa kontrollen över det ben som är in mot banan. Fördelen med att variera mellan öppna och volt på det sättet är att man kontrollerar att hästen är beredd att reagera på de vändande hjälperna, och att man förbereder för övergången upp till tölt. Och så tar man också lätt med sig böjningen från volten in i öppnan. Annars är öppnan en särdeles god hjälp vid övergångar, och tempoväxling, både upp och ned. Mjukhet, diagonal genomsläpplighet och bärighet över ryggen.

Sedan är det relativt enkelt att bygga in ytterligare samling, genom att rida med tagen bakdel på volten. Genom att variera storleken på volten och ibland vara kvar på en något större volt hela varvet med tagen bakdel, eller genom att låta det bli en volt tillbaka, och sedan successivt minska volten tills dess att det blir en vändning genom skrittpiruett. Och sedan en ny öppna. Det här är en finfin övning, där det är relativt enkelt att undvika den sedvanliga faran med sluta, att hästen börja vicka på rumpan och fly in i övningen Genom att vi hela tiden varierar övningen kan vi istället förfina kontrollen över hästens kropp. Om vi har den nödvändiga koordinationen och känslan för hur hästen placerar sig, vill säga. Men det är ju den bittra sanningen, användandet av övningar kräver ett tekniskt know how. I synnerhet vad beträffar sluta är det viktigt att hålla tungan rätt i mun. Det är lätt hänt att man skaffar sig en häst som vickar på rumpan istället för att samla sig, så att man skaffar sig problem i stället för att förbättra samling och genomsläpplighet.

Ett bra sätt att skaffa sig kontroll i stället för att mista den är att variera mellan öppna och förvänd sluta på långsidorna, efterhand, med utökad kontroll, på diagonalen. Då kan man istället ta med sig en sluta från hörnpasseringen, låta den övergå i en öppna med bakdelen kvar på samma plats, för att sedan övergå till till den andra slutan i nästa hörnpassering, räta ut en bit på kortsidan, för att sedan ta med sig hörnpasseringen in i en ny sluta. Det är bra med övningar som förstärker symmetri och liksidighet från början.

Även om det är viktigt att man har koll på sin hästs teknik och fysik, så att man använder övningarna på ett sätt som samspelar med hästens egenheter. Till exempel är det inte bra att överanvända vänstersluta på en häst som vill spara sitt vänstra bakben.

Men nu börjar vi tappa sikte på ridpasset. Vi skulle ju börja med tölt. Vår häst är ju numera eminent förberedd för det. Ett bra sätt att är att börja på en relativt stor volt, i en något djupare och längre form. Om vi känner att samlingen i skritt fungerar bra är det bra att kunna ge hästen lite mer frihet när vi börjar med den snabbare gångarten.

Jag är för principen att längning måste vara en belöning för att hästen kortat sig på ett rimligt bra sätt. Såvida inte hästen är helt igenom och välbekant med kraven. Men längning för längningens egen skull är tveksam, i synnerhet på prestationshästar. Vi löser problem och skapar genomsläpplighet i samling. I allmänhet. Jag vill hela tiden att ridningen framåt ska vara i så hög kvalitet som möjligt. Återigen med logiken att det eftersträvansvärda prestationsläget i någon mening ska vara ett belöningsläge.

Sedan börjar jag i detta drömridpass att arbeta mot mer samling. Här är det viktigt att hålla tungan rätt i mun, både metaforiskt , och att hästen håller munnen lugn. Jag samlar hästens kropp, inte halsen. Genom att sitta fastare om hästen, med en förstärkt bålinverkan, kortar jag hästens steg, och höjer det. Hästen ska sänka korset, och med en bibehållen styrka i överlinjen, höja sin bröstkorg. Min styrka i bålen ska reflekteras i hästens. Här är det också synnerligen viktigt att jag kan kontrollera hästens rytm.

