Ia Lindholm: ”Så får du hållbara och harmoniska hästar”

Hur kommer det sig att våra hästar varit så hållbara i 45 år? Vi har ännu inte haft någon träningsrelaterad skada och hoppas slippa det de närmaste 45 åren. Jag tror att det beror på (minst) tre saker: kunskap, gener och tur. 

Jag kommer i den här artikeln att mestadels uppehålla mig vid kunskap. Generna väljer man vid inköp eller genom avel, turen kan vi inte styra – men kanske gäller ”ju mer kunskap man har, desto mer tur får man”.

Nu till det som vi kan påverka: kunskap! Mitt råd är att aktivt söka evidensbaserad kunskap – det är hästägarens ansvar. I den här artikeln tänkte jag dela med mig av en del av det vi gör i praktiken för att ha, och fortsätta att ha, hållbara hästar. 

Vi ser i dag fler skador på islandshästar. Varför? Jag menar att det är vi som ryttare som måste tänka till och ibland tänka om. För att kunna göra det behövs kunskap. 

Jag börjar med hästen, går vidare till ridningen och avslutar med ryttaren. Till sist får du mina tips och varningar.

Koll på hullet

Nästan alla våra hästar är lättfödda, så jag förstår verkligen utmaningen med att ha hästen i normalhull. Det kräver långsiktig planering – vi ser på det som ett helt ”hullår” som börjar i maj.

Då ska hästarna vara i normalhull för att kunna njuta av sommaren. Jag vill att hästarna ska få gå ute så mycket som möjligt. Då är förutsättningen att de går på magra beten. Planen är att de går upp max cirka fyra centimeter, motsvarande cirka 20 kilo. Perfekt vore förstås ingen viktuppgång alls. 

Jag mäter hästarna en till två gånger i veckan från maj till september, resten av året cirka två gånger per månad. I september i år hade de två mest lättfödda hästarna gått upp fem respektive sex centimeter. Det är för mycket och hade inte fungerat vid tävling eller avelsvisning. Nu får de inte gå upp mer i vikt under hösten, utan ska gå ner. Hästen får gå ner max cirka en procent av sin kroppsvikt per vecka.

I november/december infaller hästvilan hos oss, som pågår sex till åtta veckor. Hästarna går då i stora kuperade hagar med högt gult gräs, det vill säga näringsfattigt foder som håller i gång deras magar. Vi fodrar bara om det kommer rikligt med snö som ligger kvar under flera dygn. 

Från januari till april fortsätter hullkollen så att resultatet blir en normalviktig häst i maj. 

Jag har tyvärr aldrig sett så många överviktiga hästar som i våras, även sådana som är i träning och både rids på lektion och tävlas. Vissa hade en övervikt på upp emot hundra kilo. 

Viktigt att förstå: en matglad häst på näringsrikt bete kan äta sitt dagsbehov på två timmar. Att låta hästen stå inne halva dygnet och beta resten löser ingenting – den äter bara i kapp. Den som är ansvarig för hästen måste hitta andra lösningar.

Lär dig mer om skoning

Våra hästar är normalskodda, det vill säga har inte långa hovar, sulor eller silikon och rids sällan med boots. Jag är absolut inte emot att viktboots används vid träning för att få pricken över i:et. Det jag är helt emot är att boots används slentrian-mässigt, ibland verkar ryttare tro att boots ingår i ordinarie utrustning. 

Denni (Ias sambo som är hovslagare, reds anm) reagerar när han ser nyskodda ridhästar, både på sociala medier och i verkligheten, som ser ut som om de inte verkats på minst åtta veckor. Detta trots att hantverket för övrigt kan se mycket fint ut. 

Dessutom är hästarna fullt viktade med sulor och silikon, alltså värsta tävlingsskoningen. Har detta blivit den nya normen? Rider ryttare runt så här till vardags? Det verkar ibland dessvärre så. Det är en oroande utveckling. Hästägare behöver mer kunskap även här.

Variera träningen

Jag tänkte även nosa på det lilla ämnet träning. Träna gärna din häst från marken minst en gång i veckan. Du lär känna din häst, ser tidigt förändringar i rörelsemönstret, det är roligt, ger variation och du får själv motion. Jag har sedan en tid tillbaka börjat träna mina hästar lösa helt utan utrustning och det är roligt för både mina hästar och för mig,

Jag lägger alltid in mikropauser under ridpasset, både när jag rider själv och när jag undervisar mina elever. Det ger hästen återhämtning och ryttaren tid att reflektera över vad som fungerar, vad som kan förbättras och hur.

Nyligen har jag lärt mig ett nytt ord: mikroträning. Det betyder kort intensiv träning följt av mikropaus. Den rytmen skapar både motivation och hållbarhet. Kom ihåg att även variera både träningsinnehållet och underlaget. 

Ridning på volt

Jag gillar att rida på volt. Jag förbereder från marken och säkerställer att min häst förstår framåtdrivande, förhållande och sidförande hjälper. Fortsätter därefter uppsutten i långsam skritt. Byter ofta varv och varierar även var någonstans jag placerar volten på ridbanan. Rider inte fortare än att jag kan styra med säte och/eller skänkel med stilla hand och lätt eller ingen tygelkontakt (inte glappkontakt). Får vi problem när jag ökar tempot så sänker jag det direkt eller går ner till en lägre gångart. 

Jag tränar på att centrera volten med säte och/eller skänkel. Rider jag på övre eller nedre volten är jag ungefär två meter från voltpunkterna C/A och X, så att vi aldrig tangerar fyrkantspåret. Det kräver precision, men gör stor skillnad för hästens balans. 

Slarviga volter blir mer som genvägar över ridbanan och sliter både fysiskt och psykiskt på hästen. Detta blir ännu värre om tempot dessutom är för högt. Ju bättre ryttaren kan centrera volten, desto bättre för både hästens hållbarhet och ridbarhet. Variation och pauser är nyckeln.

Mikropauser

Vill jag variera gör jag en mikropaus i skritt eller rider i trav eller galopp med tydlig eftergift på långa tyglar, gärna i lätt sits. Om jag väljer att göra en mikropaus i skritt eller i en snabbare gångart beror helt och hållet på hur hästen agerar. Det går så klart bra att variera med att rida tölt också.

Överstrykning, att föra fram båda händerna längs mankammen, är bra att göra ofta och är en självkontroll. Fungerar överstrykningen rider du just då med säte och skänkel och är oberoende av handen, vilket är alldeles utmärkt!

Efter träningen ska hästen ha vakna, lugna ögon, ha öronspel, normal andning och vara ”lagom svettig”. Den ska inte ha uttrycklös blick eller hängande öron, buk-andas eller rinna av svett. 

Ryttaren ska ha egen balans

För att underlätta för hästen och kunna rida så bra som möjligt måste du ha egen balans och inte ta stöd från hästen. Det betyder att din vikt ska vara placerad över dina fötter. 

Det enklaste sättet är att fota eller filma dig själv. Titta på bilden och fundera: Om hästen försvann under dig – skulle du då landa på dina fötter (bra!), på rumpan, på sidan eller på näsan?

Har du egen balans blir du lättare för hästen att bära, du kan ge tydligare hjälper och du blir mer följsam i rörelsen. Brister balansen tar du i stället balans från hästen, vilket sliter på den.

Ett tips är att fota eller filma dig själv regelbundet, inte bara en gång. På så sätt kan du se dina framsteg och få motivation att förbättra sitsen steg för steg.

Lätt kontakt i tygeln

Tygelkontakten är en sak jag tänkt mycket på. Vi ryttare har över lag alldeles för mycket vikt i tyglarna. I den gamla Ridhandboken hette det ”stöd”. När vi utvecklade Tölt in Harmony valde vi i stället ”kontakt”. I den Nya Ridhandboken är det ändrat och heter ”kontakt”.  Jag undrar om det inte är dags för nästa steg – ”lätt kontakt”.

När jag rider vill jag ha lätt kontakt med hästens mun eller ingen kontakt (inte glappkontakt), sålunda styr jag med säte och/eller skänkel. Jag tycker att hästen ska ha friheten att själv välja var den vill ha huvudet. När hästen blir korrekt tränad kommer den att arbeta i en ändamålsenlig form. 

Fota dig själv. Är händerna framför sadeln, burna, nära varandra, tummarna upp? Om inte – träna mer. Kom ihåg att koppla på magstödet och ha egen balans. Tygeltaget ska kännas i magen.

Vi testade hemma. Jag höll i Dennis huvud när vi sprang sakta bredvid varandra. Inte hårt, men det räckte för att han skulle känna obehag och bli störd i sin balans – precis som för en häst. Tankeväckande!

Och kom ihåg: driv aldrig samtidigt som du förhåller. Det blir obegripligt för hästen. Jag hörde Bo Tibblin föreslå ett nytt tygeltag: ”uppfångande”. Jag använder ofta instruktionen ”driv fram, fånga upp, ge efter”.

Den här artikeln publicerades först i tidningen Ridsport Island 2025.