Sedan börjar jag arbeta med övergångar mellan skritt och tölt. Här jobbar jag i spänningsläget mellan avslappning och anspänning. I min mening mäter jag inte lösgjordheten genom att kunna uppnå maximal avslappning , utan genom att flytta gränsen för hur mycket energi jag kan sätta in i hästen, utan att hästen spänner sig.

Om hästen spänner sig har jag olika verktyg. Upprepning: genom att upprepa övergången vänjer jag hästen vid kraven och uppnår avspänning, detta är inlärningsfasen. Viktigt här är att mjukna i kontakten, och att använda lämplig energi, eftergiften som belöning, både hjälpmässigt, och genom att låta hästen sträcka på sig efter att den svarat riktigt bra.

Övningar: genom att till exempel använda öppna eller lämplig sluta så ökar jag genomsläppligheten och kommer mer in i hästen. Viktigt här är att arbeta med hästens kropp så att jag, till exempel om jag är i vänster varv, där hästen eventuellt vill trycka in vänster bakben och stå emot höger tygel, gör en förvänd sluta.

Korrigering: om hästen i någon mening väljer att stå emot hjälperna eller dra nacken bakåt i stället för att tänka framåt-nedåt, så möter jag hästens energi med energi. Jag kan till exempel flytta hästens bakdel undan med lämplig kraft efter hästens spänningsläge, eller via kraftigt förhöjda händer resa hästen tills den själv väljer att söka framåt-nedåt, varpå jag antingen rider framåt i tölt, medan hästen söker framåt-nedåt, eller belönar hästen med en halt. Eller ger den långa tyglar, eller låter den gå framåt i skritt med förhoppningsvis förbättrad eftergift.

När känslan är bra fortsätter jag mer i tölt, i långsam tölt för förbättrad genomsläpplighet och kontroll, i något snabbare långsam tölt för mer luftighet. Min favoritövning för förbättrad samling i långsam tölt är möjligtvis att rida med tagen bakdel på volt, i riktning sluta. Ofta uppnår man både mer uppförsbacke och större steg.

När tölten känns bra är det ett bra tillfälle att etablera traven. Med tölten i centrum förbättrar vi den andra gångarterna gradvis. Med en bra eftergift i tölten är det lätt att ta med sig rundningen in i traven. Och med övergångar mellan tölt, trav och skritt är det relativt enkelt att förbättra genomsläppligheten, och lösgjordheten, i tölt, och energin och luftigheten i traven. Jag brukar tänka att man ska upprepa övergångarna till de sitter som ett mantra.

Ofta är det bra att spela med hästens form och energi i övergångarna, så att man via dynamik förbättrar stabilitet och eftergift. Först när vi utan problem kan förändra hästens form kan vi lita på dess stabilitet. Vi måste alltid tänka på att landning är lika viktig som start. Med förbättrad balans så förbättrar vi också avsaktningarna, och genom omsorg om avsaktningarna förbättrar vi också gångarterna. För vi måste alltid hålla en sak i minnet: vi tränar gångartshästar. Vad som inte över tid förbättrar gångarterna är antingen fel utfört eller irrelevant.

Under inlärning kan vi stå ut med att övningarna skapar spänning. Men sedan bör de förbättra genomsläpplighet, balans och gångarter, både genom ridpasset och över tid. Till exempel vi kan förbättra galoppen genom att vi rider förvänd galopp, även på en femgångare. Medan att lära en femgångare galoppombyten medför risk att komplicera läggningarna.

Detta är, tycker jag, synnerligen viktigt när man väljer vilka övningar man eftersträvar i gaedingalist. Där det finns risk för att man fastnar i snyggt lull-lull.

När jag känner mig nöjd med övergångarna, känns det som att det är lämpligt att avsluta ridpasset. Jag vill avsluta ridpasset så positivt som möjligt, och med saker hästen är välbekant med. Så jag arbetar hästen på böjda spår i tölt, trav och skritt, med att låta den söka sig framåt-nedåt. Så kan jag fortfarande bygga styrka, medan jag låter hästen arbeta mot maximal avslappning och låter den transportera bort slaggprodukter.